Miljöhot och medborgaroro.pdf - Myndigheten för samhällsskydd ...

MILJÖHOT OCH MEDBORGARORO 

EN RAPPORT FRÅN HALLANDSÅS HÖSTEN 1997 

Helena Sandberg 

Åsa Thelander 

RAPPORT 175:1

MILJÖHOT OCH MEDBORGARORO 

EN RAPPORT FRÅN HALLANDSÅS HÖSTEN 1997 

Helena Sandberg 

Åsa Thelander

Utgiven av 

Styrelsen för psykologiskt försvar 

ISSN 01401-2383 

Omslagsfoto: Ulf Rid / Pressens Bild 

Stockholm 1998

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

SPFs FÖRORD 2 

FÖRFATTARNAS FÖRORD 4 

SAMMANFATTNING 5 

INLEDNING 7 

Problemställning 7 

Informanternas trovärdighet 7 

Disposition 8 

BAKGRUND 9 

TEORETISKA BEGREPP 10 

Kris och katastrof 10 

Krisens faser 10 

Den liksidiga triangeln 11 

TILLVÄGAGÅNGSSÄTT 13 

Val av intervjupersoner 13 

FÖRPERIODEN 15 

Fyra medborgartyper 15 

Åsikterna polariseras 16 

Inställning till aktörer i förperioden 17 

Skumraskaffärer 18 

"En ny patron på åsen" 19 

Naturen varnar 20 

Rykten 22 

KATASTROFPERIODEN 23 

Nyheten når ut 23 

Reaktioner på nyheten 24 

"Klistrade vid radion och teven" 24 

De första känslorna 25 

"Andras" reaktioner 26 

Känslorna lade sig 26 

Begreppet oro 27 

Medborgarnas oro 28 

Oro och informationsbehov 31 

Känslornas drivkraft 32 

Inställning till huvudaktörerna under katastrofperioden 33 

Drabbade medborgare kände sig svikna av Båstad kommun 33 

De icke drabbade medborgarna sympatiserade med Båstad kommun 35 

Drabbade och icke drabbades syn på Banverket och Skanska 35 

"Bristande kompetens" 36 

Medborgarnas tolkning av informationen 37 

Frågor utan svar 37 

Brist på information om information 38 

Dålig information 38 

Svårbegriplig information 39 

Dubbla budskap 40 

Drabbade mest kritiska till informationen 41 

"Medierna tog sig så småningom" 42 

Min fiendes fiende är min vän 43 

Slog på stora trumman 43 

"Vem kan man lita på?" 44 

Ingen 45 

Experter 45 

Båstad kommun 45 

Medierna 46 

AVKLINGNINGSPERIODEN 48 

Skanskas informationsinsats – ett stolpskott 48 

Syndabockar 49 

Förtroendefrågan 50 

Hur påverkas medborgarnas förtroende av krisen? 50 

En bättre demokratisk kultur 52 

SAMMANFATTANDE KOMMENTARER 54 

SUMMARY 58 

REFERENSER 60 

SPFs SENASTE RAPPORTER OCH MEDDELANDEN 62 

1

SPFs FÖRORD 

I det demokratiska samhället har medborgarna rätt till information. Denna 

rätt är en viktig förutsättning för ett aktivt medborgerligt deltagande i den 

demokratiska debatten och processen och ställer särskilda krav på dem som 

har viktiga informationer att lämna i från sig. För att demokratin skall fungera 

krävs att medborgarna har förtroende dels för myndigheterna/informationsgivarna, 

dels för de medier som förmedlar informationen. 

Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) har enligt sin instruktion ett övergripande 

ansvar för informationsberedskapen i Sverige. Detta ansvar fullgörs 

bl a genom att forskningsmässigt ägna en betydande uppmärksamhet åt frågor 

som rör de kommunikations- och informationsproblem som ofta uppstår i samband 

med svåra samhällsstörningar och där samspelet mellan myndigheter, 

medier och medborgare står i centrum för intresset. Denna mångvetenskapliga 

triangelansats avtecknar sig i en rad forskningsprojekt i SPFs regi och ett stort 

antal studier om samhällets kommunikativa förmåga har publicerats under de 

gångna åren. Allt i syfte att vidmakthålla och om möjligt förbättra informationsberedskapen 

hos myndigheter, organisationer, företag och andra samhällsorgan 

samt hos massmedierna. 

En händelse som väl svarar mot en sådan samhällsstörning inträffade i 

samband med tunnelbygget genom Hallandsåsen senhösten 1997. Från byggets 

start hade man haft betydande problem med den höga nivån på grundvattnet 

i åsen. Byggentreprenören försökte täta tunneln med ett speciellt tätningsmedel. 

De första dagarna i oktober 1997 blev det genom massmedierna känt, att vattnet 

i och kring tunnelbygget var förgiftat. Prover visade att giftet kom från det 

tätningsmedel som använts, att vattentäkterna i trakten var olämpliga för sitt 

ändamål och att inte bara fisk och kor utan även människor hade drabbats. En 

miljöskandal var under uppsegling. I den här akuta situationen var medborgarna, 

speciellt de boende på och kring åsen, i hög grad beroende av de 

bedömningar, råd och anvisningar som "samhället" utfärdade. 

SPF fann det angeläget att från krishanterings- och kriskommunikationssynpunkt 

studera hur händelserna vid Hallandsåsen hanterades av myndigheterna 

och medierna och hur medborgarna underrättades om och reagerade 

inför det inträffade. Syftet är att beskriva och analysera hur samspelet mellan 

myndigheter, medier och medborgare har fungerat i samband med skeendet 

kring tunnelbygget. Speciellt det lokala perspektivet står i fokus. 

Projektet är ett samarbetsprojekt mellan SPF, Överstyrelsen för civil beredskap 

(ÖCB) och den av regeringen i oktober 1997 tillsatta Tunnelkommissionen. 

Forskare vid sociologiska institutionen, avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap 

(MKV), vid Lunds universitet har varit engagerade i forskningsarbetet 

vilket nu presenteras i form av fyra fristående men integrerade 

forskningsrapporter. 

Syftet med föreliggande studie, "Miljöhot och medborgaroro", som genomförts 

av fil.mag Helena Sandberg och fil.mag Åsa Thelander, är att beskriva 

2

hur människor kan resonera och reagera i en krisartad situation. Studien utgår 

från kvalitativ forskningsmetod och baseras på intervjuer med av händelsen 

berörda Bjärebor om deras oro och om deras syn på huvudaktörernas och 

mediernas agerande. Studien visar bl a, att graden av utsatthet är en väsentlig 

faktor i människors upplevelse av skeendet. 

De övriga tre studierna inom projektets ram är de följande: Peter Arvidson 

"Åsjäveln biter tillbaka"; Lars Palm "Hallandsåstunneln som tvistefråga, kris 

och förtroendeproblem" och Peter Dahlgren, Gunilla Carlsson och Lars Ulin 

"Mediernas bevakning av händelserna vid Hallandsåsen, hösten 1997". 

Slutligen vill undertecknad rikta ett tack till min kollega på SPF, docent 

Roland Nordlund, som gjort betydande insatser vid genomförandet av 

detta projekt. Tack också till Karen Williams som svarat för de engelska 

översättningarna. 

Göran Stütz 

Forskningschef, SPF 

3

FÖRFATTARNAS FÖRORD 

Denna studie är en av fyra delstudier inom ett större forskningsprojekt (se även 

Arvidson, 1998; Dahlgren, Carlsson & Ulin, 1998; samt Palm, 1998) om informationen 

och kommunikationen mellan myndigheter, massmedier och medborgare 

i samband med händelserna kring tunnelbygget genom Hallandsåsen 

och den därpå följande förgiftningen av dricksvattnet, hösten 1997. Projektet 

har genomförts av forskare och doktorander vid Avdelningen för medie- och 

kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet på uppdrag av Styrelsen 

för psykologiskt försvar (SPF), Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) och 

Tunnelkommissionen. 

Föreliggande delprojekt utgår ifrån kvalitativ forskningsmetod och baseras 

på intervjuer med 16 strategiskt valda Bjärebor som kommer till tals och ger sin 

syn på bl a det inträffade, myndigheternas agerande, informationen till kommuninvånarna, 

och massmediernas bevakning av händelseförloppet. Oro och 

förtroende för samhällsinstitutioner är också något som diskuteras i rapporten. 

Syftet med studien är att visa hur människor kan resonera och reagera i en krissituation 

som denna. De frågeställningar som rapporten behandlar är följande: 

• Hur har man reagerat på händelserna vid Hallandsås? 

• Hur har man sett på de olika aktörerna? 

• Hur har man tolkat den information man mottagit? 

• Hur påverkas förtroendet för samhällsinstitutioner av en kris? 

Vi vill här passa på att tacka Bjäreborna för deras tillmötesgående och öppenhet 

i samband med intervjuerna samt Bodil Andersson och Karin Lundvall för 

att vi fått ta del av deras intervjumaterial. Tack också till kollegor och projektmedarbetare 

som kommit med råd och synpunkter under arbetets gång. Vi vill 

särskilt tacka Peter Arvidson, Per Bauhn, Peter Dahlgren, Gunilla Jarlbro och 

Lars Palm. Dessutom vill vi tacka våra uppdragsgivare, speciellt Roland Nordlund 

och Göran Stütz vid SPF. 

4 

Lund den 31 augusti 1998 

Helena Sandberg Åsa Thelander

SAMMANFATTNING 

Syftet med studien är att belysa Bjärebornas reaktioner och upplevelser av 

händelserna i samband med tunnelbygget genom Hallandsåsen, hösten 1997. 

De frågeställningar som rapporten behandlar är följande: 

• Hur har man reagerat på händelserna vid Hallandsås? 

• Hur har man sett på de olika aktörerna? 

• Hur har man tolkat den information man mottagit? 

• Hur påverkas förtroendet för samhällsinstitutioner av en kris? 

Studien utgår ifrån kvalitativ forskningsmetod och baseras på intervjuer med 

16 strategiskt valda Bjärebor. 

Bjärebornas reaktioner skiljer sig åt främst beroende på huruvida man har 

varit drabbad eller inte drabbad, dvs närheten till hotet har varit avgörande 

för hur händelser, aktörer och information har tolkats/upplevts. Oro och ovisshet 

är dominerande känslor hos befolkningen efter det att den första chocken 

av giftnyheten lagt sig. Orosupplevelsen skiljde sig åt hos medborgarna och 

en typologi presenteras där olika medborgartypers oro analyseras. 

De drabbade har naturligt nog oroat sig i högre utsträckning än de icke 

drabbade. De har också haft ett större behov av information än de icke drabbade 

och därför sökt information mer aktivt. Några av de icke drabbade har dock 

upplevt och reagerat på det inträffade som om de vore drabbade. Detta är människor 

med ett mycket stort engagemang för natur-, miljö- och samhällsfrågor 

i stort och de med en starkt negativ inställning till tunnelbygget i sin helhet. 

De drabbade medborgarna var mer kritiska till aktörerna, dessas information 

och informationshantering under akutsituationen (dvs giftutsläppet) än 

de icke drabbade medborgarna. De drabbade beskrev Båstad kommun som 

okunnig och oengagerad. Kommunen tog inte dem, deras oro eller det inträffade 

på allvar. De icke drabbade medborgarna sympatiserade med Båstad kommun 

i dennes kamp mot jättarna Banverket och Skanska och ansåg också att 

den information de fick tillfredsställde gott och väl deras informationsbehov. 

Informationen beskrevs av de drabbade som bl a otillräcklig, motstridig 

och opålitlig. De drabbades känslomässiga tillstånd kan ha inverkat på den 

negativa bedömningen. Denna omständighet utesluter givetvis inte möjligheten 

av faktiska brister i informationen (t ex otydlighet i av kommunen utsänt 

kartmaterial). Medborgarens förtroende för avsändaren spelade givetvis 

också in. Redan innan giftutsläppet blev känt var intervjupersonerna misstänksamma 

gentemot Båstad kommun. De tillfrågade, såväl drabbade som 

icke drabbade, uttryckte ett lågt förtroende för kommunen pga olika "politiska 

affärer". Samtidigt visade det sig att i giftutsläppssituationen litade några av 

dessa tidigare kritiska medborgare på Båstad kommun ("det fanns inga andra 

att ställa hoppet till"). 

Medierna kom att betraktas som en egen aktör av de intervjuade Bjäreborna. 

En aktör som stod på medborgarnas sida gentemot "fienden", Banverket och 

5

Skanska. Mediernas bevakning fick på det stora hela mycket positiva omdömen 

av intervjupersonerna. Medierna var således en av de få aktörer de intervjuade 

vågade lita på. Intervjupersonerna hade inget förtroende kvar för 

"experterna", Banverket och Skanska efter förgiftningen. Våra intervjuer 

visar att det som inträffat vid Hallandsåsen inte enbart tycks ha bidragit till 

att de involverade aktörerna förlorade förtroende, utan att händelserna också 

lett till ett minskat förtroende för samhällsinstitutioner i stort. 

6

INLEDNING 

Syftet med denna studie är att beskriva hur invånare i Båstad kommun har upplevt 

och resonerat kring händelserna vid tunnelbygget genom Hallandsåsen 

samt den efterföljande förgiftningen av dricksvattnet. 

PROBLEMSTÄLLNING 

Problemområdena som studien syftar till att genomlysa kan närmare preciseras 

i fyra frågor. 

• Hur har intervjupersonerna reagerat på händelserna vid Hallandsås? 

• Hur har intervjupersonerna uppfattat aktörerna? 

• Hur har intervjupersonerna tolkat den information de fått? 

• Hur har intervjupersonernas förtroende för samhällsinstitutioner påverkats 

av det inträffade? 

Rapporten behandlar inte de olika händelserna kring tunnelbygget i detalj 

(en kort bakgrund ges dock nedan). Föreliggande rapport fokuserar snarare 

kommuninvånarnas reaktioner dels på händelserna som sådana, dels på 

aktörerna och deras information. 

INFORMANTERNAS TROVÄRDIGHET 

Studien bygger enbart på intervjuer med Bjärebor som själva varit mer eller 

mindre drabbade av händelserna på Hallandsåsen. Det finns ingen anledning 

att tro att intervjupersonerna medvetet skulle ljuga eller ge oriktiga och vilseledande 

svar på de frågor som ställts. Intervjupersonerna förmedlar sin bild av 

händelserna. Individen upplever världen och tolkar den genom sina "glasögon", 

dvs utifrån individens intressen och värderingar. Det är denna subjektivitet 

som vi som forskare försöker ta fram. Subjektiviteten påverkas av de yttre 

omständigheterna, vilka kontinuerligt förändras. Intervjupersonernas berättelser 

kan därför vara färgade av det känslomässiga tumult de fortfarande 

befann sig i vid tiden då intervjuerna genomfördes, ungefär 1,5 månad efter 

det att nyheten om förgiftningen av vattnet kommit ut. Studien omfattar 

emellertid skeendet från 1989, då kommuninvånarna informeras om tunnelprojektet, 

fram till december 1997, då intervjuerna genomfördes. Frågorna är 

främst fokuserade till den mest akuta perioden, alltså månadsskiftet septemberoktober 

1997 till och med november 1997. Vad som är allmänt känt är, att det 

alltid sker någon form av efterkonstruktion vid den här typen av tillbakablickande 

studier och det bör man givetvis vara medveten om och uppmärksam på. 

Dessa källkritiska problem kommer man sällan undan helt och hållet. Ett sätt 

att försöka korrigera det är att jämföra olika personers utsagor med varandra, 

vilket har gjorts i denna studie, för att få fram så många nyanser som möjligt. 

Viktigt är också att låta samtliga involverade kontrahenter (myndigheter, 

medier och medborgare) komma till tals, något som svårligen kan göras inom 

en begränsad delstudie som denna, men det har dock varit ambitionen för 

7

Hallandsåsprojektet i sin helhet (se Arvidson, 1998; Dahlgren, Carlsson & Ulin, 

1998 samt Palm, 1998). 

DISPOSITION 

Rapporten inleds med en kort bakgrundsbeskrivning. Sedan redovisas för 

studien relevanta teoretiska begrepp varpå följer ett avsnitt som beskriver 

vårt tillvägagångssätt vid insamlandet av data. 

Därefter redovisas resultaten från intervjuerna. Resultatdelen inleds med en 

beskrivning av intervjupersonernas inställning till och reaktioner på tunnelbygget 

fram till nyheten om förgiftningen. Sedan följer en redogörelse för 

intervjupersonernas reaktioner när förgiftningen var ett faktum. I det näst 

sista kapitlet behandlas de tillfrågades reaktioner i kölvattnet av krisen och 

rapporten avslutas med sammanfattande kommentarer. 

8

BAKGRUND 

Uppgifterna i detta kapitel är huvudsakligen hämtade från den opublicerade 

rapporten Finns det troll i Hallandsåsen (Carlsson, 1998), framtagen inom 

ramen för Hallandsåsprojektet såsom underlag till de olika delstudierna. 

I mitten på 1970-talet startades den första utredningen, som kom att följas 

av åtskilliga förstudier, utredningar, remissrundor och projekteringsarbeten, 

om möjligheterna att bygga en järnvägstunnel genom Hallandsåsen. Ett och ett 

halvt decennium senare, sommaren 1991, fattade regeringen beslut om att en 

tunnel skulle byggas. Detta efter det att samtliga remissinstanser ställt sig positiva 

till Banverkets tunnelremiss och att Båstad kommun accepterat projektet. 

Det fanns dock boende i området som inte var positivt inställda till projektet, 

och redan 1989 hade en första motståndsgrupp bildats, vilken kom att följas 

av andra medborgargrupper som protesterade mot tunneln men också mot 

järnvägssträckningen som sådan. 

Kraftbyggarna var den första entreprenören att ge sig på tunneln 1992, och 

det med den mycket omtalade jätteborren Hallborr, som dock inte motsvarade 

förväntningarna utan körde fast i leran. Ett par år senare, 1995, fick Kraftbyggarna 

ge upp. Bygget var rejält försenat och det utbröt en tvist om vem som 

skulle stå för de fördyrande kostnaderna på grund av förseningen. 

Skanska var det företag som 1996 tog över uppdraget att färdigställa tunneln. 

För att ta igen förlorad tid begärde Banverket lov hos Båstad kommun att få 

bygga en extra arbetstunnel uppe på åsen, ett sk mellanpåslag. Detta avstyrktes 

först, men efter ett antal förfrågningar så beviljade kommunen bygglovet mot 

det att man skulle få vissa, sedan länge, planerade nya vägar i kommunen. 

Från byggets start hade man haft problem med den höga grundvattennivån 

i åsen; vatten hade bokstavligen sprutat in i tunneln och försvårat arbetet. På 

grund härav begärde Banverket vid ett par olika tillfällen tillstånd hos Vattendomstolen 

att få sänka vattennivån och leda ut vattnet ur åsen. Problemen 

med inläckande vatten kom med tiden dock att tillta och man började därför 

under tidig vår 1997 att försöka täta tunneln med tätningsmedlet Rhoca Gil. 

Medlet visade sig innehålla nervgift, vara cancerogent och kunna framkalla 

cellförändringar. Fram till i början av oktober 1997 sprutades ca 1 400 ton av 

tätningsmedlet in i tunnlarna. Den andra oktober kom nyheten om giftskandalen 

via lokaltidningen. Dagen efter fanns nyheten i Syd- och Västsvenska tidningar. 

Den sjunde oktober avbröts tunnelarbetet helt efter krav från länsstyrelsen i 

Skåne och Båstad kommun. 

Händelseförloppet vid Hallandsåsen består av två problemkomplex. 

Fram till det att förgiftningen blev känd hade problemen med grundvattensänkningen 

varit en långvarig tvistefråga (jfr Palm, 1998). I och med nyheten 

om förgiftningen sker en drastisk vändning då man ställs inför ett akut giftbesked. 

Det är således av vikt att skilja på vad medborgarna reagerar på, tvistefrågan 

eller giftbeskedet. 

9

TEORETISKA BEGREPP 

I detta avsnitt kommer begreppet kris att definieras. Därefter diskuteras krisens 

förlopp. Slutligen presenteras förhållandet mellan myndigheter, medborgare 

och massmedier utifrån en idealmodell. 

KRIS OCH KATASTROF 

Ordet kris har grekiskt ursprung och betyder avgörande. Innebörden är att kris 

beskriver en dynamisk process (Jarlbro, Sandberg & Palm, 1997). Den vanligaste 

definitionen på en kris är att det är ett förlopp som kännetecknas av att det 

avviker från "det normala". Det uppstår relativt hastigt och det har betydelse 

för samhället eller åtminstone många människor (Jarlbro, 1993). Krisen kan 

hota grundläggande värden och därför är kollektiv stress ett utmärkande 

drag för en kris. Detta kan även känneteckna katastrofsituationer, men enligt 

Nohrstedt och Nordlund (1993) innebär kris även att parter är i konflikt med 

varandra, något som också kännetecknar Hallandsåsfallet. 

Katastrof är en fullbordad kris och orsakar ofta mänskligt lidande och 

stor materiell förödelse (Dyregrov, 1992). Det finns givetvis olika typer av 

katastrofer. Ofta görs en åtskillnad mellan naturkatastrofer och katastrofer 

vållade av människor. Studier har visat (t ex Baum m fl, 1992) att katastrofer 

som orsakats av någon mänsklig faktor tar längre tid att bearbeta och att 

komma över för de drabbade, än naturkatastrofer (t ex jordbävningar, orkaner, 

laviner). Händelserna kring tunnelbygget och Hallandsåsen har fått betydelse 

för många människor och för samhället i stort. Händelserna kan sammantaget 

beskrivas som ett krisförlopp. Grundvattenproblemen utgör dock ingen kris, 

men ett problemkomplex (en tvistefråga) i krisförloppet. Förgiftningen däremot 

är en kris som t o m, enligt Dyregrovs (1992) definition, övergått i en katastrof. 

