NU HOPPAS TYSKLAND PÅ EN NY ERA - Helsingborgs Dagblad

FOTO: BARBRO HALLIN 

14 MAJ 2006 

HD SÖNDAG 

Kulan i luften 

NU HOPPAS 

TYSKLAND 

PÅ EN NY ERA 

PORTRÄTTET 

Författaren Birgitta Stenberg 

MITT FOTOALBUM 

Rockmusikern Diddi Kastenholt

2 | SÖNDAG 

ATT VISA 

ALLT 

Svenske fotografen och 

psykologen Kent Klich har under 

många år följt 57-åriga 

danska Beths liv. Ett liv med 

tunga droger och prostitution 

– allt sprunget ur en barndom 

med svåra övergrepp. 

Kulturens reporter Johan 

Malmberg har i dagens Söndag 

mött såväl Beth som Kent. Beth 

berättar bland annat att Kent 

Klich och hans dokumentation 

av hennes såriga liv betytt att 

hon i dag trots allt lever. Han 

har gett henne människovärdet 

tillbaka, för att han har sett 

HELA henne och hjälpt henne 

att komma till insikt. Och han 

har alltid funnits där som en 

lyssnande vän. Hon har blivit 

bekräftad som människa. Och 

räddad. 

I dagens Söndag möter ni 

också författaren och konstnären 

Birgitta Stenberg. Hon 

samtalar med Emma Johansson 

om sitt författarskap och 

sina böcker där hon beskriver 

sitt vilda och ohämmade liv i 

jakt på kärlek och upplevelser 

i Europa. Men också om narkotikan 

som var nära att knäcka 

henne. Birgitta Stenberg har 

heller aldrig väjt för att visa hela 

sig. För henne har det ständiga 

skrivandet varit en reningsprocess, 

en nödvändighet. Ett 

sätt att leva. 

Men hur ska det gå för den 

prostituerade på Kurfürstenstrasse 

i Berlin? Den unga kvinnan 

som reporter Peter Andersson 

och fotograf Barbro 

Hallin ser hårdsminkad stå och 

vänta på kunder i bilarna parkerade 

vid raden av flickor. 

Hon som inte vill prata men 

sen ångrar sig och upprört säger: 

”Jag hatar allting med det 

här. Jag hatar Berlin, folket i 

den här stan, jag hatar allting. 

De är alla fucking idiots.” 

Cilla Nilsson 

redaktör 

FEATURECHEF 

Brith Lindahl 

brith.lindahl@hd.se 

042-489 92 52 

REDIGERING & LAYOUT 

Cilla Nilsson 

cilla.nilsson@hd.se 

042-489 94 69 

Mattias Grenholm 

mattias.grenholm@hd.se 

042-489 90 51 

Magnus Ransheim 

magnus.ransheim@hd.se 

042-489 90 91 

KULTURCHEF 

Gunnar Bergdahl 

gunnar.bergdahl@hd.se 

042-489 90 06 

ANNONSFÖRSÄLJNING 

Eva Samuelsson 

eva.samuelsson@hd.se 

042-489 92 67 

ANSVARIG UTGIVARE 

Eskil Jönsson 

eskil.jonsson@hd.se 

042-489 92 09 

EN TIDNING, 

TRE EDITIONER 

Helsingborgs Dagblad, 

Nordvästra Skånes Tidningar, 

Landskrona Posten 

2006.05.14 

12 

APTIT 

PÅ LIVET. 

Författaren 

Birgitta Stenberg 

har aldrig kunnat 

placeras in i ett 

fack. Hon har 

gjort alldeles 

för mycket. 

21 

VECKANS ORD. 

Antirobotsida... 

18 

LIV & LUST. 

A De saknar och 

längtar efter sina 

TÄVLA 

barn och barnbarn. 

Livet är tomt utan 

dem i närheten. 

BLONDIE av Dean Young och Denis Lebrun 

& VINN TILL 

DIN RESA 

23 

14 MAJ 2006 

14 

MODE. 

Ränderna går 

aldrig ur den 

gamla goda 

kombinationen 

svart & vitt. 

Blanda och ge 

bland de alltid 

lika säkra korten. 

10 

MITT 

FOTOALBUM. 

Diddi Kastenholt 

är mannen som 

aldrig ger upp 

rock’n’roll. Hans 

grupp Bai Bang är 

på gång med ny 

skiva och i höst 

blir det 

spelningar 

i USA igen.

14 MAJ 2006 

54 74 

90 

Foto: SCANPIX 

06? 

SÖNDAG | 3 

Foto: BARBRO HALLIN 

TYSK SOMMAR. 

Prostituerade Luna. Pensionatsägaren Annika. Taxichaffisen 

Detlef. Pr-mannen Michael. Utrikeskorren Kristian. 

Punkaren Dada. Femteklassaren Radek. Alla väntar de på en 

tysk sommar. Fotbolls-VM 2006 kommer till ett Tyskland 

i ekonomisk kris. Ett land där VM-gulden 1954, 1974 och 

1990 inte bara är ljuv nostalgi för tysk fotboll, utan också 

magiska siffror för tider av tysk framtidstro. Nu ska 2006 

bli en ny magisk siffra. Vi åkte till Berlin och fick se höga 

lackstövlar, dyrt Adidas-bling-bling, ironiska Hitlerhälsningar 

och finfina tåfisar. 

➤

4 | SÖNDAG 

500 000 TURISTER 

VÄNTAS TILL BERLIN 

Ett gäng grånade punkmän sjunger 

”Fussball ist unser leben”. Det är 

onsdagkväll och vi tittar på en av 

de där tyska tv-showerna som 

tycks vara producerade av Brandsta City 

Släckers. Grabbar dunkar sig på knäna av 

skratt, en modell i en brasiliansk fotbollströja 

ler sött. Programledaren bär en av Staffan 

Lings kavajer från ”Femettan”. 

Den här kvällen räknar man ner en topplista 

över tyska fotbollslåtar genom tiderna. 

Medan punkgubbarna sjunger att fotboll 

är livet rullas bilder från tre tyska fotbollssomrar: 

1954, 1974, 1990. Där syns Helmut 

Rahn med en epileptisk målgest i svartvitt - 

54, där fängslar Paul Breitners ekorrepolisonger 

från München -74, där finns Lothar 

Matthäus sammanbitna käkar från Rom -90. 

Det är spargelzeit, sparristid, när vi kommer 

till Tyskland och varje krog har en sidomeny 

med ett dussin sparrisrätter. Men tysken 

tuggar på sina sparrisstjälkar med fotboll 

i huvudet. 

I vår hotellobby står förbundskapten Jürgen 

Klinsmann – som pappdocka – och säljer 

Master Card med ett euro-leende. På 

Potzdamer Platz har Coca Cola hängt upp 

banderoller så stora att Erich Honecker 

hade gett den ansvarige propagandisten en 

blöt kyss. På en av dem står: ”1954 Bern, 1974 

München, 1990 Rom, 2006 HIER”. På varuhuset 

Karstadts VM-avdelning kan du för 

9,95 euro köpa en kartong med gräsfrön, krita 

och kruka. En nödvändig pryl om du vill 

odla din egen lilla fotbollsplan på soffbordet 

i sommar. 

