FRÅN GOTLAND TILL ESTLAND - medeltidsgotland

FRÅN GOTLAND TILL ESTLAND
avhandling i konsthistoria av Kersti Markus.
Sedan några år tillbaka har en grupp arkeologer vänt sig mot den traditionella bilden av Gotland som ett
”klasslöst” bondesamhälle och i fyndmaterialet velat inläsa en härskande stormannaklass av samma slag som
i Norden i övrigt 1 . Det vore en överdrift att säga att man övertygat några andra än sig själva, åtminstone fram
till nu, då en konsthistoriker ansett sig kunna styrka att ”stormannaarkeologerna” har rätt. Denna konsthistoriker
är Kersti Markus från Estland, vilken i januari 2000 disputerade i Stockholm på en avhandling med titeln
”Från Gotland till Estland”, med underrubriken ”Kyrkokonst och politik under 1200-talet” (Förlag: Mercur
Consulting OY, Kristianstad 1999, ISBN 9985-60-761-9).
I avhandlingen radas en mängd ”indicier” upp för de teser som Markus vill bevisa. Nu är det inte helt lätt att
hålla tungan rätt i mun vid läsningen av texten, eftersom författaren radar upp hypotes efter hypotes och låter
den tidigare hypotesen förvandlas till faktaunderlag. Hon hoppar också friskt fram och tillbaka mellan sina
idéer, så det har inte varit helt lätt att strukturera hennes teser och tankar. Då jag heller inte anser mig
kompetent har jag inte gått i polemik mot hennes tolkningar av konsthistoriska detaljer — annat än i
undantagsfall. Jag uppehåller mig därför huvudsakligen vid det som berör hennes omvärderingar av historiska
vittnesbörd.
Från Markus’ sammanfattning får man en något sånär klar bild av vad hon egentligen vill komma fram till.
Hennes första tes är, att den ordensinfluerade (cistercienser och dominikaner) byggnadskonsten har ”besegrat”
Gotland totalt under 1200-talet (s 143). D v s, att den tidigare tolkningen av den gotländska konsten som en
sammansmältning av såväl utländska som inhemska delar inte stämmer. (De inhemska felade enligt Markus).
I Norder- och Medeltredingen dominerade cistercienska konstinfluenser och i Sudertredingen dominikanska
(s 143). Danskarna hade ett starkt inflytande på södra Gotland från 1100-talets slut till mitten av 1200-talet,
det låg en dansk kungsgård vid S:t Clemenskyrkan och det är tydligt att den danska kyrkliga och världsliga
makten låg bakom dominikanernas etablering i Visby.
Kyrkoarkitekturen och -konsten bekräftar arkeologernas idéer om en stormannaklass på Gotland på 1100och
1200-talen, vilken också oftast låg bakom kyrkobyggena. Den vanliga indelningen i faktori- och
församlingskyrkor som gjorts tidigare har inte fog för sig. I Visby var alla samhällsgrupper representerade;
danska kungamakten, biskopen i Linköping, köpmäns faktorier, två ordenskommuniteter och själva
Visbyborgarna. Det tyska inflytandet är överdrivet.
Det är tyvärr så, att Markus i sin strävan att styrka alla sina vilda teser ofta gör våld på verkligheten, direkta
feltolkningar av källmaterialet och utelämnar andra viktiga synpunkter. Jag vill inte säga att detta är avsiktligt.
Jag är övertygad om att hon verkligen tror på det hon vill försöka att bevisa, men samtidigt framgår att hon inte
har förstått det gotländska samhällets struktur.
De i Visby bosatta danskarna.
En av Markus’ absoluta grundstenar är tesen om en dansk kungsgård vid S:t Clemenskyrkan i Visby (s 68,
99). Den måste ha funnits där om det starka danska ”kungliga” inflytandet ska kunna förklaras. Gården
baseras i grunden också uteslutande på två antaganden. Det första av dessa är, att danskar — enligt hennes
mening — måste ha varit bosatta i Visby då Henrik Letten i sin krönika säger, att danskarna inte hörsammade
guds ord (s 11). Anledningen till att de skulle ha varit bosatta där är, att gotlänningarna som vägrade korset
nämns gotlänningar och tyskarna som tog korset kallas tyska köpmän. Eftersom alltså inte danskarna nämns
köpmän så måste de ha bott där (”av satsen framgår att danskarna var bosatta på ön, eftersom krönikan inte
kallar dem för köpmän” s 11).

Som de flesta förstår så kan man på intet sätt dra en sådan slutsats. Särskilt inte som krönikan under året
1203 nämner att ”borgare och gäster” (civibus et hospitibus, vilket Markus felaktigt översatt med borgare
och köpmän, s 11) mötte korsfararna, men att ”borgare och köpmän” (cives et mercatores, s 11) tillät kristi
fiender att anlöpa hamnen. Köpmän är alltså de som jämte borgarna snarare är bofasta i staden, eftersom de
har myndigheten att tillåta esterna att anlöpa hamnen. Av detta skulle man ju kunna sluta sig till att gotlänningarna
och danskarna inte var bosatta i Visby, vilket dock knappast någon skulle vilja göra, eftersom vi utifrån andra
källor vet att gotlänningarna vid denna tid var synnerligen dominerande där 2 . Vi kan alltså inte dra några som
helst slutsatser av formuleringarna hos Henrik Letten! Det är ju också intressant att krönikan utgår från att det
var ”borgare och köpmän” i staden som tillät kristi fiender att anlöpa hamnen. Där finns inte ett spår av någon
kunglig befallningsman eller gotländsk storman.
