ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

DEBATT
Debattredaktör: Dan Hallemar
dan.hallemar@arkitekt.se
Tel 08-5055 7732
Vi har inte glömt regionen
Men koncentrerad bebyggelseutveckling ger, i motsats till en mer utspridd, bättre möjligheter
till ett effektivt resursutnyttjande och ger möjligheter till ett minskat bilberoende. Stadsbyggnadskontoret
svarar på Kerstin Westerlunds inlägg i Arkitektens oktobernummer.
Stockholm befinner sig i ett mycket intressant
utvecklingsskede. Befolkningen förväntas
öka kraftigt de kommande åren. Inom
staden förväntas 150.000 nya stockholmare
fram till 2030, i länet som helhet 600.000.
Men den funktionella Stockholmsregionen
är större än så. Den omfattar även stora
delar av Mälardalen med städer som Uppsala,
Enköping, Västerås, Eskilstuna och
Strängnäs. Vi ser nu en utveckling till en
polycentrisk nätverksregion sammanbunden
av snabba tågförbindelser där Stockholm är
den största och viktigaste noden.
I denna omtumlande och dynamiska tid
där planeringen ställs inför stora utmaningar
behövs en gemensam idé för en stad om
hur man vill se sin framtid. Att nå fram till
en sådan gemensam vision tar lång tid. Vi
har nu påbörjat denna långa resa genom att
ta fram rapporten Vision Stockholm 2030
för att ge underlag till en bred diskussion
om Stockholms framtid.
Kerstin Westerlund tar upp några mycket
viktiga frågor för Stockholms utveckling
i sin artikel i Arkitekten oktober 2004.
Utgångspunkten för artikeln är Regionplanekontorets
RUFS och Stadsbyggnadskontorets
Vision Stockholm 2030.
Efter att ha läst dessa båda skrifter är
Kerstin Westerlund kritisk till Stadsbyggnadskontorets
strategier för stadens utveckling.
Naturligtvis kan man vara kritisk till
de strategier för stadens utveckling som vi
har lagt fram i rapporten, det är meningen.
Kritiska synpunkter bidrar till att utveckla
strategierna till något som är ännu bättre.
Men när hon skriver att Stockholms
stadsbyggnadskontor i sin långsiktiga
övergripande planering glömt att Stockholm
är en del i en region är det svårt att
förstå. För tio år sedan hade kritiken varit
berättigad, men i dag är den inte det.
Vision Stockholm 2030 bygger i huvudsak
på två dokument. Det ena är Stockholms
gällande översiktsplan, antagen 1999, det
andra är just RUFS. Ett av de tyngsta avsnitten
i Stockholm 2030 just handlar om Stock-
holm som en del i en mångkärnig nätverksregion.
Men självklart handlar Vision 2030
i första hand om Stockholm. Vårt uppdrag
är att planera för utvecklingen i den del av
regionen som är Stockholm.
Inom staden finns delar av tre av RUFS
regionala kärnor. Det gäller dels den centrala
kärnan, som omfattar Stockholms centrala
delar samt delar av Nacka, Solna och
Sundbyberg. Inom denna kärna finns flera
av de stadsutvecklingsområden som pekats
ut i Stockholms översiktsplan. Bland dessa
kan nämnas Hammarby sjöstad, Liljeholmen
och nordvästra Kungsholmen.
Under de senaste åren har vi börjat se
något helt nytt växa fram, nämligen gränsöverskridande
planering mellan kommunerna.
Första exemplet på detta är Hammarby
Sjöstad, där Stockholm och Nacka kom
överens om gemensamma planeringsförutsättningar
innan planeringsarbetet
inleddes. Samarbetet har sedan ytterligare
utvecklats i den fortsatta planeringen
österut i Danviks Lösen.
På liknande sätt går det för övrigt också
till i Norra Stationsområdet mellan Stockholm
och Solna och kommer att gå till i
Ulvsundastråket, där vi gemensamt med
Sundbyberg kommer att utveckla något som
kan bli en ny sjöstad. Alla dessa ligger inom
den centrala RUFS-kärnan.
De övriga två av RUFS kärnor som
berör Stockholm är Kista och Skärholmen/
Kungens kurva. För båda dessa kärnor
pågår mycket spännande processer. Både i
fallet Kista och fallet Skärholmen/Kungens
kurva utvecklar de berörda kommunerna
gemensamma strategier som blir vägledande
för det detaljplanearbete som varje kommun
sedan självklart själv ansvarar för. De
kommuner det gäller är förutom Stockholm
Sundbyberg, Sollentuna och Järfälla
i fallet Kista samt Huddinge när det gäller
Skärholmen/Kungens kurva.
Det slutliga helhetsresultatet av det
pågående långsiktiga planeringsarbetet
för till exempel Kista och Kungens Kurva/
Skärholmen är ännu för tidigt att slå fast. Vi
är fortfarande i början på processerna. Det
gäller särskilt Skärholmen/Kungens kurva.
I Kista börjar däremot konkreta resultat
kunna iakttas, även om det allra mesta
fortfarande återstår.
Ambitionerna är i båda fallen mycket
höga. Just det som Kerstin Westerlund efterlyser
– kommunikationer, täthet, blandning
av verksamheter – man kan lägga till begreppet
urbanitet – är vad som kännetecknar
ambitionerna. Men samtidigt som det
pågår långsiktigt syftande planering står ju
inte utvecklingen still i väntan på denna. En
och annan detaljplan tas fram i områdena
för att möta den pågående utvecklingen, och
varje enskild detaljplan kanske inte alltid
förefaller visionär.
Begreppet ”bygg staden inåt”, som är en
sammanfattning av strategierna i Översiktsplan
99, ska inte tolkas som att Stockholm
vänder sig inåt sig självt och bortser från
omvärlden. Det var åtminstone inte vår
avsikt när vi formulerade denna slogan.
Tvärtom innebär innehållet i begreppet,
åtminstone för oss, att man i det fortsatta
stadsbyggandet satsar på att utveckla de
befintliga kärnorna – de i RUFS utpekade,
men också städerna i Mälardalen – genom
att koncentrera utvecklingen där, återanvända
redan exploaterad mark och utveckla en
mångfunktionell urbanitet i varje kärna.
För Stockholms del handlar begreppet
”bygg staden inåt” mycket om den centrala
kärnan och stadsutvecklingsområdena,
men också de perifera kärnorna samt
inte minst hela ytterstadens utveckling.
Stockholms splittrade urbana struktur
– ett arv av efterkrigstidens funktionalistiska
stadsbyggande – kräver nya samband
mellan förortsstadsdelarna för att genom
att fysiskt överbrygga gränser också
skapa förutsättningar för en kulturellt och
socialt mer sammanhållen stad.
I den verklighet vi nu lever i måste vi
planera för det utvecklingstryck som finns
och styra detta mot en långsiktigt hållbar
44 ARKITEKTEN december2004