Ingen idé är för liten, för galen. Framför 

Förbundsdagen bygger Adidas turneringens 

”13:e stadion”. Nästan 10 000 besökare ska 

gå in i den här kopian av Olympiastadion. 

Entrén är en euro. Här ska samtliga 64 VMmatcher 

visas på en enorm bildskärm, men 

det ska också bli konserter med James Blunt 

och Black Eyed Peas. Den här heta dagen 

glider en grävskopa runt medan byggjobbare 

i bar överkropp klättrar på ställningar. 

Den fotbollssupporter som inte vill betala 

entré för en bildskärm, men ändå vill ha sällskap 

av tiotusentals människor kan i Berlin 

gå till den gigantiska skärm som ska sättas 

upp på Brandenburger Tor. ”Fanfest” kallas 

spektaklet. 

I en lägenhet i Charlottenburg möter vi en 

überstressad svensk utrikeskorrespondent 

som flänger mellan köket och kontoret me- 

Liten tysk VM-parlör 

Här är några användbara fraser för 

VM-resenären eller för den som hejar 

framför tv:n: 

■ En match varar i 90 minuter = Ein Spiel 

dauert 90 Minuten 

■ Skjut för helvete! = Schiess doch, verdammt 

noch mal! 

■ Domaren är mutad = Der Schiedsrichter 

ist bestochen! 

■ Köp glasögon, domarn! = Schiedsrichter, 

kauf' dir Brillen!!!! 

■ En stor öl, tack! = Ein grosses Bier, bitte! 

■ En stor öl till, tack! = Noch ein grosses 

Bier, bitte! 

”Tyskarna älskar att piska sig själva.” 

Sveriges Radios utrikeskorrespondent, 

helsingborgaren Kristian Åström, bevakar 

ett land där man tävlar i självkritik. 

dan han målar Tyskland med den breda 

penseln. Helsingborgaren Kristian Åström, 

Sveriges Radios röst från Tyskland, behöver 

semester. Med Angela Merkel som förbundskansler 

och ett VM på väg låter redaktionen 

i Stockholm inte Berlinkorren vila. 

– Det man pratar om här är den tyska krisen. 

En kris som är en kombination av en 

strukturell lågkonjunktur, en förlamande 

pessimism och ett socialsystem som inte har 

anpassats efter nutiden. Det har tagit några 

år att inse att man måste försämra sin levnadsstandard. 

Allt är relativt – det rullar BMW:s även vid 

de gamla kolchoshyreshusen i Prenzlauer 

Berg numera – men för att vara en stor europeisk 

marknadsekonomi är Tyskland alltså 

ett land i kris. Arbetslösheten för 2005 blev 

9,5 procent (multiplicera med två för det 

forna Östtyskland), tillväxten var låga 0,9 

procent. 

Kristian Åström menar att tyskarna inte 

litar på varandra. Pessimismen är stor. När 

Tyskarna vann guld i vinter-OS klagade tidningarna 

på att man vann i fel grenar. 

– Tyskarna älskar att piska sig själva. Och 

alla bevakar sina intressen, varje besparing 

skapar en seg dragkamp mellan intressegrupper. 

Det är alltså detta fotbollsatleter från 32 

länder ska ändra på. De kan komma att se 

oförargliga ut när de i juni hasar omkring i 

badtofflor och försöker undvika pressen på 

svindyra landsortshotell, men det är dessa 

spelare – och de hundratusentals fans de 

lockar – som Tyskland sätter sitt hopp till. I 

Berlin gissar man att 500 000 turister ska 

komma under juni, kanske fler. Den tyska 

turistbyrån räknar med totalt 5 miljoner hotellnätter 

under VM. 

■ Jag visste att det skulle gå så här = Ich 

wusste das es so kommen würde 

■ Kan ni visa mig vägen till närmaste storbildsskärm? 

= Können Sie mir bitte den 

Weg zu dem Grossbildschirm hier in der 

Nähe zeigen? 

■ Kan du säga ett ställe som inte serverar 

svinstek? = Können Sie mir sagen wo 

man nicht nur Schweinebraten bekommen 

kann? 

■Finns det minibar på rummet? = Hat das 

Zimmer eine Mini-Bar? 

■ Jag är här för att studera den tyska kulturen 

och livsstilen = Also, ich bin nur hier 

um deutsche Kultur und deutschen Lebensstil 

zu studieren 

Fotboll och business i ett. En tysk affärsman på väg mot VM-klippet på Unter 

den Linden. 

14 MAJ 2006 

Taxichaffis Silvia Bledermann skrattar upp sig. Hennes VM-lycka: vägarna har blivit 

bättre inför VM.

14 MAJ 2006 

I reklamfilmer på tv och i U-bahn får 

nu tyskarna lära sig att le mot alla främlingar. 

Många miljarder har hostats upp för att göra de tolv VM-arenorna ståndsmässiga. Olympiastadion 

i Berlin, byggd för OS 1936, har fått ett lyft för 2,2 miljarder kronor. 

SÖNDAG | 5 

– VM ska sätta igång en ny era och ändra 

Tysklands image. Man känner att världen 

fortfarande tänker på nazistmarscher eller 

tyskar som tränger sig i liftkön. Men nu ska 

man visa att man är ett generöst land. Samtidigt 

ska pessimismen bytas mot optimism – 

en tillförsikt som ska sätta fart på den tyska 

konsumtionen. 

1954, 1974, 1990. Det är åren för Tysklands 

tre VM-guld i fotboll. Men i historiens 

ljus har de kommit att stå för något större. 

1946 skrev Stig Dagerman hem från en apokalyptisk 

”Tysk höst”. Efter det har det kommit 

fler höstar – det var mycket höst på Trabant-sidan 

av muren – men också fotbollssomrar. 

Nationalism har varit ett obrukbart 

tyskt ord sedan andra världskriget, men det 

har funnits stunder av tysk stolthet. 

En somrig vårdag går vi till fotoutställningen 

”Das spiel” på Deutsche Historisches 

Museum på Unter den Linden. I fotografier 

berättas VM-historien. Här finns en 

svartvit bild från 1954 när den tyske förbundskaptenen 

Sepp Herberger i ösregn 

står och dirigerar sina mannar under finalen 

i Bern. 2003 gick ”Der wunder von Bern” på 

tyska biografer. 

I filmen berättas en romantisk historia om 

hur de av bomber och samvetskval nästan 

förintade tyskarna går till VM-finalen i Bern 

och där heroiskt besegrar det mäktiga ungerska 

landslaget. Vinsten blev en revansch 

för andra världskriget. Västtyskland var än 

en gång en ekonomisk stormakt i Europa. 

”Det tyska ekonomiska undret” kopplades 

till sportskofabrikören Adolf Dasslers Adidas. 

Till VM 1954 hade Adidas utvecklat en 

ny lätt fotbollssko med utbytbara dubbar. I 

ösregnet i finalen föll ungrarna som käglor 

medan tyskarna graciöst gled förbi med stabilt 

Adidas-fotfäste. Tyskarna hade fått tillbaka 

greppet. 

Nästa gång Västtyskland blev världens 

bästa fotbollsnation var i hemma-VM 1974. 

Gruppspelsmatchen mellan hemmanationen 

och grannen DDR i Hamburg var en historisk 

händelse redan innan den hade spelats. 