Det är en människoförvållad katastrof som medborgarna uppfattade hotade 

deras tillvaro. 

KRISENS FASER 

En kris kan betraktas som ett dynamiskt förlopp och kan delas in i ett antal 

faser eller perioder. Medborgaren uppvisar olika psykologiska reaktioner 

under krisförloppets gång som en direkt konsekvens av händelsernas utveckling 

– deras karaktär, omfattning, närhet, plötslighet, varaktighet, orsak, risk 

för upprepningar etc. (Dyregrov, 1992) – och medborgarens behov av information 

skiftar sålunda därefter. 

Indelningen av ett krisförlopp kan ske på flera sätt och i olika antal faser 

beroende på vilket perspektiv man utgår från (jfr Flodin, 1993; Jarlbro, 1993; 

Nohrstedt & Nordlund, 1993). När en kris delas in i fem faser skiljer man på 

förperiod, den tid som föregår en kris, nuet vi alla lever i; varningsperiod, då det 

förestående hotet i bästa fall kan tillkännages av myndigheter och medier; 

katastrofperiod (eller akutfasen som den ibland kallas) då krisen har utvecklats 

så långt att katastrofen är ett faktum; rekylperiod då katastrofen är över och den 

10

drabbade försöker återgå till vardagen; slutligen ambivalensperiod den period 

som följer i kölvattnet på krisen/katastrofen då medborgaren försöker förstå 

vad som hänt och funderar på vems felet var, sk syndabockssyndrom (Jarlbro, 

1993). 

I Hallandsåsfallet är denna indelning dock inte ändamålsenlig. En mer 

passande indelning är att åtskilja förloppet i tre perioder nämligen förperioden, 

tiden fram till att förgiftningen blev känd; katastrofperioden som inleds med 

att nyheten blir allmänt känd den andra oktober, samt en efterföljande period 

här kallad kort och gott avklingningsperioden, vilken kan sägas inträda i 

månadsskiftet oktober-november. Någon egentlig varningsperiod uppstod 

aldrig då varning för gift utfärdades i samband med att katastrofen var ett 

faktum. Då det är svårt att dra upp distinkta gränser mellan de två sista faserna 

(rekyl- och ambivalensperioden) föredras en sammanfattande benämning 

– avklingningsperioden – i denna framställning. 

DEN LIKSIDIGA TRIANGELN 

En modell som har lanserats av Nordlund (1994) har legat till grund för flera 

kriskommunikationsstudier (se t.ex. Dahlström & Flodin, 1998; Jarlbro, Sandberg 

& Palm, 1997). Relationen mellan myndigheter, medborgare och massmedier 

gestaltas som en liksidig triangel (se figur 1). Modellen uttrycker ett 

slags idealtillstånd och bygger på den grundlagsreglerade rätten till information 

och yttrandefrihet. 

Triangeln illustrerar hur det kommunikativa/informativa samspelet är 

tänkt att fungera i ett demokratiskt system. I ett demokratiskt system ska triangeln 

vara liksidig, dvs mottagaren skall tydligt se rollfördelningen mellan avsändare 

och förmedlare av information (Nordlund, 1996), och kommunikationen 

skall flöda i alla riktningar i form av tvåvägskommunikation. Det senare förutsätter 

att de tre parterna är aktiva och såväl tar initiativ till kommunikation 

som ger respons på andras kommunikation. För att detta samspel ska fungera 

måste de tre dessutom kunna kommunicera med varandra på ett öppet och 

förtroendefullt sätt (Nordlund, 1994). 

MYNDIGHETER 

TRO- 

VÄRDIGHET 

MASSMEDIER MEDBORGARE 

Figur 1 Det kommunikativa förhållandet mellan myndigheter, medborgare och 

massmedier i ett demokratiskt samhälle. 

11

I samband med att en störning uppstår i samhället utsätts relationerna mellan 

de tre parterna för påfrestningar. Det kan illustreras med att triangeln ändrar 

form. Med anledning av Tjernobylolyckan 1986 visade det sig t ex att medierna 

och myndigheterna inledningsvis kom att ligga mycket nära varandra. 

Medierna saknade kompetens och erfarenhet av liknande händelser och blev 

mer eller mindre en megafon för myndigheterna (Nordlund, 1987; Westerståhl 

& Johansson, 1987). 

I denna studie undersöks medborgarnas uppfattning om massmedier och 

myndigheter. Det är en aspekt av demokrati. I detta perspektiv begränsas dock 

inte demokrati till ett system av formella institutioner och formaliserade tillvägagångssätt 

för att påverka, såsom att medborgarna går till valurnorna vart 

fjärde år. Rösträtt och valdeltagande är förvisso viktiga aspekter, men demokrati 

handlar om så mycket mer. Det handlar om vad som sker mellan valen, 

om hur människor tänker och handlar. Detta synsätt innebär att demokrati är 

förankrat i individernas vardagsverklighet (Dahlgren & Höijer, 1997). Några av 

de frågor som denna rapport behandlar (t ex förtroendefrågan) är kopplade 

till demokratiska processer, och är betydelsefulla för att förstå människors 

reaktioner, krav på information och inflytande i samhället. 

12

TILLVÄGAGÅNGSSÄTT 

Denna delstudie utgår från kvalitativ metod. Den kvalitativa forskningen 

kännetecknas av att forskaren vanligtvis studerar fenomenet eller individerna 

i deras naturliga miljö i syfte att: 

make sense of, or interpret, phenomena in terms of the meanings people bring to them 

(Denzin & Lincoln, 1994:2). 

Kärnan i kvalitativ forskning kan således sägas vara att förstå hur människan 

konstruerar sin vardagsverklighet, och vilken betydelse eller mening hon 

tillskriver denna sociala ordning (Lantz, 1993). Människans meningsskapande 

handlar om hennes föreställningar om fenomenen och sammanhangen i 

hennes vardagsliv. 

Det finns upplevelser och erfarenheter som vi saknar ord för. Det är t.ex. en 

sak att veta hur valthornet låter, men en helt annan att säga hur det låter. Inte 

desto mindre är det i samtalet/intervjun de meningsskapande processerna 

kommer till uttryck. Genom språket, talet, kan den lyhörde intervjuaren såväl 

stimulera dessa processer som fånga upp intervjupersonens föreställningar. 

För att komma åt Bjärebors föreställningar, tankar och känslor kring händelserna 

på Hallandsåsen har vi valt att genomföra kvalitativa "öppet riktade" 

samtalsintervjuer (Lantz, 1993). Utgångspunkten för våra intervjuer, eller 

snarare samtal, med Bjäreborna var en löst strukturerad tematiskt upplagd 

frågeguide. Intervjupersonernas spontana berättelser bestämde innehållet i 

intervjuerna och olika teman dominerar således i olika intervjuer. De tillfrågade 

har endast styrts i den meningen att deras svar hamnar inom de problemområden 

vi valt att ta upp. En samtalsintervju kan därför medge en variation 

och nyansrikedom i materialet som en enkät aldrig kan frambringa. Det samtalsintervjun 

till skillnad mot enkäten också frambringar är en närhet till de 

studerade individerna. Detta mer djupgående angreppssätt med ett mindre 

antal utfrågade och den enkätundersökning som gjorts på ett stort antal slumpmässigt 

utvalda Bjärebor (se Arvidson, 1998), inom ramen för Hallandsåsprojektet, 

kompletterar och belyser varandra. 

VAL AV INTERVJUPERSONER 

I vår undersökning ingår sexton Bjärebor som valts strategiskt för intervju. 

Förfarandet brukar gå under benämningen snöbollsurval. Den första Bjärebon 

som intervjuades hade på eget initiativ kontaktat oss sedan undersökningen 

hade omtalats i massmedia. Denna person kom att bli starten till den "snöboll 

som sattes i rullning". Genom våra personliga kontaktnät fick vi ytterligare 

namn på intervjupersoner som eventuellt skulle vara villiga att ställa upp och 

tala med oss, eller som i sin tur kunde ge oss namn på grannar, arbetskamrater, 

släktingar, föreningsmedlemmar m fl som bodde i det berörda området och 

som vi kunde tillfråga om en intervju. 

13

Vår avsikt var aldrig att få ett representativt urval av Bjäreborna eller av invånarna 

i Båstad kommun. Det kan man inte uppnå med det lilla antal intervjupersoner 

som kännetecknar djupintervjustudier. Syftet är snarare att få så 

stor variation som möjligt inom urvalet för att fånga in hur olika individer 

upplevt händelserna vid Hallandsåsen. Vi gör därmed inte anspråk på att 

presentera en heltäckande bild av vad Bjäreborna tänkt och tyckt om händelserna. 

Det vi däremot hävdar är att studien visar hur människor kan resonera 

och reagera i en situation som denna, och denna kunskap kan lyftas till en allmängiltig 

nivå (jfr Jarlbro & Palm, 1996). 

Det slutgiltiga urvalet av informanter kom att bestå av åtta kvinnor och åtta 

män i olika åldrar som varierade mellan 21 och 81. De hade olika sysselsättning, 

familjesituation och var geografiskt utspridda i den berörda trakten på och 

omkring åsen. Det allra viktigaste för urvalet var att personerna var drabbade 

av händelserna i olika stor utsträckning, dvs några var direkt drabbade av 

förgiftningen, andra var drabbade i den meningen att deras brunnsvatten 

sinat på grund av grundvattensänkningen; en tredje grupp var drabbade både 

av gift och vattenproblem. I framställningen kommer dessa för enkelhetens 

skull att slås ihop till en grupp – drabbade. En fjärde grupp var varken drabbade 

av gift eller vattenproblem. De kommer framöver att benämnas icke drabbade. 

Samtliga tillfrågade Bjärebor informerades om rätten till anonymitet i studien. 

Några menade att deras anonymitet inte hade någon betydelse eftersom de stod 

för sina åsikter. I rapporten har, av hänsyn till intervjupersonerna, i några fall 

uppgifter och uttalanden redigerats något eftersom deras identitet annars 

riskeras att röjas. Denna redigering har dock inte inverkat på andemeningen 

i deras utsagor. 

14

FÖRPERIODEN 

I detta kapitel kommer delstudiens första tema att redovisas, nämligen de tillfrågades 

inställning till tunnelprojektet och aktörerna innan förgiftningen blev 

känd. Denna period motsvarar i kristeoretiska termer den sk förperioden. 

FYRA MEDBORGARTYPER 

I intervjuerna framkommer det att under denna period fanns fyra medborgarattityder 

ifråga om inställning eller förhållningssätt till tunnelbygget. Dessa 

var den positive, den negative, den ambivalente och slutligen den indifferente 

medborgaren. 

De som var för bygget lyfte fram argument såsom att tunnelprojektet skulle 

ge arbeten på orten, medföra snabbare tågförbindelser till Ängelholm (närmsta 

större ort) samt att bilister skulle slippa vänta vid alla järnvägsbommar. De positiva 

ansåg det vara viktigt att inte framstå som bakåtsträvare. De argument som 

Båstad kommun framhållit t ex att järnvägen var miljövänlig, att restiden mellan 

Göteborg och Malmö förkortades, att tunneln skulle locka turister till Båstad 

nämndes av de tillfrågade, men enbart i samband med kommunens argument. 

Av detta kan vi dra slutsatsen att dessa argumenten inte var de viktigaste för 

intervjupersonerna och att de inte kunde se någon personlig nytta med det. 

De negativa var kritiska av olika skäl, men omsorg om Hallandsåsens natur 

och kritik mot bansträckningen tycks ha varit övervägande argument. Någon 

ansåg också att en vacker ressträcka skulle försvinna. Ytterligare ett argument 

mot tunnelbygget var att Båstads "gamla fina" järnvägsstation skulle läggas 

ned och ersättas av en ny långt bort från Båstads centrum. 

De ambivalenta såg såväl för- som nackdelar med bygget, men tog inte 

ställning i frågan. De indifferenta, dvs de likgiltiga, hade inte heller en uttalad 

åsikt i frågan. De kunde varken se något positivt eller negativt med bygget. De 

indifferenta reflekterade överhuvudtaget inte över projektet. 

En allmän uppfattning bland de tillfrågade var att det under förperioden 

inte förekom någon information eller diskussion om eventuella negativa konsekvenser 

av tunnelbygget. Enkätstudien som gjorts inom ramen för Hallandsåsprojektet 

(se Arvidson, 1998) visar att nästan hälften av samtliga svarande 

(totalt 366 individer) ansåg att de var dåligt informerade inför byggstarten. 

Tunnelbygget betraktades därför inte av de tillfrågade som något hot, något 

riskfyllt, och de oroade sig inte för att personligen drabbas av några negativa 

konsekvenser. 

Jag var inte orolig för att drabbas personligen. Man kunde inte tänka sig i sin vildaste 

fantasi att det här skulle hända... och att man 1997 kan uppträda så, det hade man 

inte väntat sig. (Negativ till tunnelbygget) 

I det postindustriella samhället är många hot osynliga, oförutsägbara och 

bortom medborgarens egen kontroll. Ansvaret för medborgarens bästa och 

hanteringen av dessa allt mer komplexa hot/risker har medborgaren överlåtit 

15

till samhället och dess institutioner. Medborgaren förlitar sig på att samhällets 

representanter kan bedöma eventuella risker, och att de signalerar om det är 

fara å färde. Förs det sålunda ingen diskussion om risker så förutsätter medborgaren 

att det inte existerar några hot (Nordlund, 1996). Att de tillfrågade 

sa att de litade på andra, experter m fl var därför en helt naturlig respons. 

Anomalier, något som skulle kunna peka på latenta (långsiktiga) eller potentiella 

(statistiska) risker, negligeras dessutom ofta för att individen ska slippa 

oro eller stress (Gardner & Stern, 1996). 

Alla utom de negativa var i princip omedvetna om att det redan tidigt fanns 

motståndargrupper, och de kan inte heller minnas att det fanns någon 

utbredd opinion för eller emot tunnelbygget; med andra ord – tunnelbygget 

var inget man samtalade om. 

Det har nog varit insändare och lite skrivelser och så men inga demonstrationer. Det har 

nog kretsat protestlistor också som folk ska skriva på, men jag har inte engagerat mig. Jag 

har hört med ett öra. Det är precis som det inte angått mig. (Ambivalent till tunnelbygget) 

ÅSIKTERNA POLARISERAS 

De fyra attitydgrupperna kom med tiden att reduceras till två: de som var 

positiva och de som var negativa. Orsakerna till att de tillfrågade antingen 

ändrade inställning eller tog ställning var tre kritiska händelser som medförde 

en omvärdering av tunnelprojektet och de olika aktörerna. De tre händelserna 

var: Kraftbyggarnas misslyckande med Hallborr (1995), Skanskas övertagande 

(1996) samt Båstad kommuns beviljande av en arbetstunnel, ett sk mellanpåslag, 

under våren 1996. 

Rykten om Kraftbyggarnas misslyckande hade florerat på bygden. När 

nyheten om att Hallborr skulle monteras ner kom ut började en del av de tillfrågade 

fundera över bygget och dess konsekvenser. 

Vi har inte varit emot bygget någon gång egentligen. Men sedan när Hallborr misslyckades 

så blev man ju lite misstänksam mot grundvattnet. Man hade ju hört så 

mycket om hur det forsade ut. (Positiv till tunnelbygget) 

När Hallborr misslyckats fortsatte tunneldrivningen med sprängningar. De 

boende på åsen och runt omkring blev då oroliga för sina hus och hem. De 

undrade om hus skulle rasa och om grunder skulle klara vibrationerna från 

sprängningarna. Det som tidigare var avlägset nådde nu den enskilde och 

gjorde intrång i hemmets lugna vrå. Samtidigt var man irriterade över att 

sprängarbeten gjordes på helger och kvällar trots att man blivit lovade att störande 

arbete inte skulle ske på dessa tider. Även en del positiva medborgare, 

men också ambivalenta och indifferenta reagerade negativt på sprängningarna. 

De redan negativa blev naturligt nog mer övertygade och såg Kraftbyggarnas 

resignation som ett bevis på den omöjliga uppgiften. De skrattade till och 

med åt Kraftbyggarna som inte klarade uppgiften. Svårigheterna blev övermäktiga 

till och med för experterna, och tilltron till dessa och högteknologin 

minskade, inte minst beroende på "lokala vedertagna sanningar". 

16

En man som figurerade i nästan alla intervjupersonernas berättelser var den 

förre ägaren till ett stenbrott vid åsen. Han var den lokala experten på åsen, 

men det var ingen på högre nivå som lyssnade på vad han hade att säga. 

Man lyssnar ju inte på folk... jag tycker att det är ett fullständigt ointresse för vad folk 

på platsen tycker och oftast är det ju de som känner bäst till förhållandena. Det finns 

ju en helt fantastisk kunskap om åsen bland boende här. Praktisk geologi skulle man 

kunna kalla det, om naturen, ja alltihop. (Negativ till tunnelbygget) 

En del av de positiva ansåg dock att det var bra att Skanska tog över oavsett 

sprängningarna, som i realiteten endast drabbade ett fåtal kommuninvånare. 

De positiva hoppades att de värsta problemen skulle vara över i och med det. 

Jag minns mycket väl när Kraftbyggarna lämnade och Skanska tog över. På något sätt 

städades det upp där ute och det gjordes en del grejer så att man lade märke till det. Där 

såg fräschare och positivare ut på något sätt. Även Skanska gick ut och informerade 

och de var på något sätt öppnare. (Positiv till tunnelbygget) 

Beslutet om mellanpåslaget upprörde många. I samband härmed bildade sig 

majoriteten av de intervjuade en klar uppfattning om tunnelprojektet. Även de 

indifferenta tog ställning. Intervjupersoner med en ambivalent inställning tog 

ställning mot bygget. De negativa aspekterna av bygget hade blivit uppenbara 

och de positiva aspekterna hade man ännu inte sett något av. Intervjupersoner 

som vid den tiden fortfarande var för bygget berättade att de började tvivla 

något i sin övertygelse och en del ändrade uppfattning och blev negativa. 

Mellanpåslaget ansågs vara ett alltför stort ingrepp i naturen. Bland de tillfrågade 

uppstod på så vis en polarisering i två grupper – de som var positiva och 

de som var negativa till bygget. Vid den här tidpunkten (våren 1996) började 

dessutom en del av de intervjuade att ana oråd, något var inte som det skulle. 

I den fortsatta framställningen kommer de intervjuade att delas in i två kategorier: 

drabbade och icke drabbade. Till de drabbade räknas de som blivit fysiskt 

drabbade av tunnelbygget vid Hallandsåsen. De har antingen fått sin brunnar 

torrlagda till följd av grundvattensänkningen eller fått in gift i sitt brunnsvatten. 

Några av dem har drabbats av båda problemen och några av dem har 

upprepade gånger fått sina brunnar torrlagda. De icke drabbade är inte drabbade 

fysiskt men kan vara det psykiskt. De har valt att bo kring Hallandsåsen 

för att de är engagerade i bygdens natur och hot om eller skada på denna 

engagerar dem starkt. Framställningen nedan vilar på 8 drabbade och 8 icke 

drabbade personers berättelser. 

INSTÄLLNING TILL AKTÖRER UNDER FÖRPERIODEN 

I Hallandsåsfallet utkristalliserar sig några huvudaktörer: Båstad kommun 

samt Banverket och Skanska. De senare kom i princip att betraktas såsom en 

enhet av de tillfrågade. Under förperioden stod aktörerna gemensamt som 

avsändare av information till medborgarna. Nedan presenteras de intervjuades 

syn på eller inställning till Båstad kommun, Banverket och Skanska och deras 

agerande under förperioden. 

17

Skumraskaffärer 

Massmediernas framställning av politiska affärer har gett upphov till vissa 

berättarstrukturer och återkommande mönster, vilka bidrar dels till att vi får 

en viss kunskap om den här typen av "affärer", dels till att vi känner igen dem 

när vi stöter på dem i vårt vardagsliv. Det är därför inte förvånande att även 

de tillfrågade talar om "politiska affärer" och "skandaler" när de beskriver sin 

lokala politiska värld, Båstad kommun. 

Ett mönster som framkom i de tillfrågades berättelser och som även präglade 

deras inställning och attityder till (och därmed förtroende för) kommunen var 

oegentligheter som man ansåg hade skett eller åtminstone som man pratade 

om. (Inget har dock framkommit som tyder på att dessa konspirationsteorier 

motsvaras i verkligheten.) Såväl drabbade som de som inte var drabbade 

talade om "hemlighållande av saker och ting" och att "mycket hade pågått i 

det fördolda bortom kommuninvånarnas insyn". De talade om "kohandel" 

och "under-bordet-affärer" och de beskrev kommunens agerande i termer av 

"maskopi" och "insyltning". En informant sa att kommunens verksamhet 

"luktade skumt" och misstänkte att det var något som inte gick rätt till. 

Det är klart att man tyckte att det var jobbigt. Dels kommunen som var så enastående 

egendomlig att de inte kunde inse det hela och sålde ja ... Vi har en ovanligt jobbig 

kommunstyrelse. Båstad är ju känt för det. /.../ För att vara ett så här litet samhälle så 

är det väldigt mycket affärer så att säga. Ni vet hur det är med kommunpolitiker. 

