Återfall i brott bland ungdomar dömda till fängelse respektive sluten ...

ha en högre återfallsrisk än de som slutligen döms till ungdomssanktion och
ingår i experimentgruppen. Ungdomar med dessa karaktäristika ingår däremot
i kontrollgruppen (Clausen & Kyvsgaard 2009, s. 8–9). Detta skiljer även
ut sanktionen från den svenska påföljden, där både de med mindre sociala
problem och de helt omotiverade döms till LSU.
Det förekommer även en del skillnader i de bakgrundsfaktorer som undersöks.
Den viktigaste bakgrundsfaktorn för återfall i brott är som framgår av
sammanställningen ovan tidigare brottslighet. Vid genomgången av tidigare
kriminalitet visar det sig att de som dömts till ungdomssanktion skiljer sig
väsentligt från den grupp som dömts till fängelse genom att den föregående
är betydligt mindre brottsbelastad än den senare. De som dömts till ungdomssanktion
är oftare ostraffade före den aktuella domen, har färre tidigare brott
och mindre allvarliga typer av brott än de som dömts till fängelse. Risken för
återfall i brott skiljer sig alltså mellan grupperna på så sätt att kontrollgruppen
(fängelsedömda) kan antas ha klart större återfallsrisk än experimentgruppen
(ungdomssanktion). Andra bakgrundsfaktorer där grupperna skiljer sig åt är
ålder och kön. Bland dem som dömts till ungdomssanktion är andelen flickor
och yngre högre. De sociala bakgrundsfaktorerna som ingår i materialet är i
huvudsak lika mellan grupperna med två undantag. För det första har föräldrarna
till dem som dömts till ungdomssanktion en högre utbildningsnivå
än de som dömts till fängelse, vilket kan tala för en minskad återfallsrisk. För
det andra har de som dömts till ungdomssanktion flyttat oftare under uppväxten
än de som dömts till fängelse, vilket däremot kan innebära en högre
återfallsrisk för dem som dömts till ungdomssanktion (Clausen & Kyvsgaard
2009, s. 14–16).
En annan skillnad som förekommer mellan grupperna är att de som dömts
till ungdomssanktion har allvarligare kriminalitet i den aktuella domen än de
som dömts till fängelse. De som dömts till ungdomssanktion har oftare dömts
till vad som kallas för personfarlig kriminalitet, har fler brott av denna typ samt
fler brott totalt i domen (Clausen & Kyvsgaard 2009). I de regressionsanalyser
som genomförs i undersökningen kontrolleras för skillnaderna i bakgrundsfaktorer,
och det är också resultat efter dessa kontroller som redovisas nedan.
Resultatet när ungdomssanktionsgruppen följs upp från det att de har
avslutat fas 1 visar att de som dömts till ungdomssanktion har lägre återfall
generellt än de som dömts till fängelse. De har också lägre återfall i brott som
leder till frihetsberövande påföljd liksom en lägre frekvens återfall. Vid återfall
generellt är risken 21 procent lägre för ungdomssanktion jämfört med de
fängelsedömda ungdomarna, vid återfall i brott som leder till frihetsberövande
påföljd 46 procent och när frekvensen mäts har de som dömts till ungdomssanktion
60 procent lägre risk för återfall i tre eller fler nya lagföringar (Clausen
& Kyvsgaard 2009, s. 17–20). Med risk för återfall avses den oddskvot som
beräknas i de logistiska regressionsanalyserna. Detta ska alltså inte blandas
ihop med effektstorlekar eller ”vanliga” skillnader i procent.
22