Västtyskar ställdes mot östtyskar, kapitalism 

stod mot kommunism. Det var kalla 

kriget i 90 minuter utkämpat mellan två läger 

av ett folk. DDR vann sensationellt med 

1-0 och efteråt sa matchvinnaren Jürgen 

Sparwasser: ”Om någon, en dag, bara skriver 

orden ”Hamburg -74” på min gravsten 

kommer alla veta vem som ligger där nere”. 

➤ 

Se VM gratis på 

storbildsskärmar 

För den som inte har biljett till arenan, men 

ändå vill se VM på plats i Tyskland finns det 

speciella platser för fansen även i Dortmund 

och Köln (Berlin - se huvudtexten). I Dortmund 

visas Sverige-Trinidad & Tobago i jättelika 

arenan Westfalenhalle. Som ligger alldeles 

i anslutning till själva VM-arenan. Det 

finns också en storbildsskärm på Friedensplatz 

i centrala Dortmund. 

I Köln är det gamla stan som gäller för den 

som vill se Sverige-England på storbildsskärm. 

Närmare bestämt vid Heumarkt och 

Roncalliplatz.

6 | SÖNDAG 

En kopia av Olympiastadion med plats för nästan 10 000 åskådare uppbyggd bara för 

VM. Under ett tyskt fotbolls-VM öppnar Adidas marknadsavdelning på plånboken. 

FUSSBALL 

FÜR ALLE? 

Men Västtyskland kom tillbaka, tröskade 

sig igenom slutspelet och lyckades – mot 

turneringens bästa lag Holland – vinna VMfinalen. 

Bilden som etsar sig fast på ”Das 

Spiel” föreställer Sepp Maier och Franz 

Beckenbauer med grimaser i eget straffområde 

med holländaren Johan Cruyff liggande 

i gräset vid sina fötter. Spelarnas poser 

och elljuset över arenan gör att bilden 

påminner om 1700-talets kungabeställda romantiserade 

oljemålningar från slagfältet. 

Än en gång hade Västtyskland visat sin kraft. 

Efter det blodiga gisslandramat i München, 

OS 1972, hade säkerhetsåtgärderna varit 

hysteriska – det svenska lagets hotellkorridor 

bevakades av vakter med maskingevär. 

Att turneringen slapp terrordåd sågs också 

som en stor framgång. 

Nästa fotografi på ”Das Spiel” är från VM i 

Italien 1990 och visar hur Andreas Brehme 

ligger underst i en hög av glädjegalna lagkamrater. 

Brehme har precis slagit in den 

avgörande 1-0-straffen och bilden vibrerar 

av laganda. Ett halvår innan VM i Italien 

1990 hade Berlinmuren brakat ihop. Redan 

innan turneringen sa den tyska lagkaptenen 

Lothar Matthäus att Västtyskland den här 

gången ”även spelade för det östtyska folket”. 

Segern i Rom blev den perfekta förfesten 

och gruppkramen för den officiella återföreningen 

den 3 oktober 1990. Tyskland var 

ett land – och ett vinnande land. 

Så hur går det för Tyskland 2006? Inte 

bra om du frågar herr och fru Schmidt. Få 

tror att laget överlever gruppspelet. Förbundskaptenen 

Jürgen Klinsmann kritiseras 

för att han bor i USA och för att han har 

infört radikala träningsmetoder med kurvor, 

diagram och styrketester. En sportslig flopp 

kommer inte tas med upphöjt lugn. 

– Många är rädda för en backlash. Åker 

Konstnären och pensionatsägaren Annika 

Svensson Steiner tar en cigg medan 

hon sågar VM:s logotype. 

”Jättetaskig och billig grafisk design, man 

tror att de säljer dambindor eller nåt.” 

Tyskland ut i gruppspelet kommer det att 

utbryta en kollektiv masspsykos. En gigantisk 

depression kommer att svepa över landet, 

siar Kristian Åström. 

I reklamfilmer på tv och i U-bahn här i 

Berlin får nu tyskarna lära sig att le mot alla 

främlingar. Behöver tysken en sådan träning? 

Ja i varje fall berlinaren, tror stockholmskan 

Annika Svensson Steiner som driver 

Pension Peters på Kantstrasse nära Savignyplatz 

tillsammans med sin man. 

– De behöver en liten charmkurs, men 

samtidigt gillar berlinaren att munhuggas lite. 

När du är lite långsam på bussen skriker 

chauffören ”Ska du kliva på i dag eller i mor- 

Och sist kommer Goleo dribblande med sin... 

■ Den här gången heter VMmaskoten 

Goleo. Den ser ut 

som ett lejon som genmanipulerats 

med en kamel och 

en babian. Och inte nog med 

det. Goleo bär dessutom 

med sig en talande fotboll 

som heter...okej, håll i er 

– Pille. 

Det började 1966 i England 

och därefter har varje 

VM-turnering stoltserat med 

sin egen maskot och av någon 

outgrundlig anledning 

har det nästan blivit värre 

för varje år. Vi har kartlagt 

de olika figurerna: 

1966 WORLD CUP WILLIE 

(England) 

Ett litet trivsamt lejon blev 

startskottet för VM-maskoten. 

Inte kunde man väl ana 

då att den här maskoten 

skulle visa sig vara en av de 

bättre. 

1970 JUANITO (Mexiko) 

Varför anstränga sig, tycktes 

mexikanerna ha resonerat, 

när de lanserade denna 

horribla latinoklyscha i form 

av en liten bollpojke med 

sombrero. 

gon?”. Hugger du då tillbaka med ett: ”Ja... 

jag tror jag väntar till på torsdag”, så skrattar 

han garanterat. 

Pension Peters enkla rum i ett sekelskifteshus 

är fullbokade sedan länge under Sveriges 

VM-matcher. Telefonen ringer i ett. 

– Runt speldagarna här i Berlin kunde vi 

hyrt ut varenda rum tio gånger om. 

Pensionatet har höjt rumshyran med 25 

procent under VM. 

– Det finns hotell här runtomkring som 

lagt på 100–150 procent på priset under VM. 

Andra tar inga nya bokningar förrän strax 

innan – när desperata människor kommer 

att betala vad som helst. 

1974 TIP & TAP 

(Västtyskland) 

32 år före Goleo och Pille 

dök den här duon upp. Det 

gjordes inte bättre maskotar 

på Gerd Müllers tid. 

1978 GAUCHITO 

(Argentina) 

Den lille gauchon med cowboyhatt 

och ridpiska. Ridpiskan 

trodde en del var en 

köttkniv. Som en ofrivillig 

påminnelse om att VM spelades 

i en brutal militärdiktatur. 

14 MAJ 2006 

Det breda leendet får inte förvandlas till 

en grimas. Därför har säkerhetsåtgärderna, 

som vid VM 1974, varit det stora samtalsämnet 

i Tyskland. Då var Baader-Meinhof hotet. 

Nu är det al-Qaida eller engelska, polska 

och italienska huliganer. Irans matcher ses 

som högriskmatcher. 

Det kommer att råda flygförbud över de 

tolv VM-arenorna på matchdagarna. Runt 

”Fanfest” vid Brandenburger Tor ska polisen 

sätta upp ett fem kilometer långt säkerhetsstängsel. 

