Läs mer

Texter om konst
- Offentlig konst i Stockholm, ovan och under jord
- 1 -

Konsten i tunnelbanan
Ur skriften ”Konsten i tunnelbanan”, utgiven av SL
Finns att hitta på SL:s hemsida (www.sl.se)
Den underjordiska konsthallen
1950 invigdes Stockholms tunnelbana, men redan under själva bygget
av denna storslagna triumf för modernismen, hade en grupp konstnärer
börjat engagera sig i planeringen. Varför inte göra tunnelbaneresan till en
upplevelse och inte bara en transport? Människor behövde något att titta
på och inspireras av förutom bergväggar. Konsten skulle göra det jobbet,
och dessutom motverka vandalism, menade man.
De driftiga konstnärerna Siri Derkert och Vera Nilssons engagemang
resulterade i att två motioner lämnades in till Stockholms
stadsfullmäktige 1955. Den ena innehöll bland annat dessa rader:
”Kanske kan man inte göra varje tunnelbanestation till ett sagoslott. Men
målare och skulptörer, keramiker och konsthantverkare borde i förbund
med arkitekter och ingenjörer få chansen att göra vackra rum och en
stimulerande miljö av stationerna i gemen och därjämte forma en eller
annan huvudstation till en underjordisk katedral, en fanfar av färg och
rytm.”
Alla partier slöt upp bakom motionerna och en tävling om utsmyckningen
av Klarastationen, dagens T-Centralen, utlystes den 28 mars 1956. I
juryn satt bland annat konstnärerna Sven X:et Erixson och Bror
Marklund. Sista ordet hade dock dåvarande trafikbolaget, som ställde
hårda krav på att konstverken skulle tåla den tuffa miljön och inte slitas.
De följande åren förverkligades en lång rad förslag på T-Centralens övre
plattform och i biljetthallarna. Det blev succé och arbetet fortsatte.
I dag har konstutställningen i Stockholms tunnelbana utvecklats till
världens längsta, närmare bestämt 110 km lång. På närmare 90 av SLs
100 tunnelbanestationer finns skulpturer, mosaiker och målningar
presenterade i fantastiska bergrum. Här och var kan det dyka upp en
grönskande trädgård, en porlande källa, en näckrosdamm eller ett utdrag
ur Strindbergs ockulta dagbok (för den som kan tyda hans något spretiga
handstil). Under Kungsträdgården, med uppgång Arsenalsgatan, blir
man förflyttad till det nedbrunna palatset Makalös som en gång låg i
närheten. Vid Tekniska högskolan hänger en tolvhörning i glas. I
Kristineberg kan man klappa en gepard i brons. Runt 140 konstnärer har
bidragit till Stockholms
- 2 -

tunnelbanas permanenta utställning och ytterligare ett par hundra har
gjort tillfälliga konstinslag. Varje år satsar SL 10 miljoner kronor på att
vårda och utveckla konsten. Den har även rönt stor uppmärksamhet
internationellt. I tunnelbanans väldiga väv av människor, rörelse och
dofter blir konsten en tråd att följa. Den franske författaren Emile Zola sa:
”Ett konstverk är en del av verkligheten, sedd genom ett temperament.”
Välkommen på en temperamentsfull konstresa genom underjorden!
Tunnelbanestationen Kungsträdgården
Ur boken Vem är vem i svensk konst, Göran Hillman, Rabén & Sjögren 1993.
Ulrik Samuelson
Född 1935. Verksam som målare, tecknare och skulptör. Många av hans verk har
genom åren kretsat kring motsättningen mellan lust och förgängelse. Utsökt
materialbehandlig är ett av hans konstnärliga kännetecken och siden, mahogny, guld
och marmor är några av de exklusiva råvaror han gärna använder sig av.
Samuelssons största verk är tunnelbanestationen Kungsträdgården i Stockholm, som
förmår spegla historia, samtid, politik och arkeologi i ett bergrum och som
förmodligen är det mest bearbetade av alla konstnärliga gestaltningar i tunnelbanan.
Utdrag ur text från Douglas Feuks bok, Ulrik Samuelson, utgiven av Sveriges
allmänna konstförening 1997.
Tunnelbanestationen Kungsträdgården från 1978 är en av Samuelsons två stora
miljögestaltande uppdrag under 70-talet, den andra var av nya Riksbanken i
Stockholm invigd 1976.
