Anteckningar från ett repetitionsarbete

Anteckningar från ett repetitionsarbete
Jan Tiselius om Kung Lear i Vadstena
Februari 2007.
Jag blev till frågad häromdagen om
jag kunde göra lite anteckningar från
våra repetitioner. Jag sa ja! Hu, vad
har jag gjort? Försöka sätta ord på allt
det som sker under ett repetitionsarbete,
som sträcker sig över sex
månader??
Jaja, jag lutar mig mot följande citat:
Konstskapandet är en av de högsta, ja, den
högsta mänskliga skapelseprestationen. Det
är ett offer som inte är något offer därför
att det är fullföljandet av lust.
Eyvind Johnsons Krilons resa
4 mars. Det är femte gången ensemblen
träffas för att läsa pjäsen. Det är
tio av tolv skådespelare närvarande
idag, plus Pontus, som är en av regissörerna.
Idag är det första gången
Karin är med. Eftersom hon inte
känner oss eller jobbat på detta sätt
tidigare, så fick hon en introduktion:
VI LÄSER MYCKET LUGNT, tar den tid
vi behöver och vår inställning är att vi
inget vet och att vi försöker förstå
vad som pågår? Vad är det för tankar
som dyker upp, vilka impulser kan
jag registrera? Jag ger alltså plats för
tankar och känslor, men behöver inte
redovisa någonting för någon, men
Jan Tiselius som Leonato i Mycket väsen för
ingenting. Foto: Shakespeare på Gräsgården
Jan Tiselius. Foto: privat
Kung Lear
Vadstenas Folkets park
Spelas 30 juni - 28 juli
Regissörer: Pontus Plaenge och
Andreas Lindal. Scenograf: Jan
Borén. Produktion: Helena
Agnemar. Medverkande på scen:
Isa Aouifia, Karin Bergqvist, Olle
Jernberg, Per Grytt, Veronica
Holmström, Victoria Kahn,
Andreas Lindal, Fredrik Meyer,
Inger Norryd, Jan Tiselius, Britt
Louise Tillbom, Ida Wahlund.
själv försöka minnas vad som händer
i mig. Det handlar om att komma in i
berättelsen, se den inifrån. Som när
man läser en roman: då skapar man ju
inom sig miljöerna, känner stämningarna,
ser personerna framför sig och
deltar med sina känslor i berättelsen.
Avsikten nu är att uppnå ett liknande
tillstånd. Synintrycken dominerar
vanligen över de andra sinnesintrycken
och därför avstår vi att titta
på varandra i det här stadiet. Vi rör
oss fritt i rummet, sitter eller står och
aktiverar så alla sinnen. Vi skaffar oss
egna upplevelser av texten och vad
som kan ligga bakom situationerna.
Vi undersöker situationen på golvet,
vi samlar på möjligheter. Ofta låter vi
manuskripten ligga runt om i rummet
och går lugnt och tittar i manuset,
när vi inte vet vad vi ska säga. Det
gör att man måste tänka först och
försöka minnas vad man ska säga.
Vi läser alltså mycket lugnt och var
och en tar de pauser man behöver
och alla får då chans att observera
sina egna tankar och känslor. Mycket
hinner hända inom en, både när man
är aktiv och har repliker och när man
är en ordlös deltagare i en scen. Det
var något av vad Karin fick höra om
vårt arbetssätt. Sen körde vi igång.
Inger Norryd (Kent), Britt Louise Tillbom (Narren) & Jan Tiselius (Lear) under repetition. Foto: Shakespeare på Gräsgården

Dagens text var från akt 2.
Kungen hittar sitt sändebud satt i stocken
och sedan berövas han sitt följe på hundra
man av döttrarna. Han ger sig ut på
heden i stormen.
Efter läsningen som var mycket
samlad och koncentrerad, men där
jag ändå hade laborerat i känslomässiga
vatten, så säger Pontus: ”Jo du Jan. Hur
ska jag säga det här då…om Lear kanske
krackelerar just därför att han tidigare inte
har kunnat visa sina känslor.”
Med de orden ringande i öronen
gick jag hem och funderade på vad
jag gjort under läsningen och varför
och vad jag hade fått ut av det.
Detta som exempel på en kommentar
från en ömsint regissör, som leder
skådespelaren vidare i arbetet.
11 mars. Jag lyssnade så på ett par
scener där Lear inte var med. Den
första är en kort dialog mellan Edmund
och Cornwall. Pelle och Fredrik
läste en otroligt spännande passage
med bara 6 repliker. Frågor som
uppstod: Har de här männen färdiga
planer? Eller vet de inte var de har
varandra, utan pejlar de in var den
andre står? Vad vet de om den andres
planer? Hur värderar de vad den andre
säger? Vad sker mellan Edmund
och Cornwall under det som sägs ut?