Kring Olympiastadion inrättas 

olika säkerhetszoner där varje bratwurstförsäljare 

identifieras och kontrolleras mot 

brottsregistret. En debatt om huruvida man 

1982 NARANJITO (Spanien) 

Ja, men kopplingen är väl 

uppenbar? Ett VM i Spanien 

ska förstås lanseras med 

hjälp av en apelsin. Fyndigt.

14 MAJ 2006 

Många tyska VM-städer har ett red light district där bordeller och porrbutiker samlats. I Berlin är prostitutionen utspridd på flera 

olika gator. Här på Oranienburger Strasse står prostituerade mitt i nöjesvimlet, utanför populära uteserveringar. 

skulle ge tillstånd för militären, Bundeswehr, 

att rycka in slutade med att 7 000 soldater 

nu kommer att stå standby. Men de får 

inte användas vid direkta konfrontationer 

med huliganer. 

Samtliga 130 000 tyska poliser är i tjänst 

under turneringen. Med petiga identitetskontroller 

och kameror som övervakar massorna 

ska ingen huligan kunna agera ostört. 

Ett terroristdåd à la München -72 är mardrömmen. 

Berlin stads presstalesmän, Michael 

Donnermeyer, pratar om att hans stad 

ska visas upp som den ”internationella metropolen 

för det förenade Tyskland”. 

1986 PIQUE (Mexiko) 

Mexiko hade inte lärt sig något 

av Juanito-floppen, utan 

lyckades göra en ännu sämre 

maskot 16 år senare. Den 

här gången i form av en chilifrukt. 

Med sombrero. 

1990 CIAO (Italien) 

Normalt ett framstående designland 

som råkade få 

hjärnsläpp och tyckte att 

några illa ihopsatta klossar 

var en lämplig maskot. Vad 

finns att säga? Hej – och gonatt. 

Då duger det inte med blodbad. 

– Störst risker finns det vid ”Fanfest”-området 

omkring Brandenburger Tor. Där är 

det inget inträde och hur ska du kunna kontrollera 

100 000 människor då? Vi kommer 

att försöka, men självklart är det inte möjligt 

att kontrollera alla. Folk ska inte känna sig 

som om de är instängda i en bur, säger Donnermeyer. 

Enligt en opinionsundersökning stöder 

nio av tio tyskar polisens säkerhetsåtgärder. 

Det innebär inte att de är okontroversiella. 

En webbsajt delade ut ”Big Brother Priset 

2005” till organisationskommittén för fotbolls-VM. 

En annan sajt säljer t-shirs med 

1994 STRIKER (USA) 

Direkt från Hanna-Barberas 

överskottslager. Säkert billigt 

och bra. Men knappast 

minnesvärd. 

det tydliga budskapet ”Fuck Fussball”. På en 

tröja har de glada ansiktena i VM-slutspelets 

logotype förvridits till en girig kapitalist, 

en burdus kravallpolis och en nationalistisk 

huligan. 

En eftermiddag vandrar vi genom Kreuzberg. 

Vi hamnar på punkstället Clash. Här 

jobbar en grundligt tatuerad och piercad 

bartender som nöjer sig med att presentera 

sig som ”Dada”. Nämn VM för henne och 

hon svarar med en gest. Med den högra handen 

gör hon en Hitlerhälsning, med den 

vänstra en mustasch med två fingrar mot 

överläppen. 

– Tyskland är ett fascistiskt land och VM 

1998 FOOTIX (Frankrike) 

Vad tänkte de franska VMarrangörerna 

på? Tänkte de 

alls? Påstods föreställa en 

tupp och namnet Footix 

skulle associera till Asterix. 

Visst. 

2002 KAZ, ATO & NIK 

(Sydkorea/Japan) 

En anledning så god som någon 

att aldrig mer ge värdskapet 

till Japan eller Sydkorea. 

Hittade man de här 

plastfigurerna i en tvåkronorsautomat? 

Sanningen är 

att de togs fram till en tecknad 

serie 

som gick i 

26 delar före 

VM. 

SÖNDAG | 7 

”Jag hatar 

allting med det 

här. Jag hatar 

Berlin, folket 

i den här stan, 

jag hatar 

allting. ” 

visar en polisstat i arbete. Den enda gången 

jag håller på det tyska landslaget är när de 

spelar mot Holland. 

Om säkerhetspådraget varit den stora inhemska 

VM-frågan har den liberala tyska 

synen på prostitution varit samtalsämnet 

utanför Tyskland. Det som satte spinn på 

drevet var storyn om Kölns så kallade förrättningscontainers. 

Dessa drive-in-bordeller 

vid Gestemünder Strasse – garage utrustade 

med kameror och larmknappar – har av 

Köln setts som en satsning för att öka de 

prostituerades säkerhet. Bakom projektet 

står kommunen och ett katolskt kvinnoförbund. 

Det är inte bara arrangörer, pr-makare 

och turistchefer som är irriterade över uppmärksamheten. 

Alla tyskar vi pratar med 

under dagarna i Berlin är noga med att skilja 

på ”vanlig” prostitution och tvångs-prostitution. 

En drastisk uppskattning, redovisad i 

Svenska Dagbladet, är att det finns cirka 

200 000-400 000 prostituerade i Tyskland 

och att de varje dag köps av 1,2 miljoner 

män. Man tror att branschen omsätter 130 

miljarder kronor om året. 

En kväll hoppar vi in Detlef Devrients 

taxi. Med detaljkännedom och ett oräkneligt 

antal fniss kör han oss genom natten 

från det ena horstråket till det andra. När 

Robert De Niros Travis Bickle i 70-tals-klassikern 

”Taxi driver” tyckte se sig det det västerländska 

samhällets förfall medan han 

långsamt gled från uppgivenhet till total galenskap 

är Detlef Devrient en närmast positiv 

betraktare. Prostitutionen har alltid funnits 

och kommer alltid att finnas. Ett förbud 

skulle göra saken värre. 

– En del män skulle ta kvinnorna med 

våld i så fall, säger han. 

➤ 

2006 GOLEO & PILLE (Tyskland) 

Radarparet som ska bli allas 

vänner i Tyskland. Men kunde 

inte Goleo åtminstone haft 

byxor på sig? 

Stefan Lindqvist 

stefan.lindqvist@hd.se 

042-489 90 36

8 | SÖNDAG 

Prostitution, terrorism, 

huliganism, kommersialism, 

patriotism och halvtaskiga 

fotbollslåtar. Välkommen till 

fotbolls-VM 2006? 

UNDER VM VISAS 

FOTBOLL PÅ PORRBIOGRAFEN 

Längs den långa paradgatan, Strasse den 

17 juni som leder fram till Brandenburger 

Tor, pekar han ut kvinnorna. Röda lackstövlar 

gnistrar till i strålkastarskenet. 

– De här är friska och har fina kroppar. De 

vill ha 60 euros här, men när du kommer till 

hotellet gör de inget under 120. Det är upper-class. 

Detlef Devrients guidade tur genom den 

fysiska marknadsekonomin fortsätter. Han 

passerar en gata där han påstår att hemmafruarna 

står, en annan där transvestiterna 

plockar upp kunder. På Kurfürstenstrasse 

hänger unga kvinnor vid de parkerade bilarna. 

De är klädda som vanliga tonåriga 

tjejer – jeans, jacka, gympaskor. 