Att det satsades så storslaget på stationen Kungsträdgården beror delvis på att den
från början var tänkt att bli mittpunkt för linjen från de nya förorterna och en planerad
bana från - Nacka - som sedan inte blev av. Och när stationen står färdig är det
- 3 -

knappast den brusande knutpunkt som en gång i tiden föresvävade planerna -
däremot har det blivit ett oerhört suggestivt allkonstverk, en sällsam grotta fylld av
överraskningar: takmålningar, golvinläggningar, statyer, ett stilla "vattenfall"., och allt
detta i dramatiskt samspel med själva urberget, vars skrovlig väggar utgör ramen för
denna magnifika föreställning.
Ensam en kväll på perrongen kan platsen få en på egendomliga tankar, och man kan
komma på sig själv att undra, om detta möjligen är en av de lämningar som kommer
att finnas kvar, när Stockholm i övrigt är bortskrapat och malt till grus av nästa
inladsis? Miljön har i alla fall en stämning av sjunket Atlantis - och ändå är detta minst
av allt någon deprimerande miljö. Tvärtom blir man inte sällan upprymd över någon
detalj som man inte lagt märke till förut, eller som man kanske bara på nytt får syn
på. Här finns mycket att upptäcka, och mycken lekfullhet och humor.
Festliga är till exempel de många groteska ansiktsmasker som kallas maskaroner,
och som är avgjutningar från 1600-talsslottet Makalös, som låg vid Strömmen precis
ovanför stationen. Några av dessa grimaserande ansikten har Samuelson med
färgens hjälp ytterligare bättrat på. En har fått tungan målad polkagrisrandig, en
annan har han målat gul med stora röda läppar, som gubben i månen på en
kräftlykta (och i ett målat tillägg på väggen nedanför: återigen Munchs månspegling
reflekterad i ett svart vatten).
Fristående eller uppsatta mot bergväggen finns också kopior av andra skulpturer från
Makalös och från Riddarhustes tak. Och som ett eko av en ny yngre
Stockholmshistoria finns på ett ställe avgjutningen av en bit almstam med kraftiga
spår av motorsåg - en blixtbelysning av »almstriden« 1971, då Stockholms
stadsplanerare tvingades vika sig för de brett folkliga protesterna. Politiska
Ställningstaganden är förbjudna både på T-banans reklamtavlor och i dess
konstnärliga utsmyckning. Men att på detta diskreta och ändå brutalt direkta sätt
påminna om en spontan undersåtlig revolt mot överheten - nog är det ett »politiskt«
monument så gott som något?
Den T-baneuppgång som trädfällningen var tänkt att ge plats för, måste som en följd
av almstriden flyttas, och arbetet med att färdigställa denna ände av stationen kom i
många år att stå helt stilla. Först vid mitten av 80-talet fick Samuelson klartecken att
fullfölja, och det han nu åstadkommer har också blivit stationens kanske mest
fantasieggande område. Ett av de nya tillskotten var en grotta eller »grav« med
skulptur- och arkitekturfragmant från olika tider och kulturer, och konstnären har själv
beskrivit hur han fick idén:
»Vad som fanns i mitt huvud långt innan nån T-bana var aktuell för min del var
Piranesis suggestiva grafik från Roms ruiner och gamla bilder från Falu koppargruva.
När jag sedan, under arbetet med stationens första etapp, dag efter dag (eller var det
natt efter natt?) satt och åt matsäck nere vid den underjordiska sjö som låg där
gångbrygga och skulpturgravar nu befinner sig, blev den ett slags katalysator för
tankarna om utformningen av den nya uppgången. --- I den besynnerliga
Wagnerdekoren därnere, med Jernkontoret 30 meter ovanför skallen (och Polhems
ande svävande över vattnet) dök tanken på en spång genom grottan upp. Då skulle
schakten på sidan om denna spång ge utrymme för ett ›Piranesi-arrangemang‹ som
skulle ge det skulpturala crescendo jag sökte, efter Makalösfragmentets staccato
längs spår och plattform.« *
- 4 -

Från den gångbrygga som småningom realiserades kan man nu blicka ned mot en
ansamling av kapitäl och kolonnstumpar och andra mer eller mindre ruinerade
arkitekturdetaljer, och det ger delvis ett intryck av utgrävning (fast delarna förstås
representerar vitt skilda stilar och tidsepoker). En del är avgjutningar, något är
original - bland annat de två statyerna av måleriets och arkitekturens respektive
musa. Men här finns också två äldre ståtliga gaslyktor (med ettrigt blå neonslingor
inlagda), och en monumental öppen spis (med svart näckrosdamm antydd inuti).