Men var då danskar bosatta i Visby? Sannolikheten säger oss att där säkerligen varit några danska köpmän
och andra som slagit sig ner, men vi kan utifrån bevarat källmaterial inte säga annat än att de varit förhållandevis
få. Bland de av mig i ”Farmän, bönder och gotländskt borgerskap” listade direkt och indirekt omvittnade
gotländska köpmännen av nordiskt ursprung — kända från 1100-talet fram till 1320 — så dyker det endast
upp tre med säkert danskt ursprung 3 . Därtill sju med möjligt danskt sådant 4 . Bland totalt 320 redovisade
individer är det inte särskilt mycket. Inte ens om man lägger till Ingemar Dene, som 1244 2/5 erhöll betalning
i England för gråverk 5 och Herman Dene som 1305 sannolikt var Visbybo, då han anges som verkställare i
Egberts från Gotland testamente i Lübeck 6 . Jämför man också med visbysvenskar (12 st kända) 7 och
visbynorrmän (11 st kända) 8 så är danskarna långt ifrån att vara någon betydelsefull befolkningsgrupp i Visby.
Vi ser det också från Visby stadslag, vilken räknar upp de nordiska folken i följande ordning: gotlänningar,
svear, norrmän och danskar (Visby stadslag kap I § 12). D v s, att danskarna räknas som mindre viktiga i
staden än både svear och norrmän!
Det finns alltså inget, och jag understryker inget, i det historiska källmaterialet som tyder på att danskarna haft
någon position i Visby under 1200-talet, eller varit bosatta där i någon betydande mängd. Anledningen till att
de särskilt nämns i Henrik Lettens krönika måste sökas i andra orsaker. Personligen håller jag för troligt att
det beror på, att man faktiskt hade en gård i Visby för sitt S:t Knutsgille, och att man därför blev tillfrågade.
Men att danskarna sade nej bör väl bero på att de tyska tågen mot Lettland framstod som konkurrerande till
danske kungens i Estland, och därför ville man inte gå med. Gotlänningarna sa däremot förmodligen nej av
rent merkantila orsaker.
En dansk kungsgård i Visby?
Den danska S:t Knutsgården har emellertid inte varit lokaliserad till S:t Clemenskyrkan. Snarare till det
senare Helgendskapellet, vilket förklarar dess med kungskyrkan i Store Hedinge snarlika utseende 9 . Det
skulle också på ett synnerligen tillfredsställande sätt förklara kapellets övergång till Helgeandsstiftelsen i 1200talets
mitt, för redan 1256 — då åldermännen samlades i Skåne — föll det utanför de övriga knutsgillenas
organisation 10 och har tydligen redan förlorat sin betydelse, varför dess byggnader kunde övertas. Möjligen
kan den danske kungen ha gått in med kapital för att stötta vid kapellets uppförande i 1200-talets början —
säkert med baktanken att ha nytta av gården i expansionen mot Estland — men det ger definitivt inte danskarna
någon betydande position eller kungsgård i Visby.
Hela tanken på en dansk kungsgård i Visby faller — förutom att vi inte har några som helst belägg för en sådan
i någon som helst källa — också på orimligheten i att den danske kungen kunde ha en officiell gård på
territorium som formellt var knutet till Sverige. Annars måste man förutsätta att Danmark haft överhöghet
över ön, vilket dock ingen som helst källa vet ett dyft om! Det måste också anses som fullständigt uteslutet att
inte vare sig Gutasagan, medeltida källor eller Strelow, med sin prodanska hållning, skulle ha nämnt ett sådant
förhållande. Dessutom måste man beakta, att kung Valdemar I i sitt privilegiebrev för Knutsgillet på Gotland
uppmanar bröderna, som börjat uppföra ett gilleshus där, att ”varken på grund av protester eller konkurrenternas

fientliga uppträdande avstå från vad de påbörjat” 11 . Knappast annat än uppmuntrande tillrop från en regent
som inte har något inflytande på platsen.
Vad vi säkert vet är, att Gutasagan — som allmänt anses tillkommen omkring 1220 — räknar med
skatteskyldighet till sveakonungen ända sedan lång tid bakåt fram till författartillfället, att tyskar och gotlänningar
1196 var svenska ”undersåtar” då de deltog i Birger Brosas misslyckade härtåg mot kurerna 12 och att ön
1276 hade Magnus Ladulås som formell herre 13 . Dessutom så finner vi att Knutsgillet redan före 1256 hade
påbörjat sin omvandling till ett allmänt köpmannagille (sannolikt delat på tyskar och nordbor), vilket det
framträder som i början av 1300-talet 14 . Att alltså ett dubbelt ”ägarskifte” skett mellan ca 1220 och 1276
(1256), utan att det lämnat några som helst spår i historien, tror jag inte ens att Markus kan få
”stormannaarkeologerna” att tro på. Det är helt enkelt inte i närheten av att vara med verkligheten
överensstämmande!
S:t Clemens kyrka.