Är det bra att bestämma en sak eller
är det mer spännande om man bara
samlar på möjligheter? Aktiverar det
publiken eller förvirras man bara?
Närvaro är att inte veta vad som
sker senare i pjäsen och att läsa som
om det är för första gången!
Jan Tiselius under repetition av Kung Lear.
Foto: Shakespeare på Gräsgården
VI DISKUTERADE ORD SOM HÄMND.
Det har en negativ klang idag. Vad
innebar det på den tiden? Ondska,
finns det som en egenskap? Ett
handlande kan benämnas som ont,
men om man skyller en persons
handlande på hans ondska, är det
inte ett sätt att förflytta fokus från
sociala och samhälleliga skäl till personliga.
(Jfr president Bushs uttalanden
om krig mot ondskan och att
utnämna vissa stater till ”ondskans
axelmakter”.)
I NÄSTA SCEN SOM LÄSTES FICK PELLE
och jag läsa Reagan och Goneril. Vad
roligt det var att läsa någon annans
roll, var Pelles kommentar efteråt.
Och det är det verkligen! Man
läser lika seriöst som när det är ens
egen uppgift, men det är ändå befriat
från ansvar. Så borde/bör det naturligtvis
alltid vara när man läser.
Slutligen läste vi en längre scen där
den blinde Gloucester möter den
förvirrade och galne Lear. En för
Lears del svår scen att läsa, eftersom
dialogen inte bygger på ett logiskt
sätt att tänka. Han tror, som jag ser det
nu, att han är ute för att värva folk
och med dem hämnas på döttrarna.
Sen snurrar det till och han ser saker
som inte finns och överfalls av minnen
och känslor och agerar irrationellt.
Jag läste extra lugnt med tanke på
det och på Pontus ord förra veckan.
Sen gick vi igenom mina små förslag
till justeringar av deras i stort mycket
förnämliga bearbetning. Det blev
mycket diskuterande. Där önskar jag
att de (Andreas och Pontus) var lite
mer generösa och bara lät mig pröva
mina förslag och utvärdera dem senare.
Nu blir det en diskussion kring varje
ord. Det riskerar att intellektualisera
något, som kanske är en känslomässig
del i min process, och som kan göra
det svårare att testa, när jag vet att de
har ett stort motstånd.
Jag ska ändå framöver pröva de av
mina justeringar, som jag känner är
viktiga för mig.
Bakgrund
När började förhållandet mellan
William och mig?
Från början var vi bara ytliga bekanta.
Vi hade endast stött ihop ett par
gånger under min då närmare 40åriga
karriär inom teatern. En midsommarnattsdröm
på Skansenteatern på
50-talet, samma pjäs på Östgötateatern
1971 och så Riksteaterns Stormen
Rikard Karlsson och Jan Tiselius i Trettondagsafton i Vadstena. Foto: Shakespeare på Gräsgården

Jan Tiselius som Leonato i Mycket väsen för
ingenting. Foto: Shakespeare på Gräsgården
1996. Jag gillade honom, men min
respekt för hans storhet och versens
svårigheter hämmade mina känslor.
När jag 1997 erbjöds att spela Leonato
i ”Shakespeare på Gräsgårdens”
uppsättning av Mycket väsen för ingenting
så var det kört. Det var kärlek vid
första jamben. Naturligtvis berodde
det också på gruppens arbetssätt, som
jag omedelbart kände mig hemma
med. Det gav mig ju tid att förstå,
känna och uppleva honom. Det
lugna, återhållna läsandet under många
månader innan de konkreta repetitionerna
satte igång, öppnade alla
mina sinnen. Jag blev helt såld på
William! Efter två somrar med Leonato,
följde -99 Tobias Raap i Trettondagsafton,
Lafeu i Slutet gott 2001, Hastings
i Rikard III -02, Claudius i Hamlet
-04 och -06 och så Gratiano i Köpmannen
i Venedig -06.
KÄRE W ILLIAM, HUR MÅNGA SIDOR av
din rika person har jag inte fått ta del
av under senare år. Vår relation har
hela tiden fördjupats och kommer att
vara livslång. (Åtminstone från min
sida!)
12 mars. Några veckor har gått och
vi har träffats på söndagarna och fortsatt
vårt läsarbete. Det är ett underbart
gäng och härliga diskussioner
uppstår ständigt. Naturligtvis om
pjäsen, situationerna mellan personerna
och om detta arbetssätt vi nu är
delaktiga i. Eftersom det är så pass
många som inte tidigare praktiserat
denna långa arbetsprocess, uppstår
mycket spännande frågor.
Vad blir regissörens roll i ett sådant
här sammanhang? Blir den mindre?
Är det hans tolkning som har företräde?