– Cheap and dirty – de här har inte råd att 

köpa sexiga stövlar. Det är här de unga drogberoende 

flickorna står. Det kallas babystricken. 

Här kostar de 25–30 euros, billigt. 

Ofta kommer tjejerna från Bulgarien, Lettland 

och så. 

Vi pratar med en tjej i 20-årsåldern. Blekt 

blont hårt, hårt sminkad, jeansjacka. Inte en 

chans att hon ställer upp på en intervju, men 

när vi är på väg att vända hejdar hon oss: 

– Jag hatar allting med det här. Jag hatar 

Berlin, folket i den här stan, jag hatar allting. 

De är alla fucking idiots. 

Innan vi lämnar Detlef Devrient berättar 

han att han en gång körde en amerikansk 

kille från en bordell. Sedan han hoppat in i 

bilen ringde amerikanen upp en vän i USA. 

– Han pratade om bordellen som ett barn 

på julafton. Han berättade att han hade haft 

Ronnie Hellströms 

VM-tips 

■ Fotbollslegenden Ronnie Hellström spelade 

tre VM-slutspel. Tillsammans med copywritern 

och fotbollsfantasten Anders 

Engzell har han gjort en VM-guide i fickformat 

för Scandlines. 

I guiden finns tips om restauranger, sevärdheter 

med mera, från de tre städer där 

svenska landslaget spelar. Men även Bremen 

där landslaget har sin förläggning och Hamburg, 

finns med. 

– Det finns tips på alltifrån shopping och 

museum till renodlade fotbollsupplysningar 

såsom supporterpubar och var storbildsskärmar 

finns, berättar Anders Engzell vars 

störst fotbollsmerit var då han som bollkalle, 

under fotbolls-EM 1992, blev klappad på 

huvudet av Gary Lineker... 

VM-guiden kan laddas ner på 

www.scandlines.se eller hämtas på Scandlines 

på Knutpunken. 

två tjejer som uppfyllde alla hans önskningar. 

Han nästan gapade till sin kompis: ”Det 

här är paradiset, kom hit!”. 

Paradis eller helvete, det kan bero på vem 

du frågar, men dagen efter vår nattliga taxiresa 

tar pr-kvinnan Miss Rahn emot oss på 

Artemis. En bordell, eller saunaclub, som 

ligger fem minuters körning från ett stort 

mässcenter, en kvart från Olympiastadion. 

100 kvinnor jobbar på Artemis, 600 gäster 

får plats. Och Miss Rahn har koll på Sveriges 

lagar. 

– Ni kanske tror att vi har tjejerna i kedjor 

här? 

Torskarna betalar 70 euro i inträde, VMpriset 

ligger på 55 euro. En halvtimme med 

en av de prostituerade kostar sedan ytterligare 

60 euro, i det ingår samlag med kondom. 

Allting på Artemis är mycket...ja, bordell-likt. 

Vinröda tapeter, speglar med guldramar, 

leopardmönstrade barstolar, champagne 

på kylning, jacuzzis och mindre glamoröst: 

hushållsrullar i varje soffa. När vi 

besöker bordellen på förmiddagen har några 

städerskor fullt upp. 

– Alla har höga förväntningar på VM, men 

att det skulle komma 40 000 prostituerade 

till Tyskland bara för VM tror jag inte på. På 

Artemis har vi alla flickor vi behöver. 

Också de prostituerade betalar för att 

komma in. 50 euro. I det ingår övernattning i 

hotellrummen på översta våningen. Pengarna 

från torskarna behåller de själva. Miss 

Rahn berättar att flickorna kommer från Ita- 

VM-feber 

till havs 

■ Kryssningsrederiet Royal Caribbean 

International kommer att som enda kryssningsföretag 

visa samtliga 64 VM-matcher 

på sina fem fartyg i som krysar runt Europa i 

sommar. 

Legend of the Seas, Voyager of the Seas, 

Splendour of the Seas och Brilliance of the 

Seas kryssar kring Medelhavet medan Jewel 

of the Seas håller till i Östersjön. 

Matcherna visas i barerna och på sportdäck, 

men är också tillgängliga för gästerna i 

hytten. 

Alla matcher går även i repris. 

”Fotbollsänkorna”, och då talar vi om både 

killar och tjejer, är inte bortglömda. Sportaktiviteter 

ombord inkluderar minigolf, 

klättring, skridskor, kickboxning och yoga. 

Spa-avdelningen erbjuder ansiktsbehandlingar, 

aromaterapi och arabisk ångrengöring/turkiskt 

bad. 

lien, Rumänien, Ryssland, Polen, Lettland, 

Slovenien och Tyskland. 

– För dem är det här bara ett vanligt jobb. 

Vi vet att det finns tvångsprostitution där 

ute, men vi kan inte ändra på allting. Vi kan 

bara se till att de flickor som vill jobba här är 

säkra. 

En av kvinnorna som jobbar här är 33 år 

och går under namnet Luna. Hon är iklädd 

en handduk och sandaler och ser ut som vilken 

33-åring som helst. Artemis betalar henne 

för att prata med journalister. För någon 

vecka sedan var BBC här. Luna dyker upp i 

sviten, pr-turen är välregisserad, och berättar 

att hon jobbat som prostituerad i sex år. 

Hon brukar bo två veckor i stöten här, men 

under VM stannar hon på Artemis hela tiden. 

Mellan jobbperioderna åker hon till sitt 

hem i Bayern – eller till mamma i ex-Jugoslavien. 

Ja, mamma vet vad hon jobbar med. 

Någon pojkvän har hon inte. 

– Jag gör det för pengarna, med dagens 

ekonomiska situation är svårt att få ett bra 

jobb där du tjänar bra, säger hon. 

Luna säger att hon kan spara en del pengar. 

– Jag får se vad som händer, kanske jag 

kan ha råd att öppna en butik eller något i 

framtiden. 

Pr-kvinnan Miss Rahn säger att hon har 

pluggat marknadsföring. Innan hon fick 

jobb på Artemis sålde hon bilar. 

I bottenvåningens porr-biograf ska det visas 

fotboll under VM. Vad nu kunderna säger 

om det. 

14 MAJ 2006 

Bordellen Artemis har 30 små rum och en lyxsvit. För lyxsviten, där prostituerade Luna poserar, 

får kunden betala 440 euro för en timme. En förnöjd sultan omgiven av fem lustfyllda 

kvinnor tittar ner på alltihop. 

Gräsdoft som 

turistattraktion 

■ I en tid då det internationella fotbollsförbundet 

har monopol på alla VM-souvenirer 

finns det trots allt något som fortfarande är 

gratis – luft. Eller? 

Ett tyskt företag lanserar nu sin speciella 

VM-souvenir. En liten kudde innehållande 

doften av nyklippt gräs. Kudden, med nyckelring 

och valfri nationsflagga från något av 

de 32 VM-deltagande länderna, kommer att 

kosta 5 euro. 

– Vi har fått in förhandsbeställningar på 

en miljon kuddar, påstår uppfinnaren Sebastian 

Otto. 

Prostitution, terrorism, huliganism, kommersialism, 

patriotism och halvtaskiga fotbollslåtar. 

Välkommen till fotbolls-VM 

2006? 

Nja, det finns också något annat. 