Man skulle ha en sådan herre som han Johansson i Göteborg. Han verkar väldigt reko, 

och kunnig, duktig. /.../ Här i Båstad är de fenomenala på att borsta varandra på ryggen 

tycker jag. (Ej drabbad) 

Kommunens och Banverkets avtal angående mellanpåslaget nämnde så gott 

som samtliga intervjupersoner mer eller mindre i detalj. Inställningen till 

detta avtal tycks ha varit avgörande för om man skulle tappa förtroendet för 

sin kommun eller inte. I och med detta avtal tycks kommunen i åtminstone de 

intervjuades ögon ha förlorat all heder, och de talade om att kommunen 

"sålde ut sig". Intervjupersonerna var kritiska mot cheferna på kommunen 

och anklagade dem för att ha haft "suspekt samarbete" med Banverket. 

Kommunen hade enbart försökt att "förvilla", "ljuga" och "slå blå dunster i 

ögonen på kommuninvånarna". Båstad kommun hade inte lyssnat på sina 

invånare, menade en intervjuperson, och berättade vidare: 

Båstad kommun tänkte bara på arbetstillfällen och att det skulle bli en station där hos 

dem. De var i maskopi med ett par kommunalråd i Ängelholm. De kom överens om 

hur den här järnvägen skulle gå och det var inte mer med det. (Ej drabbad) 

Flera av de tillfrågade hade uppenbart ett lågt förtroende för Båstad kommun 

under förperioden. Kommunens agerande innan förgiftningen blev känd beskrevs 

av intervjupersonerna närmast i termer av en politisk skumraskaffär. 

Detta kan också vara ett uttryck för sk syndabockssökande (se kapitel Avklingningsperioden) 

och därmed en slags efterkonstruktion, något som vi dock inte 

18

med säkerhet kan dra några slutsatser om. Intervjupersonernas berättelser är 

dock på denna punkt väl överensstämmande med varandra. 

"En ny patron på åsen" 

Banverket är utan tvekan "fienden" i detta händelseförlopp och beskrivs av 

intervjupersonerna i princip som enväldig maktutövare, som enbart styrdes 

av ekonomiska intressen och struntade helt i såväl människor som natur som 

kom i verkets väg. Terminologin intervjupersonerna använder då de talade 

om Banverket säger en hel del. Den beskriver verket som en maktfullkomlig 

suverän och totalitär byråkrati, anställda som "småpåvar" som håller hårt i 

rodret och styr i en riktning, utan att ta reda på varthän det blåser. 

Det är ju som om man fått en ny patron här på åsen i Banverket, så har vi ju upplevt 

det. Banverket är ju enväldigt. Det har varit som en romersk kejsare som bara lyssnar 

på behagliga budskap. (Drabbad) 

Som de på Banverket ska ha sagt: ‘För ett sådant här projekt får man väl offra en och 

annan blomma!’ Miljöfrågor väger så otroligt lätt i detta landet. Man kan börja med 

att fråga hur många timmar som Banverkets folk avsatte på grund av problemen med 

grundvattensänkningen eller vårt agerande här, och vår skrivelse till regeringen. De 

har väl avsatt en halvtimme på sin höjd, nej tio minuters diskussion någonstans på 

verket. Jag kan inte tänka mig annat. (Drabbad) 

Banverket beskrivs i citaten som hänsynslöst. De har inte varit lyhörda för de 

boendes synpunkter och oro. Det har inte hjälpt att människor klagat eller 

protesterat, utan de har bara kört på. Såväl drabbade som icke drabbade uttalade 

sig i kritiska ordalag om Banverket. Huruvida den icke drabbade medborgargruppen 

verkligen var negativ till Banverket redan innan förgiftningen är svårt 

att fastslå och det kan således vara en efterkonstruktion. Det framgår dock att 

såväl drabbade som icke drabbade vid olika tillfällen under förperioden hade 

varit i kontakt med verket och då upplevt sig ha blivit illa bemötta. 

Det kom så på någon dag. Då ringde vi och pratade med den där NN och frågade om 

vi kunde fått någon injekteringsvätska i vattnet, för vi hade ju hört talas om att det 

fanns någon slags dunkar med gift och dödskallar på. Han skrattade åt oss och tyckte 

att vi var lite larviga. Det var ju farligt att dricka 98%-ig alkohol också, menade han. Det 

var ju inte precis det vi ville höra då. Man kände sig rätt så maktlös. Ni kan ju alltid 

stämma oss, tyckte de på Banverket. (Drabbad) 

En annan intervjuperson tog kontakt med Banverket eftersom han och hans 

familj stördes av de sprängningsarbeten som gjordes i samband med tunnelarbetet. 

Det var en överenskommelse kommunen hade med Banverket att sprängningarna bara 

skulle ske på dagtid. Vi sa det till Banverket, men det skulle vi i princip skita i för de 

sprängde när de ville, för det var ingen sanitär olägenhet. Det kan man tydligen göra 

dygnet runt. (Ej drabbad) 

19

De som hade ringt för att tala med Banverket upplevde att de viftades bort. 

Man fick svar efter hur man pratade och om man verkade bildad bemöttes 

man annorlunda, påstod en drabbad intervjuperson. Det handlar om att 

kunna öppna låsen, sa densamme, och alla sitter inte inne med rätta nycklar. 

Flera intervjupersoner talade om dåligt bemötande när de varit i kontakt med 

Banverket under förperioden. Talade de inte om egna erfarenheter så berättade 

de om andras, och det tycktes vara en utbredd uppfattning bland de tillfrågade 

att Banverket uppträdde illa mot gemene man. 

I intervjupersonernas berättelser om Banverket ingick också en framställning 

av verket som utpressare. Huruvida detta stämmer kan inte avgöras men det 

fanns icke drabbade intervjupersoner som menade att Banverket hade inte 

bara hotat Båstad kommun utan samtliga kommuner längs Västkustbanans 

sträckning för att få igenom sin vilja – tunnelprojektet. Trots den "hårda tonen" 

så förlitade intervjupersonerna sig inledningsvis på Banverkets och Skanskas 

kompetens under förperioden. De förutsattes vara experter på det verksamhetsområde 

som de höll på med. Medborgarnas väl och ve låg i deras händer. 

NATUREN VARNAR 

När byggandet av mellanpåslaget inleddes började också miljöproblemen. 

Allt eftersom bygget fortskred blev naturens varningar allt fler. De tillfrågade 

vittnade om torrlagda branddammar, sinade bäckar, källor och brunnar. 

Ja, vi har ju varit oroliga nu i nästan ett par år för att vattnet skulle försvinna, känns 

det som i alla fall, och sedan har de åkt runt och mätt med jämna mellanrum. Då när det 

började sjunka fick man kramp i magen över vad som skulle hända. När det var nere 

på 14 meter så började vi bli lite småskrajsna för hur vi skulle ordna vatten. Sedan så 

tycker vi att vattenkvalitén har blivit sämre och sämre. Allt eftersom vattnet har sjunkit 

har kvalitén på vattnet blivit sämre. Dessutom har vi haft problem med djuren. Det har 

vi haft i princip hela våren. (Drabbad) 

Banverket borrade nya brunnar till dem vars vatten sinat, men även en del av 

dessa sinade och de drabbade började oroa sig för vad som skulle hända härnäst. 

De blev även uppmärksamma på vattnets kvalitet. 

Några av de boende på åsen som drabbats av sinade brunnar fick problem 

med sina djur. Mjölken fick anmärkningar, katter och hundar blev sjuka, 

dessutom drabbades de själva och deras barn av diarréer och allergier. Någon 

berättade till och med om psykisk påverkan. De misstänkte vattnet eftersom 

flera symptom försvann när kommunen installerade en vattentank. Ovissheten 

var ett återkommande tema i dessa intervjuer. 

De Bjärebor som under våren och sommaren 1997 blev av med sitt brunnsvatten 

var sannolikt de som först upplevde ett behov av information och började 

söka svar på sina frågor. Vad händer egentligen och varför får vi inte veta något, 

undrade de. Lantbrukare som vanligtvis kontaktar veterinär eller LRF när 

han/hon har problem med eller frågor om sina djur upplevde att dessa inte 

hade några klargörande besked att ge. De visste inte vart de skulle vända sig 

för att få ytterligare information och oron ökade. 

20

Bristen på information upplevdes nästan värre än bristen på vatten, sa en drabbad. 

Situationen i slutet av sommaren 1997 beskrevs av intervjupersonerna i 

stort som att ingen visste något om grundvattensänkningen, hur många brunnar 

som sinat, eller om någon utrett miljöeffekterna av tunnelbygget. Ville man 

veta något fick man ”rota fram” all information själv. Ingen i kommunen eller 

på miljönämnden hade någon som helst information, inte heller hos länsstyrelsen 

eller på Banverket kunde man få information. 

En av de drabbade poängterade att det tidigt fanns ett behov av en dialog 

mellan de boende och de ansvariga för tunnelprojektet. Genom en dialog 

hade frågetecken kanske kunnat rätas ut i ett tidigare stadium. Målet för en 

dialog är också att uppnå en förståelse för de olika parterna, något som kunde 

ha underlättat situationen för såväl kommuninvånare som projektansvariga. 

Hur kan man köra ett sådant här stort projekt som tunneln utan att hålla de boende 

regelbundet informerade på ett eller annat sätt... hur kan man göra det utan att tala 

om att nu har vi stött på problem här och här va? Det finns ju ingen kommunikationsväg 

mellan de som utför ett sådant här projekt och lokalbefolkningen. (Drabbad) 

Tvåvägskommunikation mellan medborgare och myndigheter är viktigt ur 

såväl ett demokratiskt som ur ett effektivitetsperspektiv. Vid en tvistefråga, 

såsom grundvattenfrågan, är det i synnerhet tvåvägskommunikationens 

demokratiska perspektiv som bör betonas. Vid en akut krissituation handlar 

tvåvägskommunikation däremot snarare om effektivitet, dvs möjlighet till 

direkt återkoppling i den bemärkelsen att medborgaren kan förmedla sitt 

informationsbehov till berörda myndigheter och få svar på sina frågor. I en 

kris handlar dialogen alltså inte om att sätta sig ned och resonera, vilket dock 

bör känneteckna tvistefrågans tvåvägskommunikation. 

Den information som hade gått ut till de boende hade inte upplevts som 

relevant för dem som hade blivit av med sitt vatten. Bland annat omnämndes 

en publikation kallad Projekt Hallandsås. På denna fanns Banverket, Skanska 

och Båstad kommuns logotyper sida vid sida, berättade en drabbad. Tidningen 

väckte stor vrede hos de drabbade eftersom informationen upplevdes som 

vinklad till Banverkets fördel. Flera intervjupersoner, såväl drabbade som inte 

drabbade, talade om att den information som de hade tagit del av under förperioden 

framställde tunnelbygget i alldeles för positiva ordalag, som exempel 

nämndes också informationen i Båstad turisms tidning Dag för dag, där 

kommunen är delägare (Palm, 1998). Informationen hade fokuserats kring 

ständiga framgångar i tunnelarbetet, hur bra det gick och hur bra det skulle 

bli när tunneln var slutförd. Inte ett ord hade nämnts om grundvattensänkningen 

och dess konsekvenser för natur och boende, inte heller något om det 

nya tätningsmedlet – Rhoca Gil. 

Vi fick ingen information. Det har fungerat liksom i det tysta ända tills nu då när NNs 

djur dog. Hela tiden har det varit mycket hysch-hysch kring det. Visserligen har de haft 

sina visningar nere i Båstad, men det är mer liksom hur fint det skulle gå. (Ej drabbad) 

21

De drabbade vittnade om att de kände sig ensamma. De kände inte till om 

andra drabbats och i så fall i vilken omfattning. De uppfattade inte heller att 

det fanns någon opinion om bygget och såg en egen protest som verkningslös. 

I detta skede av händelseförloppet (sommaren 1997) förekom inga officiella 

varningar om ett förestående hot vare sig ifråga om vatten eller gift. Såväl 

drabbade som de som inte var drabbade av sinande grundvatten uppgav dock 

att de letade efter information, men upplevde att de inte fick den information de 

sökte. De som inte var drabbade sökte information främst på grund av ett stort 

intresse och engagemang för bygden, miljö- och naturfrågor. När information 

saknas finns det risk att rykten uppstår och det florerade också en hel del 

rykten om tunnelbygget. 

RYKTEN 

Ryktena som cirkulerade handlade i huvudsak om konkreta problem i samband 

med bygget. De var avgränsade i tid och enligt intervjupersonerna kom de från 

någon som hade tillgång till inside-information. De tillfrågade berättade att de 

försökte få uppgifterna bekräftade. De första ryktena handlade om ras inne i 

tunneln, som tagit lång tid att städa upp. Man förstod att bygget inte fortskridit 

i den takt som var planerat. 

Man har hört talas om stora ras inne i tunneln. Stora som en kyrka sägs det. Man kan 

vända med lastbil där inne sägs det. (Ej drabbad) 

Intervjupersonerna upplevde att deras misstankar bekräftades av uppgifter 

de fick från bekantas bekanta eller från någon som kände någon som arbetade 

i tunneln. Rykten började också att cirkulera om problem med vatten i tunneln. 

Även dessa rykten sades komma från arbetare. Samtidigt blev boende på åsen 

av med sitt brunnsvatten, vilket stärkte misstankarna och ökade spekulationerna. 

Flera intervjupersoner berättade att de hade ett kontaktnät i vilket 

någon kände till en del, någon annan en annan del, och tillsammans försökte 

man bekräfta eller förkasta det man hört. 

Redan innan nyheten om förgiftningen kom ut i medier hade några av de 

boende hört rykten om gift. De drabbade som fått nya brunnar oroade sig för 

vad giftet kunde innebära för dem. 

Vi misstänkte att vi hade fått in någon sorts injekteringsvätska, sådan som de petar in i 

berget, någon sorts cementblandning eller något. Det har gått vilda rykten om hur det 

bara försvinner in i berget en ofantlig massa kubik in i sprickbildningarna. (Drabbad) 

Intervjupersonerna kopplade ryktena till egna iakttagelser. Problemen med 

djuren och sin egen hälsa satte de i samband med läckage från injektering 

(insprutning av tätningsmedel i åsen). Ryktena spreds i en tid då osäkerheten 

och oron började bli stor. Tillsammans med egna iakttagelser får rykten trovärdighet 

vilket framkallar ökad spridning (Nohrstedt & Sahlberg, 1989). För 

de allra flesta kom emellertid giftnyheten som en fullständig överraskning. 

22

KATASTROFPERIODEN 

När beskedet om giftutsläppet når allmänheten via nyhetsmedierna den 2 

oktober ställs Båstadborna inför en allvarlig hotsituation. Om skeendet kring 

Hallandsåsen betraktas som en kris med distinkta faser sammanfaller således 

de sk varnings- och katastroffaserna eftersom någon varning om ett förestående 

giftutsläpp inte förekom. Nedan beskrivs intervjupersonernas reaktioner 

på giftnyheten, deras inställning till aktörerna samt deras reaktioner på 

den information de fick under det akuta skedet, dvs under den fas i skeendet 

som vi kallar katastrofperioden. 

NYHETEN NÅR UT 

Forskning kring nyhetsspridning visar att människor tydligt minns besked som 

innebär att deras liv förändras. De kan ofta återkalla situationen i sitt minne och 

beskriva den med stor detaljrikedom. Studier av hur nyheten om Olof Palmes 

död mottogs visar t ex att när nyheten uppfattas som mycket viktig kan en person 

ofta återge när, var och hur han/hon fick den (Rosengren, 1987), men också 

exakt vad man för tillfället gjorde. Många av våra tillfrågade redogjorde i detalj 

för hur och vid vilken tidpunkt de fick nyheten. De som var mindre engagerade 

eller befann sig långt ifrån händelserna, exempelvis sommarboende, hade 

däremot svårare att minnas hur och när de fick nyheten. I projektets enkätstudie 

(se Arvidson, 1998) framkommer det att mer än en tredjedel av Bjäreborna 

fick vetskap om det inträffade genom en morgontidning den andra oktober. 

Flera intervjupersoner, såväl drabbade som icke drabbade, berättade att 

telefonerna gått varma om kvällen den dag som de nåtts av nyheten om giftet. 

Efter kvällens tevenyheter, fick nyheten om giftkatastrofen nationell spridning 

och boende utanför Båstad ringde till närstående i området för att höra hur det 

stod till på samma vis som de boende ringde till släkt och vänner såväl lokalt 

som nationellt för att samtala om det inträffade och för att söka mer information. 

De personer som nåtts av nyheten tidigt, dvs innan den tredje oktober, 

kom att fungera som opinionsledare i detta sammanhang. Huruvida de nåddes 

av nyheten tidigt på grund av att de hade kvaliteter typiska för opinionsledare 

(t ex hög mediekonsumtion, goda kontaktnät, hög utbildning) eller på grund 

av slumpen kan vi inte dra några slutsatser om. Givetvis kan det ha varit en 

kombination av de två. Människor i deras omgivning noterade dock tidigt att 

de hade information och vände sig därefter till dem för att ställa frågor, be om 

råd eller för att prata om det inträffade. Opinionsledarna hade kontaktnät som 

försåg dem med information. Någon hade erfarenhet av eller kunskap om politiskt 

arbete och flera hade ett stort naturintresse. Rollen som opinionsledare var 

dock något som andra tillskrev dem. Det var inget som de självvalt tog på sig. 

Helgen efter larmet hade vi skolvårdsdag. Då är man nere i skolan och gör vid och 

jobbar. Då var det flera föräldrar som kom och frågade mig för de tyckte jag hade insideinformation. 

Jag sa att jag kan bara säga vad jag själv gjort och det är att sluta dricka 

vattnet. (Drabbad) 

23

REAKTIONER PÅ NYHETEN 

Reaktionerna på beskedet om giftutsläppet var många och varjehanda. Ingen 

av de tillfrågade lämnades oberörd av det som hänt, men i vissa fall skilde reaktionerna 

sig åt något beroende på om man var drabbad eller inte drabbad. 

Nedan beskrivs de intervjuades reaktioner. 

"Klistrade vid radion och teven" 

De tillfrågade påtalade spontant att deras mediekonsumtion ökade markant 

efter det att nyheten om förgiftningen gått ut. Liknande reaktioner har framkommit 

i andra krisstudier (se t.ex. Hillve & Weibull, 1996; Jarlbro, 1993). Den 

ena efter den andre av intervjupersonerna, främst de drabbade, berättade att 

de såg mer på teve, lyssnade mer på radio och införskaffade fler tidningar. 

Allt för att släcka törsten på information. 

Om dagarna så kunde man ju knappt sköta något för då satt man ju som klistrad vid 

teven och radion. Vem vet vad som hade hänt annars egentligen, men man vet ju 

fortfarande inte vad som kommer att hända. (Drabbad) 

Det var vanligt att intervjupersonerna kompletterade den lokala morgontidningen, 

oftast Nordvästra Skånes tidningar (NST), med andra tidningar, t ex 

kvällspress (Expressen), men också andra morgontidningar (t ex Dagens Nyheter, 

Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten) för att se om det inträffade behandlades 

utanför orten. Flera intervjupersoner ansåg att NST stod för den mesta 

och den bästa informationen, och att andra tidningar egentligen inte gav dem 

mer information. Dahlgren, Carlsson och Ulin (1998) konstaterar, i sin rapport 

om mediebevakningen under händelseförloppet, att informationen i tidningarna 

skiljer sig åt och att den sk närhetsprincipen rådde. De lokala medierna hade 

på grund av närheten lättare fått tillgång till information och också kommit 

närmare de drabbade Bjäreborna och uppmärksammat dem mer. Informationen 

i Dagens Nyheter och Expressen hade givetvis haft en helt annan karaktär, 

inte minst beroende på att de har helt andra målgrupper än den lokala tidningen 

NST, och de drabbade fann därför inte svaren på "sina" frågor och problem i 

dessa tidningar (Jfr SPFs utvärdering av Efter Tjernobyl-broschyren; Stütz, 1987 

och Nordlund, 1994). 

Många av intervjupersonerna hade sparat klipp och artiklar från tidningar. 

Någon påpekade att man inte ville att händelsen skulle falla i glömska, och i 

flera av hemmen som besöktes låg klippen i högar på stolar och köksbord, 

eller satt fast med magneter på kylskåpsdörren. Klippen sparades för att senare 

tas fram och visas för barn och barnbarn. Det var också någon som hade spelat 

in nyhetssändningar från teve i samband med den stora demonstrationen i 

Båstad. Dessa mediefragment sparades som ett bevis på att det inträffade 

verkligen hade hänt – hur osannolikt det än verkade för en del. Det är förvisso 

mycket vanligt att artiklar där man själv figurerat sparas och visas för släkt och 

vänner. Intervjupersonerna var dock intresserade av att även dokumentera 

händelsen som sådan. 

24

Jag var uppe på åsen och filmade för jag tänkte jag skulle ha lite av hur naturen ser ut 

nu. Sen ska jag se om det ser likadant ut nästa år eller om det har förändrats, hur lång 

tid det tar och om det kommer att förändras. (Ej drabbad) 

Samtliga intervjupersoner berättade att dagarna efter giftnyheten handlade 

hela tillvaron om giftet. De pratade om gift i skolan, på arbetet, hemma och med 

folk som ringde och i samtliga massmedier togs giftet upp. De tillfrågade hade 

en ambivalent inställning till giftnyheten. Å ena sidan ville de veta så mycket 

som möjligt, å andra sidan tyckte de att det blivit för mycket av det. Flera sa att 

de ville prata och spekulera kring det som hänt. De drabbade var glada för den 

mediala uppmärksamheten för att försöka få stopp på bygget. De som inte 

själva var drabbade var naturligt nog inte lika engagerade. De tyckte mest 

synd om de som drabbats av förgiftningen eller grundvattensänkningen. 

