Överenskommelsens nyckel - SLL Tillväxt, miljö och regionplanering ...

För att kraftsamla regionens folkvalda företrädare i ett effektivt självstyrelseorgan
och stärka demokratin och kommunernas inflytande och
ansvarstagande i regionala frågor har i början av år 2000 föreslagits att
ett regionförbund/kommunalförbund skall bildas gemensamt av landstinget
och länets 26 kommuner.
Regionförbundet är tänkt att bland annat svara för regionplanering
och utbyggnad av trafikens infrastruktur. Detta avses få befogenhet att
företräda regionen gentemot staten.
lärdomar för framtiden
Vi menar att man i Stockholmsregionen i vid mening måste skapa ett
beslutsorgan som har legitimitet att förhandla och ingå bindande överenskommelser
med staten om långsiktiga strukturåtgärder inom bl.a.
trafikens område.
Samtidigt bör regeringen inrätta ett storstadskansli med uppgift att
kontinuerligt följa och utveckla storstadstrafiken, i enlighet med de
transportpolitiska målen och i nära samverkan med storstadsregionerna.
Med tydliga och bestående kontaktytor mellan stat och region bör
många problem med dagens ad-hoc-betonade relationer övervinnas.
(s) och (m) måste gradera upp trafikfrågorna i betydelse och se till att
eliminera eventuella koalitionspartners inflytande genom att avstå från
ytterlighetslösningar som kan skifta vart fjärde år.
• För instabila partier
Ett sätt att säkra långsiktigheten i överenskommelsen var att de politiska
partierna skulle stå bakom den i stället för institutionella organ. Enligt
Bengt Dennis var det tre stora och stabila partier med en omfattande
väljarkår bakom sig och politiska program som garanterade överenskommelsen.
Detta innebar att överenskommelsen formellt fick karaktären av
”letter of intent”. Dock kom den att betraktas som fullgången och därmed
inte förhandlingsbar i sina delar.
Inom de tre Dennispartierna har såväl programmatiska som personförändringar
lett till att synen på trafikfrågorna idag inte är de samma
som 1991. Den interna stabiliteten har också underminerats av den allmänna
tillbakagång för partiernas legitimitet som kännetecknat 1990talet.
132