Några timmar innan vi ska flyga hem från 

Berlin passerar vi en skolgård i Charlottenburg-Wilmersdorf, 

Ernst-Habermann 

Schule. Tjejer och killar spelar mot varandra. 

Solen steker medan alla jagar boll som ystra 

Duracell-kaniner. De är 25 stycken femteklassare 

på en liten sjumannaplan. 

När målvakten ska skjuta ut bollen står allihop, 

samtliga 25 spelare, med båda händerna 

sträckta upp i luften medan de ropar 

att de är fria, att målvakten kan passa dem. 

Vid full tid står det 0-0. 

Då blir det straffar. Tjejerna sätter en 

straff, killarna sätter en. 

1-1. 

Sedan är lektionen slut. 

Båda målen gjordes med praktfulla tåfisar. 

Tåfisen har alltid varit underskattad. 

Peter Andersson 

peter.andersson@hd.se 

042-489 93 55 

Foto: Barbro Hallin 

barbro.hallin@hd.se 

042-489 92 68 

Shakespeare-drama 

av straffsparkar 

■ Ett parallellt Teater-VM kommer att arrangeras 

på teatrar från Hamburg till München 

under sommarens fotbollshysteri. 16 

improvisations-lag från hela världen kommer 

att delta i en tävling där lagen möts i en 

utlslagsturnering. Inga manuskript får vara 

repeterade och regin står den skrikande teaterpubliken 

för under föreställningens gång. 

Publiken kan till exempel be teaterlaget 

att göra ett Shakespeare-drama av en straffsparksläggning 

eller en opera av Jürgen 

Klinsmanns petning av målvakten Oliver 

Kahn. 

Publiken avgör också vilket lag som har 

vunnit. 

VM-finalen avgörs den 7 juli på Berliner 

Theater i Berlin.

14 MAJ 2006 

Tjejer mot killar. Radek Koszutski tokdribblar i en tröja där det står Ronaldo på ryggen. Den brasilianske spelare som avgjorde VM-finalen i Yokohama 2002. Själv håller 

polskättade Radek på Polen i sommar. 

SÖNDAG | 9

10 | SÖNDAG 

MITT FOTOALBUM 

DIDDI KASTENHOLT 

”Hey hey, my my, rock and roll can 

never die” sjunger Neil Young och för 

Helsingborgsprofilen Diddi Kastenholt 

kan inget vara sannare. Han har rockat 

så gott som hela livet och har inte 

minsta tanke på att ge upp musikkarriären. Nyligen var han 

i USA och spelade med Marc Bolans son Roland. Just nu 

pågår arbetet med gruppen Bai Bangs kommande platta. 

Albumet släpps senare i höst. Innan dess ska Diddi operera 

stämbanden för fjärde gången. 

■ Vår första riktiga Bai Bang-video spelades in för ”Behind 

enemy lines” 1989. Stellan Olsson, som gjort ”Sven Klangs 

kvintett”, regisserade videon. Vi hade hyrt in en dansk special 

effects-kille som fixade med skjutscenerna och när vi 

slängde handgranater. När skivbolaget fick se videon slog 

de bakut. De tyckte den var alldeles för våldsam och ville att 

vi skulle klippa bort de värsta scenerna. Men det ville inte 

Stellan gå med på. Nu tänker jag lägga in videon på vår 

hemsida. 

■ Min fru Trude. Det krävs en stark och 

förstående kvinna för att leva med en 

rockstjärna. Det är tur att Trude finns. 

Hon är en klippa. 

■ Min mamma Margot har alltid betytt 

mycket för mig. Ja, även pappa när han 

levde. Mamma har alltid funnits där och 

varit en trogen supporter. Och hon är lika 

vacker än i dag. 

■ Jag var ”personal drinking coordinator” åt Stonesgitarristen 

Ronnie Wood när han i början av 90-talet var i Sverige för att 

visa upp sina tavlor. Med på bilden är Ronnies fru och manager 

och några scandal beauties. Vi var runt i Göteborg, Stockholm, 

Malmö och Helsingborg där han ställde ut sina tavlor. Ronnie 

gjorde en tavla till mig också som han signerade, men den blev 

jag av med en natt när vi var ute och festade. 

14 MAJ 2006 

■ Min storebror 

Peter och jag tillsammans 

med vår 

far Ragnar. Peter 

sitter till vänster. 

Bilden är tagen i 

Kopparmölleparken. 

Där brukade vi spela 

fotboll. Jag är född 

på Hjälmshultsgatan 

alldeles i närheten. 

Tyvärr gick Peter 

bort tidigare i år. 

Peter var min störste 

supporter. 

Jag saknar honom. 

■ Vi höll på och planerade under ett helt år för en konsert med Helsingborgs Symfoniorkester. Dirigent 

var Jonas Dominique som är son till Carl-Axel och Monica Dominique. Det här var 1998. Vi var alltså 

före Metallica och deras symfoniorkesterkonsert. 

”Vi var alltså före Metallica” 

■ Jag har varit i Egypten åtta gånger. De verkar tycka om oss 

på nåt vis. Vi har lirat med sådana som Lionel Richie och rapparen 

Coolio. Det vanliga i Egypten är att ingenting fungerar. 

Är det sagt att repetionerna är kl 13 blir det kl 18. Dagen efter. 

Men pyramiderna är mäktiga.

14 MAJ 2006 

■ Familjen på semester i Spanien. Det här är mina barn Mick och Claudine. Ibland får de en att 

veta att man lever. Claudine sjunger bra och Mick spelar bra piano. Men jag vet inte om de 

kommer att syssla med musik framöver. Claudine håller mest på med gymnastik och för Mick 

är det fotboll som gäller. 

■ När jag inte är igång med musiken jobbar 

jag som idrottslärare på en skola här i 

Helsingborg. Det betyder väldigt mycket 

för mig. Det är kul att jobba med ungarna. 

Tjejen på bilden heter Mattika Onla-Mai. 

■ Bai Bang-bussen är mitt 

andra hem. Den luktar och 

smakar på ett speciellt sätt. 

När vi hoppar på bussen 

brukar jag säga att nu är 

klass 3c på skolresa. Från 

början hade vi en Mercedesbuss 

med släp när vi åkte 

runt. En gång när vi spelade 

på Kåren i Stockholm bytte 

vi till oss en större buss som 

tillhört Docenterna. Den var 

högerstyrd så det var ett jäkla 

jobb första gången jag 

körde den. Grabbarna fick 

sitta och skrika ”Hey, nu är 

du på väg över på fel sida”. 

Bussen vi har nu köpte vi 

hos Linjebuss i Lund. 

■ Jocke (Sandin) och jag tillsammans 

med Lemmy på Rainbow i Los Angeles. 

Vi känner Motörheads trummis Mickey 

Dee sedan tidigare och det var så vi 

kom i kontakt med Lemmy. Mickey 

berättade för ett tag sedan att Motörhead 

varit ute på turné och Lemmy 

hade festat konstant i ett par månader. 

En morgon fick han hjärtklappning och 

började ropa ”Oh, God, why me?”. 

Ja, det är ju också en fråga att ställa 

efter två månaders festande. 

■ Jag var officer 

i flygvapnet i slutet 

av 70-talet. Satt 

i flygledartornet. 

Men jag hade börjat 

spela redan då 

och en dag när jag 

satt där i tornet 

tänkte jag: ”Här 

kan jag inte sitta 

resten av livet”. 