DE FÖRSTA KÄNSLORNA 

I detta sammanhang är det viktigt att framhålla att intervjupersonerna inte blev 

panikslagna vid beskedet om förgiftningen. De tillfrågade beskrev vad som 

skett och hur de upplevt det med känsloyttringar såsom oro, upprördhet och 

uppgivenhet. 

Att få reda på det kändes som en kär gammal vän gått bort efter en lång tids sjukdom. 

(Ej drabbad) 

Den första reaktionen bland såväl drabbade som icke drabbade var att de blev 

arga, bestörta eller ledsna över det som inträffat. Enkätstudien (Arvidson, 1998) 

visar också att nyheten om förgiftningen väckte mycket starka reaktioner. Flera 

intervjupersoner vittnade om besvikelse och misstro över aktörerna. De reagerade 

bl a mot att Skanska, ett stort multinationellt företag, inte hade bättre kontroll 

över sitt arbete. Känslan av att vara osårbar hade skadats. 

En annan reaktion var att man inte trodde det var sant, en slags förträngning 

eller oförmåga att ta till sig nyheten, det som inte kunde hända hade inträffat. 

En vanlig reaktion när det oväntade inträffar är just att det upplevs som overkligt 

(Dyregrov, 1992). Några drabbade berättade även om besvikelse över sig 

själva i samband med giftskandalen. Det innebar en stor frustration för dem att 

inte ha kunnat förutse konsekvenserna av något de "haft på känn" en tid. 

Jag trodde inte det var sant, men samtidigt så gjorde vi ju en del självkritik. Vi hade 

läst de här jävla pappren, men vi kunde ju inte drömma om att Banverket och Skanska 

skulle kunna hantera en sådan här sak på detta viset. (Drabbad) 

I Arvidsons (1998) studie framkommer också att var tredje person anser sig ha 

påverkats av förgiftningen och dess följder. Ungefär var sjätte person (15%) 

anser att de själva eller deras familj ändrat sitt sätt att leva som en direkt följd 

av förgiftningen. De stora flertalet av dem som ändrat sina levnadsvanor 

angav i enkäten att det främst var deras vattenvanor som påverkats. De hade 

t ex slutat att använda vatten som måltidsdryck. Ett antal personer uppgav 

också att de hade ändrat sitt sätt att hantera frukt och grönsaker. De hade bla 

25

slutat att köpa vissa produkter från Bjäretrakten. Slutligen finns det några som 

menar att det inträffade har förändrat deras miljömedvetande och därmed deras 

handlande (tex har de blivit mer noggranna med källsortering, kompostering 

och återvinning). 

I en av studierna efter Tjernobylolyckan framkommer nästan identiska 

resultat (Stütz, 1987:34). Individerna i den studien uppgav att det var främst 

kostvanor samt fritidsvanor som de ändrat till följd av olyckan och det därpå 

följande nedfallet i vårt land. Givetvis finns det alltid en risk för att respondenterna 

på en sådan enkätfråga överskattar förändrad livsföring, men för 

att ändå ställa beteendeförändringen i relation till något kan procentandelen, 

15%, jämföras med exempelvis en lyckad övertalningskampanj där man i bästa 

fall kan uppnå en beteendeförändring hos 2 eller 3% av målgruppen (se tex Rice 

& Atkin, 1989). Bjäreborna har med andra ord sett mycket allvarligt på det 

inträffade och händelserna har haft stora konsekvenser för dem. 

"Andras" reaktioner 

Intervjupersonerna (här fanns inga skillnader mellan drabbade och icke drabbade) 

berättade också om andras reaktioner på giftbeskedet. Andras reaktioner 

beskrevs som starkare, mer emotionella, irrationella och den egna reaktionen 

kunde därför i vissa fall te sig oroande för dem själva. Ett sätt att själv framstå 

som förnuftig och kontrollerad är att projicera sämre egenskaper på andra. 

Andra människor kanske saknade kunskap som var betydelsefull i sammanhanget 

och reagerade därför på ett annat sätt, påpekade en drabbad. Uttryck 

som "rasande", "militanta" och "panik" dök upp i detta sammanhang. Dessa 

uttryck användes sällan för att beskriva de egna reaktionerna. 

För att inte skapa onödig oro hos andra menade ett par av dem som inte 

var drabbade att de t om tonade ner den information de hade tillgång till eller 

undvek att prata om händelserna. 

Man pratar med vänner på åsen om vattnet, men det är inget som man går ut med för jag 

vill inte piska upp stämningen. Man kan lätt jaga upp stämningen här om man vill. Det 

är väldigt lätt… men det är sådant man ska akta sig för vid krigstillstånd. (Ej drabbad) 

Känslorna lade sig 

När de första känslorna lagt sig reagerade flera av de drabbade med att söka 

bekräftande tecken hos djur och natur och försöka dra sig till minnes tidigare 

varningssignaler. 

Våra kvigor gick inte ute på lösdrift. De var kvar hemma för det var kallt. De drack 

nästan inget vatten. När vi fick kommunalt vatten så drack de nästan dubbelt så 

mycket så de tyckte väl också att det smakade beskt. (Drabbad) 

Flera av de tillfrågade menade att de hade, långt innan giftnyheten var känd, 

uppmärksammat olika förändringar i skog och mark. De hade emellertid inte 

kopplat dessa iakttagelser till tunnelbygget förrän efter det att giftutsläppet 

blev offentlig (då de hade blivit varnade). Såväl drabbade som icke drabbade 

26

lev samtidigt också betydligt mer uppmärksamma på olika signaler i omgivningen 

om att det kanske inte stod rätt till. Så här berättar en av de drabbade 

om hur han/hon upptäckte att brunnsvattnet var förgiftat efter det att nyheten 

hade gått ut: 

Jag var ute och tittade i min brunn den ena dagen och då tyckte jag att det såg ut som 

om en liten bit slang låg där nere och guppade. Jag tänkte vad konstigt att där ligger 

en bit slang. Sedan tänkte jag inte mycket mer på det. Jag får väl försöka få upp den 

här slangen eller vad det nu är för något. Så jag tog en pinne och gick ned och fick upp 

det. Då visade det sig att det var en liten snigel. Då tänkte jag ajajaj här är något som 

inte är bra. Jag tänkte att bäcken är ju där borta och min åder den kommer därifrån så 

det hänger säkert ihop. Det är därför som min snigel är död. Jag visste att jag haft en 

snigel i brunnen som hade åkt rundor där inne nästan ända uppe vid ytan. Så jag tog 

telefonen och ringde och sa att nu vill jag att ni tar prover för nu har jag hittat en död 

snigel i min brunn. (Drabbad) 

De drabbade började också gå tillbaka i tiden och försöka minnas om de haft 

oförklarliga sjukdomar, huvudvärk, allergier, magknip etc tidigare. I intervjuerna 

framkom att flera känslor varit aktuella i inledningen av katastrofperioden 

– ilska, bestörtning, ledsnad och uppgivenhet. Den dominerande 

känslan som intervjupersonerna uttryckte var emellertid oro. Därför kommer 

oro att analyseras närmare i avsnitten som följer. 

BEGREPPET ORO 

Innan medborgarnas oro beskrivs kan det vara på sin plats med en precisering 

av orosbegreppet. Enligt Nationalencykopledins ordbok (1996) är oro ett försvagat 

uttryck för rädsla – en känsla av olust. 

Oro och risk är två begrepp som kan vara svåra att särskilja. Nohrstedt och 

Nordlund (1993) definierar en risk som en av individen upplevd föreställning 

eller medvetenhet om att ett möjligt hot – om det realiseras – kan leda till negativa 

konsekvenser för individen själv, för andra personer, för grupper och/eller 

för samhället. Oro skulle kunna betraktas som en emotionell upplevelse av hotet. 

Oron kan i sin tur vara drivkraft till olika – mer eller mindre – ändamålsenliga 

beteenden i syfte att dämpa oron och/eller reducera eller "undanröja" hotet. 

Oron kan vara personlig och specifik (jag oroar mig för den sjukdom jag 

har), personlig men av mer generell karaktär (oro för en sjukdom jag läst om). 

Oron kan också vara samhällelig och specifik (oro för försurning av sjöar och 

vattendrag) eller samhällelig och mer generell (oro för medlemskapet i EU). 

Människor kan självfallet oroa sig för risker men det finns även kända risker 

som människor inte oroar sig för (Dahlgren & Höijer, 1997). Händelser där 

riskerna är stora för att människor dör är ofta inte desamma som de man faktiskt 

oroar sig för. Därmed inte sagt att man är ointresserad av risker men man förlitar 

sig på att samhället signalerar om riskerna är överhängande och omedelbart 

förestående. Tilltron till experter och myndigheter är då av stor betydelse 

(Nordlund, 1996). Samhällsförändringar av olika slag och i synnerhet oväntade 

händelser som ligger utanför individens kontroll kan leda till stor oro. 

27

Andra faktorer som inverkar på oron är bl a närheten till det inträffade. Är jag 

drabbad? Är jag åskådare? Tidigare forskning pekar på att ju närmare hotet 

man fysiskt är eller upplever sig vara, desto mer egoistiskt tänker och handlar 

man; ju längre bort från hotet man är, desto mer kollektiv är man i sitt förhållnings- 

och betraktelsesätt. 

Ytterligare en faktor som påverkar oron är upplevelsen av den händelse som 

framkallar oron (Jarlbro, 1993). I detta sammanhang går det tala om befogad 

och obefogad oro. En hotfull företeelse kan av fackmän beskrivas i faktiskt eller 

objektiv risk. Den enskildes upplevelse av företeelsen bygger dock på upplevelse 

av risken, subjektiv risk. Dessa två, den objektiva och subjektiva risken, 

överensstämmer inte alltid. 

Tre kategorier oroade skulle kunna definieras ur detta resonemang: pessimisten 

som oroar sig trots att det inte finns någon överhängande risk och därför 

uppvisar överdriven oro, optimisten är obefogat lugn, d.v.s. underskattar risken 

och realisten som har en befogad oro, dvs oroar sig för att det finns en risk. 

Dessa dimensioner av oro ligger till grund för analysen av Bjärebornas oro 

och har stor betydelse när det gäller frågor om vilken typ av information som 

efterfrågas. Mer härom nedan. 

Medborgarnas oro 

I intervjuerna framkom det att de tillfrågade upplevde olika slags oro. Resonemanget 

har systematiseras i fyra idealtyper (se figur 2). De fyra idealtyperna 

som illustreras i figuren ska fånga det centrala eller det typiska för det som studeras. 

Idealtypen i sin helhet behöver dock inte ha en motsvarighet i verkligheten, 

men förväntas täcka en kategori (typ) av det som studeras (Jarlbro, 1995). 

OBJEKTIV 

FAKTOR 

Figur 2 Typologi över medborgarnas oro. 

Den objektiva faktorn för orosupplevelsen var huruvida individen var drabbad 

(antingen av förgiftat vatten, vattenbrist, eller bådadera) eller inte drabbad. 

Den subjektiva faktorn var huruvida individen upplevde oro eller inte. Samtliga 

typer 1-4 finns representerade bland de intervjuade Bjäreborna, men alla är inte 

renodlade, vilket innebär att vissa individer kan placeras i mer än en ruta. 

• Medborgartyp 1 

I ruta 1 finner vi de drabbade Bjäreborna som upplevde någon form av oro. 

Givet att det verkligen fanns risker förknippade med utsläppet av gift/grundvattensänkningen 

och att man kände till dessa risker i någon måtto måste 

28 

Drabbad 

Icke drabbad 

SUBJEKTIV FAKTOR 

Oroad Icke oroad 

för effekter av händelserna vid Hallandsåsen 

1 2 

3 4

deras oro anses vara befogad. Denna medborgartyp kan jämföras med realisten 

(se ovan) vars subjektiva riskupplevelse överensstämmer med den faktiska 

risken. Man kan dock inte bortse från möjligheten att det också kan finnas 

drabbade som upplevde oro, men som var oroade av "fel" orsaker. Ett exempel 

skulle kunna vara en kvinna som under graviditeten fått i sig förgiftat vatten 

och därför tror att hennes barn riskerar att födas med grönt hår. Sådana individer 

kan givetvis inte betraktas som realister. 

Hur tog detta sig i uttryck hos intervjupersonerna? 

De drabbade bar på ifråga om giftet på en personlig oro som omfattade den 

egna individen och familjens hälsa. De som hade barn oroade sig i första hand 

för barnens välbefinnande, i andra hand kom den egna personen. Det som 

upplevdes oroande med giftet var att det var osynligt, luktlöst och smaklöst 

och kunde finnas i ens vatten när man minst anade det, och det var inget man 

kunde göra något åt. 

Osäkerheten är det värsta. Att inte kunna få hjälp. Det är väldigt frustrerande och 

hela ens tillvaro står på spel. De har ju ingen aning om när eller hur mycket giftet kan 

komma tillbaka. (Drabbad) 

Oron var främst fokuserad till nuet, men riktades även mot framtiden. De drabbade 

funderade över vad eventuella genetiska skador kunde innebära. Föräldrar 

tänkte i ett långt tidsperspektiv. De oroade sig över sina barns möjligheter att 

skaffa barn och kommande generationers resurser. 

I fråga om grundvattensänkningen oroade sig de drabbade för sin och 

familjens utsikter att bo kvar. De som hade djur oroade sig för möjligheterna 

att hålla dem med friskt vatten och bete. Att vattnet skulle sina var framtidens 

fasa, sa en av de drabbade. Den personliga oron var förvisso stor, men de 

drabbade bar även på en annan slags oro, en samhällelig oro, en oro för miljön. 

De funderade över vad som skulle hända med skogen, marken, "naturen", 

främst växtligheten men även de vilda djuren. 

Vissa påstår med säkerhet att träden dör, andra är lika säkra på att de inte dör. Jag vet 

inte vilket som är rätt, men om de nu dör så är det ju ett bakslag. Jag har en hel skog 

här bakom som skyddar lite mot vinden, och det vore trist om den dog för det blåser 

oftast från det hållet. (Drabbad) 


Ruta två motsvarar de medborgare som var drabbade, men som inte var oroade. 

Denna medborgartyp skulle kunna motsvaras av optimisten, som är medveten 

om men underskattar en faktisk risk. Personen ifråga uppvisar ett obefogat 

lugn, vilket kan bero på förträngningsmekanismer. I Hallandsåsfallet är denna 

medborgartyp sannolikt sällsynt. 

Hur tog detta sig i uttryck hos intervjupersonerna? 

Endast en av de intervjuade kan med viss tvekan sorteras in i denna kategori. 

Personen ifråga var drabbad, men uttryckte ingen oro. 

29

Jag kände nog egentligen aldrig någon oro fastän jag hade druckit av vattnet, och det 

tog ju lång tid innan vi fick analys av borrorna, fjorton dagar. Men jag var inte orolig. 

Det kan jag inte påstå. (Drabbad) 

Det finns dock anledning att ifrågasätta huruvida individens påtalade lugn 

är en realistisk återgivning av upplevelsen eller om det snarare är en efterkonstruktion. 


Den tredje rutan rymmer de Bjärebor som inte var drabbade, men som likväl 

oroade sig. Deras oro eller subjektiva riskupplevelse är högre än den faktiska, 

vilket gör att de kan benämnas pessimister. Deras oro för giftet är obefogad. 

De oroar sig i onödan, kanske beroende på att det är en del av deras personliga 

läggning (de är av naturen oroliga själar) eller beroende på att de saknar 

information om att det inte finns anledning att oroa sig, eller för att de saknar 

förtroende för aktörerna i krissituationen, "blir förda bakom ljuset". Oro 

kopplad till grundvattenproblematiken kan dock till skillnad mot giftet anses 

vara befogad, och ses som ett tecken på engagemang för det lokala. 

Hur tog detta sig uttryck hos intervjupersonerna? 

De personer som inte var drabbade, men ändå oroade sig, var oroade för att 

giftet skulle sprida sig okontrollerat ("ingen visste hur det spred sig"). Deras 

oro överensstämde till stor del med Medborgartyp 1s oro och en del agerade 

också som om deras vatten var förgiftat, dvs de drack det inte. 

Jag är sådan att så fort någonting sådant här händer blir jag faktiskt jätteorolig för 

vattnet liksom. Giftet kan gå var som helst. Man kan ju inte undvika det. Så vi köpte 

vatten. Det fanns på både ICA och Spara. Men det blev automatiskt att man inte 

drack något nästan. Jag drack hellre juice. (Ej drabbad) 

De tillfrågade uttryckte inte bara en personlig utan också en samhällelig oro. 

De oroade sig sålunda för bygdens överlevnad, Båstads rykte efter giftkrisen, 

huruvida lantbrukarna kommer att kunna ha djur och hålla markerna öppna, 

och för naturen. 

Jag tycker att det är hemskt. Vi har en lummig och fin ås med mycket lövskog. Det 

finns en fin mosse också där uppe. Jag tänker vad händer om den blir torrlagd. En del 

säger med lite galghumor att åsen blir flintskallig. (Ej drabbad) 

Man oroade sig för om "andra" kommer att bo kvar och om turisterna, som 

många är beroende av för sin födkrok, kommer till sommaren. En del funderade 

till och med på om bygden skulle komma att avfolkas. Erfarenheter från liknande 

händelser dök upp i deras minne. 

Det här har fått så stora proportioner att det går att jämföra med Teckomatorp. Ingen 

vill flytta dit för det klingar illa. Det är väl ingen som skulle säga ‘oh, vad fin natur 

de har i Teckomatorp’även om det var ett begränsat område som drabbades. Här är det 

en hel bygd som drabbas, till och med äppelodlarna ute i Kattvik som aldrig kommer 

i kontakt med detta. (Ej drabbad) 

30


Den sista medborgarkategorin utgörs av individer som inte var drabbade och 

som heller inte uttryckte någon oro. Även denna medborgartyp kan gå under 

benämningen realist. Större delen av befolkningen antog rollen som åskådare 

till dramat, dvs de var inte direkt drabbade av det som hänt. Majoriteten av 

Bjäreborna borde därför rimligtvis hamna i ruta 4. 

Hur tog detta sig uttryck hos intervjupersonerna? 

De som inte var drabbade konstaterade mest att det var bra att förgiftningen 

och vattenproblemen kom fram, även om de inte hade trott att det skulle gå 

som det gick. 

Jag oroade mig inte så. Jag väntade mest på att de skulle sluta borra. De hade ju haft 

en massa problem tidigare så när giftet kom tänkte jag att bara det var ytterligare en 

grej... Jag tog det inte så jävla allvarligt. (Ej drabbad) 

De tillfrågade som inte var drabbade själva såg också mer optimistiskt på 

giftproblemet och var övertygade om att det gick att lösa med hjälp av den 

omtalade saneringen. Däremot betraktades grundvattensänkningen även av 

dessa som ett stort problem, även om oron inte var uttalad på samma vis som 

hos pessimisterna, medborgartyp 3. Arvidsons enkätstudie (1998) visar också 

att många Bjärebor anser att grundvattensänkningen är ett allvarligare problem 

än förgiftningen. 

Oro och informationsbehov 

Vad vi kan konstatera är att drabbade och icke drabbade upplevde olika slags 

oro. Objektet för oron var i Hallandsåsfallet såväl giftet som grundvattensänkningen. 

Uttrycken för oro var såväl personliga som samhälleliga. Beroende 

på i vilken grad individerna var drabbade kan man dessutom skilja på befogad 

och obefogad oro. Det som skiljer de här medborgartyperna åt är inte bara 

deras orosupplevelser utan också deras olika behov av information. 

De drabbade och befogat oroade (medborgartyp 1) har ett behov av handlingsinriktad 

HUR-information som ger råd, rekommendationer och anvisningar 

om hur individen ska agera för att undkomma hotet, eller mildra effekterna av 

det. De som negligerar faran (medborgartyp 2) upplever ett svagare informationsbehov, 

men myndigheter har ett ansvar att informera även dessa individer 

med målet att dessa ska få en realistisk riskuppfattning och kunna handla därefter. 

Planerade informationsinsatser till dem som har en tendens att överreagera 

(medborgartyp 3) är också av stor vikt. Medborgartyp 4, dvs ”åskådarna” är 

inte en primär målgrupp för krisinformation men även dessa måste informeras 

om vad som hänt och om konsekvenser. Ofta tillgodoses dessa olika informationsbehov 

via de lokala mediernas ordinarie verksamhet. Denna behovsdiffrentiering 

bör avsändaren ha i bakhuvudet när han/hon utformar sin informationsstrategi 

och sina informationsinsatser så att informationen blir meningsfull 

för de olika målgrupperna. Intervjupersonernas upplevelser av informationen 

under katastrofperioden behandlas mer ingående nedan. 

31

Känslornas drivkraft 

En viktig fråga att ställa är: Vad leder oron till? Är det en kreativ känsla som 

driver individen till mer eller mindre rationella handlingar eller är den passiviserande, 

förlamande? 

Inom riskkommunikationsområdet (t ex hälsa och trafiksäkerhet) har bl a 

budskap studerats som vädjar till känslor såsom oro. Det är dock oklart om sk 

"skräckbudskap" (fear appeal) leder till adekvat handling. Allt för överdrivna 

skräckbudskap har inte visat sig vara ändamålsenliga. Individen resonerar 

då snarare i termer av att "det gäller inte mig". Skräckbudskap av mildare 

innehåll leder ibland till handling under förutsättning att de kombineras med 

HUR-budskap, dvs förslag till hur individen ska agera för att undvika en risk 

eller ett hot (Palm, 1994). Dahlgren & Höijer (1997) fann i sin studie att oro kan 

leda såväl till handling som passivitet. 

De intervjupersoner som tidigt protesterat mot tunnelbygget var de som var 

mest uppgivna och besvikna över det lilla gensvar de tyckte att de hade fått. 

