Cancerdynamik - Saunalahti

i) Se http://www.mote.org/~rhueter/sharks/cancer.phtml (Sharks and cancer, Mote Marine
Laboratory). Bland orsaker till hajars goda förmåga att mota cancer antas vara deras extremt
effektiva immunsystem. Hos däggdjuren produceras ”renhållningscellerna”, lymfocyterna, i
benmärgen med en viss fördröjning. Hajen saknar skelettben, istället mognar immuncellerna direkt i
blodet. Hajen har en enda sorts immunoglobintyp (IgM), mot människans fem Ig-klasser, men som
finns i en desto högre koncentration i blodet. ”In sharks, the immune cells are produced in the
spleen, thymus, and in unique tissues associated with the gonads and esophagus. Our studies at
MOTE in collaboration with researchers at Clemson University have determined that a significant
number of immune cells in these animals actually replicate (divide and mature) as they circulate in
the bloodstream. Immune cells already in the shark's blood may be available to respond without a
lag period, resulting in a more efficient immune response” (Carl Luer citerad i National Geographic
News August 20, 2003, http://news.nationalgeographic.com/news/). En utmaning för dem som
sysslar med modellering av cancerdynamik.
I en intressant studie (Rotschild et al. 2003) av ca 10000 fossila dinosaurieben från 700 individer
mha fluoroskopi fann man tecken på tumörer (hemangiom, blodkärlssvulst) endast hos familjen
Hadrosaurie (anknäbbsdinosaurier). I endast ett fall (Edmontosaurus) påträffades tecken på malign
tumör. Någon accepterad förklaring till varför just hadrosaurierna hade en viss mottaglighet för
tumörer har man inte men deras diet innehöll tex tallbarr som man vet kan vara karcinogen. En
annan idé sammanhänger med rönen är att hadrosaurierna hade en något annorlunda fysiologi (var
endoterma). För en populär rapport om ”dinocancer”-studien se
http://dsc.discovery.com/news/briefs/20031020/ dinocancer.html .
Hajar är trots allt inte absolut immuna mot cancer; ett 40-tal fall av cancer hos hajar har rapporterats
(”Sharks do get cancer”, Science 14 April 2000: 259). Hajens brosk förefaller också producera
ämnen som motverkar vaskularisering kring cancerceller. Boken Lane & Comac: Sharks Don't Get
Cancer (Penguin 1992) har antagligen haft sin andel att popularisera föreställningen om hajarnas
motståndskraft mot cancer. Boken har bla kritiserats för att vara ett reklamploj för (overksamt?)
hajextrakt som författarna säljer (Benefin se http://www.lanelabs.com/ Products/
BeneFin/index.htm ), samt att den bidrar till onödig jakt på hajar. Renny Harlins ”monsterfilm”
Deep Sea Blue (1999) kan också ha medverkat till uppmärksamheten kring temat hajar och cancer.
Händelserna i filmen tilldrar sig på en forskningsstation ute till havs där man försöker extrahera
cancermedicin från genmodifierade hajar.
ii) Gibbs (2003 julinumret) innehåller översikt av cancerforskningen. Läsvärda är också Gibbs'
artiklar (2003 Nov. och Dec.) som berättar om en sorts pågående ”revolution” inom biologin;
nämligen, man inser alltmer att generna endast omfattar en del (kanske 50 %) av ”informationen”
som finns i DNA. Sedan länge har det varit känt att generna endast utgör en bråkdel av DNA
(kanske 2%), resterande delar (introner) har avfärdats som ”skräp” (junk DNA). Enligt
standardteorin styrs cellens liv av generna som via transkription alstrar proteiner vilka reglerar
cellprocesserna. (Generna kan indentifieras i DNA genom att de avgränsas av specilla stopp/start
sekvenser.) Emellertid har en ny bild börjat framträda: en stor del av DNA agerar inte genom att
koda proteiner utan genom RNA (man talar därför om ”RNA-gener”) som i sin tur tex kan reglera
geners aktivitet bla via sk antisense RNA, riboswitchar och mikroRNA. Därtill framkommer alltfler
reglermekanismer som inte har sin grund i DNA utan i kromosomstrukterna utanför DNA
(epigenetiska faktorer). I inaktivt läge är DNA hoppackad genom att vara tvinnad kring
histonproteiner. Det finns troligen en ”histonkod” som också reglerar genernas aktivitet (kan
inhibera eller amplifierar närliggande gener). Ifall acetyl binds till något ställe på histonen verkar
denna öppna motsvarande DNA-sektion för transkribering. Metylisering av DNA är å andra sidan
en mekanism som inhiberar gener. Vi finner alltså att kromosomerna agerar åtminstone på tre
nivåer: gener, RNA-gener, och epigenetiska faktorer. De två senare nivåerna förmodas också ha en
stor relevans för cancer. (De förklarar också en del av svårigheterna med kloning: det räcker
nämligen inte med att överföra intakt DNA för att åstadkomma en livsduglig individ. Lane (2003b)