Sandin skolan barnet och samhället

skolan, barnen och samhället i ett historiskt perspektiv
okontroversiellt var inte detta. Redan under 1700 -talet hade man tidvis
fört en intensiv diskussion kring behovet av ett skolväsende som svarade
mot den framväxande borgerlighetens intressen. Helt konsekvent förekom
då också förslag om att utestänga de fattigare eleverna.
Dessa förslag hade utvecklats till fullo i samband med uppfostringsdebatterna
vid 1800 -talets början då den av Kungl. Maj:t tillsatta kommittén
år 1817 slog fast att det var en fundamental skillnad mellan den bildning
som söktes av barn ur medel- och ämbetsmannaklasserna och den undervisning
som skulle erbjudas de fattigare samhällskiktens barn. Uppfostran av
underklassens barn var, enligt kommittén en polisfråga och ett fattigvårdsärende.
Skolorna var utformade på olika sätt. En del var uppenbart och
direkt avsedda att komplettera barnens bristfälliga moraliska fostran,
medan andra dessutom syftade till att hålla barnen från gatorna. Inom det
offentliga skolväsendet inskränkte man sommarferier och helglov för att
minska riskerna med för mycken ledighet. Det förekom också förslag om
att ge bidrag till fattiga mödrar, som är belysande i de här sammanhangen.
Bidragen var tänkta att ersätta moderns och barnens arbetsinkomster och
skulle delas ut i förhållande till antalet barn. Härigenom skulle mödrarna
få möjlighet att ge sina barn en moraliskt tillfredställande fostran. Detta
förslag ställdes under 1790 -talet. Under mitten av 1800 -talet grundades
i storstäderna också småbarnsskolor för barn i åldrarna 3–6. De
var avsedda för barn vars mödrar arbetade, och som enligt tidens debatt
annars lämnades ensamma hemma eller drivande på gatorna.
I Stockholm var barnarbetet begränsat men kvinnoarbetet var tidvis
omfattande. Kvinnorna hade därför svårigheter med att ta hand om sina
barn och samtidigt arbeta för sitt uppehälle. Skolan utgjorde en lösning på
detta problem. Samtidigt hade de lite äldre barnen svårt att få anställning i
fabriker och hantverk. Det blev än värre när Stockholmsindustrin brakade
ihop vid 1800 -talets början och även kvinnorna ställdes utan arbete. I
andra städer kunde barnarbetet hålla barnen från gatorna, men den moraliska
fostran måste ges i speciella skolor. Det grundades därför skolor
vid de olika fabrikerna, och barnen fick efter arbetet delta i undervisning i
katekes och läsning. De barn som inte kom till skolan avvisades från arbetet
och sin försörjning. Till övriga skolor lockades barnen med mat, kläder
och i en del fall också med pengar. Dessa var delvis tänkta som bidrag eller
ersättning för det inkomstbortfall som uppstod till följd av barnens skolgång.
Barn som går i skolan kan ju varken arbeta eller tigga. Skolväsendet
beskrevs under det tidiga 1800 -talet som ett av fattigvårdens främsta
arbetsområden. Skolan sågs nu närmast som ett medel att utrota tiggeriet
och inte som under 1600 -talet som ett sätt att organisera tiggandet. Bland
fattigvårdens andra åtgärder, vid sidan om skapandet av ett skolväsende,
kan man t.ex. notera förbuden för barnfamiljer med endast en försörjare
att flytta in till Stockholm.
Tiggeriet sågs som ett uttryck för ett djupare moraliskt problem i samhället.
Ett problem vars rötter stod att finna i familjerna, menade man.
57