Med andra ögon Naturmöten med invandrare ISBN 978-91 ... - SLU

NATURVÅRDSVERKET
Rapport 5808
1. Inledning och syfte
Hållbar utveckling är ett övergripande mål för den svenska regeringen (Skr
2005/06:126). Begreppet hållbar utveckling innefattar tre dimensioner: ekologisk,
social och ekonomisk hållbarhet.
En växande del av Sveriges befolkning har invandrarbakgrund och många har ingen
eller begränsad relation till den svenska naturen. Utan denna relation riskerar en stor
grupp människor att hamna utanför arbetet för att nå en hållbar utveckling. Samtidigt
är naturen, sett som ett offentligt rum som inte utnyttjas av alla invånare, en integrationsfråga.
Om naturen är ett rum, tillgänglig endast för den som är uppväxt med att
vara där, kan naturen bli en segregerande, snarare än en integrerande faktor. Nyttjande
av naturen kan också ses ur ett folkhälsoperspektiv. Det är inte sällan som läkare
ordinerar promenader i naturen som återhämtning, inte enbart för att patienten ska
andas frisk luft och få motion utan för att naturen kan verka rogivande och avstressande
(Naturkraft - om naturens stärkande och läkande effekter, Åsa och Mats
Ottosson, Wahlström och Widstrand, 2006).
Känslan av att upptäcka den första tussilagon, dricka varm choklad sittande på ett
sittunderlag, att som barn bygga en trädkoja, plocka blåbär, leta efter kantareller,
höra en porlande bäck, ta en skogspromenad om hösten när löven börjat skifta, bada
i en sjö sent en sommarkväll, åka skridskor vintertid när dammen frusit, meta krabbor
från bryggan eller kanske bara gå ut och andas. Ulf Lundell sjunger att han ”…
trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill [han] bo”. Dessa minnen, känslor och
symboler är en självklar och viktig del av att växa upp i Sverige för många svenskar,
men det är inte alla svenskar som delar dem. Det är inte alla som förknippar Idas
sommarvisa med barndomens sommarlov eller som vet att det är den röda svampen
med vita prickar man särskilt ska akta sig för ute i svampskogen.
Personer med svensk bakgrund ser ofta sitt förhållande till naturen som något självklart.
I själva verket är det en natursyn som växt fram genom århundraden. Personer
som kommer från länder med en annan typ av natur har inte samma relation till Sveriges
landskap. De är inte alla vana att använda den svenska naturen och framförallt har
de kanske inte kunskap om hur de kan använda den. När invandrare kommer till Sverige
är det ytterst sällan någon berättar för dem om allemansrätten och att naturen kan
vara en källa till rekreation och avslappning eller en plats där människor kan vara för
sig själva, likväl som att det kan vara en plats där släktingar och vänner kan samlas
och umgås. Alla Sveriges invånare vet helt enkelt inte om att den svenska naturen är
till för alla.
Människor med invandrarbakgrund vistas i skog och natur mindre än infödda svenskar.
Statistiska centralbyrån (1997) presenterar siffror på hur stor procent av olika
grupper som promenerar i skogen mer än 20 gånger under en tolvmånadersperiod.
För människor med ”båda föräldrar födda i Sverige” var siffran 32 procent medan
motsvarande siffra för ”samtliga födda utomlands” var 27 procent. Denna skillnad
17