SÖNDAG | 11 

■ Vi var nere i Tyskland och spelade in vid ett tillfälle. På samma gasthaus där vi bodde fanns en ungkarlsklubb som 

hade dräkter med lederhosen och allting. Vår trummis skulle komma ner lite senare så vi lånade en uppsättning kläder 

av tyskarna och åkte ut på flygplatsen och mötte honom klädda som på bilden. Vi hade med en extra uppsättning kläder 

och sa till honom att gå in på toaletten och byta om. När han kom ut igen hade vi bytt tillbaka till normala kläder. 

■ Gamle boxaren Ingemar Johansson var och sjöng lite Frank 

Sinatra med sina Hot Lips på en fest där jag också var. Jag frågade 

om jag fick testa och försöka få in ett slag på honom. ”Du 

kan la pröva” sa Ingo. Det gjorde jag inte. 

■ Vi var i Nashville och 

spelade tillsammans med 

Richard Marx och en del 

countryartister. Det var 

där jag träffade Johnny 

Cash och en annan countrylegend, 

William Lee 

Golden. Cash såg oss lira 

och efteråt sa han ”you 

guys really kick some 

country asses”. 

Berättat för: 

Stefan Lindqvist 

stefan.lindqvist@hd.se 

042-489 90 36

12 | SÖNDAG PORTRÄTTET 

Birgitta Stenberg lagar omelett 

med tomat och ost. Det lilla köket 

har lågt i tak och rymmer det 

nödvändigaste, men inte så 

mycket mer. Hennes vitmålade hus är ett av 

många på ön Åstol utanför bohuslänska 

Tjörn. Där trängs fina villor, några med 

byggställningar där husägarna jobbar för att 

villorna ska bli ännu finare. I hamnen ligger 

båtar som blänker i solen. Det är en ö för välanpassade. 

Här har Birgitta Stenberg – författaren, målaren, 

dramatikern, provokatören – bott sedan 

1965. När hon flyttade hit såg öborna 

snett på henne. Hennes sexuella radikalism 

och dekadenta sätt att leva accepterades förstås 

inte. 

Fyrtio år senare hejar hon familjärt på 

färjkarlen och småpratar med en man i hamnen 

som glatt ropar ”Hej Birgitta!” när han 

får syn på henne. Men den som frågar får 

svaret att hon inte känner sig som en av dem. 

Tiden har ändå inlemmat henne i gemenskapen, 

vare sig hon velat eller inte. 

– Det är konstigt nu när jag blivit accepterad. 

Att jag inte stör. Det har jag gjort hela 

mitt liv, men nu är det inte så, säger hon när 

hon i sin långa, svarta rock kliver runt på de 

kantiga klipporna på väg att visa den bästa 

utsikten. 

Birgitta Stenberg har skrivit ett 30-tal romaner, 

diktsamlingar, barn- och faktaböcker, 

men är kanske mest känd för sin självbiografiska 

svit som inkluderar ”Kärlek i Europa”, 

”Apelsinmannen”, ”Spanska trappan”, 

”Rapport” och senast ”Alla vilda” som kom 

2004. 

Nästa år kommer den sjätte och sista delen. 

Den handlar om barndomen och fadern. 

Det har tagit ett halvt liv att färdigställa romansviten, 

men nu är hon färdig. 

– Jag är klar med att skriva om mig själv 

nu. Det var ett uppdrag, och det är alltid 

skönt att vara klar med ett uppdrag. 

Det har aldrig funnits något alternativ till 

att skriva. ”Jag började när jag var fyra och 

sen blev det som det blev”, konstaterar hon 

enkelt. 

Nästan lika tidigt bestämde hon sig för att 

skriva självbiografiskt. 

– Det är så pass omfattande i sin enkelspårighet. 

Man kan se så mycket av omvärlden 

utifrån en människas liv. Politiskt, ekonomiskt... 

Och man och kvinna, det stilla förtrycket 

som var så självklart när jag var liten. 

”Den mörkhåriga reagerade inte och jag 

gissade att hon inte hade förstått språket. När 

hon sänkt glaset halvvägs gjorde hon en liten 

inbjudande gest med det. Jag pekade på mitt 

bröst och hon nickade att hon menat mig, hon 

log lite för vi var ju ensamma därinne. Hon 

var perfekt, det slog mej som en förälskelse, 

henne ville jag ha, leva med, ligga med”. 

I ”Kärlek i Europa” reser den unga Birgitta 

från Stockholm till Paris, Cannes, Rom och 

Capri. Hon låter nyfikenheten ta henne än 

hit, än dit. Hon provar allt, skyggar inte för 

något. Språket är osentimentalt och lakoniskt. 

När sex går från lust till obehag till 

övergrepp är det utan att hon gör särskilt 

stor sak av det. När jag frågar varför säger 

hon att hon valt att inte kommentera händelserna 

i böckerna. Läsaren får själv bedöma 

situationerna. 

Bara vid ett enda tillfälle gör hon en utifrånkommentar: 

”Det gick mig illa i Genève” 

skriver hon i början av ett kapitel som 

berättar om hur hon våldtogs av flera män. 

”Så gav de sej på mej igen. Det blev en sölig 

och otäck natt, jag grät och gav med mej och 

inte bara det, jag blev vän med dem”. 

– Att skriva om sånt här är en sorts katharsis, 

säger hon sittandes vid köksbordet. 

Något mer blir inte sagt i den frågan. 

På baksidan av ”Alla vilda” finns en bild av 

Birgitta Stenberg när hon ligger på rygg i 

orange bikini. Hennes unga kropp är brunbränd, 

hon har kastanjefärgat hår och ler lite 

kokett mot kameran. 

Nu är hon 73 år, hennes hår grått och för 

dagen är hon klädd i polotröja och raka mörka 

byxor. Men ögonen är desamma. Klara, 

blåa, vakna. 

– Jag tittar aldrig tillbaka, säger hon. 

Hon förklarar att hon inte känner igen sig 

i böckerna om sitt liv. Framförallt inte den 

hon var i ”Rapport”, som handlar om perioden 

på 60-talet när amfetaminet på allvar 

drog ner henne under ytan. 

– Utan knark tänker jag ju inte så. Jag kan 

se henne utifrån men jag kan inte gå in i henne. 

Den boken är tillägnad Brita och Augustin 

Mannerheim, vännerna som räddade henne 

från att knarka ihjäl sig genom att stänga in 

henne i sitt hus. Det var det som hjälpte när 

inte ens insikten om att hon slarvade bort 

sin talang kunde hålla henne från att ta ännu 

en sil. 

– Det var det värsta. Det och att mina vänner 

sa att det inte var nåt värde i det jag sa 

längre. Att jag blivit så fladdrig. 

”Vid femtiden kom jag till sans och då var 

sängen full av blod. Äcklad vacklade jag ut 

mot badrummet men stannade när jag mötte 

min blick i sovrumsspegeln. Såg dödskallen 

som börjar tecknas i mitt stramande magra 

ansikte. De blodiga låren och de sargade armarna. 

Ett blåsvart märke i ena armvecket 

där jag kommit åt en nerv”. 

14 MAJ 2006 

SKRIVANDE UTAN GRÄNSER. 