Möjligheten att påverka upplevdes alltså som begränsad. Det fanns intervjupersoner 

som upplevde att de befann sig i en sk "moment 22"-situation, som 

det inte fanns någon utväg ur. Oro och situationen i sig kan leda till kollektiva 

protester, och vid intervjuerna framkom det att det fanns planer på illegala 

aktioner. De som var beredda på att vidta sådana åtgärder var emellertid inte 

de som uttryckte den största oron, utan snarare de som uppfattade situationen 

mest pessimistiskt. 

Personlighet och egen övertygelse har också inverkan på känslornas drivkraft. 

Ett par av de mest aktiva motståndarna till tunneln sa följande: 

Jag kämpar alltid, ända tills jag trillar ner och är död. Det kommer jag göra för det är 

så jag är. (Ej drabbad) 

I slutet av augusti var måttet rågat. Det ska mycket till innan man blir miljöaktivist. 

Det blir man i sådana här lägen mot sin vilja. Vi resonerade att om vi inte skulle må 

dåligt resten av livet för att vi ingenting gjorde så var vi tvungna att börja göra 

någonting. Om inte annat så för att må bättre. (Drabbad) 

I samband med händelserna på Hallandsåsen ägde två demonstrationer rum: 

en mindre som anordnades av LRF och en större som anordnades av den 

nybildade aktionsgruppen Föreningen mot tunnelbygget. I samband med den 

senare marscherade drygt 5 000 Bjärebor från Båstads centrum till norra 

arbetstunneln. Demonstrationerna var ett sätt för medborgarna att visa sina 

känslor. Känslorna (oro, ilska, upprördhet) var också aktiverande i sig och 

fungerade som en drivkraft. Demonstrationerna var organiserade protester 

som vände sig mot de aktörer som ansågs ansvariga för det inträffade, nämligen 

Skanska och Banverket. Medborgarnas deltagande i demonstrationerna är 

intressant i den meningen att det får betraktas som ytterligare en reaktion, 

och en kraftig sådan, på det som inträffat. 

De tillfrågade var eniga om att demonstrationerna hade haft stor betydelse, 

i synnerhet den senare. Även de som inte deltog i denna betraktade det som 

32

en viktig manifestation. Många menade att den goda uppslutningen var ett 

bevis på människors engagemang och upprördhet över det inträffade. De tillfrågade 

ansåg själva att det var självklart att gå med i tåget även om många 

aldrig tidigare demonstrerat. 

Demonstrationen enade de boende i området och "lättade på trycket" på så 

sätt att de fick utlopp för sina känslor. Att demonstrera upplevdes alltså som 

meningsfullt. Mediernas stora uppmärksamhet och känslan av att vara många 

sågs som tecken på framgång. Kort efter den stora demonstrationen stoppades 

tunnelbygget. En anledning till att de tillfrågade betraktade demonstrationerna 

som så viktiga kan ha varit att de för första gången upplevde att deras viljeyttring 

fick effekt. 

INSTÄLLNING TILL HUVUDAKTÖRERNA 

UNDER KATASTROFPERIODEN 

I och med förgiftningen skiljer de tidigare omtalade aktörerna Båstad kommun, 

Banverket och Skanska på sig och står var och en som avsändare till sin egen 

information. Kommunen markerar på detta sätt att de inte längre är allierad 

med Skanska och Banverket. När giftskandalen blivit offentlig gjorde kommunen 

en polisanmälan mot Skanska, Banverket och det franska företaget 

Rhône-Poulenc för att ha brutit mot lagen om kemiska produkter. 

Kommunen är den aktör som självklart har ansvar för att informera kommuninvånarna. 

Huvudaktörerna representerar den liksidiga triangelns ena 

hörn – myndigheterna. I triangelns andra hörn finns massmedierna. Medborgarna 

kom att se medierna som en självständig aktör. Vi kommer därför också 

att kortfattat redovisa exempel på medborgarnas syn på massmedierna. 

Inom Hallandsåsprojektet har en utförlig analys av mediernas bevakning 

av händelserna genomförts och den redovisas i en separat rapport (se Dahlgren, 

Carlsson & Ulin, 1998). För en mer detaljerad kartläggning och analys 

av de olika aktörernas faktiska agerande och informationsinsatser hänvisas till 

den sändarstudie som gjorts inom Hallandsåsprojektet (Palm, 1998). Nedan 

behandlas endast mottagarnas åsikter om och upplevelser av sändarna. 

Drabbade medborgare kände sig svikna av Båstad kommun 

Intervjupersonernas inställning till Båstad kommun var redan under förperioden 

något negativ på grund av de sk "affärerna" (se ovan). Att de tillfrågade 

generellt var återhållsamma med beröm och lovord av kommunens 

agerande i katastrofperioden är därför inte förvånande. 

Det fanns dock tydliga skillnader i medborgarnas tolkning eller uppfattning 

av Båstad kommun, som främst tycks bero på om individen tillhörde de som 

drabbats eller som inte drabbats. De drabbade målade upp en betydligt mer 

negativ bild av Båstad kommun än de som inte var drabbade. De drabbade 

intervjupersonerna beskrev Båstad kommun i katastrofperioden såsom okunnig 

och oengagerad. Några bland de drabbade kände att kommunen inte tog 

dem och deras oro, eller det inträffade på allvar, utan snarare försökte tona 

ned det inträffade. 

33

Det känns hemskt. De stod inte upp bakom mig när jag tyckte att det var för jäkligt 

detta, så då i början visste jag att jag hade inte kommunen i ryggen. De på kommunen 

de menade mer att ‘Hallå så allvarligt är det inte’. De tyckte att det var pinsamt att det 

fick en sådan vidd direkt. Det fick jag en känsla av. De har inte stått på vår sida. Man 

kan säga att medierna har tvingat dem över på vår sida till en viss del. (Drabbad) 

De drabbade som tog kontakt med Båstad kommun var också negativa till 

det bemötande de fick då de under katastrofperioden sökte hjälp, råd och 

anvisningar hos kommunen. I intervjuerna berättade många av de drabbade 

att man inte hade lyssnat på dem. De drabbade hade känt sig förringade och 

negligerade av representanter på kommunen. Nedan följer två exempel på de 

drabbades berättelser om möten med Båstad kommun. 

Så jag ringde till NN och frågade honom var jag ska hämta vatten. Då sa han rent ut 

till mig: ‘Du kan köra hem till din far och hämta vatten om du vill.’ Jaha, sa jag, så du 

tycker att jag ska köra hem till min far varje gång jag ska hämta vatten. Han bor visserligen 

här på orten, men tänk alla andra som inte kan ta sig någonstans. Ska jag 

svänga in hos dem och fråga om de har en dunk så kan jag hämta vatten till dem också 

varje gång. Då exploderade jag på alla fyra och skällde ut personen ifråga. (Drabbad) 

En annan drabbad ringde till kommunen för att få vissa upplysningar. Den 

information intervjupersonen fick upplevdes emellertid inte som trovärdig, 

och personen ifrågasatte därför riktigheten i den. 

Den förklaringen tror inte jag på, sa jag. Då vill jag ha den skriftligen så att jag kan ha 

den till mina barn (om det händer något med dem). Nej, det fick jag inte för det räcker med 

ett muntligt svar, menade personen. Men, sa jag, du är faktiskt skyldig enligt kommunallagen 

att lämna mig ett besked. Ja, men det är bara på en skriftlig fråga, sa personen i 

telefonen. Ja, det är bra. Då faxar jag frågan till dig, sa jag, så får jag svar i eftermiddag. 

Nej, den lägger jag i min hög så att tidigast om ett halvår svarar jag på det, sa han/hon. 

Men så kan du inte göra för du är skyldig att ge mig ett skyndsamt svar. Men nej, NN 

kunde garantera att det inte läckte något gift från bäcken så jag behövde inte oroa mig. 

Det var bara att dricka vattnet. Senare visade det sig att han/hon hade fel. (Drabbad) 

Endast en av de drabbade intervjupersonerna, som dock inte var en av de värst 

drabbade, talade om positiva erfarenheter från ett telefonsamtal med Båstad 

kommun. Det är högst troligt att graden av upplevd oro kan ha inverkat på hur 

intervjupersonerna uppfattade bemötandet de fick hos kommunen. Ju högre 

grad av oro och ju större behov av information desto viktigare blir det för individen 

att hon bemöts vänligt, med förståelse, engagemang och empati. På kommunen 

tycks man inte ha lyckats förmedla empati för de av de tillfrågade som 

tog kontakt med dem. Gemensamma drag i intervjupersonernas berättelser om 

bemötandet var snarare: översittarattityd, nonchalans, oförstående och ohörsamhet. 

Ett ofta förekommande ord i intervjupersonernas (såväl drabbade som 

icke drabbades) beskrivning av Båstad kommun var fega. Det fanns de som 

tyckte att kommunen "inte hade kurage" och stod på sig, utan bara "jamsade 

med". Att intervjupersonerna var besvikna på kommunen framgick tydligt i 

34

samtalen med dem. Störst besvikelse uttryckte givetvis de som hade drabbats 

personligen av giftutsläppet. Även om de inte hade trott det bästa om kommunen 

så litade de i alla fall på att man bevakade såväl kommunens som 

kommuninvånarnas bästa. De förväntningar som fanns på Båstad kommun 

hade m a o inte uppfyllts. 

De icke drabbade medborgarna 

sympatiserade med Båstad kommun 

De av de tillfrågade som inte var drabbade sympatiserade i större utsträckning 

än de drabbade med kommunen, och menade att Båstad kommun nog hade 

gjort så gott de kunnat när katastrofen var ett faktum. När de talade om kommunens 

agerande beskrev de det i termer av Davids kamp mot Goliat. De talade 

om den lilla kommunens kamp mot de stora verken och företagen, en kamp i 

förväg dömd att förloras – en kamp mot månghövdade vidunder. 

Kämpar man mot hydror så är det bara att knata på och försöka. /…/ Det är stora herrar 

att kämpa emot Banverket och Skanska. (Ej drabbad) 

Jag tror nog att de har haft det svårt att hävda sig i början. Lilla Båstad kommun och 

Banverket och Skanska som är två jättar. Det är inte lätt att knäcka nötter ihop med 

dem. Det är alltid den störres villkor som gäller. (Ej drabbad) 

De drabbade såg Båstad kommun som en fiende som de hade mot sig, dvs Båstad 

kommun hamnade på samma sida som Banverket och Skanska. Bland dem 

som inte var drabbade var Båstad kommun däremot en vän eller allierad i kampen 

mot Banverket-Skanska. Därmed inte sagt att kommunen fråntas ansvar 

för det som hänt. I den tidigare refererade enkätstudien framkom att 35%, av de 

svarande Bjäreborna, ansåg att Båstad kommun hade ett mycket stort ansvar 

för att det gått fel (Arvidson, 1998). 

Drabbade och icke drabbades syn på Banverket och Skanska 

Inställningen till de bägge aktörerna Banverket och Skanska var enhetligt 

negativ bland de tillfrågade efter det att förgiftningen blivit känd. Här fanns 

alltså inga märkbara skillnader mellan drabbade och icke drabbade. 

Intervjupersonerna talade dock betydligt mer om Banverket än om Skanska. 

Att Banverket hade ställt till det hade man också svårare att acceptera och förstå 

då det är en statlig myndighet som förväntas vara på medborgarnas "sida" och 

värna om dem. Banverket betraktades därför som förrädare. Privata företag 

såsom Skanska drivs av kommersiella intressen därför var det enklare för 

intervjupersonerna att förstå Skanskas beteende. "För dem gäller det bara att 

roffa åt sig så mycket som möjligt till så låg kostnad som möjligt", sa en av de 

tillfrågade. Vinstintresset ligger förvisso i företagandets idé, men intervjupersonerna 

påtalade att det var oacceptabelt att storföretagen hade fått så stor 

makt och inflytande i samhället. 

35

Man har ju fått känslan av att större företag tar sig fram oavsett vad som står i vägen 

och till vilket pris som helst. (Drabbad) 

Även om Skanska inte omtalades i positiva ordalag, så kom de något lindrigare 

undan än Banverket. När informanterna talade om Skanskas agerande gled 

de snabbt över till stora företag i allmänhet. Ett tema som återkom i flera av 

samtalen var den klassiska motsättningen mellan materiella och immateriella 

värden eller mellan pengar och natur, där pengar i allt för hög utsträckning 

styr på bekostnad av andra samhälleliga värden. Det som intervjupersonerna 

värdesatte i detta fallet var miljön och naturupplevelsen, något som svårligen 

kunde mätas i pengar. De tyckte emellertid att det var konstigt att en tidsvinst 

på några minuter kunde värderas i pengar och dessutom till ett högre värde 

än Hallandsåsens natur. 

Jag tror att kapitalet segrar över förnuftet. Det har varit så sedan tidernas begynnelse 

att det är kapitalet som styr. Det där med natur undrar man om de kan stava till för 

det är ju så att det där med att man ska skydda naturen, det är mest snack! (Drabbad) 

Jag tror inte att de backar... Jag har svårt att tro det för det har redan kostat alldeles för 

mycket pengar. /.../ det är alldeles för mycket pengar instoppat. (Ej drabbad) 

"Bristande kompetens" 

Det överskuggande temat när de tillfrågade beskrev Banverket-Skanska i 

katastrofperioden var besvikelse över deras bristande kompetens. Innan 

utvecklingen kring tunnelbygget tog en mer dramatisk vändning hade många 

av intervjupersonerna uppfattat representanter från såväl Banverket som 

Skanska som experter, och man hade också haft en tilltro till deras kompetens. 

"Avslöjanden" och "skandaler", i synnerhet förgiftningen, hade dock gjort att 

stora brister i deras verksamheter efter hand kommit upp till ytan. Intervjupersonerna 

talade om att de trodde att aktörerna visste vad de gjorde och 

intervjupersonerna förlitade sig på att allt gick rätt till. I synnerhet hade de 

svårt att förlika sig med att Skanska hade låtit förgiftningen ske. Det fanns 

dokumenterad kunskap om hur farligt tätningsmedlet Rhoca Gil var, om inte 

i Sverige så i andra länder, påtalade ett par intervjupersoner. Hur kunde då 

Skanska, ett av världens största entreprenörsföretag, som byggt tunnlar över 

hela världen, missa en sådan sak och hantera giftet på detta vis? Flera av de 

tillfrågade ifrågasatte såväl Skanskas hantering av giftet som deras kompetens 

vad gäller att bygga tunnlar. 

På den här fronten har de varit okunniga från början till slutet tycker jag. Jag menar 

kan man bygga en tunnel under Engelska kanalen så borde de ju kunna bygga en här. 

(Drabbad) 

Det fanns också de som funderade på om det inträffade kunde skada hela 

byggbranschen, tilltron till teknik och ingenjörskonsten, och på sikt samhället 

i stort. Det är något som är galet när en internationell koncern med så mycket 

resurser misslyckas så katastrofalt. 

36

MEDBORGARNAS TOLKNING AV INFORMATIONEN 

Informationsspridningen under katastrofperioden är alltid avgörande för förloppets 

utveckling. Det främsta syftet med informationsspridningen under 

katastrofperioden är att den är användbar för mottagarna. Det innebär olika 

saker för olika målgrupper. Det är därför av största vikt att informationens 

innehåll utgår från individens behov och livssituation, att den är adekvat, relevant 

och saklig, men också lättillgänglig, entydig och samordnad mellan de i 

krisen involverade parterna (Jarlbro, Sandberg & Palm, 1997). Den information 

de tillfrågade fick under katastrofperioden kom från myndigheter, främst Båstad 

kommun, och massmedier. 

Att informationen måste utgå från mottagarens behov och situation synes 

vara en självklar princip i alla former av planerad kommunikation. Därmed inte 

sagt att avsändaren alltid efterlever denna maxim. Hur har medborgarna uppfattat 

informationen i katastrofperioden? Har de fått den typ av information de 

efterfrågar? Har de fått tillräckligt med information och har den varit begriplig? 

Bristen på information (mängden) och brister i informationen (innehållet) är 

återkommande teman i samtalen med informanterna. Att informationen upplevdes 

bristfällig såväl innan som efter det att förgiftningen var ett faktum är ett 

omdöme som också styrks av enkätstudien (Arvidson, 1998). I enkäten är man 

dock mest kritisk till informationen innan förgiftningen. När nyheten om förgiftningen 

blev känd, dvs då katastrofperioden inträdde, ökade behovet av 

information drastiskt. Behovet av information blev även av ett annat slag. De 

intervjuade ville bl a ha reda på: vad innebär detta för mig, vad kan jag göra 

för att undkomma giftet, hur ska jag få tag i rent dricksvatten. 

Den information som gick ut till medborgarna uppfattades inte som tillfredsställande 

varken vad gäller mängd eller innehåll. De tillfrågade gav över lag 

de informationsansvariga låga betyg. De drabbade skiljde sig emellertid från de 

som inte var drabbade, i det att de förra var betydligt mer kritiska till informationen 

än de senare. De drabbade har behov av en alldeles speciell typ av information 

nämligen HUR-information, dvs råd och anvisningar, men de upplevde 

att de inte fått detta behov tillgodosett. Den icke-drabbade målgruppen har först 

och främst behov av att få veta att de inte är drabbade men även vad som hänt. 

I intervjuerna framkommer att de tycker att de fått information om vad som 

hänt men de har saknat information om de är eller löper risk att själva drabbas. 

När det gäller innehållet i informationen framkom det, vid intervjuerna, att 

det ansågs vara: falskt, oärligt, förvirrande, obegripligt och motstridigt. Informationen 

hade med andra ord inte hjälpt de tillfrågade, varken drabbade eller icke 

drabbade, att klara av den uppkomna situationen. De synpunkter som framkom 

vid intervjuerna ligger i linje med resultaten från Hallandsåsprojektets 

enkätstudie (Arvidson, 1998) där informationen beskrivs av Bjäreborna som 

bla framtvingad, oroande, oärlig, bristfällig, partisk och lögnaktig. 

Frågor utan svar 

Vetskapen om förgiftningen gav upphov till talrika och varjehanda frågor. De 

drabbade som var i behov av HUR-information upplevde att informationen 

de fick lämnade allt för många frågor obesvarade. 

37

Vad kommer att hända med oss? Eftersom de inte kunde svara på det så börjar man ju 

själv att undra vad som kommer att hända. Det sitter kvar ju. Det är klart som Sören 

att det mals hela tiden. Det gör det ju. (Drabbad) 

Detta tyder på att informationen de drabbade fick inte var anpassad till deras 

behov och därför kunde den inte dämpa deras oro. 

Även de icke drabbade menade att de saknade information. De kunde inte 

få uppgifter om de kunde drabbas. Individer som inte själva drabbats var 

måna om sin omgivning och ville veta hur djur och natur drabbades men 

upplevde att de inte heller kunde få svar på dessa frågor. 

Brist på information om information 

Något som flera av de drabbade (men i något fall även icke drabbade) hade 

upplevt frustrerande, utöver själva ovissheten kring svaren på alla de frågor de 

ställde sig, var att de inte heller visste vart de kunde vända sig för att få information. 

Även intervjupersoner med stora kontaktnät, mångåriga erfarenheter av politiska 

verksamheter eller vana informationssökare hade stora svårigheter att 

finna svar på sina frågor. 

Det var många frågor som surrade omkring en om djuren, grödorna, naturen. /.../ 

Man försökte läsa och skaffa så mycket information som möjligt, men det fanns inte 

så mycket information att få. Jag sökte till och med på Internet för jag har en bekant 

som har det, men där fanns inget att få. Man sökte informationsblad och man sökte 

via Länsstyrelsen. Man ringde Jordbruksverket och Fiskeriverket, men det var ingen 

som visste något och det var ju skrämmande. (Drabbad) 

De drabbade kunde alltså inte genom egna ansträngningar få svar på många av 

de frågor de ställde sig. De menar att HUR-information saknades. Således kunde 

inte egna ansträngningar kompensera de brister som fanns i den information de 

fått. Även personer som inte drabbats av grundvattensänkningen eller giftutsläppet 

tyckte att det var svårt att veta vart de skulle vända sig för att få information. 

Dålig information 

Informationen beskrevs som generellt "dålig" och "usel" av såväl drabbade 

som av några oroade, icke drabbade. Några av de drabbade hade utnyttjat 

den telefonjour som Båstad kommun upprättade vid giftkatastrofens utbrott. 

De var inte nöjda med den och det fanns flera anledningar till det. 

För det första påtalade några av dem som hade ringt att det var svårt att 

komma fram, och även om man lyckades med det så var det inte självklart att 

man fick svar på sina frågor. 

Det var inte lätt att komma fram och prata med kommunen för de var ju så nedringda. 

Jag ringde någon gång. De skulle ringa tillbaka men det gjorde de aldrig... Kommunen 

visste inte hur de skulle ta hand om det och ordna. Det var en röra alltihop. (Drabbad) 

För det andra tyckte en av de icke drabbade att de som svarade på kommunen 

var alldeles för dåligt insatta i problemen och att de dessutom gav direkt felaktig 

information. 

38

På kommunens informationscentrum tog man folk från olika nämnder att svara i telefon. 

De hade ingen kunskap eller kännedom om miljö. Hur mycket desinformation som gått 

ut från den källan, som egentligen skulle haft korrekt information, vet jag inte. Vi fick 

i alla fall mycket felaktig information. (Ej drabbad) 

Ett annan tillfrågad talade också om sakfel i informationen och misstag som 

begåtts i kommunens informationshantering: 

Det skedde åtskilliga missar och på sätt och vis så kan man förstå det, men man kan ju 

beklaga att de inte hade kompetent folk på det här informationskontoret under den här 

krisen. Det kräver ju folk med lite is i magen, kunskap och omdöme. Man kan inte lämna 

det här till vanliga, alltså sådana som inte är vana att göra den här typen av bedömningar 

/.../ Vi har fått några papper från kommunen efter den här giftskandalen. Bland annat 

det här egendomliga med riskområde som faktiskt är rent fel information. (Drabbad) 

De som inte var oroade eller drabbade behövde av naturliga skäl inte ringa 

till informationscentralen, utan fann andra vägar för att skaffa information. 