Markus anlägger också stor energi på att ”bevisa” den andra ”grundstenen”, nämligen att S:t Clemens kyrka
måste ha varit en dansk kyrka. Och i det syftet kommer hon också att använda källorna något ovarsamt. För
det första så tror hon inte (min kursivering) att hallkyrkan med runda pelare kan vara en inhemsk skapelse (s
68), sedan anför hon att S:t Clemens var danskarnas speciella helgon i norden (och bortser fullständigt från t
ex de tyska Clemenskyrkorna), att forskare förmodat (min kursivering) att S:t Clemens varit knutet till ett
danskt faktori, att Clemenskyrkorna vanligen (min kursivering) ligger i områden som på 1100-talet stod
under dansk kontroll, att i alla dessa städer med Clemenskyrkor det har funnits kungligt hov och att därför
kyrkorna inte kan ha varit faktorikyrkor, utan måste ha varit ”hovkyrkor” (s 68). I och med dessa ”fakta”
lämnar hon andra fakta om kyrkan därhän och bortser t ex fullständigt från vad taxuslistorna har att säga om
S:t Clemens. Nämligen att kyrkan under 1200-talet var en ordinär församlingskyrka 15 ! Hon bortser också
från att den helige Clemens’ status som sjöfararhelgon mycket väl skulle ha motiverat gotlänningarna — som
ju under 1100-talets första hälft fortfarande var ett sjöfarande folk — till att viga sin kyrka till honom. Ännu
under 1800-talets början fanns bilden av honom, kedjad vid ankaret, kvar i kyrkan 16 .
För att ytterligare få bilden av ”kungsgårdskyrkan” att stämma anförs Emil Eckhoffs undersökning av ruinen i
1900-talets början, och det sägs att ”den äldsta kyrkan saknar korportalen i söder” — och alltså avviker från
övriga gotländska kyrkor — samt att byggmästarna kom från ett område där kalksten var okänt (s 70). Det
är emellertid alls inte så som Eckhoff uttrycker sig. Angående korportalen säger han nämligen att ”korets
ringa storlek synas tala för att den på Gotland annars obligatoriska södra koringången saknats”, men tillägger
också; ”omöjligt är emellertid ej, att om altaret stått i absiden en koringång funnits äfven här” 17 . Han påpekar
också, att Hemse stavkyrka saknade koringång.
Angående att byggmästarna var ovana vid kalksten så menar Eckhoff att det är naturligt, eftersom han ser
Clemenskyrkan som öns äldsta stenkyrka 18 . Ett förmodande som förefaller sannolikt även idag, med undantag
för den äldsta S:t Hanskyrkan vilken enligt mitt förmenande bör vara samtida med S:t Clemens 19 . Det är ju,
som Eckhoff också påpekar, naturligt att de första byggarna av en stenkyrka på ön bör ha kallats in utifrån,
där man redan byggt stenkyrkor, och att de därför måste ha varit ovana vid stenmaterialet. Det är inget
konstigt med det, och absolut inget kriterium för att kyrkan skulle ha haft danska patroner!
Att sedan Gun Westholm ifrågasätter att S:t Clemens och S:t Olof varit församlingskyrkor (s 70) får stå för
henne, men kan absolut inte tas som något bevis för att taxuslistorna och övriga källor — vilka anger kyrkorna
som församlingskyrkor — har fel. Inte heller gravstenarna vid kyrkan vittnar om någon säregen ställning i
staden, vilket Markus vill påskina (s 71). Tvärtom så utvisar de att kyrkan verkligen varit en församlingskyrka,
då de två bevarade namnen, Botref och Botwid 20 , samt ett fragment från omkring år 1200 med runor i gutnisk
skrift 21 utvisar att man haft vanliga gotländska Visbybor i sin församling. Det finns nämligen ingenting på

gravstenen som gör att man kan hänföra Botref till någon hypotetisk ”Stenkumla- eller Hogränsläkt” (s 71).
Det är inte heller så att flest gravstenar hittats vid S:t Clemens. Antalet är ungefär detsamma som vid S:t Hans,
där stenen som Markus hänför till Roma — baserat på Lindström — visst varit hemmahörande. Man frågar
sig därvid särskilt varför hon valt att referera Lindströms tolkning av texten, från 1895, och inte den som
Hamner-Widéen gjorde 1940 och som alls inte finner någon abbot 22 . Däremot en person med namnet
”Kabbas”, vilket även skulle kunna vara ett binamn, eftersom en släkt ”Kabbe” är belagd i Visby senast under
1200-talet 23 .
Markus kan inte heller förstå varför byggnadsverksamheten varit så intensiv kring S:t Clemens, om det inte
vore för anknytningen till ”kungsgården” (s 72). Tanken att den intensiva befolkningsökningen haft del i denna
föresvävar henne inte alls. Och det trots att vi har anledning att räkna med en synnerligen kraftig
befolkningsökning i Visby under 1200-talet 24 . Ändå räknar faktiskt inte Markus med någon annan
församlingskyrka i staden än S:t Hans, vilken kyrka — mycket talande för hennes inställning — ”lämnas ifred”
(s 134). Därför frågar hon sig inte heller varför byggnadstakten där också varit så intensiv. Något som enligt
hennes sätt att tänka borde göra även S:t Hans till ”kungsgårdskyrka” och ställa visbyborna helt utan
församlingskyrka. Möjligen räknar hon — åtminstone delvis — med att ”tyskarnas Mariakyrka” (s 129) haft
församlingskyrkostatus, men det framgår aldrig av texten.
Som vi ser så är det, gällande S:t Clemens, verkligen inga bärande indicier som Markus använder sig av och
aldrig någon skriven samtida källa. Trots det så har S:t Clemens i avhandlingen blivit en kyrka som ”under en
viss period haft danska patroner, eller i varje fall patroner som haft nära anknytning till Danmarks översta
samhällsskikt” (s 70) och dessa patroner anses ha haft med svartbrödraordens etablering i Visby att göra (s
71). Vidare säger hon om S:t Clemens kyrka ”vilken enligt analysen i föregående kapitel kan betraktas som
en dansk kungsgårdskyrka” (s 99) och att den var danskarnas ”andliga centrum” i Visby (s 100).
