Systematiskt arbete för äldres säkerhet - Om fall, trafikolyckor och ...

Kapitel 5. Fall och fallskador
”Det är fortfarande ganska okänt bland allmänheten att äldre personer
har lika mycket att vinna på att träna fysiskt som yngre ”
Riskfaktorer för fall och fallskador
I forskningen om riskfaktorer för fall och fallskador har man försökt ta
reda på vilka faktorer som leder till skada och vilka som inte gör det. Resultaten
tyder på att de fl esta riskfaktorer utgör en ökad risk för både fall
och skada (exempelvis nedsatt rörelseförmåga, balans och syn). Det fi nns
dessutom några specifi ka faktorer som innebär en ökad risk för fraktur,
t.ex. hög ålder, låg bentäthet, låg kroppsvikt och tidigare fraktur. Vissa
sjukdomar, vissa läkemedel och vissa faktorer i omgivningen kan också
påverka. En del faktorer påverkar individen mer eller mindre hela tiden,
t.ex. gångsvårigheter. Sådana faktorer är ofta lätta att upptäcka, till skillnad
från faktorer som påverkar individen mer tillfälligt, t.ex. en urinvägsinfektion,
svårighet att förfl ytta sig i mörker eller hinder i omgivningen.
Det är alltså svårt att i förväg veta om ett fall kommer att leda till
fysiska skador eller ge psykologiska men, som t.ex. rädsla för att gå, på
grund av risken för att falla igen. Det pågår en diskussion om huruvida
det är fall eller fallskador som man ska inrikta sig på att förebygga. Här
har vi valt att inrikta oss på att förebygga fall över huvud taget.
Exempel på riskfaktorer för fall
Gångsvårigheter och nedsatt balans
Det fi nns stark evidens för att svårigheter att gå, nedsatt balans och nedsatt
muskelstyrka innebär ökad fallrisk för äldre personer. 1 Det handlar dock
inte bara om den egna förmågan utan också om vilka risker man utsätter
sig för. En person som inte själv kan resa sig från en stol har alltså lägre
fallrisk än en person som klarar detta, men som går ostadigt. Personer
med nedsatt balans, som går långt utomhus, utsätter sig alltså för större
risker än de som håller sig till stillsamma aktiviteter inomhus. Å andra
sidan vet man att höftfrakturer är mindre vanliga bland personer som promenerar
regelbundet och i hög grad är fysiskt aktiva. Det kan dock vara
på sin plats att påpeka att all träning bör vara individuellt anpassad.
1 Lord et al. (2007).
37