Jag ringde aldrig, men man har ju sina egna källor. Här är en farbror som är vattenman 

som kör omkring och kontrollerar de här vattenbehållarna dagligen... Den ena av dem 

ligger faktiskt på mina föräldrars mark så man vet lite mer på det viset. (Ej drabbad) 

Svårbegriplig information 

Situationen var mycket komplex och ett stort antal experter hade kallats in med 

olika kompetenser: geologer, hydrologer, forskare från Miljö- och yrkesmedicin 

vid Lunds universitet, Livsmedelsverket, Kemikalieinspektionen m fl. För att 

dessa skulle nå fram med sin information till Bjäreborna i ett akut skede, måste 

budskapen om giftet och dess verkningar vara klart och tydligt relaterade till 

individens egen livssituation, alltså utgå från mottagaren och hans eller hennes 

behov samt vardagsverklighet. Informationstäta faktaspäckade tekniska budskap 

kan för en expert vara hur begripliga och relevanta som helst, men för 

lekmannen är de helt obegripliga. Han förstår då inte heller relevansen av informationen. 

I samtalen med informanterna framgick det att informationen upplevdes 

för en del som fullständigt obegriplig. För dem som var direkt drabbade 

ledde detta till ytterligare oro, informationen gav inte svar på deras frågor. 

Sen var det ju frågan om hur mängderna (av giftet) var ju. För man visste ju inte riktigt. 

När jag fick reda på då att jag hade 5,8 mikrogram, jaha, vad innebär det? Hur är det 

relativt sett? Hur många nollor är det innan och så. Där var ju någon annan som fick 

0,006 eller 0,007 och jag fick 5,8. Då tyckte man ju att man hade rätt så högt ändå förhållandevis 

eftersom det inte fanns något nollvärde. Så då började man ju undra vad för 

men man kommer att få. Det är ju den första tanken. Vad kommer att hända med en. 

Men det har man ju inte fått svar på än... (Drabbad) 

Intervjupersonen, i citatet ovan, försökte även relatera informationen om 

mängden gift i det vatten han/hon druckit till den giftmängd som de avlivade 

besättningarna hade fått i sig, för att försöka förstå hur pass giftigt det verkligen 

var. Frågorna som personen ställde sig visar hur han/hon försökte relatera 

39

informationen till sin egen situation. Den drabbade försökte också jämföra 

5,8 mikrogram med någon måttstock som i själva verket saknades. Är 5,8 högt 

eller lågt? Den drabbade hade ingen erfarenhet av ämnet, giftet och visste inte 

heller vad som var höga eller låga värden. Hur var hans/hennes värden jämfört 

med andras, och vad skulle det medföra för honom/henne personligen och 

familjen? Uppenbarligen hade inte avsändarna i detta fallet lyckats anpassa 

budskapet till mottagarens förutsättningar. HUR-informationen fanns men 

var inte begriplig. 

Man kan här dra paralleller till den information som gick ut i samband 

med Tjernobylkatastrofen där uppgifter om radioaktivitet mätt i Becquerel 

och stråldosen mätt i Sievert för många var helt obekant och därför obegriplig 

(Nordlund, 1987; Stütz, 1987). Alla intervjupersoner ansåg dock inte att informationen 

var svårbegriplig, och i Arvidsons enkätstudie (1998) framkommer det 

att det naturligt nog fanns två läger. De som bedömde informationen lättbegriplig, 

men också de som tyckte motsatsen. Sannolikt har graden av upplevd 

oro, i vilken utsträckning man varit drabbad och därmed berörd av mer komplexa 

budskap, men också tidigare kunskap haft betydelse för hur informationen 

bedömts på denna punkt. 

Dubbla budskap 

Samordning av information under en kris/katastrof är viktig för att undvika 

att motstridig information går ut, vilket skapar inte bara oro och förvirring hos 

mottagarna, utan lägger också grunden för att det kan uppstå ryktesspridning 

(se t ex Jarlbro mfl, 1997; Palm, 1996; Flodin, 1993 och Jarlbro, 1993). 

I samtalen med intervjupersonerna framgick det tydligt att såväl drabbade 

som icke drabbade tolkade informationen bitvis som motsägelsefull, dels 

beroende på att det var så många olika avsändare som uttalade sig om olika 

områden, dels beroende på att budskapen ändrades efterhand. Det som bl a 

uppfattades som motstridigt var att man sa att olika grödor och animaliska 

produkter från det berörda området måste dras in på grund av giftet. Samtidigt 

gick man ut med budskapet att i själva verket var det inte farligt att konsumera 

dessa produkter, men för säkerhets skull drog man in dem ändå. Likaså uppfattades 

informationen om förändringarna av influensområdet som motstridig. 

Man försöker att jobba på som vanligt men sen har det kommit så många olika informationsbitar. 

Livsmedelsverket sa sitt och kommunen säger sitt och ingen vet liksom. 

Det blir väldigt dubbelbottnat. Jag kan förstå att de som bor uppåt landet tycker att 

man går ut med dubbla budskap, för ena stunden är det inte farligt att äta Bregott, 

men å andra sidan så drar de in det för säkerhets skull. Jag menar, vet man inget så 

tror man att det är skit farligt, för man drar ju inte in 20 ton kött om det inte är livsfarligt. 

Sen har de ändrat riskområdena från än det ena än det andra. Ena stunden så 

var jättemycket med i riskområdet, och nästa gång så minskade man ned det. Det är 

en väldig massa antaganden och påståenden hela tiden, men ingen vet ju. (Drabbad) 

Att i en osäker situation ändra budskapen över tid är inte ovanligt och skedde 

exempelvis även i samband med Tjernobylkatastrofen (Nordlund, 1987). Att 

40

man valde att "dra in" vissa livsmedelsprodukter kan också vittna om de breda 

säkerhetsmarginaler myndigheterna vill ha i en krissituation och kan således 

betraktas som positiv omsorg om medborgarens väl och ve. 

Något annat som ansågs dubbelbottnat var exempelvis budskapen kring 

huruvida man kunde duscha i sitt vatten eller inte samt huruvida giftet 

kunde sprida sig eller inte. 

Det var en massa konstiga grejer för det stod först att man kan ju duscha i vattnet bara 

man inte dricker det, men ibland stod det att man ska inte duscha i det och ibland stod det 

att man kan dricka det. En del sa att det skulle komma ut i grundvattnet och en del sa 

att det var inte farligt alls så det var ju förvirrande för man visste ju inte. (Ej drabbad) 

Det fanns ingen centraliserad informationsfunktion som hade överblick och 

kunde samordna alla budskapen i det akuta skedet, påstod några intervjupersoner, 

därav de dubbla budskapen. 

Den ene säger en sak och den andre en helt annan sak. Jordbruksverket säger det och 

Livsmedelsverket det och sedan nickade Länsstyrelsen till när det gällde det. Det är 

ingen som har hållit i det... Men man får kanske finna sig i lite skilda meningar, 

men det har varit lite för mycket. (Drabbad) 

Drabbade mest kritiska till informationen 

De intervjupersoner som blivit personligen drabbade och oroade av skeendet 

kring Hallandsåsen var de som var mest kritiska till sändarna, informationsinsatsen 

och informationens innehåll. De upplevde att de inte fick den information 

de behövde. Deras tolkning av informationen präglades sannolikt av 

närheten till hotet och den oro de upplevde. Det som hade hänt upplevdes i 

sig mycket starkt negativt. Att informationen och informationshanteringen 

upplevdes som bristfällig på flera punkter kan kanske också ha berott på att 

vissa individer färgades dels av det negativa innehållet i informationen ("ditt 

vatten är förgiftat!"), dels av de tråkiga händelserna runt omkring i sig. 

Vad de drabbade och oroade dock uttalade sig positivt om var den personliga 

öga mot öga-kommunikationen med kommunen, vilket skedde främst 

genom den speciella stödgrupp som aktiverades i samband med förgiftningen, 

POSOM-gruppen (POSOM står för Psykologiskt och Socialt Omhändertagande; 

se Palm, 1998). Även personlig information från kommunen uppskattades, 

men efterfrågades också i betydligt större omfattning. Information som är så 

pass allvarlig att den berör ens liv och hälsa ville de drabbade få i första hand 

personligen av de ansvariga och inte via massmedierna, påtalade de. 

Men sen var de ju jättesnabba då när de hade uppmätt den här lilla mängden i brunnen. 

Då kom ju den där NN hit personligen för det var ingen som svarade på telefon. Så då 

meddelade de oss, och det var ju bra. Då kändes det som att de ansträngde sig i alla fall 

lite för att man skulle få information. (Drabbad) 

De intervjupersoner som var minst kritiska till informationen innehållsligt sett 

och informationsinsatsen var de som inte drabbats personligen av giftutsläppet 

41

eller grundvattensänkningen och inte heller oroade sig för, det inträffade 

(medborgartyp 4). 

Med tanke på att det inte har kommit ut i vårt vatten och inte varit så farligt så har 

informationen varit mer än tillräcklig. (Ej drabbad) 

De som inte var personligen drabbade sökte inte heller såsom de drabbade 

ytterligare information för att kontrollera att tidigare budskap var korrekta 

(jfr Arvidson, 1998). Den information som medborgartyp 4 fick tog de dessutom 

ringa notis om. 

Jag har fått en del information hem men jag har inte lustläst den. Jag har frågat istället 

och så har vi fått mycket papper och fax till jobbet, men det har ju inte berört mig. (Ej 

drabbad) 

Om åsikterna går isär vad gäller den myndighetsinitierade informationen så 

är intervjupersonerna mer ense i sin uppfattning om massmediernas insatser. 

I avsnitten som följer behandlas kortfattat hur intervjupersonerna upplevde 

massmediernas agerande och bevakning av det inträffade. 

"MEDIERNA TOG SIG SÅ SMÅNINGOM" 

Samtliga intervjupersoner påpekade skillnaden mellan massmediernas 

bevakning före och efter det att förgiftningen blivit känd. Innan förgiftningen 

var massmedierna "dåliga" på att bevaka såväl tunnelbygget i sig som problemen 

med grundvattnet. Problemen "släpptes inte riktigt fram" och medierna 

verkade allmänt "ointresserade", ansåg de tillfrågade. Vad som var mycket 

eller lite bevakning före krisen är det egentligen ingen som kan avgöra. Så här 

beskrev emellertid en av de tillfrågade sin syn på mediernas bevakning innan 

nyheten om giftet: 

Jag tycker inte att det har varit någon news i tidningen… Grundvattnet har man ju 

vetat om hela tiden, men det är ju ingen som reagerat tidigare, utan de reagerar först nu 

när det kommer gift i vattnet. Det är ju lättare att få ett scoop när korna blir förgiftade 

och människorna, men grundvattnet det sker ju gradvis. Det är ju inga djur eller 

människor som dör av det. Om grundvattnet sjunker tillräckligt mycket kommer det att 

ändra hela vegetationen, fauna och djur. Det kommer ju att ske oåterkalleliga förändringar, 

men det är ingen som har satt det på löpsedlarna. Det är det som är så sjukt. 

Det måste hända något inom citattecken spännande innan gemene man reagerar och 

det kommer på löpsedlarna. (Ej drabbad) 

Massmedierna kom igång sent i förhållande till Bjärebornas misstankar, men i 

samband med giftkatastrofen hade de "rehabiliterat sig" och sedan haft en fantastisk 

bevakning, ansåg i princip samtliga tillfrågade, såväl drabbade som 

icke drabbade. Att mediebevakningen var god i samband med giftutsläppet 

framkommer också i Dahlgren, Carlsson och Ulins rapport (1998). Det vore ett 

tjänstefel om inte medierepresentanterna ägnade giftkrisen stor uppmärksamhet. 

Tack vare förgiftningen fick massmedierna dessutom "till slut upp ögonen 

42

även för problemen med grundvattnet", ansåg några intervjupersoner. Dahlgren 

m fl (1998) konstaterar dock i sin analys av mediebevakningen att grundvattenproblematiken 

aldrig blev en separat fråga under krisen, utan kom 

endast med som en tillbakablick över vad som hänt innan giftutsläppet. Några 

intervjupersoner (drabbade främst) uttryckte förvisso en viss besvikelse över 

att massmedierna inte hade lyft fram grundvattenfrågan mer, men de gav dem 

"förlåtelse för den dåliga starten", massmedierna var trots allt på invånarnas 

sida i det här dramat. Hade det inte varit för dem "så hade man kanske inte fått 

reda på någonting", resonerade de. 

Sedan det blev en förgiftning har det varit en fantastisk bevakning. NST har haft helsidor 

med intervjuer med folk. Jag tyckte att det var en riktig information så vitt jag kan se det. 

Men innan, när det gällde grundvattnet, hade de inte ett dugg kläm på det. (Ej drabbad) 

Min fiendes fiende är min vän 

Massmedierna kom att betraktas som en självständig aktör och inte, som ofta 

annars i en akutfas som en megafon för myndigheterna. Den tredje statsmakten 

skildrades av flera av de tillfrågade som en "viktig maktfaktor som satte gubbarna 

på plats". Det höjdes också röster om "att det är tack vare press, radio 

och teve som man över huvudtaget har fått reda på något", och "journalisterna 

grävde fram en massa som man inte kände till tidigare". 

Dahlgren m fl (1998) har i sin analys av mediebevakningen bland annat 

studerat hur skuldfrågan tas upp. Medierna har vid olika tillfällen gått till 

angrepp mot Banverket, Skanska eller Banverket-Skanska – medborgarnas 

"fiender" i Hallandsåsfallet. Medierna har med andra ord varit kritiska till/ 

negativt inställda till Banverket och Skanska, något som de har gemensamt 

med medborgarna. Att de intervjuade är mycket positivt inställda till massmedierna 

kan därför förklaras med hjälp av påståendet min fiendes fiende är 

min vän. Påståendet är ett uttryck för balansteorin (se tex Festinger, 1963). När 

massmedierna distanserar sig från aktörerna med "negativ laddning" får de 

automatiskt "positiv laddning". Att medborgarna betraktar medierna som 

vänner är inte förvånande – de har en gemensam ovän. 

Slog på stora trumman 

Ett tema som återkom i samtliga intervjuer var att förgiftningen fick så stora 

och oväntade proportioner och att massmedierna "blåste upp det". Mediernas 

bevakning av giftutsläppet och tiden därefter kom att i mångt och mycket 

följa den traditionella skandalmallen och dess dramaturgi (Dahlgren m fl, 1998). 

Att händelserna fick så stort utrymme uppfattades till viss del positivt av intervjupersonerna 

(i synnerhet de drabbade), äntligen tog massmedierna problemen 

på allvar och lät sifonen ljuda ända upp till politikerna i Stockholm. 

Att händelserna fick så stort utrymme i medierna uppfattades dock även 

negativt (av några av de icke drabbade). Negativt i den bemärkelsen att förgiftningen 

blev "riksnyhet över en natt" och att hela Bjärebygden betraktades 

som ett "riskområde" med konsekvensen att ingen ville köpa grödor från 

trakten eller ens besöka området. Släkt och vänner till Båstadborna hörde av 

43

sig och undrade hur det egentligen stod till. En av de icke drabbade intervjupersonerna 

menade att man kunde nästan tro att det var ett nytt Tjernobyl, en 

annan talade om hysteri. 

Alla blir ju drabbade i och med att medierna blåser upp det för då är det ingen som 

köper grönsaker. Ingen som köper morötter som är odlade i Ramsjö och det är två mil 

bort och där finns inte en antydan till akrylamid. Hasse i Kvinnaböske band har också 

drabbats, läste jag, för pensionärerna åker inte längre och ser hans revyer. Det är liksom 

absurt! Det är ju ingen som blir skadad av att åka dit och titta på en revy. (Ej drabbad) 

Att giftskandalen fick så stort utrymme i medierna gav också upphov till att folk 

drog felaktiga slutsatser om tex giftets utbredning, men också sakförhållanden 

om åsen, menade några av intervjupersonerna (såväl drabbade som icke 

drabbade). 

Ja, jag tycker att medierna har varit bra, men det har ju varit mest om Vadbäcken som 

media har skrivit om. Man kan ju nästan tro att Vadbäcken är en älv. Det är ju jättestort, 

och sen om man åker bort där och ser den lilla fjuttiga bäcken så tror man ju knappt 

att det är sant. (Drabbad) 

Budskapen i massmedierna tycktes också för en del av intervjupersonerna 

(medborgartyp 1 och 3) ha skapat oro snarare än verkat lugnande. Kanske de 

hårt ansatta personernas uttalanden i medierna upplevdes oroande för såväl 

drabbade som icke drabbade. Man kan således tänka sig att en del av oron 

frambringade medborgarna själva. Det fanns givetvis också de som resonerade 

att det var dumt att oroa sig i onödan och som menade att det blivit en höna 

av en fjäder. 

Måhända att journalisterna varit ute efter en bra historia, måhända att de 

varit sensationslystna. Det viktigaste var trots allt att det inträffade på Hallandsåsen 

kom fram och genomlystes ingående i massmedierna, ansåg majoriteten av 

de tillfrågade. Att "det kanske hade gått lite till överdrift", det var en annan sak. 

Några av intervjupersonerna, som innan Hallandsåshändelserna varit kritiska 

till massmedierna hade, efter giftkatastrofen, omvärderat sin syn på dem. 

Detta berodde främst på nyvunna personliga erfarenheter från möten med 

journalister, vilka hade uppfattats som såväl pålästa och duktiga som trevliga 

att ha att göra med. Upplevelser av den här typen av möten med medierepresentanter 

kan givetvis också ha bidragit till intervjupersonernas positiva 

inställning till mediebevakningen i stort, men stärker också förtroendet för 

aktören inför framtiden. Man kan inte utesluta att den positiva inställningen 

till mediernas information också hade att göra med att myndigheterna använde 

medierna i stor utsträckning för att sprida sin information (jfr Palm, 1998). 

"VEM KAN MAN LITA PÅ?" 

Intervjupersonerna tillfrågades om vem de litade på i samband med den 

uppkomna situationen på Hallandsåsen. Frågan om vem man kunde lita på 

gav upphov till visst bryderi. Intervjupersonerna var mycket angelägna om 

44

att besvara frågan, och det fanns även de som specifikt påtalade att det var en 

bra/mycket viktig fråga att diskutera. 

Ingen 

Det spontana svaret som nästan samtliga intervjupersonerna gav var att man 

inte kunde lita på någon – ingen – i den specifika situation som uppkommit på 

Hallandsåsen. Man kunde inte lita på någon annan än sig själv. Ett svar som 

måste anses vara nedslående, men kanske inte förvånande. 

Det finns ingen som man kan lita på. Det är ju många som har sagt till exempel att 

vem vågar lita på att provsvaren är rätt. Det är kanske mycket värre. Hur mycket får 

vi reda på? (Ej drabbad) 

Vi har ropat efter opartiska instanser hela tiden, men problemet har ju varit att alla 

har varit så insyltade. Kommunen har varit i händerna på Banverket och Banverket 

har styrts av Skanska och jag menar Länsstyrelsens roll har ju varit jämmerlig. Vi har 

ju känt det hela tiden vem fasiken ska vi lita på? (Drabbad) 

Experter 

Experter var en kategori som intervjupersonerna trodde att de kunde lita på i 

samband med händelserna kring åsen. Några av de tillfrågade (såväl drabbade 

som icke drabbade) talade exempelvis om att man fick lita på forskare och 

experter, "de som tror sig veta något". 

Man har ju den tron ändå innan de startar upp sådana här stora projekt så antar man 

ju att det är stora utredningar där man tittar på miljökonsekvenserna. Man måste ju 

lita på experterna. Det finns ingen möjlighet att den enskilde medborgaren kan 

sätta sig in i sådana här små detaljer eller göra avväganden om det är möjligt att 

bygga här eller inte. Det är helt omöjligt för den enskilde. (Ej drabbad) 

Efter hand har det dock visat sig att man inte kunnat lita på experternas ord 

heller och det fanns de som kände sig besvikna och lurade. Här har vi ett 

exempel på kärnan i det som Nordlund (1996) beskriver som överlåtelse- och 

tillitsproblemet. Medborgaren lägger sitt väl och ve i händerna på experterna 

och det vill till att de uppfyller de förväntningar som därmed vilar på dem för 

att inte tilltron och förtroendet för den demokratiska ordningen ska raseras. 

Andra målade upp nidbilder över experterna. Geologer och hydrologer 

beskrevs exempelvis av en drabbad som "akademiska sömngångare" och en 

icke drabbad framställde experter som människor som "ser illa, som har små 

öron och stor mun". De kan prata väl för sig, men är inte lyhörda för folket 

eller uppmärksamma på omvärlden. 

Båstad kommun 

Efter hand som intervjupersonerna utvecklade sina resonemang nämndes dock 

två aktörer som de ansåg att man kunde lita på eller som "man var tvungen att 

lita på". De som omtalades specifikt var massmedierna och Båstad kommun. 

