Regionmagasinet nr 4/2003 - Västra Götalandsregionen

Experter på att
vårda kulturarv
Svensktillverkade kyrkotextilier håller ofta hög kvalitet. Den här duvan från Johannesbergskyrkan är ett metalltrådsbroderi gjort av Sophia Widén 1940.
Knapphålen satt en gång tillsammans
med sina knappar på en rock, som
bars av en kille, som jobbade på ett
danskt skepp, som råkade ut för en
storm – och gick i kvav. Skeppet
hette Stora Sophia, efter Sophia,
Universums moder, och sjönk utanför
Göteborg 1645. Och hålen, ja de
inramas av en fint arbetad hålsöm.
Tråden är av animaliskt material,
förklarar konservator Ebba Samuelsson,
specialist på marinarkeologi.
Om det varit textilt hade den förstörts
av saltvattnet.
Hon visar också en skosula av
läder hämtad från havsbotten: titta
här, ett fotavtryck från 1600-talet,
och skruvar sedan av locket på en
burk: innehållet luktar tjära. Den
goda doften är bevarad genom
århundradena.
Vi befinner oss på Åvägen 24 i
Göteborg. Här har Västsvensk Konservatorsateljé,
SVK, sina lokaler.
Än så länge, vill säga. Man lever i en
anda av uppbrott. Nya tider stundar
i upprustade Gamlestadens fabriker.
Från och med nästa år är det där
kulturarvet tas om hand. Personalen
är dock densamma, 18 personer.
– Vi som arbetar här behöver
inte byta jobb för att få omväxling,
säger Gunilla Lagnesjö. Jobbet byter
sig åt oss. Nya saker kommer in, nya
historier kan berättas.
Konservatorns jobb är att lindra
kulturskatters åldrande och förfall.
På Västsvensk konservatorsateljé
görs detta med alltmer förfinade
metoder. Man samarbetar med
museer och universitet, håller i
utbildningar och har rådgivning för
allmänheten. Det är hit folk kommer
med släktens gamla dopklänning –
tål den att tvättas? Och med sin
ärvda Rembrandt, signaturen är väl
äkta? Och det är hit kyrkor och
hembygdsföreningar vänder sig när
deras skatter behöver rustas upp.
14
– Kulturarvet visar oss vilka vi
var, och vilka vi är. Det är en del av
vår identitet, säger Gunilla Lagnesjö.
Allt gammalt kan förstås inte tas tillvara.
Många kilo kritpipor, till
exempel, får vila intill sina vrak
även fortsättningsvis. Men en hel
del av det som tas om hand är rena
”Vi som arbetar här behöver inte byta
jobb för att få omväxling. Jobbet byter
sig åt oss. Nya saker kommer in, nya
historier kan berättas.”
museiföremålen. Gunilla Lagnesjö
håller fram några lådor: kan vi
gissa? Nej, det kan vi inte.
– Det är hästutrustning från en
mosse i Finnestorp, förklarar hon.
Segrarna i striden slog sönder de
besegrades grejer, och offrade dem.
På folkvandringstiden låg Västra
Götalands centrum i trakterna av
Finnestorp vid ån Lidan, på gränsen
mellan Vara och Falköping. Ur
mossmarkerna vid Lidan plockar nu
dagens arkeologer fram sådant som
offrades för 1500 år sedan.
Kulturarv är ett mäktigt ord. Det
som ska bevaras återfinns i alla möjliga
former, det är allt från enstaka
kuriosafynd, till fotosamlingar som
omfattar hundratusentals bilder,
gamla kartor, kyrkotextilier, konstverk,
och så vidare.
På avdelningen för färgkonservering
omhändertas den här dagen
en praktfull galjonsfigur från Länsmuseet
i Halland. En gång klöv han
havet från fronten på en båt. Kläderna
tyder på 1700-tal och rocken var
blå från början, men har under
årens lopp fått annan kulör.
Det finns en historia bakom varje
sak. En del är hemliga också: den
stora målningen som konservator
Inga-Lill Nyström-Larsson arbetar
på får vi inte se. Den är inlämnad av
en orden och får bara utsättas för
ordensmedlemmarnas blickar.
– Alla föremål är en individ i sig,
säger hon.
Konservatorer och forskare arbe-