Och nere i dessa skulpturgravar rinner dessutom vatten från ett litet brunnskar och
– hur är det möjligt här nere i underjorden? -Här växer mossor, ormbunkar och
* Ur ett brev till Bengt Lagerkvist 1989.
murgröna! Resenären stannar till och lutar sig över broräcket får med andra ord
mycket att se och fundera över. Och liksom i Samuelsons måleri och installationer
liknar det en betraktelse över de stora sammanhangen: växande och sönderfall,
natur och kultur, människans försök till ordning - och runtom och på alla sidor berget
(själva urgrunden, jordskorpan).
Och som en kontrast till berg och skulpterad sten har Samuelson strax intill låtit ett
mer färgstarkt sammanhang bryta fram. I ett valv som gjutits just där
gångbron når fram till rulltrapporna, har betongen smyckats med en knippa större och
mindre målningar - ungefär som i ett medeltida uppländskt kyrkovalv.
Stomme i kompositionen är ett nät av målade bårder som växt ut till ett mönster av
månghörningar där själva motiven fogats in. Valvet målades tillsammans med Arne
Fredriksson, men nog urskiljer man med lätthet en del av Samuelsons gamla
favoriter: »muskelmannen« från Totem, den krackelerade fåtöljen - eller den svarta
ekan, som här tillsammans med några näckrosblad ses underifrån!
Helheten är lika brokig som storslaget underhållet. I ett av bildfälten är det en säl som
tittar upp ur vattnet. I ett annat ser man ett nordiskt landskap, vars aftonrodnad
speglar sig i en insjö. Och hotfulla inslag saknas det inte heller. I ett hörn har
konstnären smugit in en dödskalle, och i varenda en av mönstrets vinkelspetsar har
han målat in den runda varningssymbolen för radioaktivitet. Den fungerar som lite av
kugghjul för att hålla det hela i rörelse, men förstås också som ett memento. Och i
vissa lägen kan symbolen rentav anta likhet med ett skräckslaget ansikte (med
öppen mun och vitt uppspärrade ögon) - nästan som en abstrakt variant av skriets
hålögda kranium.
1986 stod hela den här änden av stationen färdig, och därmed hade också ett av
senare decenniers störta svenska konstprojekt förts i hamn. I sin suveräna förening
av dekorativ lust och visionär kraft har Samuelsons insats satt en ny standard för den
s.k. offentliga konsten. Hans sätt att arbeta visar här inte bara på ett alternativ till den
gängse gallerikonsten, det rymmer också på flera sätt ett nytänkande i synen på flera
sätt ett nytänkande i synen på konstnärens uppgift i just offentliga miljöer. Något av
sin inställning har han formuläret i en artikel från mitten av 80-talet - och följande
tänkvärda passus är ett citat ur den texten:
- 5 -

»Det finns en företeelse som jag brukar kalla ›brandgavelsyndromet‹. Det innebär att
man som ›konstnär‹ ser en brandgavel som först och främst en potentiell pannå att
betäcka med ›sina idéer‹, en grund för ett riktigt rejält offentligt konstverk.
Brandgaveln som spår av kultur och historia, som arkitektonisk paus, som struktur,
färg och form i samspel med allt omkringliggande ses som av noll och intet värde.
Det första synsättet är helt i linje med vårt samhälles exploateringshysteri. Att
uppenbara det senare är en djupt konstnärlig handling.«*
* Ulrik Samuelson: artikel i Statens konstråd 12/1985.
Östermalms tunnelbanestation
Ur boken Vem är vem i svensk konst, Göran Hillman, Rabén & Sjögren1993
Siri Derkert (1888-1973)
Verksam som målare, grafiker och skulptör. Född och bosatt i Stockholm.
