SMALLbig nr 3 2010 - PRINTbutiken

claes-åke schlönzig
JU ÄLDRE JAG BLIR JU STARKARE BLIR FÄRGERNA
I MIN PERSONLIGA PALETT
Jag träffar den konstnär jag i tidigare nummer av Small/big
kallat: ”doldisen”. Han heter Claes-Åke Schlönzig och bor
i en liten lägenhet/atelje mitt i Linköping.
– Nä, jag målar inte så mycket nu, säger Claes-Åke
och backar in bland färgpytsar, penslar och uppspända
dukar för att sätta på kaffe till mig. Lampan i det lilla
vardagsrummet är en dagsljuslampa som vi slår på för
att få rätt ljus över alla verk som trängs därinne.
Hur menar du då säger jag och tittar mig omkring?
– Ja, jag ju har målat motiv för trappuppgångar i
femton år faktiskt, så jag läser hellre när jag är ledig.
Claes-Åke serverar mig hembakta bullar. Det var händigt
tycker jag.
– Jag var tvungen att lära mig. I min stuga, ute på
landet vid Horn, är det så långt till affären ler han.
Vad läser du, när du inte målar?
– Just nu håller jag på med postmodernismen. Och
jag läser gärna filosofi. Lacan och Bodieau läste jag
mycket förr. Det är intressant.
Men du är ju en sån bra målare…
– Det tycker jag inte. Ibland går jag och skär sönder
skiten. Det var längesen jag hade något motiv som intresserade
mig. Jag måste hitta ett motiv som jag kan jobba
med. Jag var inriktad på samhällskritisk konst förut, det
är den traditionen jag kommer ifrån, men jag tröttnade.
Varför?
– Ismerna slog om. Sovjetunionen föll. Man fick ställa
om värderingarna. Jag tröttnade, tappade lusten att måla.
Jag måste säga att jag tycker du är som bäst när du målar
landskap och porträtt (det hänger ett fantastiskt porträtt
bakom mig). Jag minns än idag den där målningen på gas-
klockan som du visade på en utställning i slutet av 80-talet.
Personligen tycker jag att det är störst när man ser
ett porträtt av en okänd människa som man ändå känner
igen sig i. Eller när man ser ett landskap som ger
återklang i ens inre. Men Claes-Åke är inne i litteraturen.
– Jag gjorde porträtt på sex Fältmarskalker för
NCCs hus i Hagaberg. Det var Stenbock och company.
Då började jag läsa 1600-tals historia. Det var stormaktstid
och alla var grymma. Från Sveriges historia
gick jag över till Europas. Övergången från antiken till
feodalismen av Perry Andersson är en bra bok.
Claes-Åke verkar vara obotligt nyfiken. Helt osökt
dyker: Maxim Gorkijs ”Mina universitet” upp i mitt
huvud. Precis som Gorkij skapar Claes-Åke sin egen
bildning.
Du har målat porträtt på fältmarskalker, på borgmästare och
landshövdingar, du var lärare på Folkuniversitetet i tjugo år
– så vad har du att säga om färg?
– Alltför mycket. Jag har varit lärare och kan prata
färg hur mycket som helst men mina egna målningar
handlar om komposition och rörelse. Jag kan sen lägga
på färg som ett ytterligare uttryck. För mig har färgen
en symbolisk funktion. Förr målade jag mycket i brunt
och grått, men ju äldre jag blir ju starkare blir färgerna
i min personliga palett. Nu gillar jag violett och blått,
det gjorde jag inte förr. Jag noterar detta för det berättar
en del om mig själv. Hur jag förändras, säger Claes-Åke.
Och jag kan bara tillägga att jag hoppas han förändras
till att sätta igång och måla på allvar igen. Dukarna,
penslarna och färgerna verkar vara redo. Det är bara
det där intressanta motivet Claes-Åke ska hitta först.