Det finns alltså ingenting i det Markus anför som kan uppväga värdet i de samtida källornas uppgifter om att
S:t Clemens varit en församlingskyrka. T o m idéerna om att den varit faktorikyrka kan avfärdas! Avfärdas
kan också Markus’ påstående att; ”Åren mellan 1230 och 1250 synes flera kyrkor i Visby ha bytt sina
patroner; förutom S:t Clemens även S:t Nicolaus och S:t Lars” (s 72). Detta påstående underbygges inte på
något annat sätt än idéerna om den danska kungamaktens och kyrkans inflytande och några namnbyten finns
definitivt inte dokumenterade!
När byggdes S:t Nicolai?
Av en väsentlig betydelse för dateringen av flera gotländska kyrkor är Vårfrukyrkan i Visby, ”tyskarnas
kyrka” som den i många sammanhang något felaktigt benämns 25 . I verket Sveriges kyrkor, volym 169, har
Erik Bohrn utifrån denna kyrkas tillkomst — efter Gunnar Svahnströms datering av koret som tillkommet
efter invigningen 1225 — daterat S:t Nicolai till mitten av 1200-talet 26 . Uppenbarligen ansluter sig Markus till
denna åsikt, i det att hon bl a med hänvisning till någon tysk forskare menar att det inte varit ovanligt att
dominikanerna i årtionden kunde leva utan konvent (s 61). Vad som emellertid är mest uppseendeväckande
i hennes framställning är att hon helt utelämnar dendrokronologiska dateringar av virke från byggnadsställningar,
vilka använts vid uppförandet av den nuvarande västgaveln. Att Markus inte kan ha varit okunnig om dessa
dateringar — vilket däremot Bohrn var då han skrev sin text om S:t Nicolai, eftersom de då inte var gjorda —
framgår av hennes litteraturlista, där Bråthens ”Dated wood from Gotland and the diocese of Skara” finns
medtagen. Enligt samma skrift så fälldes nämligen virke för denna byggnadsställning åren 1250 och 1254 27 !
D v s att den nuvarande västgaveln börjat uppföras så tidigt som senast 1250.
Av dessa dendrokronologiska vittnesbörd inses lätt att Bohrns datering inte håller måttet, eftersom det är
uteslutet att västgaveln kan ha uppförts samtidigt med den äldsta Nicolaikyrkan. Man inser därför lätt, att

kyrkan ligger betydligt närmre Yrwings datering än Bohrns och att den utan problem kan förmodas ha övertagits
av dominikanerna vid deras ankomst till Visby ca 1228. Detta ovedersägliga faktum, att kyrkan måste ha
byggts tidigare än vad uppenbarligen flera konsthistoriker ansett som möjligt, kan också kasta tvivel över
andra konsthistoriska dateringar, och då särskilt Markus’ eftersom man blir tveksam inför hennes noggrannhet.
Det borde rimligtvis också få konsekvenser för dateringen av Vårfrukyrkans östparti, eller kopplingen mellan
detta och S:t Nicolai. Kan det kanske vara så enkelt, att S:t Nicolai är primär i förhållande till korutbyggnaden
vid Vårfrukyrkan och stått färdig redan före 1225? Kanske kan rent av branden vid S:t Nicolai ha varit en av
orsakerna till att i Visby bosatta ”burgenses” hos biskopen framställde begäran om Vårfrukyrkans upphöjande
till församlingskyrka 28 ?
De gotländska ”stormännen”.
Kersti Markus ansluter sig till tidigare anförda idéer av Åke Hyenstrand, Anders Carlsson och Ola Kyhlberg
om att det måste ha funnits ”stormän” på Gotland. Hon inleder med att mena, att diplomernas ”seniores” nog
avser en gotländsk stormannaklass, eftersom termen tycks avse en sådan i Estland (s 14). Hon lutar också
mot att gutar och gutniskt folk inte som idag avser gotlänningar, utan istället en jordägande aristokrati (s 14).
På samma sida gör hon sedan ett fullständigt hisnande omdöme om ”forskningen”, i det att hon påstår att;
”forskarna betraktar det gotländska samhället under 1200-talet som i de flesta fall isolerat från dåtidens
politiska liv i Östersjörummet”. Detta kategoriska påstående underbyggs dock inte, utan vi ska tro att så är
fallet bara för att hon säger det.
Det intressanta är dock, att såväl Markus som före henne ”stormannaarkeologerna” är de som isolerar ön
från 1200-talets politiska liv. Istället för att acceptera vad källorna säger oss, d v s att ön med Visby i spetsen
var inriktad på handel och spelade med dessa politiska förutsättningar, vill man tvinga in ön i en politik som inte
var verklighet för gotlänningarna, nämligen fastlandets och Danmarks stormannapolitik. Därför tänker sig
Markus, att handeln måste ha spelat mindre roll än vad som i verkligheten var fallet. Därför menar hon, att
”med tanke på hur dominerande kyrkan var på 1100- och 1200-talen kan inte handeln ha spelat en så
avgörande roll för gotländska samhällets utveckling som tidigare hävdats” (s 20). Ett påstående som får stå
helt utan stöd från andra källor eller författare.