Ett av de märkvärdigaste konstverken i Stockholms tunnelbana är Östermalms
t-banestation, konstnärligt utformad av Siri Derkert 1965. I den råa betongen har
konstnären tecknat, ristat med tryckluft, figurer och texter under det gemensamma
temat nedrustning, kvinnans frigörelse och kampen för en bättre miljö. Svenska
dagbladet skrev bl a att t-banestationen är "något så egendomligt som en
dagstidning i betong". De ständigt aktuella frågorna som Derkert tar upp gör att
utsmyckningen fortfarande framstår som ett vitalt tidsdokument och som ett
fullföljande av vår långa historiska tradition av "klotter", vårt sätt att uttrycka oss i
bilder från grottkonstens era och framåt.
Derkert använde ett liknande tillvägagångssätt vid arbetet med utsmyckningen på
Sverigehusets fasad vid Kungsträdgården i Stockholm. Dessa monumentala arbeten
var slutpunkten i hennes långa konstnärsliv, som tog sin början i Paris åren före
första världskriget. Där tog hon till en början starka intryck av fauvismen, som då var
det allra senaste. Efter några år drogs Derkert mot ett mer kubistiskt uttryckssätt och
hon och hennes man, den finländske målaren Valle Rosenberg, utvecklade detta
vidare.
- 6 -

Texten hämtad från hemsidan Rinkeby multimediacenter.
www.rmc.st/skarpsl/index.asp?ID=146
Östermalmstorg
Östermalmstorg är en av de djupaste stationerna i stan, 38 meter under marken. Två
rulltrappor tar dig till själva Östermalmstorg. Uppgångar finns även på Birger
Jarlsgatan vid Stureplan. Stationens väggar är grå med figurer på. Siri Derkert är en
konstnär som själv arbetade i det hårda materialet betong. ”Ristningar i naturbetong”
heter hennes bilder på väggarna där motivet bildas av mörkare stenmaterial som
finns under den ljusa ytan. För att få fram den mörka stenen blästrades den fram på
de sammanlagt 300 meter långa och 3 meter höga väggytorna. Med sandblästrare
och mejsel arbetades figurerna och texten fram i de tjocka betongväggarna.
Motiven är främst kvinno- och fredsmotiv i ett slags skissartat utseende. Även noter
med toner ur bland annat Internationalen. Året var 1965.
Gå runt och försök läsa vad konstnären ristat in. Känner du igen några namn? Vilka?
Vad tror du Siri Derkert velat berätta med sina bilder? Tänk dig att du hade en hel
lång vit vägg att rista i, ord och bilder. Vad skulle du vilja berätta om?
Publicerad i DN 9 juni 2002.
Klottervandalisering
Siri Derkerts utsmyckning på Östermalmstorgs t-banestation blev natten mot
söndagen nedklottrad. Även andra t-banestationer drabbades av klotter.
Konstverk vandaliserat i t-banan
På söndagsmorgonen blev Siri Derkerts konstverk på Östermalmstorgs
tunnelbanestation nedklottrat. Flera andra T-banestationer och ett helt
tunnelbanetåg drabbades också av klottrare under helgen.
Det var Siri Derkets kända konstverk från 1965, "Ristningar med tema ur
kvinnornas kamp", som klottrades ned. På konstverket hade någon eller några
sprejat en rad mycket stora blaffor, en silverfärgad och de andra i flera olika
färger.
På samma plattform, fast på tidtabellsväggen, hade någon sprungit med en
sprejburk och gjort ett 25 meter långt streck.
Siri Derkert kämpade under lång tid för att konst skulle införas i tunnelbanan.
Till slut nådde hennes envetna kamp framgång, och i dag betecknas
Stockholms tunnelbana som en stor konstutställning som staden stolt visar upp
för besökare.
- Jag gillar konst över huvud taget och tycker att det är fruktansvärt att hennes
konst har blivit nedklottrad. Och det tycker jag om allt i tunnelbanesystemet som
blir nedklottrat, säger Eva Adolfsson på Connex.
Siri Derkerts verk är blästrade i sandsten. Konstverket riskerar att förstöras helt
och hållet om inte klotterfärgen tas bort snabbt. Connex hoppades att det skulle
gå att göra rent konstverket under natten till måndagen.
- 7 -

Något tidigare, under Stockholm Marathon, upptäcktes det att ett tunnelbanetåg
hade blivit så nedklottrat att det fick tas ur trafik. Connex och SL var rädda för
att alla som skulle åka med tunnelbanan efter maran skulle bli nedkladdade av
silverfärgen från klottringen.