Exempelvis en av de drabbade intervjupersonerna som omtalade Båstad 

kommun menade först att man inte kunde lita på någon. Alla involverade 

45

aktörer hade ljugit hela tiden och personen ställde sig frågan vems ärenden de 

gick. Likväl menade samme individ att när krissituationen uppstod så fick man 

lita på kommunen eftersom det inte fanns någon annan som stod på kommuninvånarnas 

sida. Liknande tankar gick igen även i andra intervjupersoners 

berättelser. Det går inte här att finna tydliga skillnader mellan gruppen drabbade 

och icke drabbade. 

Medborgaren vill kunna lita på sin egen kommun, och den önskan har i detta 

fallet varit så stark att man faktiskt har litat på dem. Vem skulle medborgaren 

annars ställa sin tilltro till? I många av intervjupersonernas utsagor kunde 

man utläsa en tydlig önskan om att kunna lita på myndigheter. Medborgaren 

vill inte vara helt utlämnad till sig själv i en sådan här situation. Den känsla 

som intervjupersonerna förmedlade kan bäst liknas vid att de famlade efter 

ett sista halmstrå att hålla fast vid när marken under deras fötter började att 

gunga. När man är frisk behöver man inte tro på medicinens läkande kraft, 

men är du sjuk vill/måste du tro på den medicin du får. 

Medierna 

Majoriteten menade utan tvekan att man kunde lita på massmedierna. 

Meningarna gick dock isär om vilka specifika kanaler som ansågs pålitliga. 

Intervjupersonerna gjorde en klar distinktion mellan public service-kanalerna 

och de kommersiella radio-, men främst, tevekanalerna. Rapport och Aktuellt 

var de nyhetssändningar som man kunde lita på i detta fallet. 

Det man ser på Rapport och Aktuellt det litar man på. Det ska mycket till innan man 

blir kritisk till det som de säger. Det som lokaltidningarna kommer med har man ett 

öga på för det litar man inte på till hundra procent, och man litar inte lika mycket på 

TV4s nyheter av någon underlig anledning. Det känns lite mer som om de försöker 

att spekulera och blåsa upp det. De vill ju gärna ha någon sensation. TV1 och TV2 

däremot känns som ren samhällsinformation, utan någon baktanke. (Drabbad) 

Två tidningar ägnades extra uppmärksamhet av intervjupersonerna, nämligen 

NST och Expressen. Det var de tidningar som omtalades mest och som intervjupersonerna 

hade specifika synpunkter på och som i något fall några hade 

haft personliga möten med. Även här gick dock uppfattningarna isär. Det fanns 

alltså såväl mycket positiva omdömen som negativa omdömen om dem båda, 

bland såväl drabbade som icke drabbade. Intressant att påpeka är dock att 

intervjupersonerna tycks ha uppskattat och litat på såväl lokal morgonpress 

som kvällspress. 

Att döma av intervjupersonernas berättelser var det få aktörer som de 

hade kunnat eller vågat lita på under katastrofperioden. Individerna kände 

sig förhållandevis ensamma och sårbara, något som kan ha bidragit till graden 

av upplevd oro i samband med det inträffade. Om man över huvudtaget kan 

tala om poängplockare eller vinnare i en sådan här allvarlig historia, så är det, 

om någon, massmedierna. Det fanns förvisso de som hade kritiska synpunkter 

på massmediernas bevakning och budskap. Likväl förmedlade intervjupersonerna 

en helhetsbild av massmedierna som räddare i nöden. Massmedierna 

46

ansågs vara en jämbördig motpart till jättarna Banverket och Skanska. "Drakarna" 

ingav respekt till och med hos dessa jättar. Massmedierna "satte dit" 

Banverket och Skanska. De pekade på felaktigheter som hade begåtts, inte 

bara av de två tidigare nämnda utan även av flera andra involverade parter. 

Framför allt så fick de drabbade äntligen gehör. De fick komma till tals. Journalisterna 

blev sålunda språkrör för många av de boende på och omkring 

åsen, vilket givetvis kan vara ytterligare en förklaring till den positiva bilden 

av massmedierna. 

47

AVKLINGNINGSPERIODEN 

Den fas i skeendet kring Hallandsåsen som här benämns avklingningsperioden 

är en sammanslagning av de faser i en kris som vanligtvis kallas rekyl- respektive 

ambivalensperioden. Härmed avses att det är svårt för att inte säga omöjligt 

att dra upp skarpa gränser mellan de olika perioderna. Om man likväl gör 

en mycket ungefärlig skattning kan man säga att den period som kommer att 

beskrivas nedan började ungefär några veckor efter det att giftkatastrofen var 

ett faktum, d.v.s. någonstans i månadsskiftet oktober-november 1997 och kan 

betraktas som, i dagsläget augusti 1998, fortfarande pågående. Avklingningsperioden 

innebär för medborgaren att det mest akuta är över, och handlar 

mycket om att hitta tillbaka till vardagen igen och införliva de nya erfarenheterna 

med tidigare. Ett typiskt fenomen för den här perioden är också att individerna 

börjar söka efter syndabockar, det redan omtalade s.k. syndabockssyndromet 

eller who to blame-syndromet (Jarlbro, 1993). Vi behandlar därför kort detta nedan. 

Skanskas informationsinsats – ett stolpskott 

Skanska skickade i slutet av oktober ut ett exemplar av sin personaltidning till 

samtliga kommuninvånare. Denna kommunikationsinsats var en engångsföreteelse 

från deras sida, och tidningen kom oväntat. Alla de tillfrågade hade 

dock mottagit tidningen och noterat vem som var avsändare. De kom väl ihåg 

den och kunde beskriva hur den såg ut, många kommenterade även innehållet. 

Somliga hade läst den noga, andra hade i princip vägrat att ta i den. Skanskas 

personaltidning väckte utan tvekan starka känslor hos alla de tillfrågade. 

Avsändaren väckte dock enbart negativa associationer och uppfattades som 

oärlig och falsk. En avsändare som inte innehar något förtroende och som 

dessutom väcker sådan motvilja och ilska hos sina mottagare kan inte räkna 

med att bli tagen på allvar. Tidningen sågs också som ett resursslöseri. 

Intervjupersonerna, såväl drabbade som icke drabbade blev uppretade av 

innehållet i tidningen. De upplevde det som om avsändaren inte var medveten 

om deras inställning till det inträffade. Den kunskap som fanns att hämta i 

tidningen hade de tillfrågade dessutom redan tagit del av. 

Personaltidningen var inte den enda informationskällan vid den berörda 

tidpunkten. Intervjupersonerna jämförde därför tidningens innehåll med budskapen 

i press och teve samt annan information som de kommit över, och personaltidningen 

framstod då som mycket sämre. Innehållet sammanfattades av 

flera personer med orden "förlåt oss" eller "tyck-synd-om-mig-information", 

vilket man upplevde var ett hån. Det fanns inga ursäkter för det Skanska hade 

ställt till med. Sannolikt bidrog även namnet på avsändaren till den negativa 

upplevelsen. 

De ville att vi skulle tycka synd om dem. Men det har de inget för. Det är ingen som 

tycker synd om dem... Man undrade vad det var för skämt. Jag läste den, men de 

kunde ha sparat pengarna till skadestånd. (Ej drabbad) 

Utformningen av tidningen gav också upphov till kritiska kommentarer. Tidningen 

upplevdes som för flott och påkostad. Den distribuerades i en "fin liten 

48

plastpåse", som någon uttryckte det. Plastförpackningen rimmade illa med den 

miljökris som uppstått, och uppskattades inte utan spädde bara på irritationen 

hos mottagaren. Tidningen sågs mer som reklam och marknadsföring än ett 

ärligt försök att kommunicera med kommuninvånarna. 

Den ende av intervjupersonerna (en drabbad) som sade något positivt om 

tidningen uttryckte ändå visst tvivel ifråga om Skanskas goda intentioner och 

funderade kring eventuella baktankar med produkten. Med hänsyn till vad 

som framkommit i samtalen med intervjupersonerna tycks tidningen ha ställt 

till med mer skada än nytta för Skanskas del. 

Syndabockar 

När en kris av dylikt slags inträffar dröjer det inte länge förrän människan 

börjar leta efter syndabockar. För att avreagera sig och lätta på ångesten riktar 

individen sin ilska och frustration mot något eller någon. 

Skuldfrågan dök upp under intervjuerna. För många var det viktigt att 

någon pekades ut som ansvarig för det inträffade för att markera att "man 

kan inte bära sig åt hur som helst". Det rådde ingen "lynchstämning", men 

intervjupersonerna (såväl drabbade som icke drabbade) kände sig kränkta 

och ville att någon skulle ta ansvar och ta på sig skulden för att ha åsamkat 

dem och Bjärebygden denna skada. Vid kriser och katastrofer söker vanligtvis 

de berörda människorna rättvisa och därför är det av vikt att finna någon som 

kan göras ansvarig för det som hänt. Det finns dessutom de som menar att om 

det inträffade får rättsliga efterspel kan delar av bearbetningen av katastrofen 

inte ske förrän rättsprocesserna är avslutade (Dyregrov, 1992). En av intervjupersonerna 

som dock inte var drabbad tyckte likväl att det kändes hopplöst 

eftersom det så sällan finns någon som är ytterst ansvarig. De tillfrågade påpekade 

också att det värsta scenariot var att inget hände och att saken tycktes bero. 

UPA fungerar i allt nästan, Utan Personligt Ansvar. Det ser man ibland. Det är inte 

alla som vet vad det står för, utan personligt ansvar, men så är det på många ställen 

idag. (Ej drabbad) 

Intervjupersonerna var noga med att påpeka att "den skyldige skulle vara 

någon som verkligen hade påverkat skeendet". Lägre chefer och tunnelarbetare 

som skött sitt jobb och bara gjort som de blivit tillsagda hade ingen skuld i det 

inträffade. Tunnelarbetarna var de som man upplevde stod en själv närmast. 

Flera var från trakten och bland dem hade man bekanta och vänner. De höga 

cheferna däremot, inom Banverket och Skanska, kom inte från orten. De kom 

utifrån och intervjupersonerna hade ingen personlig relation till dem. Likväl 

blev Skanskas tunnelarbetare offer för omständigheterna och kom inledningsvis 

att tjäna i någon mån som syndabockar. 

Arbetarna blev väldigt glada för det var någon privatperson som hade kört ut tårtor 

till dem och bjöd. Det hade tydligen gjort gott i dem för det var ju inte arbetarna som 

kunde hjälpa det. Det var ju de som stod värst i skottlinjen. Då blir det ju fel, men folk 

slår väl på dem de ser. Det är väl typ som med växeltelefonisten. Hon får ta emot skället 

även om hon inte kan hjälpa det. (Ej drabbad) 

49

Även om tunnelarbetarna inledningsvis kom att tjäna som syndabockar så 

var det trots allt de högt uppsatta inom Banverket och Skanska som var de 

främsta bovarna. Även i enkätstudien (Arvidson, 1998) framkommer det att 

Banverket och Skanska är de som anses bära störst ansvar för att projektet 

gått fel. Cheferna har tagit felaktiga beslut. De har "begått brott" och de bör 

därför få sitt "rättmätiga straff" krävde intervjupersonerna. 

Förtroendefrågan 

Ett tecken på att demokratin är vid god hälsa är bla att medborgarna har förtroende 

för och tillit till politiker, myndigheter, massmedier och samhällsinstitutioner 

i stort samt att det sker en öppen tvåvägskommunikation dem emellan. 

Medborgaren måste kunna lita på såväl beslutsfattare som på verkställare av 

politiska beslut. Under en krissituation blir förtroendefrågan särskilt akut. Om 

individen inte har förtroende för de i krisen involverade aktörerna ökar sannolikheten 

för att hon inte tar varningar och annan information om krisen på allvar. 

Individen lyssnar inte på en avsändare som hon inte har förtroende för eller 

upplever sig kunna föra en dialog med. Detta kan i sin tur leda till oordning, förvirring 

och till och med försvåra aktörernas arbete med att hantera krisen och på 

sikt leda till en djupare legitimitetskris i samhället. Redan idag finns det studier 

som visar att vi befinner oss i en förtroendekris som sannolikt kommer att fortsätta 

(se t ex Holmberg & Weibull, 1996). Carlsson (1998) konstaterar att människor 

har högt förtroende för en odemokratisk institution som kungen (monarkin), 

men ett lågt förtroende för politiker, en demokratisk institution. 

Förtroendet för myndigheter och samhällsinstitutioner hänger ihop med 

individens upplevelser av sina möten och kontakter med dem såväl under normala 

samhällsförhållanden som då samhället befinner sig under en störning 

(kris/katastrof). I ett demokratiskt system bör myndigheternas förhållningssätt 

gentemot medborgarna i idealfallet kännetecknas av bl a öppenhet och lyhördhet 

inför medborgarnas synpunkter och önskemål. Viktigt är därför att myndighetspersoner, 

såväl folkvalda politiker som tjänstemän, lyssnar på individen 

och tar denne på allvar. Myndigheterna bör vara resonabla. Medborgaren ska 

kunna komma till tals med dem. I mötet med myndigheter och samhällsinstitutioner 

är det också av vikt att medborgaren känner att det hon har att komma 

med inte lämnas obeaktat utan bemöts och kommenteras, att det förs en dialog 

mellan styrande och styrda. Det är således också av vikt att medborgaren känner 

att hon kan göra sin röst hörd, att hon kan påverka det som händer i samhället 

och att det därmed är lönt att engagera sig i de demokratiska processerna. 

Om medborgaren inte känner en delaktighet i samhällsfrågorna riskerar 

demokratin att urholkas (Johansson, 1998). 

Hur påverkas medborgarnas förtroende av krisen? 

I samtalen med intervjupersonerna togs frågan om förtroende upp kopplat dels 

till den specifika situation som uppstod vid Hallandsåsen, dels till samhällssituationen 

i allmänhet. Generellt målade intervjupersonerna upp en mycket 

dyster bild av samhället, vilket kan ses som ett uttryck för den förtroendekris 

50

samhället befinner sig i. Förtroendet för samhällsinstitutioner såsom polis, 

regering och riksdag samt politiker var lågt, och några av intervjupersonerna 

menade att de över huvudtaget inte hade något förtroende för dessa (jfr Dahlgren 

& Höijer, 1997:27). En relevant fråga är då om och i så fall hur en giftkatastrof 

som i Hallandsåsfallet inverkar på medborgarnas förtroende. 

Bland intervjupersonerna tycktes det i princip finnas två läger: dels de som 

menade att förtroendet för samhällsinstitutioner var mycket lågt eller saknades 

helt redan innan krisen på Hallandsåsen uppstod, och att det som inträffat i 

princip inte förändrade något eftersom deras förtroende inte kunde bli mycket 

mindre, dels de som tyckte att deras förtroende hade minskat i och med Hallandsåshändelserna. 

• Negativ inställning bekräftad 

De individer som ansåg att de från början saknade förtroende för myndigheter 

och andra samhällsinstitutioner resonerade i termer av att de hade fått sin negativa 

inställning bekräftad ytterligare en gång genom Hallandsåshändelserna. 

Man kan helt enkelt inte ha något som helst förtroende för våra samhällsinstitutioner, 

hävdade dessa. Såväl drabbade som icke drabbade personer tillhörde 

denna kategori. 

Att statliga verk får bete sig på det här viset. Däri ligger den riktiga förtroendekrisen. /.../ 

Folk har inget förtroende kvar för experter eller myndigheter eller politiker, så var stämningarna 

innan och så tror jag nog att stämningen är till stora delar fortfarande. (Drabbad) 

När intervjupersonerna resonerade kring förtroendefrågan kom de åter in på 

teman som berörde "tarvligheter" och mygel inom den politiska sfären i stort. 

Utvecklingen var oroväckande, konstaterade de. Vart är det svenska samhället 

på väg? De talade om "fiffel bland höjdare", "Göran Perssons flygresor", "korrumperade 

kommunalpolitiker", och "Motalaskandalen". 

• Minskat förtroende 

Den andra kategorin, de intervjupersoner med ett begränsat, men ändock, 

med ett förtroende för samhällsinstitutioner ansåg att förtroendet hade klart 

försämrats i och med det inträffade. Någon påpekade särskilt att det inte kändes 

bra att det var en statlig myndighet (Banverket) som varit involverad. Det 

kändes snarare "pinsamt", inte minst med tanke på att staten ofta "försöker att 

framställa de privata storföretagen som miljöbovar". Nu hade det visat sig att 

"inte heller staten var den bäste". Förtroendet fick sig "en knäck" i och med det 

inträffade. En annan av de tillfrågade (icke drabbad) poängterade att just förgiftningen 

av vattnet var på något sätt droppen som fick bägaren att rinna över. 

Ett tag var det ju som att alla skyllde på alla. Man visste inte vem man skulle ha 

förtroende för till slut. Vem som gick med sanning och osanning. Jag har varit lite 

skeptisk från början till myndigheter och det blir inte bättre när det händer något 

sådant här (Ej drabbad) 

51

En tredje intervjuperson som tillhörde den här kategorin av individer, vars 

förtroende för samhällsinstitutioner hade minskat, menade att han/hon hade 

främst förlorat förtroendet för storföretag och myndigheters förmåga att 

bevaka och värna om miljön. Det visar sig allt för ofta att man inte tar hänsyn 

till naturen, sa personen ifråga. Det måste finnas ansvariga vars uppgift är att 

bevaka miljöfrågorna på alla sådana här stora byggen som går fram i naturen. 

Miljön tycks inte ha något egenvärde. Det var en av erfarenheterna av det 

som inträffat på Hallandsåsen. 

Det fanns inte någon bland intervjupersonerna som gjorde gällande att de 

haft ett särskilt stort förtroende för någon specifik samhällsinstitution innan 

krisen uppstod. Somliga hade inte haft något som helst förtroende, andra 

hade åtminstone haft ett litet förtroende för samhällsinstitutionerna, och det 

är de senare individerna vars redan låga tilltro nu har minskat. Enkätstudien 

bland Bjäreborna (Arvidson, 1998) visar att förtroendet för bl a regeringen, 

men också storföretag har fått sig en rejäl törn. 

Det kan vara av vikt att påpeka att en kris av det här slaget inte nödvändigtvis 

behöver innebära att medborgarens förtroende för samhällsinstitutioner minskar. 

En krissituation kan till och med få motsatt effekt, nämligen att förtroendet 

för samhällsinstitutioner förstärks, såsom exempelvis vid ammoniakolyckan i 

Kävlinge våren 1996 (Jarlbro, Sandberg & Palm, 1997). I Kävlingefallet fanns 

dock ingen tydligt ansvarig och hela händelsen fick dessutom ett lyckligt slut. 

Hur individen upplever de i krisen involverade aktörerna och dessas agerande 

inverkar på förtroendet för dem. I Hallandsåsfallet tycks aktörernas mått och 

steg inte ha bidragit till en positiv spin off-effekt, likt den i Kävlingefallet, utan en 

konsekvens här är snarare att förtroendet för samhällsinstitutioner har minskat. 

En bättre demokratisk kultur 

Även om myndigheterna skulle försöka att ställa allt till rätta vid Hallandsåsen 

så räcker inte det för att öka svenska folkets förtroende för samhället i stort, 

var en dominerande synpunkt bland intervjupersonerna. Det räcker inte med 

punktinsatser. Det krävs mer än så. För att uppnå en sådan förändring måste 

man skapa en bättre demokratisk kultur. 

En bättre demokratisk kultur skulle för de intervjuade i princip innebära 

två saker. För det första – Minska avståndet mellan medborgarna och de demokratiskt 

valda representanterna. Intervjupersonernas uppfattning var att "politikernas 

känsla för dem där nere hade försvunnit". 

Politikerna har ingen förankring hos folket längre, inget intresse för oss. (Ej drabbad) 

För det andra – "Lyssna på folket!". En åsikt som förmedlades av flera intervjupersoner 

var att den lilla människan blir i allt för hög utsträckning överkörd 

av byråkratin. Medborgaren har inget längre att säga till om. 

Myndigheter och politiker måste gå ut mer och lyssna på folket och se vad de vill, och 

försöka göra som de säger, tror jag. Politikerna lyssnar dåligt idag. De har inte tid. 

Försök att få en politiker som vill prata med dig. Det är inte lätt. (Drabbad) 

52

I Hallandsåsfallet hade några av de riktigt engagerade intervjupersonerna 

upplevt att ingen hade lyssnat på deras protester. De kände sig övergivna och 

uppgivna. 

Det är så otroligt den här nonchalansen hela vägen. Alla människor som struntar i 

allting hur mycket man än skriver, hur mycket man än klagar. Man känner sig så 

fruktansvärt frustrerad ibland. Man har fått lära sig hur samhället fungerar och jag 

har sagt flera gånger att det finns ingen demokrati i Sverige. Det är sorgligt men sant. 

Vad ska vi göra åt det? /.../ Folk säger till mig: ´Det är ingen idé att kämpa emot, att 

du bara orkar. De gör ju ändå som de vill. Du kan inte påverka.´ Men jag säger att jag 

kan inte godta det och sitta med armarna i kors när man ser att något förstörs eller går 

åt pepparn. Jag tycker att jag vill ha mitt samvete rent. Jag har i alla fall gjort vad jag 

har kunnat och ingen kan komma efteråt och säga: ´Varför sa du inget? Varför gjorde 

du inget?´ (Ej drabbad) 

Den stora medborgardemonstrationen som ägde rum i Båstad en kort tid efter 

det att förgiftningen var känd får anses vara ett massivt försök från medborgarnas 

sida att göra sig hörda. Protesten gav förvisso gehör, men det trodde 

vissa av de tillfrågade snarare berodde på att det var "valår" och att politiker 

därför försöker vara folket till lags, än att de var genuint intresserade av att 

lyssna på medborgarnas vilja. En åsikt som kan tyckas märklig med tanke på 

att politikerna faktiskt är valda för att representera medborgarna. 

