Jungfrulig planet - Läs en bok

De stod nu på klippans topp och hade utsikt över
hela staden. Långt där nere låg sjukhuset som en vit
och vidsträckt slottsbyggnad. Men man såg mycket
längre ändå. Var det ett hav som skymtade precis
vid horisonten, eller var det på grund av ljusbrytningen
som det gröna slog över i blått?
Jungfrulig planet. En rik värld.
– Jag trodde väl du skulle tycka om det. Kom här,
vi kan nog hitta ett bord inne i restaurangen med fin
utsikt.
Utanför fönstret var ett fall på femhundrasextio
meter. Klippans överdel var avhuggen och bildade
en altan som rymde en restaurang för tvåhundra
gäster och en omgivande trädgård. Sefrem hade fått
en pikant och riklig frukost och lutade sig tillbaka
med blicken riktad mot panoramat utanför.
– Jaså, du är också ekolog, sa Hjalmar.
Sefrem kastade en förvånad blick på honom.
– Är det underligt? Som ekologisk översynsman
är det väl det enda tänkbara att VF utser en ekolog.
– Nja, vi hade ju litet dåliga erfarenheter av den
senaste ekologen, sa Hjalmar. Hans ansikte hade
fått något allvarligt och förmanande över sig.
– Jag har hört det ryktesvägen. Vad var det egentligen
som hände?
Hjalmar slog ut med händerna och log åter brett.
– Nej, sa han, vi talar om det en annan dag. Och
det har ju inte med dig att göra. Ibland är det faktiskt
bäst att dra ett tjockt streck över det förflutna.
Jaså, du kommer från Trier säger du. Hm… jag har
nog aldrig träffat någon från Trier förut…
– Det är inte konstigt, replikerade Sefrem. Det
är en värld utan större betydelse eller intresse.
Den andre höjde på ögonbrynen.
– Där finns en del mindre industrier, förklarade
Sefrem, och en lokal och inskränkt kultur. Sedan jag
fick stipendium till Isztwar har jag inte varit där
igen.
– Isztwar? Hjalmar sken upp. Där har jag varit
ett par gånger på genomresa. Drömstad, inte sant?
Egendomligt namn. Men vilka kvinnor…
Sefrem nickade, för han ville inte verka helt ovetande.
Han kände sig underlägsen inför den andres
erfarna världsmannaskap, underlägsen och avundsjuk.
– Akademin ligger ute på landet, sa han. Men vi
åkte ju in till Drömstad ibland.
– Ack ja, sa ambassadören nostalgiskt, det var
då det. Nu är man ju gudbevars gift och allting. På
tal om det – du måste få träffa min hustru. Vi bjuder
över dig när du kommit litet till ro i ditt hus.
144 145