Återfall i brott bland ungdomar dömda till fängelse respektive sluten ...

Förord
År 1999 infördes LSU, sluten ungdomsvård som ny påföljd för ungdomar
som begår allvarliga brott i åldern 15–17 år. Påföljden skulle ersätta fängelse
för personer under 18 år och dess verkställighet lades på Statens institutionsstyrelse.
I denna undersökning studeras två olika grupper ungdomar; dels de
som innan LSU tillkom dömdes till fängelse och dels de som från och med
1999 dömdes till sluten ungdomsvård. Ungdomarnas tidigare brottslighet,
domen till fängelse respektive sluten ungdomsvård och deras senare brottslighet
studeras med hjälp av lagföringsregistret.
Granskningen av dem som dömdes till sluten ungdomsvård och de ungdomar
som tidigare dömdes till fängelse visar att grupperna inte är jämförbara.
I den grupp som dömdes till sluten ungdomsvård ingår nämligen ungdomar
som tidigare dömdes till vård inom socialtjänsten. Studien kan därför inte peka
på vilken påföljd som ger bättre eller sämre resultat eftersom grupperna i utgångspunkten
är olika. Resultatet antyder däremot att de som dömts till sluten
ungdomsvård har en tyngre brottsbelastning i form av högre andel tidigare
lagföringar och därmed större risk för återfall. Uppföljningen av gruppernas
brottslighet tre år efter den aktuella domen visade också att de som dömts
till sluten ungdomsvård återföll i större utsträckning än de som dömdes till
fängelse. Vid jämförelse mellan typ av brott (huvudbrott) och strafftid visade
det sig också att strafftiden vid sluten ungdomsvård var längre än för fängelse.
Dessutom blir den faktiska vistelsetiden på institution/anstalt längre
vid LSU-påföljd eftersom det där inte finns möjlighet till villkorlig frigivning
såsom vid fängelsestraff.
De som återföll i brott efter sluten ungdomsvård hade avvikit i högre utsträckning
jämfört med dem som inte återföll i brott. Vidare var återfallen
relativt sett fler bland de ungdomar som inte hade tillgång till vistelse utanför
det särskilda ungdomshemmet.
De rön som presenteras i rapporten understryker behovet av fortsatta
studier av vad som påverkar återfall. Det omfattar såväl de omständigheter
ungdomarna lever i, deras skolgång, kamrater och så vidare, som de insatser
de får under verkställigheten. Som ett led i att skaffa bättre underlag för studier
av olika behandlingsinsatsers effektivitet håller SiS nu på att utveckla ett
kvalitetsregister för såväl ungdoms- som missbruksvården.
För att minska återfall ska enligt all forskning och erfarenhet insatser som
görs under institutionsvistelse följas av insatser vid utslussning och i efter-
3