Att ha massmedierna på sin sida var för flera intervjupersoner en nödvändig 

men inte tillräcklig förutsättning för att överhuvudtaget kunna påverka 

makthavarna. Det fanns också de som menade att problemet i dagens demokratiska 

kultur i själva verket inte ligger i att medborgaren inte kan göra sig 

hörd. Problemet ligger snarare i att ingen försöker att göra sig hörd. 

Men vad kan man göra. Man kan ju inte själv gå ut och protestera och sen är väl svenska 

folket lite mesar när det gäller sådant för det är aldrig någon som tar tag i det, 

demonstrerar och samlar ihop folk och gör något åt det. Man liksom ... tja, det löser 

sig väl. (Drabbad) 

De tillfrågade hade resignerat. I och med det utbredda politikerföraktet resonerar 

folk att det spelar ingen roll vad medborgaren gör för politikerna agerar 

ändå som de vill, påtalade en icke drabbad medborgare. Faran i detta tänkesätt 

ligger i att det kan leda till en negativ spiraleffekt. Medborgaren blir mer och 

mer passiv och resignerad och slutar helt att delta i eller intressera sig för det 

som händer i samhället och dess demokratiska processer. Flera av de tillfrågade 

Bjäreborna påtalade att de "var medvetna om" att de borde kanske agera 

annorlunda i sin medborgarroll, men – gnistan saknades helt enkelt, och det 

berodde inte enbart på den giftkatastrof man just gått igenom. 

53

SAMMANFATTANDE 

KOMMENTARER 

Medborgarnas åsikter måste förstås/bedömas utifrån den specifika situation 

som rådde då intervjuerna genomfördes under några veckor i november och 

december 1997. Flera av de intervjuade befann sig vid den tiden i ett känslomässigt 

tumult. Det rådde stor oro och ovisshet inför framtiden, något som 

givetvis avspeglas i deras berättelser. 

De intervjuade Bjärebornas röster utgör exempel på hur olika människor 

kan reagera på en kris/katastrof, men också på informationshanteringen, då 

samhället befinner sig i en störningssituation. 

De intervjuades reaktioner skiljer sig åt främst beroende på huruvida man 

har varit drabbad eller inte drabbad, dvs närheten till hotet har varit avgörande 

för hur händelser, aktörer och information har tolkats och upplevts. 

De drabbade har naturligt nog oroat sig i högre utsträckning än de icke 

drabbade. De har också haft ett större behov av information än de icke drabbade 

och därför sökt information mer aktivt. De har även haft behov av sk 

HUR-information, dvs råd och anvisningar, och de upplever att detta behov 

inte tillgodosetts. Några av de icke drabbade har dock upplevt och reagerat 

på det inträffade som om de vore drabbade. Detta var dels människor med ett 

mycket stort engagemang för natur-, miljö- och samhällsfrågor i stort och dels 

de med en starkt negativ inställning till tunnelbygget i sin helhet. 

De drabbade intervjupersonerna var mer kritiska till aktörerna, dessas 

informationsinsats och informationsinnehåll under katastrofperioden än de icke 

drabbade. De drabbade beskrev Båstad kommun som okunnig och oengagerad. 

Kommunen tog inte dem, deras oro, eller det inträffade på allvar, och de 

drabbade upplevde att de inte fick det stöd de behövde och inte heller svar på 

alla sina frågor. 

De icke drabbade medborgarna sympatiserade med Båstad kommun i 

dennes kamp mot jättarna Banverket och Skanska och ansåg också att den 

information de fick tillfredsställde gott och väl deras informationsbehov. Det 

fanns dock även icke drabbade som hade en mer kritisk inställning till såväl 

aktörer som informationen. 

Informationen beskrevs av de drabbade som bl.a. otillräcklig, motstridig 

och opålitlig. De drabbades känslomässiga tillstånd kan ha inverkat på den negativa 

bedömningen. Denna omständighet utesluter givetvis inte möjligheten av 

faktiska brister i informationen (t ex otydlighet i av kommunen utsänt kartmaterial). 

Förtroendet för avsändaren spelade givetvis också in. Båstad kommun 

gjorde utan tvivel stora ansträngningar för att trygga informationsförsörjningen 

till medborgarna, och utifrån de förutsättningar som rådde hade de 

knappast kunnat hantera informationen mycket annorlunda i katastrofperioden, 

att döma av de informationsinsatser som Palm (1998) redovisar. 

Redan innan giftkatastrofen var känd var intervjupersonerna misstänksamma 

gentemot Båstad kommun. De tillfrågade, såväl drabbade som icke 

54

drabbade, uttryckte ett lågt förtroende för kommunen pga olika "politiska affärer". 

Samtidigt visade det sig att i katastrofperioden litade några av dessa tidigare 

kritiska medborgare på Båstad kommun ("det fanns inga andra att ställa 

hoppet till"). Detta resultat skulle kunna förklaras med att när de tillfrågade 

talar om kommunen i förperioden, dvs innan giftutsläppet, åsyftar de enskilda 

politiker (vilka vi sedan tidigare undersökningar vet att medborgare har lågt 

förtroende för), medan de i katastrofperioden åsyftar tjänstemännen, vilka de 

i högre utsträckning litade på. Tjänstemannen Bo Wendt, chef för Miljö- och 

Hälsoskyddsnämnden, kom att få en mycket framskjuten ställning under den 

akuta fasen och representera Båstad kommun. Några intervjupersoner nämnde 

honom under intervjuerna och uttryckte visst samförstånd och lovordade hans 

insats, något som skulle kunna styrka en sådan förklaring. Materialet tillåter 

oss dock inte att dra några definitiva slutsatser härom. En annan förklaring 

skulle kunna vara att kommunen innan förgiftningen uppfattades stå på Banverket 

och Skanskas sida, medan Båstad kommun efter förgiftningen tog tydligt 

avstånd till dessa (Palm, 1998). Ytterligare en förklaring till att man litade på 

kommunen i katastrofperioden kan ha varit att deras informationsinsats blev 

bättre än den varit tidigare under förperioden. I enkätstudien framkommer 

bl a att informationen om grundvattnet ansågs dålig, medan informationen 

om giftet ansågs bra (Arvidson, 1998). 

En viktig lärdom från Hallandsåsfallet är dock att i samband med den här 

typen av byggprojekt och stora samhällsförändringar, är det av största vikt att 

det tidigt initieras en dialog mellan myndigheter och medborgare. Det finns ett 

stort behov av information från en oberoende källa då man inte kan förvänta 

sig att medborgarna ska lita på de som är ansvariga för förändringen/hotet. 

Chefen för Miljö- och Hälsoskyddsnämnden eller en representant från Länsstyrelsen 

kunde ha fungerat som en sådan oberoende part. Den oberoende 

informationen och dialogen är viktig för att undanröja eventuella missförstånd, 

undvika ryktesspridning och onödig oro hos befolkning, skapa delaktighet, ge 

medborgarna möjlighet att komma med synpunkter och i den mån det är 

möjligt tillmötesgå de boendes önskningar. Det är också viktigt att medborgarna 

hålls kontinuerligt informerade om såväl framgångar som bakslag för att 

bibehålla deras förtroende. På denna punkt tycks aktörerna ha misslyckats. 

Mediernas bevakning fick på det stora hela mycket positiva omdömen av 

intervjupersonerna, även om det fanns de som tyckte att grundvattenfrågan 

borde ha bevakats bättre och att förgiftningen slogs upp lite för mycket. Det 

var främst icke drabbade personer som ansåg det senare. 

Medierna kom att betraktas som en egen aktör av de intervjuade Bjäreborna. 

En aktör som stod på medborgarnas sida gentemot "fienden". Medierna kom 

med avslöjanden kring tidigare icke kända missförhållanden, de "satte jättarna 

på plats", de tog tidigt upp skuldfrågan och de lät medborgarna komma till 

tals. Medborgarna själva menade att medierna var en av de få man kunde lita 

på/ha förtroende för i katastrofperioden och några ansåg också att deras förtroende 

för massmedier hade ökat efter giftkatastrofen jämfört med tidigare. 

55

Intervjupersonerna hade inget förtroende kvar för "experterna", Banverket 

och Skanska efter förgiftningen. Förtroendet för dem gick upp i rök i samma 

stund som förgiftningen uppdagades. Förtroendet för en aktör/avsändare av 

information är A och O för en framgångsrik kommunikation. Det spelar ingen 

roll vilka informationsåtgärder en avsändare tar till om medborgaren saknar 

förtroende för denne, något som visade sig mycket tydligt ifråga om Skanskas 

broschyrutskick (jfr Palm, 1998). 

Det som inträffat vid Hallandsåsen tycks dock inte endast ha bidragit till 

att de involverade aktörerna tappade förtroende utan har också, att döma av 

de tillfrågades svar, medfört minskat förtroende för samhällsinstitutioner i 

stort. De intervjuade Bjäreborna poängterade att för att vända en sådan trend, 

inte bara lokalt i Båstad, utan i samhället i stort, måste politikerna i högre 

utsträckning lyssna på medborgarna. 

De intervjuades uppfattning om relationen mellan aktörer/myndigheter, 

massmedier och medborgare i samband med den uppkomna situationen på 

Hallandsåsen kan sammanfattas med hjälp av triangelmodellen enligt figuren 

nedan. 

MASSMEDIER 

MYNDIGHETER 

MEDBORGARE 

Figur 3 Medborgarnas syn på relationen mellan myndigheter, medborgare och 

massmedier. 

Medborgarna upplevde ett stort avstånd till myndigheter och politiker. Dessutom 

var förtroendet för dessa lågt. Intervjupersonernas framställning av 

massmedierna var att de stod på folkets sida. Man hade förtroende för dem 

och litade på dem. Massmedierna uppfattades som medborgarnas allierade 

gentemot myndigheterna. 

Det ovan sagda utmynnar i nya frågor. Är förtroendet för medierna, som 

medborgarna talar om, endast kopplat till händelserna vid Hallandsåsen och 

instrumentellt, i den meningen att medborgarna fick framfört sina åsikter i 

medierna och medierna gjorde en bra rapportering av det inträffade, eller finner 

de massmedier generellt mer trovärdiga som informationskanaler efter Hallandsåshändelserna? 

Är inställningen till Båstad kommun och dess politiker 

56

samt samhällsinstitutioner i stort tillfällig eller bestående? Vad innebär en förtroendeminskning 

för det fortsatta politiska arbetet såväl lokalt som nationellt? 

Vårt material räcker ingalunda till för att besvara dessa frågor, men mycket 

tyder på att det finns ett behov av att följa upp händelserna kring Hallandsåsen, 

och återvända till Bjäreborna, inte minst de sexton informanter som här kommit 

till tals. Ytterligare frågor som kunde vara relevanta att belysa är: Hur ser Bjäreborna 

på det inträffade om ett eller två år jämfört med idag? Kommer det 

inträffade att på sikt förändra deras levnadssätt, intresse för miljö, tilltro till 

teknik och utveckling samt samhällsengagemang? 

Kanske kan händelserna på Hallandsåsen stimulera kommuninnevånarna 

till ett mer aktivt deltagande i samhällslivet. Flera av intervjupersonerna framhöll 

att demonstrationen som genomfördes gav gehör ända upp till maktens 

korridorer i Stockholm. Demonstrationen upplevdes som meningsfull. Den 

typen av positiva upplevelser och erfarenheter behövs för att medborgarna 

ska känna att det är lönt även framgent att ta aktiv del i samhällslivet. 

57

SUMMARY 

At the beginning of the 1990's, the government passed a resolution to build a 

tunnel through Halland ridge on the west coast of Sweden. The first construction 

company that attempted to build a tunnel there was forced to give 

up because the rock was too difficult to break. In 1996, the company Skanska 

took over the job of finishing the tunnel. There had been problems with the 

high ground water level in the ridge from the beginning of the project; water 

had literally spurted into the tunnel, making the work difficult. For this reason, 

permission was given to lower the ground water level. Furthermore, 

Skanska tried to seal the tunnel with the poisonous sealing agent RhocaGil. 

Up until the beginning of October 1997, large amounts of the sealing agent 

were sprayed into the tunnel and it leaked out into the ground water. On 

October 2, news of a poison scandal was released through the media. Work on 

the tunnel was stopped shortly thereafter, and has not yet been resumed. 

This study is one of four within a larger research project on the flow of 

information and communication between government authorities, the mass 

media and the citizens in connection with the events surrounding the building 

of the tunnel and subsequent poisoning of the drinking water. The research 

methodology used is qualitative and the study is based on interviews 

with 16 strategically selected Bjäre residents. The purpose of this study is to 

show how people can reason and react in crisis situations such as this one. 

The specific questions dealt with in the report are the following: 

• How have people reacted to the events at Halland ridge? 

• How have people viewed the various actors? 

• How have people interpreted the information they have received? 

• How is people's confidence in social institutions affected by a crisis? 

The differences in the reactions of the Bjäre residents are primarily dependent 

on the extent to which they have been affected or not affected, i.e., proximity 

to the threat has been of crucial importance for how events, actors and information 

have been interpreted/experienced. Anxiety and uncertainty were 

reported to be the dominant feelings among the residents after the first shock 

of the news about the poisoning had subsided. The experience of anxiety was 

not identical among the citizens, and a typology is presented in which the 

anxiety among different categories of people is analysed. 

Naturally, those affected have been more anxious than those not affected. 

Their need for information has also been greater and, thus, they have sought 

information more actively. However, some of those not affected have experienced 

and reacted to the incident as if they had been affected. These were by and 

large people who were quite involved in nature, environmental and social questions 

and those with a strong negative attitude toward the tunnel in general. 

Those citizens who were affected were more critical of the actors,their 

information and the management of information during the catastrophe period 

58

than the non-affected citizens. Those affected described the local government 

in Båstad as uninformed and uninterested. The local authorities took neither 

them, their worries nor the incident seriously. Those not affected sympathised 

with the Båstad authorities in their struggle against the giants - the National 

Rail Administration and Skanska – and were also of the opinion that the 

information they received had fully satisfied their need for information. 

Those affected described the information as, e.g., insufficient, contradictory 

and unreliable. The emotional state of those affected might have influenced 

these negative judgements. However, these circumstances do not exclude the 

possibility that actual deficiencies in information did exists (e.g., the unclarity 

of the maps sent out by the local authorities). The citizens' confidence in the 

sender also plays a role. The interviewees were already suspicious of the local 

government in Båstad before the poison catastrophe. The interviewees – 

affected as well as non-affected – expressed a low level of confidence in local 

authorities which was based on various "political affairs". However, it also 

appeared that certain of those who had earlier been critical toward the local 

Båstad government were inclined to trust it during the crisis period ("who 

else could we trust?"). 

The participating Bjäre residents considered the media to be an independent 

actor - an actor that stood on the side of the citizens and against the 

"enemy" (the National Rail Administration and Skanska). The media's coverage 

of the crisis was largely judged positively by the interviewees, and the media 

were also one of the few groups of people that the interviewees dared to trust 

during the catastrophe period. After the poisoning, the interviewees had no 

confidence in the "experts" (the National Rail Administration and Skanska). 

However, the interview material suggests that the incident at Halland ridge 

has not only led to a loss of confidence in the actors involved, but also to reduced 

confidence in social institutions in general. 

59

REFERENSER 

Arvidson, P (1998) "Åsjäveln biter tillbaka". Lokalbefolkningens upplevelse av förgiftningen 

vid tunnelbygget genom Hallandsås, hösten 1997. Rapport nr 175:2. 

Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar. 

Baum, A, Fleming, I, Israel, A & O’Keefe, M K (1992) Symptoms of chronic 

stress following a natural disaster and discovery of a human-made hazard. 

Environment and Behavior 24 (3) 347-365. 

Carlsson,G (1997) Finns det troll i Hallandsåsen? (Opublicerad rapport). Lunds 

universitet. Lund: Avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap. 

Carlsson,M (1998) Vem ska man tro på? I B Alström (Red). Vem skall man tro på? 

(s. 12–22). Mitt i opinionen. 2B. Sundsvall: Demokratiinstitutet. 

Dahlgren, P, Carlsson, G, Ulin, L (1998) Mediernas bevakning av händelserna vid 

Hallandsåsen, hösten 1997. Rapport nr 175:4. Stockholm: Styrelsen för psykologiskt 

försvar. 

Dahlgren, P & Höijer, B (1997) Medier, oro och medborgarskap. Meddelande 

141. Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar. 

Denzin, N K & Lincoln,Y S (1994) Entering the field of Qualitative Research. 

I N K Denzin & Y S Lincoln (Red) Handbook of Qualitative Research. (s 1–16). 

London: Sage Publications. 

Drottz-Sjöberg,B-M (1993) Medical and psychological aspects of crisis management 

during a nuclear accident. RHIZIKON Risk Research Reports No 10. Stockholm 

School of Economics. 

Dyregrov,A (1992) Katastrofpsykologi. Lund: Studentlitteratur. 

Eneroth,B (1984) Hur mäter man "vackert"? Grundbok i kvalitativ metod. Göteborg: 

Natur och Kultur. 

Festinger, L (1963) The theory of Cognitive Dissonance. I W Shram (Red). The 

Science of Communication. New Directions and New Findings in Communication 

Research. New York: Basic Books. 

Flodin,B (1993) Myndigheters kriskommunikation. En kunskapsöversikt. Rapport 

nr 163:2. Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar. 

Gardner, G T, Stern, P (1996) Environmental problems and human behavior. 

Boston: Allyn and Bacon. 

Hillve, P & Weibull, L (1996) Estoniakatastrofen, massmedierna och allmänheten. 

En intervjuundersökning av den svenska allmänheten. Rapport nr 168:6. Stockholm: 

Styrelsen för psykologiskt försvar. 

Holmberg, S & Weibull L (1996) Förtroendets fall. I S Holmberg & L Weibull 

(Red). Ett missnöjt folk? samhälle – opinion – massmedia. Rapport nr 18 (s. 79–103) 

Göteborgs universitet. Göteborg: SOM institutet. 

Jarlbro, G (1993) Krisinformation ur ett medborgarperspektiv. En kunskapsöversikt. 

Rapport nr 163:3. Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar. 

Jarlbro,G (1995) Kvalitativa metoder. Vetenskap eller bara tyckande? I U Carlsson 

(Red). Mediemätningar. Teori, tolkning, tillämpning (s 27–35). MedieNotiser 

Nr. 2. Göteborgs universitet. Göteborg: NORDICOM-Sverige 

60

Jarlbro, G & Palm, L (1996) EU-kampanjernas anatomi. Rapport nr 169:1. 

Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar. 

Jarlbro, G, Sandberg, H & Palm, L (1997) Ammoniakolyckan i Kävlinge. Meddelande 

142. Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar. 

Johansson,D (1998) Nöjda medborgare. I B Alström (Red). Vem skall man tro på? 

(s. 22–38). Mitt i opinionen. 2B. Sundsvall: Demokratiinstitutet. 

Lantz,A (1993) Intervjumetodik. Lund: Studentlitteratur. 

Nationalencyklopedins Ordbok (1996). Band 2 (oro) och 3 (rädsla). Höganäs: 

Bra Böcker 

Nohrstedt, S A & Nordlund, R (1993) Medier i kris. En forskningsöversikt över 

mediernas roll vid kriser. Rapport nr 163:4. Stockholm: Styrelsen för psykologiskt 


Nohrstedt, S A & Sahlberg, D-E (1989) Något har hänt. Ryktet om en sovjetisk 

kärnkraftsolycka 3 februari 1988. Rapport nr 151. Stockholm: Styrelsen för psykologiskt 


Nordlund,R (1987) "Ovanligt hög lokal radioaktivitet" En studie av Radio Upplands 

Tjernobyl-bevakning den 29 april–30 juni 1986. Rapport nr 141. Stockholm: Styrelsen 

för psykologiskt försvar. 

Nordlund, R (1994) Ett triangeldrama. Myndigheter, medborgare och medier i kris. 

Meddelande 136:a. Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar. 

Nordlund, R (1996) Hot och risk i tid och rum. I Försvarsvilja 2000 – en antologi 

(s 22–29). Meddelande 139. Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar. 

Palm, L (1994) Övertalningsstrategier. Lund: Studentlitteratur. 

Palm,L (1996) När 83 000 Skåningar fick dåligt vatten. Kommunikation mellan myndigheter, 

medborgare och medier i samband med driftstörningar i Ringsjöverket november 

1995 (opublicerad rapport). Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar. 

Palm, L (1998) Hallandsåstunneln som tvistefråga, kris och förtroendeproblem. 

Rapport nr 175:3. Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar. 

Rice,R E & Atkin,C K (1989) Public Communication Campaigns, 2nd ed (s 39-43). 

Newbury Park, CA: Sage Publications. 

Rosengren, K E (1987) News Diffusion. European Journal of Communication. 

Vol 2 nb 2 june 1987. Sage Publications. 

Severin,W J & Tankard, J W (1992) Communication Theories: Origins, Methods, 

And Uses In The Mass Media. New York & London: Longman. 

Sjöberg,L (1995) Oro och riskuppfattning. I L E Svensson (Red). Diffusa risker. 

Riskkollegiet, Rapport 95:11 Stockholm: FRN. 

Smelser, N J (1967) Theory of Collective Behavior. London: Routledge. 

Stütz,G (1987) Att informera om det osynliga. En studie med anledning av broschyren 

"Efter Tjernobyl". Rapport nr 143. Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar. 

Westerståhl,J & Johansson,F (1987) Tjernobylnedfallet och myndighetsbeskeden. 

En studie av myndighetsinformation i lokala etermedier den 28 april–15 juni 1986. 

Rapport nr 142. Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar. 

61

Miljöhot och medborgaroro.pdf - Myndigheten för samhällsskydd ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?