Är hans roll densamma som
dirigentens? Jag menar att regissörens
visioner inte blir större än det han
kan få med sig skådespelarna på.
Alltså är den kloke regissören den
som låter skådespelaren skaffa sig
kunskaper och låter dennes egna
erfarenheter färga arbetet.
Vi har också haft läsningar vid ett
par tillfällen då alla varit med och vi
har läst med lite mera flyt. Detta för
att alla ska få med sig helheten.
DEN 18 MARS VAR VÅR PRODUCENT
Helena Agnemar på besök och en
massa praktiska frågor togs upp,
bland annat bostäder, scenbygget i
folkparken och ekonomi.
Pontus och Andreas presenterade
då något om den grundform de
tänkt ge föreställningen. Tanken är att
skådespelarna finns i salongen eller
på scenen när publiken kommer. Vi
sminkar oss och förbereder oss på
olika vis. Scenen är belamrad med en
hel del rekvisita och saker som
kommer att användas i spelet. Ett
piano finns där (Fredrik komponerar).
Sminkbord finns i bakgrund och vid
sidan. När föreställningen sedan
kommer igång kan vi finnas där i
bakgrunden, även om vi inte är i spel.
VI DUBBLERAR ROLLER. Hur skiljer
det sig om det är en ny roll som gör
entré eller en tidigare rollfigur klär ut
sig? I den här formen, kan publiken
få se förvandlingen och detta kan bli
tydligt.
Formen gör också att entréer och
sortier kan reduceras, vilket är skönt.
(Hur mycket har det inte rusats in
och ut, inte minst på Gräsgården där
avstånden är stora.)
Kung Lear har dessutom ett antal
korta scener. Det är då en fördel om
vi kan lösa övergångar effektivt.
Cordelias död. Illustration av Sir Gilbert R.A.
Jan Tiselius som Leonato i Mycket väsen för
ingenting. Foto: Shakespeare på Gräsgården
NARRENS PLACERING DISKUTERADES
också. Finns hon (Britt Louise) på ett
plan vid sidan av scenen? Hon skulle
överblicka spelet och ingripa
emellanåt.
Jag gillar de här tankarna kring
spelformen. Det är ett förhållningssätt
som ger oss stor frihet och om publiken
bara får nycklar till vårt val av
grundhållning, så kan det bli effektivt
och spännande.
Pjäsen Kung Lear har egentligen inga
monologer. Varför? Hamlet, som vi
gjorde förra året hade åtskilliga. Den
var skriven fem år tidigare. Lear skrevs
1606-07, mellan pjäserna Othello och
Macbeth.
1 april. Vi läste akt III och IV i
något snabbare tempo. Det var första
gången alla skådespelarna var
närvarande!
Diskuterades hur vi skulle fördela
smårollerna. En riddare, en läkare, en
gubbe, en budbärare och vad det är
som dyker upp. Vi är 12 skådespelare,
men rollerna betydligt fler.
SCENOGRAFEN JAN BORÉN var med
på läsningen och berättade sedan om
sina tankar till lösning av spelplats,
kostymer och rekvisita.
Vi använder Elisabetanska scenen
från Köpmannen i Venedig från 2006.
I starten ser det ut som ett rekvisitaförråd
i en gammal folkpark. Men
allt som finns på scenen är saker som
har en funktion under pjäsens gång.
Målade kulisser. Öppna luckor ut
mot naturen. Två genomgående
miljöer är diverse borgar och så
heden förstås.
VI HAR ALLA EN GRUNDKOSTYM i
sommarlikt linne (utan uniforms-

känsla). Sedan kompleterar vi våra
roller med enkla attribut.
Musiken är inspirerad av 40-talet
Jules Sylwain m.fl. Mer schlager än
folkvisa. Med tanke på pjäsens svärta
kan det bli en stor tillgång med
musik som kontrasterar.
Vi diskuterade ljudbilden. En
bandspelare finns säkert i förrådet.
Egna ljud producerade live kan vara
en tillgång.
VI LÄSTE III:4 OCH III:6. Jag kände
mig otålig. Är det “börvärdet”, som
trycker på? D.v.s. den tänkta speltemperaturen,
som är svår att hålla
tillbaka. Antagligen en naturlig del i
processen, tror jag.
Tankar kring kungens galenskap
fanns också. Vad innebär galenskapen?
Han agerar till synes ologiskt, men
egentligen utifrån en helt egen logik.
Hur ska jag hitta den logiken? Just
nu känns det knepigt.
ÄR DET DAGS ATT BÖRJA TITTA PÅ
varandra, undrar Britt Louise? Vi
diskuterade vad det innebär. Det
gäller ju att fortfarande vara levande,
att låta tanken flöda även när man
tittar på varandra. Och så att inte
fastna där! Något som man ofta ser
på scenen är skådespelare, som är
varandras kryckor. Man lämnar inte
varandras blickar. Man behöver
kanske bekräftelse?