Men Hugo Yrwing t ex understryker däremot gång på gång i sin forskning de handelspolitiska förutsättningar
som Visby och Gotland hade att spela med, enbart av den anledningen att öborna var ett handelsidkande folk
— oavsett om det gällde fjärrhandel eller gotländsk internhandel 29 . Dessa handelspolitiska förutsättningar ser
vi om inte annat helt tydligt av Henrik Lettens krönika. 1203 jublade Visbyborna åt korsfararna, men släppte
samtidigt av handelspolitiska skäl in de hedniska esterna i sin hamn och 1226 vägrade gotlänningarna i staden
att delta i korstågen för att inte störa sin handel. Samma handelspolitiska hänsyn — fristående från varenda
furste kring Östersjöns stränder — ser vi 1229 16/2, då påven skriver till Linköpingsbiskopen, abboten i
Roma och prosten i Visby för att dessa ska försöka stoppa gotländsk handel med de hedniska finnarna 30 .
Vidare också 1280 då Visbytyskar och Lübeck avsluter ett tioårigt fördrag om handelns skydd 31 , 1285 då
Visbyborna av handelspolitiska skäl (kung Magnus skiljedom senare samma år mellan städerna och Norge 32 )
går med på att göra ledungslamen till en fast, årlig tribut, mot landsbygdens vilja 33 , samt 1338 då Visby med
Lübeck avsluter fred med Novgoroderna, även om krig skulle uppstå mellan de sistnämnda och den svenske
kungen 34 .
Av någon outgrundlig anledning kan inte Markus (eller för den del ”stormannaarkeologerna”) acceptera
verkligheten sådan som den var. En region som avvek från det gängse mönstret kan bara inte ha funnits tycks
man känna. Där måste ha funnits stormän som byggde kyrkorna och betedde sig som vilka andra frälsemän
som helst, för inte kunde ju bönderna vara kapabla till det. Att Markus verkligen omfattar en sådan uppfattning
om bönderna misstänker man då hon i samband med Duneskatten skriver att dess ägare varit ”en person med
vida kontakter och mycket konstkänsla, som inte brukar utvecklas i bondemiljö” (s 126). Dessutom

framskymtar ingenstans att ”sockenmenigheten” skulle ha varit byggherrar till någon kyrka. Så t ex säger
enligt Markus Angainskriften ”ingenting om vem som var den riktige byggherren”, vilken istället bör ha varit
anknuten till cistercienserna (s 141), och Grötlingbo och Hablingbo kyrkor ”kan knytas till vissa inflytelserika
personer, inte till sockenmenigheten som kollektiv” (s 118f). Inte ens Elinghems lilla kyrka kan vara ett
resultat av sockenmenigheten, utan den ska ha varit en gårdskyrka och ingått i en borganläggning (s 140).
Men vilka är då bevisen för de gotländska stormännen? Ja, vad gäller ”seniores” så är den termen knappast
något som kan indikera stormän. Den används från 1276 fram under hela 1300-talet, och ännu 1399 skriver
tyska ordens högmästare till ”den bunden des ganczen landes” och riktar sig till ”euwer eldesten” 35 . D v s att
det inte kan råda någon tvekan om att det är böndernas ”äldste” som avses. Vad också gäller ”gutar” och
”gutniskt folk” så kan vi t ex se från Kampens tackbrev till Lübeck 129(4) att dessa termer måste avse
invånarna på Gotland. I detta brev sägs nämligen, att friserna inte ska få besöka Gotland och ”samma gutar”
(ipsis gothis) inte Västerhavet. D v s att t o m tyskarna på ön i detta sammanhang blev ”gutar” 36 . Termerna
kan alltså inte uppfattas som avseende en jordägande aristokrati. Åtminstone inte enligt samtidens sätt att se
det.
Vidare anför Markus som ”bevis”, att det westfaliska mönstret med att klosterkyrkorna grundades på
stormannafamiljers mark borde (min kursivering) kunna appliceras på gotländska förhållanden (s 71). Men
detta är inget bevis, eller ens indicium, om inga stormän kan beläggas. Ett ytterligare ”bevis” är enligt Markus,
att Hablingbo och Grötlingbo kyrkor enligt henne var dominerande i sina ting och visar en byggnadshistoria
som skulle passa (min kursivering) vilken stormannakyrka som helst på fastlandet (s 118). Det leder till att
hon påstår att; ”Dessa fakta stöder antagandet att byggena kan knytas till vissa inflytelserika personer, inte till
sockenmenigheten som kollektiv” (s 118f). Men de ”fakta” hon talar om är ju bara hennes egna formuleringar!
De bevisar ingen stormannaklass. De säger blott, att kyrkorna i Hablingbo och Grötlingbo är praktfulla. Men
det motsäger inte att de kan ha varit uppförda av sockenmenigheten.
Nu är det inte så att jag vill påstå att inte vissa bestämda personer kunde vara drivande och dra extra försorg
om kyrkobyggena på ön. Men vad jag bestämt säger är, att dessa personer på intet vis kan bestämmas som
”stormän” av det slag som fanns på fastlandet, i Danmark och på kontinenten! Det hjälper inte heller att
Markus citerar Anders Carlsson, därför att hans påstående, att en grupp av stormannasläkter ”faktiskt har
funnits dokumenterad i källmaterialet sedan länge” (s 120), inte stämmer med källmaterialet! Åtminstone inte
med diplomer, annaler, necrologier, gravstenar eller andra samtida skriftliga källor! Ty i sådana finns inte ett
enda vittnesbörd om någon gotländsk ”storman”.
