Cancerdynamik - Saunalahti

cancer.sxw Förstudie 04-01-27 version 1.2 3/16
cancerceller ignorerar stopp-signalen. Cancercellernas övertag beror således inte nödvändgtvis på
att de växer snabbare (prolifererar) än normala celler, utan på att de lever längre (reducerad
celldöd). Tex normala leukocyter har en livslängd från några timmar till några dagar, medan
leukemiblastceller kan leva i veckor. Normala celler odlade på i en Petri-skål bildar endast ett
skikt och stoppar delningen när de når kanten, medan cancerceller, då de når kanten, börja växa
på varandra ”huller om buller”; dvs, den hyperplasiska cancercellen reagerar inte på att det blir
trångt och celldelningen normalt borde upphöra genom kontaktinhibitation. Cancerceller har
också, kanske överraskande, i regel längre cellcykeltid än normala celler. Harris (2004) betonar
att cancer främst bör ses som en störning hos celldifferentieringen och inte tillväxten, det är den
bristande differentieringen som i sin tur leder till att cellerna inte håller sig i styr.
3. Undviker apoptos. Normala celler vars DNA skadats och inte kan repareras begår frivillig
självmord (apoptos), cancercellen däremot fortsätter att leva och dela sig trots DNA-skador. p53genen
är en av de viktigare generna som styr apoptos.
4. Angiogenes. Växande cancerceller bildar en neoplasm, en växande klump av nya celler med
nedärvd rubbad tillväxtkontroll, som småningom får svårt att försörja sig ifall inte nya blodkärl
bildas som för näring till cancercellerna. Syre tex diffunderar inte en längre än i snitt ca 150 mm v .
Cancerceller kan därför utsöndra ämnen som stimulerar bildning av blodkärl, den sk
angiogenesen. Speciellt de senaste åren har man ansträngt sig för att ta fram cancermediciner
som syftar just på att stoppa angiogenesen. En komplicerande omständighet är att endel tumörer
verkar utsöndra angiogeneshämmande substanser till omgivningen för att skydda sig själva
(enligt en teori av onkologen Judah Folkman). Tar man bort en sådan primärtumör så kan man
några veckor senare istället ha metastaser runtom i organismen som kunnat växa obehindrat
sedan tumören avlägsnats. Dessutom, stryper man blodflödet till tumören leder detta till syrebrist
(hypoxi) som i sin tur kan starta en ”panikreaktion” hos cancercellen som leder en oönskad
effekt; nämligen, till metastasering (cancern söker nya ”gröna betesmarker”). Detta måhända
förklarar att det kan finnas fog för (hyperbariska) syreterapier vid behandling av cancer
(förordades bla av nobelpristagaren Otto Warburg under 60-talet, Warburg (1930) citeras
fortfarande bland cancerforskare) där tanken är att cancern trivs i syrefattiga förhållanden
(cancerceller kan få energi genom jäsning av socker) medan syret tar kål på den, jämnfört med
normala celler, fast det kanske egentligen handlar om att syret motverkar metastasering
(Bernards 2003; Staller et al. 2003 vi ). Sambandet mellan cancer och angiogenes observerades
redan för nästan 100 år sedan av E Goldman 1907.
5. Immortalitet. Normala celler (embryonala fibroblaster) kan dela sig högst 60 till 70 gånger
(Hayflick-gränsen) medan cancerceller (och stamceller) verkar vara ”odödliga” i den meningen
att de kan dela sig obegränsat. (De är därför av intresse för dem som forskar i åldrandets orsaker.)
Vanligen när tumörer upptäcks har de en storlek kring 0.5 cm, har genomgått ca 30-40 delningar
och består således av storleksordningen en miljard celler.
6. Metastasering. Slutligen, det som gör cancern till en farlig sjukdom (malign, elakartad tumör,
till skillnad från benign, godartad tumör) är dess förmåga att infiltrera andra vävnader (invasion)
och sprida sig i kroppen (metastasering, bildning av dottersvulster).
Förutom dessa punkter bör också framhållas cancercellens ”stealth”-egenskaper, att hålla sig osynlig
för immunsystemet, liksom dess förmåga att bekämpa attackerande celler. Ett flertal av de senaste
årens lovande cancerterapier har varit immunterapier vars syfte är att förbättra immunsystems
förmåga att upptäcka cancercellerna och oskadliggöra dem. Det finns också endel experimentella
”cancervacciner”. Problemet är att cancercellerna är mycket varierande och muterar. Intressant i
sammanhanget är dock tex proteinet survivin, som förekommer hos nästan alla neoplasmer
(nybildningar av icke-differentierad vävnad) och vilken medverkar till att cancercellerna undviker
F Borg (borgbros@netti.fi) Chydenius-Institutet, Karleby Universitetscenter (Långbrogatan 1-3, FIN-67100 Karleby)