Magiska möten - Äventyrsresor

» Mörkrets demoner‹ – så kallade Darwin dem!
Som den enda bland världens alla ödlearter
hämtar havsleguanen all sin föda ur havet.«
regnar det alldeles omåttligt, medan det knappt
faller en droppe andra år. Dessa variationer
påverkar naturligtvis växtligheten, vars fröproduktion
är livsviktig för darwinfinkarna. Regniga
år är det gott om vissa typer av frön, torra år är
det däremot andra växtarter som är produktiva,
vilket betyder att fröätare som finkarna utsätts
för enorma årliga variationer i tillgången på
föda. Tack vare denna klimatdramatik har paret
Grant och deras medarbetare kunnat iaktta hur
de skiftande näringsbetingelserna sållar bland
individer med olika form och storlek på näbben,
vilket leder till ärftliga förändringar i beståndet:
det pågår en s k mikroevolutionär process som
rättar fåglarnas »näbb efter matsäck«.
Forskningen på Galápagos underlättas av
fåglarnas otroliga oräddhet. Utan att be om tillstånd
dunsar finkarna ner på frukostbordet och
tar för sig från ens tallrik. Riggar man upp en
presenning som regnskydd över sitt arbets- eller
matbord, nog kommer det ett antal hägrar och
ställer sig som kandelabrar på bordet – skönt att
skyla sig från regnet! Ligger en jorduggla och
ruvar på stigen där du kommer traskande, inte
flyttar den på sig. En galápagosvråk – närbesläktad
med vår ormvråk – tittar nyfiket på dig från
en gren en meter över ditt huvud. Makalöst!
Inte bara fåglarna utan också reptilerna
är särdeles spännande på dessa öar. Det finns
fyra ormarter, alla ogiftiga. Det finns en hel rad
småväxta ödlor, som inte gör mycket väsen av
sig. Men därtill finns det tre rejält storväxta ödlearter:
två landleguaner, som kan bli meterlånga
och väga upp till 15 kg, och en havsleguan, som
också den kan bli meterlång. Havsleguanen har
ett nästan spöklikt utseende, är övervägande
svart, har stor bred mun och ett dystert och elakt
ansiktsuttryck. »Mörkrets demoner« – så kallade
Darwin dem! Som den enda bland världens alla
ödlearter hämtar havsleguanen all sin föda ur
havet, nämligen bottenlevande grönalger som
den dyker ner till och betar av.
På flera av öarna finns stora kolonier av två
sälarter: galápagossjölejonet och galápagosöronsälen.
Speciellt den förstnämnda är mycket talrik.
Det är en häftig upplevelse att bada, snorkla
eller dyka och plötsligt befinna sig i sällskap
med ett antal väldiga sjölejon, nyfikna men utan
onda avsikter. Hajar är det gott om kring vissa
öar, liksom rockor. Härliga syner erbjuder stimmen
av flasknosdelfiner: inga däggdjur ser så
ohämmat nöjda och lyckliga ut som delfiner ...
udda MänniSKor har vid olika tillfällen slagit
sig ner på en eller annan av öarna och försökt
livnära sig av vad marken och havet ger. Det
märkligaste exemplet är nog följande. Till ön
Floreana kom i början av 1930-talet några tyska
familjer med »grönvågig« inställning. Med
ofattbar energi och uthållighet lyckades de få
igång ett antal odlingar som gav dem en dräglig
bärgning. Men efter några år dök en »orm«
upp i detta paradis. Till ön anlände en märklig
kvinna av ungersk börd och självutnämnd baronessa,
och hennes huvudsakliga bagage bestod
av två unga älskare. Den oväntade och oönskade
ankomsten av denna trio utgjorde upptakten till
ett flerårigt drama med mystiska försvinnanden
och (misstänkta) giftmord. År 1987 kom jag till
Floreana och bjöds med mitt ressällskap in till
14 15