GRUNDTRYGGHETSSYSTEMET - Centerstudenter

en relativt kraftfull omfördelning med en relativt begränsad omfattning av
skatteuttaget och den statliga styrningen av individerna.
Statens ”omsättning” kan bli betydligt mindre om dess åtagande är att säkra en
enhetlig grundtrygghet än om den vill ta ansvar för att planera större delen av samtliga
individers disposition av sparande och uttag av sparande under sin livscykel. För det är
ju faktiskt det den inkomstförsäkrande staten i socialdemokratisk tappning gör. Enligt
en undersökning från 2007 går omkring 80 procent av de pengar individen betalar in i
socialförsäkringssystemet tillbaka till samma skattebetalare. Endast 20 procent är
omfördelning mellan individer. En vanlig löntagare som befriades från försäkringspremien
till de offentliga socialförsäkringarna skulle kunna spara uppskattningsvis
20.000 - 30.000 kronor om året vid full sysselsättning och normal sjukfrånvaro. Borde
inte individen ha något att säga till om när det gäller hur dessa resurser ska förvaltas
och användas? Bara en sådan sak som att inkomstförsäkringstanken bortser från andra
typer av sparande – exempelvis i bostad eller eget företag. Sådant sparande – eller att
ha sina pensionspengar på det egna bankkontot – innebär att individen kan använda
resurserna med större flexibilitet och nytta under mellanperioden.
Även om grundtrygghet oftast används i diskussioner om socialförsäkringar och andra
transfereringar är den tillämpbar också på den stora delen av välfärden som brukar
sammanfattas med skola, vård och omsorg. Grundtrygghetens rättvise- och frihetsidé
bör tala starkt för valfrihet med pengsystem lika för alla. Och frågan är om denna typ
av välfärdslösning faktiskt har sin grund i centerpartistiska grundtrygghetsidéer.
Det första ”peng”-förslaget var vårdnadsbidraget som utvecklades i bl. a. Centerpartiet
under 70-talet i reaktion mot den upplevda orättvisan att samhället satsade enorma
resurser på de barn som gick i dagis (och fick dagisplats – något som inte alltid var så
lätt) medan hemarbetande föräldrar inte fick någon ersättning för det arbete och de
omkostnader det medförde. Här finns också frihetstanken – att ett samhällsstöd till
barnomsorgen inte behövde innebära att samhället bestämmer hur barnomsorgen
genomförs utan att denna makt får finnas kvar hos föräldrarna.
Har grundtryggheten någon relevans idag? Behovet att minska kostnaderna för
sjukförsäkring, förtidspension och a-kassa är inte längre akut. Dels är det
statsfinansiella läget idag långt stabilare än under nittiotalet. Insatser mot de höga
sjukskrivningstalen har på några få år medfört stora minskningar av de offentliga
kostnaderna. A-kassans kostnader är historiskt låga trots hög arbetslöshet eftersom
taket i ersättningen inte höjts på mycket länge och därmed blivit en enhetsnivå för
flertalet löntagare.
Givet detta dagsläge upplevs inte heller rättviseargumenten för en
grundtrygghetsreform övertygande. Småföretagarna har – enligt min mening
missriktat - dragits in i socialförsäkringarna. Att studenter och ungdomar står utanför
39