Fotboll mot droger - RFHL

Var det bättre förr
på våra fängelser?
FÖR EN DEL ÅR SEDAN förändrades kriminalvården
radikalt. Fängelsecheferna togs bort och
ersattes av en grupp av inspektörer som var för sig
inte alls har den makt som en fängelsechef haft.
Assistenten togs bort och deras arbetsuppgifter
lades ut på vårdare som kallas kontaktmän. Tillsyningsmännen
som fungerat som operativa chefer
på golvet togs också bort. Tanken var att varje
enskild vårdare nu skulle ta ansvar för dessa uppgifter.
Motivet till förändringen var enligt den dåvarande
generaldirektören Bertel Österdahl att ge
personalen på våra anstalter mer stimulerande
arbetsuppgifter.
Efter ungefär 10 år
med den nya organisationen
är det berättigat
att fråga om blev det
blev det bättre för personalen,
fångarna och
för samhället. Resultatet
är att det numera är
betydligt hårdare tag på
våra fängelser. Fångarna
klagar betydligt
mer. Personalen klagar
mer och omsättningen på personal är större.
”Tidigare fanns det ett regelsystem
som gällde på alla anstalter över
hela landet, och en kriminalvårdsdirektör
som kom ut och såg till att
det följdes. Fångarna tycks föredra
ett stabilt system där de vet vad
som gäller.”
FÖRKLARINGEN SOM GES till missnöjet är att
brottsligheten blivit grövre och mer organiserad.
Mellan raderna kan man läsa att detta beror på
ökad invandring och MC-gäng. Massmedia skriver
om säkerhetsfrågor och uppmärksammar extrema
rymningar.
Enligt fångarna beror problemen på att det inte
är någon ordning på fängelserna idag. Ingen vet
vem som beslutar vad. Kontaktmannen är inte där
när man behöver honom eller henne. Varje anstalt
har sitt eget regelsystem som förändras efter hand
som personalen byts ut.
Många behandlingshem anser att kompetensen
har blivit sämre hos dem som står för remisserna
till behandling. De berättar om kontaktmän
som inte har en aning om hur man skriver till
övervakningsnämnden när man vill få till stånd en
placering. Om brister i överlämningen mellan fängelse
och behandlingshem vad beträffar fångens
mentala status. Något behandlingshem berättar
till och med att de inte blivit informerade om vad
fången var dömd för.
DET TYCKS VARA SÅ att Kriminalvårdsstyrelsen
har misslyckat med det största systemskiftet i
svensk kriminalvårds historia. Och nu vet de inte
vad de ska göra. De kan inte gå tillbaka till ett gammalt
system av närmast feodal karaktär. Samtidigt
som det nya systemet inte fungerar.
Eftersom det nya systemet inte fungerar väljer
duktig personal att sluta. Vilket leder till att det
fungerar det sämre och
sämre. Vilket i sin tur leder
till spektakulära rymningar
och press från massmedia.
I desperation försöker
kriminalvården att öka säkerheten
genom att bygga
högre murar och sätta fler
lås på dörrarna. Vilket får
fångarna att bli mer och
mer desperata.
Kort sagt har det svenska
fängelsesystemet havererat.
Tidigare fanns det ett regelsystem som gällde på
alla anstalter över hela landet, och en kriminalvårdsdirektör
som kom ut och såg till att det följdes. Fångarna
tycks föredra ett stabilt system där de vet vad
som gäller, och där saker och ting inte förändras.
Äldre vårdare tycks dela fångarnas åsikter. Väldigt
många talar om hur bra det var på den tiden
kriminalvårdsdirektören kom ut på anstalten och fattade
beslut och sedan försvann igen. Fångarna hade
ett ansikte på den som givit avslaget samtidigt som
dom slapp konfronteras med denna person dagligen.
SÅ VAD GÖR VI NU? Fortsätter vi den inslagna
vägen med mer inlåsning och farligare fångar och
mer segregation mellan dom som är inne respektive
utanför samhället? Eller fanns det något bra
att hämta i 1972 års kriminalvårdsreform?
Roland Sjöberg
krönikan
oberoende 4/2005 internationalen 11/04 35