Inte ens Peter Harding kan styrkas som ”storman”. För det första är det en missuppfattning att se honom som
”gutaböndernas ledare 1288” (s 129). Han var emellertid en av ett ledarkollektiv om sex personer, där den
främste är Olof Rangvald i Tofta, från samma ting som Peter själv 37 (vilket innebär att Peter inte varit domare).
Kanske var han från annan ort (Visby?) inflyttad i andra eller tredje led, och hade av någon anledning skaffat
sig erfarenhet i krigskonst. Om han var tyskorienterad eller inte är omöjligt att säga. Böndernas allians med
estniska riddare kanske snarare tyder på att han vistats någon tid i Estland. Han kan då ha varit befryndad
med Pukesläkten i Visby, vilken tycks ha haft äktenskapliga förbindelser med den tysk-estnisk-svenska
frälseätten Scherembeke 38 . Men av gravstenens plats framför altaret kan man absolut inte dra några slutsatser.
Det finns nämligen ingenting alls som säger att detta var läget under medeltiden! Vi kan snarare vara övertygade
om att det inte var gravstenens plats då, eftersom de enda belagda orginallägena (undantaget upphöjda
tumbor) torde vara de vid ruinkyrkorna i Visby framgrävda gravstenarna.
Inte heller ”settingshövdingarna” av 1313 (s 131), från Angelbos och ”Dusser” 39 var annat än bondehövdingar.
Detta framgår med önskvärd tydlighet av att den senare nämns med ett s k ”husbondenamn” 40 .
En märklig stormannaklass.

Vad Markus och hennes meningsfränder bland ”stormannaarkeologerna” verkligen borde göra är, att sätta sig
ned en stund och fundera över hur den stormannaklass som man försöker tillverka på Gotland ser ut i ljuset av
samtida frälse. För det första så är det ett allmänt känt faktum, att det är denna klass som har satt de
tydligaste spåren av alla lekmän i det medeltida skriftliga källmaterialet. Men detta till trots så skulle de
gotländska stormännen alltså inte ha efterlämnat ett enda skriftligt vittnesbörd, inte en enda miles-, dominuseller
armigertitel, blott en enda vapensköld och ingen enda gotländsk inskrift! För det är ju ett faktum, att i
samtliga handskrivna medeltida källor vi har, rörande den gotländska landsbygden, så är de namngivna
lekmännen sådana som inte höjer sig över bondeståndet. Inte en enda!!
Trots att också Anders Carlsson påstår att; ”Dessa stormän har ingått i en maktstruktur, där de själva sannolikt
befunnit sig i beroendeförhållanden till utomgotländska furstar”, och Markus ansluter sig till detta (s 120), så
har vi alltså inte ett enda belägg för familjeförbindelser mellan det gotländska ”frälset” och övrigt nordiskt
frälse. Inte i en enda handling rörande arv- och kvarlåtenskap under hela medeltiden nämns en gotländsk
jordplätt eller gård, inte någon gång i tvister så bråkar man om gotländskt land och i endast ett fall indikeras att
en frälsesläkt har haft ett gotländskt ursprung — även om den som sådan inte var verksam på ön — nämligen
ätten Puke, vilken verkade i Visby 41 .
Kan ens de som vill tillverka en medeltida gotländsk stormannaklass göra Gotland till en än mer unik region än
den hittills har varit? Nämligen med ett osynligt frälsestånd, fullständigt väsenskilt från allt annat känt frälse vad
gäller spår i de skriftliga källorna, med en osynlig kungamakt, och med en fullständigt oomvittnad senare social
revolution, då frälset har försvunnit. Kan man verkligen så totalt bortse från samma källors ”frälse- och
kungavacum” att man enkom utifrån egna idéer och tolkningar vill skriva om verkligheten? Ja, tyvärr så är
Kersti Markus på god väg.
Mindre felaktigheter.
För att inte denna text ska bli onödigt lång vill jag bara påpeka, att avhandlingen också vidhäftas med en rad
smärre felaktigheter. Som t ex att Solberga kloster skulle ha varit en liten anläggning och att det tidigast leddes
av en priorinna (s 23). Även här vill jag påpeka att källorna inte tillåter oss att dra sådana slutsatser. Det enda
vi kan säga är, att ”priorissan” Cristina Wipperford 1387 skötte försäljningen av Lickerarve i Barlingbo till
Nikles Sudergute 42 . Men det betyder inte att inte en abbedissa kan ha funnits över Cristina vid klostret. Inte
heller vet vi något om klostrets storlek, då långtifrån alla byggnader vid detsamma har återfunnits 43 . Något
som inte minst illustreras av hur tomt det är på klostergårdens södra halva 44 . Det enda vi kan vara övertygade
om är att nunnornas antal under 1400-talet var lägre än århundradena innan, eftersom befolkningsantalet
minskade på ön under detta århundrade.
En annan felaktighet är t ex att Roma kloster inte hade någon gård i Visby. Denna gård omtalas 1368 som
”Closterheren wif” då därifrån exporterades en liten post smör till Lübeck 45 . Dock ska jag inte vidare uppehålla
mig vid dessa smärre felaktigheter, då de inte är av avgörande betydelse för Markus’ försök till omskrivning
av den gotländska historien.
Slutord.