Ytterligare två stationer utsattes för vandalisering. Ropstens tunnelbanestation
klottrades ned natten till söndagen. En spärr var helt nedklottrad med silverfärg,
och så gott som hela stationen var full av så kallade tags, det vill säga
klottrarnas påmålade signaturer.
Dessutom klottrades Bergshamras t-banestation på röda linjen ned, troligen
natten till lördagen. Och även på Bergshamra var klottret som hade sprejats på
stationen silverfärgat.
- Vi har ögonen på tre gäng. Två yngre, i 13-15-årsåldern, och ett äldre gäng,
som har hållit på sedan slutet av april. Vi vill ta bort klottret, och ju fortare vi kan
göra det, desto bättre är det. Men man vet inte vad det är för färger de
använder och vilka beståndsdelar de har.
-Rätt vad det är finns det nya saker på marknaden, och det är osäkert vad som
händer när man försöker ta bort dem. Min förhoppning är dock att det ska bli
iordningställt som det var från början. Och det vill jag tro att vi ska klara, säger
Eva Adolfsson.
Gunnar Sörbring
Publicerad i DN, 11 juni 2002
Klottersanering tar ett år
Saneringsnotan efter vandaliseringen av konstnärinnan Siri Derkerts målningar
på Östermalms t-banestation kan komma att uppgå till över en miljon kronor.
Arbetet väntas ta ett helt år.
En första tvätt har gjorts av Siri Derkerts målningar på Östermalmstogs
t-banestation. Arbetet väntas ta ett år och kosta en miljon kronor.
En första inledande sanering är nu avslutad av Siri Derkerts målningar, men
ännu återstår omfattande arbeten.
Helgens angrepp är det hittills största och mest kostnadskrävande mot SL:s
konst i tunnelbanan. Sex personer har identifierats via sina "tags". Namn och
personnummer har överlämnats till Citypolisen som kommer att ta in berörda
personer för förhör.
- Jag känner en stor hopplöshet. Vandaliseringen av Siri Derkerts konst är inte
bara en attack mot henne, utan också mot alla stockholmare som lärt sig
uppskatta och älska hennes konst. Jag blir illa berörd, säger Kjell Werner,
arkitekt och konstnärligt ansvarig för utsmyckningen av stadens
tunnelbanelinjer.
- Det inträffade begränsar våra konstnärers möjligheter att arbeta i tunnelbanan
vad gäller material och form. Snart återstår endast glaserade klinkerplattor. Siri
Derkert lade ned ett oerhört arbete på Östermalms t-banestation. Det vittnar om
en djup historielöshet då hennes arbete angrips, betonar Kjell Werner.
- 8 -

- Det fortsatta saneringsarbetet blir mycket tidsödande, och kräver att våra
arbetare har tillgång till spårområdet. Jag uppskattar att Siri Derkerts arbete har
sitt ursprungliga utseende först om ett år.
Kjell Werner fruktar att saneringen efter vandaliseringen kommer att kosta mer
än en miljon kronor.
Attacken mot Östermalms t-banestation var välplanerad. Gärningsmännen hade
vakter utplacerade som slog larm när väktare och personal från Connex
anlände till stationen. De använde speciella egentillverkade färger, i tydligt syfte
att försvåra allt saneringsarbete.
SL och Citypolisen hoppas att nu registrerade "tags" ska räcka för fällande
domar mot de sex som nu omfattas av polisens intresse.
I tidigare domar mot klottrare i Sydsverige har "tags", det egna visitkortet att du
varit på platsen för vandaliseringen, bidragit till fällande domar. I Stockholms
tingsrätt har likartad bevisning ännu inte lagts fram.
Kjell Nilsson
Blasieholmstorg
Ur boken Vem är vem i svensk konst, Göran Hillman, Rabén & Sjögren1993
Sivert Lindblom
Född 1931. Verksam som skulptör, bosatt i Stockholm och professor vid
Konsthögskolan. Lindblom är en av samtidens mest anlitade konstnärer när det gäller
skapande av offentliga rum, där han ofta i samarbete med arkitekter utvecklat ett
lågmält och estetiskt formspråk. Han lyfter gärna fram historiska samband mellan
dåtid och nutid i sina utsmyckningsuppdrag. Ett bra exempel är Blasieholmstorg, där
hans platsbildning bär känslan av italiensk renässanspiazza med sina hästskulpturer.
