Jungfrulig planet - Läs en bok

Här skulle Califer finnas, om han ännu levde.
Den sista bild Sefrem sett av honom hade framvisat
en narkotikaskadad, härjad, tidigt åldrad man.
Kazyäe hade dåligt utbyggda kollektiva transportmedel,
men det fanns taxi. Sefrem tittade på den
adress han rotat fram och visade den för chauffören.
Denne skakade på huvudet.
– Vad?
– Inte de distrikten. Pröva någon annan!
Sefrem sa:
– Jag kan betala bra.
– Pröva någon annan!
– Jag kan betala mycket bra, sa Sefrem.
Chauffören kliade sig i pannan, där svettiga och
smutsiga hårtestar hängde ner.
– Hundra pund, sa han.
– För helvete! utbrast Sefrem.
– Pröva nån annan.
– Okej för helvete, hundra pund, men kör nu, jag
har bråttom.
Chauffören tittade menande på honom och körde.
Det gick upp för Sefrem att mannen tog honom för
narkotikaslav, att det var därför han pressat honom,
”vetande” att Sefrem var desperat att komma till de
rätta distrikten. Sefrem hade också bråttom, men av
en helt annan orsak.
De körde genom staden och bilden förändrades
när de lämnade de smäckra vit– och gulskimrande
hotellkomplexen i centrum och kom ut i förorterna –
här var det mest uppsmällda skjul av plåt och trä,
smutsiga barn jagade varandra i bråten; en del såg
undernärda ut, deras föräldrar var narkomaner.
Sefrem tänkte, det är inte sant, inte nu, inte i modern
tid.
Chauffören stannade farkosten,
– Hit kör jag. Inte längre. Vill inte ha trassel med
certifikatet.
– Är det långt kvar till adressen? sa Sefrem.
– Rakt fram hundra meter, sen till höger femtio
meter. Där finns en sidogata.
– Tack, sa Sefrem, betalade och steg ur.
Här skilde han sig verkligen från mängden. Han
undrade plötsligt om han skulle bli påhoppad av
rånare eller desperata dårar. Orolig skyndade han
uppför gatan medan taxin försvann bakom honom i
ett moln av stoft. Ja, gatan här var bara jord, trampad
och torr. Solen var rödare än på någon värld han
hittills besökt, och het.
Han såg barnen och tänkte – vilket liv har ni framför
er? När han räddat Batak, kanske Kazyäe stod i
tur. Och han som inte trott att han hade någon uppgift.
Det fanns alldeles för många.
318 319