Kersti Markus vill, som har framgått ovan, se Gotland som en konventionell dansk(!) provins under 1100och
1200-talen. Där levde, enligt henne, en adelsklass som byggde kyrkor och hade nära bindningar till den
danske kungen, vilken hade sin gård vid S:t Clemens i Visby. Till ön inkallade kungen cistercienser och
dominikaner, där levde ett ordinärt, okulturellt bondestånd som på nåder fick tillträde till stormännens kyrkor
— Okapabla som de var att själva åstadkomma någonting — och i Visby bodde de ganska betydelselösa
köpmännen och trängdes vid den lilla S:t Hanskyrkan — vilken inte heller de varit kapabla att åstadkomma

själva. Också vad gäller tyskarna så var de i stort sett ganska obetydliga. Även om de kanske lyckades
åstadkomma sin Vårfrukyrka själva.
Ingenting av detta lyckas författaren leda i bevis med annat än sina egna eller andras tolkningar och idéer.
Inte en enda gång nämner Markus heller andra maktfaktorer, som t ex Visbys myndigheter. D v s de som
representerade de ”cives et mercatores” som mot prästerskaps och korsfarares vilja lät esterna handla i Visby
1203 och som i mitten av 1200-talet utvecklats till två råd, förmodligen om fyra borgmästare och tjugo
rådmän vardera 46 . Mäktiga institutioner som skötte stadens angelägenheter och som hade såväl kapacitet
som ekonomi för att administrera och organisera staden Visby (och också gjorde det).
Inte en enda gång försöker Markus heller fundera över att den allmänna utvecklingen faktiskt kan ha varit
styrd av rika och självmedvetna Visbyköpmän och bönder. Inte en enda gång tänker hon tanken, att den
stormannaklass hon vill hjälpa till att tillverka rimmar så makalöst illa ihop med spåren av allt annat känt frälse
i Europa. Aldrig generar det henne att inte en enda skriftlig källa ens indikerar att danske kungen skulle ha haft
något som helst inflytande på Gotland före 1361. Nej, istället så finner hon uppenbarligen att hennes egna
tolkningar av konsthistoriska vittnesbörd väger tyngre än samtida medeltida skriftligt källmaterial!
Säkert har Kersti Markus’ avhandling konsthistoriska kvalifikationer, och jag hoppas verkligen att någon ska
kunna recensera den utifrån en sådan utgångspunkt. Men då det gäller att fungera som vittnesbörd kring övrig
Gotländsk medeltidshistoria så håller den inte måttet på långa vägar. Hon är visserligen inte ensam om att
bortse från eller tolka befintligt skriftligt källmaterial snävt, men det omintetgör inte misstagen. På ett tidigt
stadium borde Markus ha gjort halt och vidgat kretsen av granskare till någon med inblick i gotländsk
medeltidshistoria. Kvar hade säkert ändå blivit en räcka av idéer och nya synpunkter för att väcka debatt.
Det är nämligen klart att Kersti Markus har kapacitet att hitta nya vinklingar. Men nu drunknar även de
beaktansvärda tankegångarna i en sjö av redan från början havererade spår.
Dick Wase
REFERENSER
AGM: G Lindström: Anteckningar om Gotlands medeltid I-II. Stockholm 1892, 1895.
Bohrn, Erik: S:t Nicolaus och S:t Clemens. Sveriges kyrkor vol 169. Motala 1977.
Bråthen, Alf: Dated wood from Gotland and the diocese of Skara. Sweden 1995.
— Kommentarer till Thomas Bartholins artikel om dendrokronologins tillförlitlighet. Fornvännen, Stockholm
1998.
Carlsson, Anders: Gotland och Visby mellan vikingatid och medeltid — ett debattinlägg. META 3, 1990.
Danmarks Gilde- og Lavsskraaer fra Middelalderen. Købenahvn 1899-1900.
Dittmer, Ulf: Hans Nielssøn Strelow och hans gotländska krönika. Gotländskt arkiv 1961.
DS: Diplomatarium Suecanum I-X, Stockholm 1829 ff.
Ekhoff, Emil: S:t Clemens kyrka i Visby, Stockholm 1912.
Fritzell, Gunnar: S:t Knuts gille i Visby. Gotländska studier 1972.
GG II: J W Hamner, H Widéen, Die Grabsteine der Ruinenkirchen in Wisby, Stockholm 1940.
HenLett: Heinrich von Lettlands Livländische Chronik, hrsg v A Bauer, Darmstadt 1959.
HPZ: Die Hansischen Pfundzollisten des Jahre 1368 (18/3 1368-10/3 1369). Quellen und Darstellungen zur
Hansischen Geschichte N F 10, Lübeck 1935. Herausgegeben von Georg Lechner.

Hyenstrand, Åke: Socknar och stenstugor. Om det tidiga Gotland. Archeological reports 22. Stockholm
1989.
Kyhlberg, Ola: Gotland mellan arkeologi och historia. Theses and Papers in Archeology 4, Stockholms
Universitet. Tierp 1991.
LBM: Regesten der Lübecker Bürgertestamenten des Mittelalters I-II. Veröffentl z Gesch d Hansest Lübeck
Bd 18, 24. Herausg v A von Brandt, Lübeck 1964, 1973.
Lib Rolls: Calendar of the Liberate rolls preserved in the Public Record Office. London 1891 ff.
Melefors, Evert: Byngen, Smissen och Listar. Inbyggarbeteckningar och husbondenamn på Gotland. Lund
1983.
Pernler, Sven-Erik: Sankt Olav und Gotland. Acta Visbyensia VI. Visbysymposiet för historiska vetenskaper
1979. Visby 1981.
ST: Sveriges tractater med främmande magter. Bd I ff. Stockholm 1877 ff.
Strelow, Hans Nielssøn: Cronica Guthilandiorum. Kiøbinghaffn 1633.
Svahnström, Gunnar: Visby under tusen år. Stockholm 1984.