Var ser man detta stirrande i verkliga
livet?
5 april. Planeringen var att vi skulle
jobba med akt V. Men ett arbete som
innefattar så många människor och
pågår under så lång tid, måste naturligtvis
ha en dag när allt planerat
ställs på ända. Flera sjuka och borta
av olika anledningar. Men scenografen
Janne B. Och sömmerskan
Lisbeth fanns på plats, och Lisbeth
mätte oss som var där på längden
och på bredden och Janne presenterade
sina kostymskisser. Det senare
är alltid ett känsligt ögonblick. Hur
kommer man att se ut, vilken hjälp
ger kostymen eller vilka motstånd får
man att arbeta med. Det är ju en sak
som kan påverka en skådespelare
mycket om man känner sig bekväm
eller inte och om det stöder ens
egna tankar om rollgestalten, som nu
har växt fram under några månaders
Kung Lear. Illustration av Sir Gilbert R.A.
läsande. Janne poängterade att det
var skisser och att han var intresserad
av att föra en dialog med oss och
göra förändringar och kompletteringar.
Klokt, tycker jag.
·
EN INTRESSANT FRÅGA ÄR SYNEN på
de olika yrkeskategorierna och den
samverkan som sker under en repetitionsperiod
mellan dessa. Naturligtvis
måste arbetet under hela resan innehålla
dialoger mellan de olika yrken
som är inblandade i en teaterproduktion.
MEN vem ska ha sista ordet
(the final cut)? De flesta skulle nog
slentrianmässigt säga att det är
regissören.Jag menar att det måste
vara skådespelaren.
Ingen regi-idé – inte ens den mest
geniala – gynnar berättelsen om den
inte omfattas av de som ska utföra
den. Grunden för teaterkonsten är
en som berättar en historia och en
som tar del av berättelsen. Alla
teaterns övriga tecken: regi, musik,
ljus och ljud, kostym och mask m.m.
m.m. är hjälpmedel, mer eller mindre
viktiga för berättelsen, men de är
inte inte nödvändiga.
MEN OM SKÅDESPELAREN ÄR DEN
som ska ha sista ordet innebär det
förstås att man måste ta ett stort ansvar;
man måste vara öppen under
hela arbetet man måste vara ordentligt
förberedd, man måste ge alla
idéer - egna och andras - en ärlig
chans, pröva dem uppriktigt, spara
dem som en möjlighet, man måste
stå ut med den osäkerhet det innebär
att ha en korg av möjligheter
utan att slå fast vilken av dem man
ska välja, och klara av att leva med
sitt inre kaos i en sådan kreativ
process. Det innebär också att man
låter texten vara ifred, inte startar
med att påtvinga den ett innehåll
eller göra våld på den eller stryka
repliker innan de fått en rejäl chans
att landa i kroppen.
KLARAR VI SKÅDESPELARE ATT SJÄLVA
ta ett sådant ansvar och göra en
omvärdering i frågan om “the final
cut”, så kan vi också kräva det av
regissörerna.
Nåväl, mina synpunkter på Lears
kostymskiss, handlade om saker som
kungens auktoritet i börja av stycket
och det själsliga förfall som sker
under spelats gång och om och hur
det kan speglas i kläderna. Och så
lite praktiska saker: skorna (som
alltid är viktiga för en roll) och vad
Lears rock har för möjligheter,
knäppt eller uppknäppt och så vidare.
Med det begränsade antalet skådespelare
närvarande fick vi sedan lägga
om arbetet och några helt andra
scener lästes. Som vanligt fanns frågor
om vilka olika möjligheter innehåller
en scen. Den grymma förloppet, när
Cornwall och Regan trycker ut
ögonen på Gloucester diskuterades.
Efter det grymma dådet upptäcker
paret att han, Cornwall, själv blivit
sårad och han dör framför ögonen
på sin hustru. Om man tar ut
grymheten i scenen där de dödar
Gloucester och sedan tar ut sorgen
när maken dör, vad blir effekten för
publiken? En obegriplig grymhet
utförs av en som strax där efter
känner en mycket begriplig sorg
över sin makes död. En härlig
motsättning!
Vi fick ett repschema för de sista
dagarna vi repeterar i Stockholm.
Bara åtta dagar kvar, sedan drar vi till
Vadstena!!!
Där är det så dags för de två
regissörerna att iscensätta stycket
under fyra intensiva veckor. Att göra
det under en så kort tid är endast
möjligt med den långa förberedande
läsperioden. Välkommen att se
resultatet! Premiär 30 juni och vi
spelar till 28 juli.
Text: Jan Tiselius