Sivert Lindblom har också arbetat med scenografi och med utformningen av
Medelhavsmuseets utställningshall.
- 9 -

Utdrag ur text hämtad från hemsidan Strandbergs Mynthandel & Aktiesammlaren AB.
www.aktiesamlaren-bjb.se/aktiesamlaren/konstantinopelhasten.htm
Sivert Lindblom Konstantinopel - Hästen
På Blasieholmstorg i Stockholm står sedan 1989 två grönpatinerade bronshästar på
sockel - den ena vid Arsenalsgatans krökning, den andra i fonden vid Stallgatan.
De två hästarna på Blasieholmstorg är gjutna kopior av två av fyra förgyllda
bronshästar, som står på en balustrad ovanför entréportalerna till Markuskyrkan i
Venedig. (Sedan några år finns originalen i ett utrymme innanför balustraden och ute
står också här avgjutningar.) Dessa fyra hästar hör till de förnämsta verken i
skulpturens världshistoria och deras ursprung är sägenomspunnen.
De sista 20-30 årens forskning daterar dem i ett tidsspann från 300-talet f.kr. till 300talet
e.kr. Möjligen kan de ha kommit till Konstantinopel under Konstantin den Store
från någon triumfbåge i Rom (Kanske kejsar Neros), eller kanske de kom från ön
Chiros under Theodosius II direkt till Konstantinopel eller kanske i stället från Rhodos
som ett verk av Lysippos. De bör ha stått på hippodromen i Konstantinopel. Med
någon grad av säkerhet kan endast slås fast att de sedan 1204-05 funnits i Venedig
med undantag av arton år under tidigt 1800-tal.
1204 eller åren strax därefter kom hästarna som krigsbyte till Venedig i samband
med det fjärde korståget till Konstantinopel. På mitten av 1200-talet, då
Markuskyrkan byggdes om, fick de sin placering ovanför entréportalerna.
1797 tågade Napoleon in i Venedig och med sig till Paris tog han de fyra hästarna
som krigsbyte. 1807-08 lät han hästarna kröna sin nya triumfbåge L Arc du Carrousel
invid Louvren.1811 efter Napoleons nederlag bestämde Frans den Förste av
Österrike och Wienkongressen att hästarna skulle återlämnas till Venetianarna. På
triumfbågen i Paris finns sedan 1827 avgjutningar av Venedig-hästarna.
Efter 1815 stod dessa hästar på sin plats i ytterligare hundra år. 1915 evakuerades
de under första världskriget till 1919, då de återkom. Samma sak upprepades 1942-
1845 under andra världskriget.
När konstnären Sivert Lindblom fick uppdraget att berika Blasieholmstorg sökte han
ett innehåll och en identitet som anknyter till Blasieholmens förflutna. Bakgrunden till
gatunamnen Stallgatan och Hovslagargatan förde in hästen som motiv- från den
tiden Blasieholmen var plats för slottets stallar.
Sivert Lindblom blev av Bergmans konstgjuteri uppmärksammad på två gipsmodeller
av Markushästarna, som på 1950-talet gjutets för Rottneros på uppdrag av major
Svante Påhlson, brukspatron på Rottneros. Förlagorna var två avgjutningar som finns
på Glyptoteket i Köpenhamn. Med de två hästarna som utgångsmaterial utformade
Sivert Lindblom socklar, urnor, brunn och gatlyktor till torget.
(Utdrag ur Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul, Meddelande 15/1990 Ulf Abel:
Från Hippodromen i Konstantinopel till Blasieholmstorg - om de venetianska
bronshästarna. Sivert Lindblom & Ulla Ehrensvärd: Två bronshästars väg till
Blasieholmstorg från Rottneros)
- 10 -

Manus från P1-sändning 13 05 1998.
//sr.se/p1/kulturnytt/recensioner/gemrum.htm
Peter Cornell & Sivert Lindblom: Gemensamma rum
Rec. Karsten Thurfjell. Sänt 13.5.98
Vi ber er observera att detta är ett radiomanus. Det kan skilja sig från den version
som har gått ut i etern.