Sveriges kyrkor nr 184. Erik Bohrn & Gunnar Svahnström: Helge Ands ruin och Hospitalet. Stockholm
1981.
Thordeman, Bengt: Korsbetningen och Solberga kloster. Svenska fornminnesplatser 14, Stockholm 1958.
Wase, Dick: Die früheste deutsche Ansiedlung auf dem ”gotischen Ufer”, HGBL Bd 118, Köln 2000.
— Farmän, bönder och gotländskt borgerskap. En studie i interna gotländska förbindelser under medeltiden.
Stockholm 1998:2.
— Kyrkorna i Visby. Gotländskt arkiv 1990 s 29 ff.
— Kyrkorna i Visby — Nya rön. Gotländsk arkiv 2002 s 53 ff.
— Styrelse och administration i medeltidens Visby. Stockholm 1998:1.
VDB: Visby domkyrkas brevsamling. Deponerad i RA.
Visbybor under medeltiden: Dick Wase under utarbetande. Temporära datafiler i Visby landsarkiv, Sveriges
medeltida personnamn, Uppsala, Greifswalds universitet (historiska institutionen) och Archiv der Hansestadt
Lübeck, i katalogen Visbybor.
Yrwing, Hugo: Gotland under äldre medeltid. Studier i baltisk- hanseatisk historia. Dissertation, Lund 1940.
— Gotlands medeltid. Visby 1978.
— Visby — Hansestad på Gotland. Södertälje 1986.
(Footnotes)
1 Ex vis Kyhlberg och Hyenstrand.
2 Jmf t ex Dick Wase; Die früheste deutsche Ansiedlung auf dem ”gotischen Ufer”, Hansische Geschichtsblätter Bd 118.
3 Johannes, Nicolaus & Willeke van Ripe, Wase 1998:2 s 61, 69, 82.
4 Martin Bretholt, N Bretholt, Herman Bretholt, Adam, Sigger, Brunger & Ullbrand de Nicopinge, Wase 1998:2 s 60, 63, 64,
81
5 Lib Rolls II s 231.
6 LBM I 21. Han kan även ha varit tysk.
7 N Sweneske, Tomas av Uppland, N Ornes, N Nornes, Ane Kante, Jacob Sweneske, Johannes Sweneske, Winand &
Johannes Nornes, Laurens de Sweden, Swenpa Dabbesson, Tideman Ornes, Wase 1998:2 s 61, 62, 64, 68, 69, 74, 76, 82, 83
8 Augustin, Kettil, Hegger, Oden, Eskil, Öder Gote, Tore Gote, Serle, Einar Gotenske, Aslak, Ernold Gote, Wase 1998:2 s 62,
65, 70, 75, 76, 77, 78
9 Jmf Wase 2002 s 58f och Sveriges kyrkor 184 s 63 ff.
10 Danmarks Gilde- og Lavsskraaer 1:I nr 7.
11 Fritzell s 90.
12 …”tunc episcopus cum duce Suecie, Theutonicis et Gothis Curones bello adierant”…
HenLett bok 1 kapitel 13 s 7.
13 ST I 126.
14 AGM II s 29. Sigilltexten antyder att även ett ”Sigillum Gothorum in Wisbu de gilda sancti Kanuti” bör ha funnits (jmf
att nordbor räknades till den gutniska tungan i stadslagen, Wase 1998:1 s 10).
15 Jmf Wase 1990 s 30, Pernler 1981 s 111f.
16 Svahnström 1984 s 127.

17 Eckhoff s 34.
18 Eckhoff s 40.
19 Wase 1998:1 s 18f.
20 GG II 429, 430.
21 Originalet i ruinen med text; ...lit kiera stain eftir..
22 GG II 436.
23 Visbybor under medeltiden, uppslagsord Kabbe.
24 Den enda uppgift vi har om befolkningsantalet i medeltidens Visby är Strelows uppgift om 12 000 invånare (Strelow s
120), vilket förefaller mycket rimligt, även enligt Dittmer (Dittmer s 126).
25 1316-1322 nämns sex kyrkvärdar vid kyrkan, de tyska Johannes Paschedach, Herman Swerting och Arnold Konink, samt
de visbygotländska Herman Silkentopp, Tidrik van Ornes och Jordan Skelhorn! (DS III 2047, 2161, 2162, 2211, 2362) Detta
visar klart att församlingens två hälfter, med varsin kyrkoherde, berott på att till kyrkan varit knuten en tysk och en
gotländsk halva och att det alltså varit nationsdelningen som orsakat de bägge kyrkoherdarna. D v s att kyrkan 1225 inte
invigts som tysk kyrka. Däremot har tyskarna av allt att döma dominerat i antal vid kyrkan.
26 Bohrn s 97.
27 Bråthen 1995 s 53, 1998 s 258f.
28 Wase 1998:1 s 18ff.
29 Yrwing 1940, 1978, 1986.
30 DS I 253.
31 ST I 135.
32 Yrwing 1078 s 23f.
33 Wase 1998:2 s 12.
34 DS IV 3361.
35 Yrwing 1978 s 89.
36 Wase 1998:2 s .
37 Strelow s 145.
38 Visbybor under medeltiden, uppslagsord Puke.
39 Strelow s 155.
40 Jmf Melefors s 178ff.
41 Visbybor under medeltiden, uppslagsord Puke.
42 VDB 1387 11/11.
43 Jmf Wase 1990 s 41f.
44 Jmf Thordeman, klosterplanen.
45 HPZ 686.
46 Wase 1998:1 s 9.