Magiska möten - Äventyrsresor

» ... dricksvattnet var så gott som slut, och biskopen
hade för säkerhets skull skrivit en nekrolog över
sig själv i sin dagbok – när utkiken i mastkorgen
plötsligt hojtade att han såg en ö vid horisonten.«
En dag år 1535 kom en båt drivande med
ekvatorialströmmen västerut i Stilla oceanen.
Ombord fanns förutom besättningen också den
spanske biskop som hade tillsyn över de kristna
kolonisatörerna i Sydamerika jämte några av
hans medhjälpare. Vinden hade mojnat, så
båten drev hjälplöst med strömmen, dricksvattnet
var så gott som slut, och biskopen hade för
säkerhets skull skrivit en nekrolog över sig själv
i sin dagbok – när utkiken i mastkorgen plötsligt
hojtade att han såg en ö vid horisonten. Vilken
otrolig tur, särskilt som det visade sig vara en
av de Galápagosöar som faktiskt har en eller
annan liten bäck med drickbart sötvatten. I sin
rapport till sin uppdragsgivare, kung Carlos V av
Spanien, berättar den gode biskopen om vissa
iakttagelser han gjort under sitt ofrivilliga besök
på de okända öarna. Bland annat nämner han de
jättestora landsköldpaddor som han sett på vissa
av öarna men också fåglarnas otroliga oräddhet
– som naturligtvis stod dem dyrt när de hungriga
sjömännen gick i land för att proviantera.
Sålunda var öarna »upptäckta«, men därefter
vidtog en lång period då ganska lite hände
på dem. Pirater steg i land då och då, liksom
valfångare på väg till eller från de sydliga oceanerna,
inte minst för att lasta ombord sköldpaddor
som nämligen länge kunde hållas levande
på skeppen och därigenom tjäna som föda för
sjömännen. Man släppte också i land getter och
andra husdjur som en födoresurs vid framtida
besök. Oavsiktligt kom de därvid också att »berika«
öarnas djurvärld med skeppsråttor med sin sedvanligt
goda förökningsförmåga – och skadliga
inverkan på den befintliga faunan.
avlägSna – SannErligEn! Galápagosöarna
ligger mitt på ekvatorn och ungefär tusen
kilo meter rakt västerut från Ecuador. Antalet
öar beror på hur man definierar »ö«, men man
brukar räkna med ett knappt tjogtal. Den största,
Isabela, har en yta på 4 600 kvkm, att jämföra
med Gotlands dryga 3 000. På den ön finns
också det högsta berget, ungefär 1 700 m.
Öarna är vulkaniska och stiger och sjunker
samt rör sig österut med en hastighet av några
centimeter om året. De äldsta av de nuvarande
öarna har existerat i drygt 3 miljoner år. I geologiskt
perspektiv är de alltså unga.
Galápagosöarnas politiska tillhörighet var
länge diffus. Av gammal vana ansåg britterna en
tid att öarna var deras och avlönade faktiskt en
»guvernör« för att markera detta faktum. Nuförtiden
är de en del av Ecuador. Till allra största
delen utgör de ett »världsarv« tillskapat för att
så vitt möjligt bevara deras synnerligen speciella
fauna och flora. Just deras natur är vad som givit
dem den världsberömmelse, som också betingas
av ett historiskt besök av en naturforskare med
omvälvande idéer: Charles Darwin.
år 1831 var Darwin 22 år. Han hade studerat
medicin vid universitetet i Edinburgh men hoppat
av, bland annat därför att han fann kirurgi
utan bedövning outhärdligt, och därefter hade
han utan entusiasm och utan ansträngning av -
lagt en teologie kandidatexamen vid Cambridge
University. Men vad skulle han nu hitta på?
Den frågan fick ett snabbt svar genom att
han på hösten 1831 fick en inbjudan att följa
med på HMS »The Beagle«, som skulle ut på en
världsomsegling med syfte att sjökartera vissa
dåligt kända kustområden i Sydamerika. Imperiet
expanderade, makten var havsburen, och
flottan krävde bättre sjökort. Kaptenen, Robert
Fitzroy, tillhörig en ätt i utkanten av kungafamiljen,
ansåg sig rakt inte kunna umgås
med besättningen utan måste ha med
på färden en person av tillnärmelsevis hans
egen samhällsklass att prata med. Tack vare
rekommendationer från vissa professorer
i Cambridge blev Charles Darwin den som
inbjöds, dels som »kaptenskonversatör«, dels
som »naturalist«, dvs en person med uppdrag
att samla växter, djur och mineralier på de
ställen där båten längre tid låg i hamn. Med sitt
brinnande intresse för vad vi idag skulle kalla
»fältbiologi« såg Charles denna inbjudan som
en skänk från ovan och tvekade inte att tacka ja.
Resan var långt ifrån kostnadsfri, men Charles
pappa var stenrik och pengar var aldrig något
problem i den familjen.
För att göra en lång historia kort: strax efter
jul 1831 seglade »The Beagle« iväg, ägnade sig åt
detaljerad sjökartering runt Sydamerikas sydspets
och seglade därefter upp längs västkusten
för att så småningom sätta kurs mot Galápagosöarna
långt där ute i Stilla oceanen. Den 15 september
1835 nådde de fram till detta etappmål.
Under sina fem veckor i Galápagosarkipelagen
landsteg Darwin och hans betjänt på fem
av öarna och samlade, iakttog och noterade ...
Liksom många andra 1800-talsnaturalister
skrev Darwin en synnerligen detaljrik dagbok,
där man dag för dag kan följa hans göranden
och låtanden, och liksom Carl von Linné var
han både en lysande skribent och en fenomenal
observatör, så än i denna dag är hans resedagbok
fascinerande läsning.
Här finns inte plats att redogöra för allt som
Darwin upplevde under sin tid på Galápagos,
men så mycket måste sägas att vad han såg och
samlade under de veckorna hade stort inflytande
på hans gryende funderingar kring vad som på
den tiden ofta omtalades som »mysteriernas
mysterium«: hur uppkommer nya arter, och
hur får de sina olika egenskaper som gör dem
livsdugliga i de mest skilda miljöer? Är livet på
10 11
jane GoodaLL
och flint.