Februari 2005 - Nordiska UNIMA - Publikationer

10
Suveränt dockspel - men historien hänger i en skör tråd
Jag hörde talas om Strings redan för två år sedan. Det var
någon på min skola som hade sett bilder på en fi lmmässa och
sa att det verkade bli någonting annorlunda. En långfi lm med
bara marionettdockor. Så jag måste säga att mina förväntningar
var skyhöga när jag äntligen fi ck tillfälle att se den
på Göteborgs fi lmfestival. Innan fi lmen började presenterade
en person från festivalen de medverkande som kom fram till
scenen. Det var bl.a. regissören och en person som kallades
”master puppeteer” samt två svenska skådespelare som dubbat
fi lmen. Regissören höll ett kort tal om elfte september, krig
och terror och att det i hans ögon enda sättet att över huvud
taget göra en fi lm om vår samtid var att göra den med dockor.
Jag tyckte att det var en konstig sak att säga, och efter att ha
sett fi lmen känns det som en efterhandskonstruktion. Den som
borde ha hållit talet var the master puppeteer.
Filmen utspelar sig i fantasymiljö och handlar om en prins
som beger sig västerut för att hämnas på sin faders mördare.
Vad han inte vet är att hans far begick självmord och han luras
till sin resa av sin onde farbror och dennes hejduk som vill ha
honom ur vägen för att ta över tronen. Den värld som dockorna
lever i är genomtänkt med fantasi och detaljrikedom.
Karaktärerna styrs av gudarna genom ”strängar”. När de föds
får de strängar från himlen och om huvudsträngen går av dör
de. De är gjorda av trä och när de åldras, åldras också träet.
Det är många skämt om ”intrasslad”, ”hänger i en skör tråd”
etc., vilket kan vara kul för vissa. Miljöerna är snygga och
vatten används mycket.
När fi lmen skulle börja spelas in sa regissören i en tidning att
de dammsugit hela världen efter de bästa marionettspelarna
och de verkar ha hittat ganska många. Jag kan inte säga att
jag sett överdrivet mycket marionettspel men här fi ck jag
mitt lystmäte. Dockspelet står över all kritik och de använder
fi lmens möjligheter att klippa och begränsa väldigt effektivt.
I långsamma fi nstämda scener zoomar de in på ögonen som
har rörliga ögonlock och i actionscener klipper de fort så man
inte ser de pendelrörelser som måste uppstå. Det är fl era undervattenscener
i fi lmen som jag tappade hakan när jag såg.
Jag upplevde att de fl esta dockor verkligen levde och jag kände
ibland med dem.
När fi lmen hållit på en stund och jag vant mig vid dockspelet
så började jag koncentrera mig på historien. Det var inte det
lättaste. Filmen är en osammanhängande, klichéfylld hollywoodhistoria
med smetig musik. Den dåliga svenska dubbningen
hjälper verkligen inte till.
Regissören har begått ett kardinalfel som är vanligt bland
människor som inte är intresserade av dockteaterns unika kapacitet.
De tror att det räcker att ha med en docka som rör sig
snyggt så blir det succé. Dockan fi nns ju där för att förmedla
den historia man vill berätta, vare sig det är en strumpa med
knappögon eller Supermarionetten himself.
Filmen börjar med bilder på dockspelare som rör sig på bryggor
medan regnet faller. Kameran zoomar in på spelkorsen,
armar som håller balkar i omöjliga positioner och avancerad
teknisk utrustning. Det är om dessa dockspelare och konstruktörer
som fi lmen handlar. Kriget i Irak, samtidskommentar,
elfte september - tjena.
Erik Häger
Läs mer om tillkomsten av Strings i tidskriften
Teknik & Människa, nr 1-2004