Påa: Idag öppnar en stor internationell konferens om stadsutveckling, "City and
Culture" på Arkitekturmuseum i Stockholm, och den handlar främst om kulturens roll
för att utveckla en hållbar stadsmiljö, och inte minst, det offentliga rummets betydelse
idag. En händelse som ser ut som en tanke är att essäboken "Gemensamma rum" av
konstkritikern Peter Cornell och skulptören Sivert Lindblom precis kommit ut. Och
den har Karsten Thurfjell läst:
Ja, och en lämpligare introduktion i ämnet "kultur och offentliga rum" kan man väl
knappast tänka sig. Sivert Lindblom är kanske den konstnär som präglat flest och
störst stadsrum i vårt land, och Peter Cornell den konstskribent som tänkt mest i
ämnet. Och det är främst i rollen som offentlig utsmyckare vi i boken möter Sivert
Lindblom. Fast just begreppet "utsmyckare" är kanske illa valt om det associerar till
den olyckliga roll som alltför många konstnärer alltför ofta får: - Ah du vi har ett sånt
tråkigt hörn här, kan du inte piffa upp det lite?
Nej, Lindblom är också kanske den konstnär som mest gått in i arkitektrollen, och
med det menar jag att han funnits med tidigt i planläggningar och sett till att prägla
hela utförandet. Det här är ju en konstnärsroll som närmar sig hantverkarens eller
ingenjörens, och den har rimmat illa med dom flesta modernistiska ideal, men det
finns en handfull gubbs som tagit sig in på byggmötena, förutom Lindblom t ex Ulrik
Samuelsson, Gösta Wallmark och John Wipp. Och jag hoppas att återväxten inte
bara blir en fråga för Statens konstråd.
En poäng med "Gemensamma rum" är att dialogen mellan Peter Cornell och Sivert
Lindblom inte är nån sorts nedskriven intervju, utan ett samtal mellan fotografier som
Lindblom tagit, och Cornells kommentarer till dessa. Bilderna föreställer ibland hans
skulpturer, ibland konstverk ute i världen. Det är bilder som visar Lindbloms sätt att
se, hans koncentration på detaljer, material, ytor, hans uppfattning om platsers och
konstverks relation till människorna, till historien, till dom klassiska idealen. Vem som
helst som kommer ny till Blasieholmstorg i Stockholm (Sivert Lindbloms kanske mest
kända uppdrag) med sina två antika bronshästar skulle väl tro att torget alltid sett ut
så, sen 1800-talet när husen byggdes. Hästarna står där, en i vardera ändan av det
långsmala torget, på låga socklar, och Cornell skriver: "torgets centrum är tomt, och
dom två hästarna tycks ha rymt från sin traditionella uppgift att som ryttarstaty
symbolisera världslig makt." slut citat.
Nej i stället öppnar hästarna torget för dom det är till för. Människorna i staden. "Kom
med, kom med, på söndagspromenaden." Man kan gå på torget, stå på det. Även om
det saknar kommersiella attraktioner är det så inbjudande att man gärna bara
upplever det ett tag. Innan man skyndar vidare. Eller om man faktiskt bestämt sig för
att flanera. Allt fler människor tar det beslutet ibland. Behovet av ett gemensamt
stadsrum inte bara artikuleras, det praktiseras också, efter några decennier av -
"konjak och färg-TV till kaffet".
- 11 -

Och kanske kan såna som Peter Cornell och Sivert Lindblom få arkitekter och
byggherrar att fatta hur det var man byggde gemensamma rum.
Det hoppas Karsten Thurfjell efter att ha läst boken med just denna titel:
"Gemensamma rum". Och det är alltså det man ska dryfta på konferensen "City and
Culture" som har en stor offentlig debatt i ämnet på lördag, på Cirkus, på Djurgården.
Nybroplan
Text hämtad från hemsidan Konsten -en nättidskrift.
www.konsten.net/ga_och_se/gaochsearkiv_2001.html#O
Kirsten Ortwed
Hur gör man ett konstnärligt utformat minnesmärke över en legend? När Statens
konstråd och Stockholms konstråd i samverkan inbjöd sex utvalda konstnärer till en
tävling om ett minnesmärke tillägnat Raoul Wallenberg var det ingen lätt uppgift man
delade ut. Vinnare blev danskan Kirsten Ortwed, en konstnär med mycket gott
internationellt renommé. Redan när verket ställdes ut i modellform förra året hördes
dock de sedvanliga protesterna som brukar göra sig märkbara så fort ett offentligt
konstverk med större komplexitet än ryttarstatyer projekteras. När nu möjligheten
finns att i naturlig storlek beskåda ett par av det dussintal delar som utgör Ortweds
verk kan man konstatera att hon valt den enda rimliga vägen för att i konstverkets
materiella skepnad fånga kärnan i Wallenbergs unika gärning. Ortweds skulpturala
installation saknar helt den monumentala, historiska prägeln. I stället har hon skapat
ett antal mörka, bångstyriga former som utan att fungera symboliskt ändå uttrycker
den febrila kraft och trotsiga motståndsvilja som gjorde Raoul Wallenberg till en av
vår tids stora - men tyvärr alltför få - hjältar.
Text publicerad i Aftonbladet 2002-03-09.
www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/utskrift/0,3258,138223,00.html
Hur hyllar vi våra döda?
Jag är på väg hem från Skåne. På X 2000 delar de ut hörlurar och det är många som
följer begravningen i radio.
Som av en händelse har jag med mig den senaste rapporten om det så kallade
Wallenbergmonumentet vid Nybroplan i Stockholm. Medan vi korsar det småländska
höglandet, funderar jag på hur vi hedrar våra förebilder.
Alla vet att Raoul Wallenberg var en av vår tids stora hjältar. Under andra
världskrigets slutskede räddade han mer än hundra tusen människor från en säker
död. Minnesmärken finns över hela världen. Men det dröjde ända till 2001 innan ett
monument avtäcktes i Raoul Wallenbergs egen hemstad Stockholm.
Då visade det sig att det var ett stycke samtidskonst.
("Samtidskonst" skall här förstås ironiskt. Samtidskonst är ett begrepp av samma typ
som "den nya ekonomin". Det vill säga varken konst eller samtid.)
- 12 -

Wallenbergmonumentet påminde om tolv stycken halvtuggade lakritsbitar, alternativt
om frusen hundskit.
Kritiken tog fart samma stund monumentet kom på plats. Därefter har den tilltagit.
-Det är en seger, förklarar arkitekt Aleksander Wolodarski som är ansvarig för torget
med lakritsbitarna.
-Människor stannar och samtalar med varandra.
Men trots framgången har kulturförvaltningen den senaste tiden suttit i krismöten.
Efter vågen av upprörda insändare i tidningarna har kansliet kommit fram till att
många människor upplever att det finns ett glapp mellan mannen och konstverket.
Till och med en medlem av juryn som valde konstverket har avslöjat att hon inte
riktigt förstår.
-Jag frågar mig i likhet med många andra vart Raoul Wallenberg tog vägen,
deklarerar konstnären Cajsa Holmstrand.
De ansvariga tolkar detta som att allmänheten behöver "nycklar" för att ta till sig
hundskitarna.
-Skulpturerna är inte begripliga för alla, säger Alexander Wolodarski. Vanliga
människor har svårt att ta till sig anläggningen.
Men nu har man funnit en lösning. Akademiledamoten Per Wästberg som var
ordförande i juryn som valde ut monumentet skrev tidigt en text som många på
kulturförvaltningen, enligt Svenska Dagbladet, uppfattade som "strålande".
I det sammanhanget visade Wästberg också sin förmåga till fri association. De svarta
korvarna framför honom var sfinxer (till på köpet sfinxer som rörde på sig), förkolnade
kroppar, trädstammar, sår, gropar, gjutformar, och så vidare och så vidare.
Tanken är nu att ställa ut Wästbergs text tillsammans med korvarna.
Hundskitarna skall förses med bruksanvisning.
För övrigt menar många stockholmare att Wallenbergmonumentet är som bäst på
natten, då det över huvud taget inte syns. Men konstkansliet har ett svar även på det
problemet. Ljussättning. -Inga skarpa strålkastare, men figurerna skall få volym i
mörkret. Tåget gör ett kort uppehåll i Nässjö. Fem mil härifrån ligger Katthult.
Publicerad: 2002-03-09
Kompendiet är sammanställt av Anja Larsson, Kulturförvaltningen
- 13 -