Birgitta Stenberg har levt ett liv som räckt till ett halvt dussin 

självbiografiska romaner. Ändå är många historier inte berättade. 

Hon är den före detta narkomanen som provocerat med sin 

liberala inställning till sex, som testat allt och undvikit inget. 

Men 73 år gammal kan hon konstatera att hon inte längre stör. 

BIRGITTA STENBERG 

Yrke: Författare med mera 

Född: 1932 i Stockholm 

Bor: På ön Åstol i Bohuslän och i hus i 

Tivedsskogarna på gränsen mellan Närke 

och Västergötland 

Familj: Maken Håkan Lagergren död sedan 

1991. Lever nu i ett triangelförhållande med 

ett gift par. 

■ OM ATT BLI KALLAD KONSTNÄR: 

”Jag är lite generad, jag är ingen riktig 

konstnär. Jag har bara gjort det hela livet 

för att vara lycklig med det.” 

■ OM DAGENS KVINNORÖRELSE: 

”Jag ska rösta på Fi även om de är galna 

hela bunten! När vi nu fått ett feministiskt 

parti är det klart man ska stödja dem.” 

■ OM DEN LÅNGA VÄNSKAPEN 

MED FÖRFATTAREN MÄRTA 

TIKKANEN: 

”Vi brevväxlar nästan dagligen, via fax. 

Vänskapen betyder väldigt mycket, det är 

ett stöd vi har i varandra. Vi skvallrar om 

allting!” 

Men till och med då antecknade hon, hela 

tiden. Eller ”samlade liv”, som hon själv beskriver 

det hon gjort sedan tidiga tonår. 

Nu finns alla hennes anteckningar i tryggt 

förvar bland de Kvinnohistoriska samlingarna 

på Göteborgs universitet. Där ligger alla 

bilder, alla brev, alla historier om möten 

med kvinnor, män, poeter, författare, narkomaner, 

UD-tjänstemän, prostituerade, fiskare, 

politiker. 

Bland alla berättelser finns den om personen 

som betytt mest: maken Håkan Lagergren, 

som dog för femton år sedan. Han kom 

till henne på Åstol i sällskap med en vän en 

dag i början av 70-talet. Birgitta Stenberg säger 

med ett klurigt leende att det var kärlek 

direkt. 

– Så jag drog till en tjej i Stockholm. Jag 

tänkte att det här går ju inte, det blir ju för livet! 

Men Birgitta kom tillbaka, och Håkan 

också. Och så levde de tillsammans, omväxlande 

på Åstol och i en stuga i Tivedsskogarna. 

Hon skrev utkast till böcker, han renskrev. 

I gengäld följde hon honom ut på havet 

i tre månader i sträck för att fiska. 

Det var inte smärtfritt. 

– Vi gifte oss sent och jag hade ju levt med 

tjejer mest. Vi rök ihop, fysiskt alltså. Vi klarade 

inte det där med äktenskap så bra. 

En dag mitt i ett bråk stannade hon upp 

och gick för att skriva en dikt istället för att 

fortsätta gräla. Nästa gång gick hon ut och 

målade en tavla. Efter det bråkade de aldrig 

mer. 

I den lilla båtboden hänger flera tavlor på 

väggen. Där finns tavlan Birgitta Stenberg 

målade när hon tyckte Håkan tog för stor 

plats. En annan föreställer en full Noak som 

ramlat av landgången och missar att två 

homosexuella par kliver på arken. 

På ett bord, lutad mot väggen, står en duk 

med ett skäggigt mansansikte målat i ljusa, 

brunröda färger. Den är inte färdig. 

– Jag försöker hitta min man som han såg 

ut. Det är inte riktigt rätt än, men jag vet vad 

det är som saknas. 

Emma Johansson 

emma.johansson@hd.se 

042-489 90 64 

Foto: Britt-Mari 

Olsson 

britt-mari.olsson@hd.se 

042-489 94 60

14 MAJ 2006 

PORTRÄTTET SÖNDAG | 13

14 | SÖNDAG MODE 

■ Vit klänning från Erica Second Hand, 199 kr 

Skjortklänning med markerad midja funkar till 

både fest och vardag. 

■ Scarf från Åhléns, 79 kr 

Vit scarf kan bäras runt halsen, midjan eller i håret. 

SVART & VITT 

RÄTT & HETT 

Nu går vi tillbaka till det klassiska 

modet i svart och vitt. I sommar är 

det nämligen riktigt hett med 

skarpa kontraster, till exempel i en 

helvit klädsel med svarta 

accessoarer. Låt dig inspireras av 

allt från Zebra-ränder, Karl 

Lagerfeld och klassisk elegans à 

la Jackie Onassis. 

■ Vit kappa från Cirkus, 

2 995 kr. 

Den trenchcoatinspirerade 

kappan med 

skärp i midjan passar för 

svala sommarkvällar. 

■ Vit klänning från Cirkus, 

998 kr. Den spännande 

skärningen gör den vita 

klänningen ovanlig. 

■ Vita jeans Dsquared från Zebra, 3 295 kr 

Vita jeans ger ett sommarfräscht intryck. 

■ Strumpbyxor 

Wolford från Twilfit, 

329 kr. 

Svartvita strumpbyxor 

i grafiskt mönster 

är riktigt hett. 

■ Bikini från Lindex, top 129 kr, byxa 99 kr 

Svartvitt funkar också på stranden. 

■ Vitt linne från Lindex, 179 kr 

Bronsknappar och halsdetaljer gör linnet mer 

intressant. 

14 MAJ 2006

14 MAJ 2006 

■ Svartvitmönstrad 

kofta från H & M, 198 

kr. Skarpa kontraster 

och snygg kort modell. 

■ Randig skjorta från H & M, 249 kr 

Skjortan är ett perfekt basplagg. 

■ Svarta skor Day 

från Zebra, 699 kr 

Satsa på ett par svarta skor 

till din helvita klädsel. 

■ Blommig tunika från 

Noa Noa, 649 kr 

Härliga kontraster 

i tunt, skönt material. 

■ Prickig kjol från Noa Noa, 599 kr 

Kjolen är både söt och elegant. 

MODE SÖNDAG | 15 

■ Skjorta från Erica Second Hand, 90 kr 

Optiska mönster á la 60-tal är på väg tillbaka. 

■ Vita shorts från Cirkus, 1298 kr 

Det här kommer att bli en hit i sommar. 

■ Svart skärp 

Malene Birger från 

Cirkus, 599 kr 

Ett svart skärp 

passar perfekt till 

vit klänning, byxa 

eller shorts. 

Text: 

Ewa Josefsson 

Foto: 

Jonathan Hökklo

16 | SÖNDAG KULTUR 

Kent Klich har följt Beth i över 20 år. Som fotograf 

och vän. Från hennes missbrukarliv till det nya liv 

hon fått – mot alla odds och tänkbar statistik. I nya 

utställningen ”En familjehistoria” letar han efter 

orsakerna till varför hennes liv blev som det blev. 

ETT PATOS 

STÖRRE ÄN 

KONSTEN 

Kent Klich gav ut den i dag klassiska fotodokumentationen 

”Beths bok” 1988. En 

plågsamt ingående studie av en narkomans 

liv in i minsta sargade ven, in på hennes 

och torskens nakna skinn. Det var en ovanligt 

gripande bok, men ovanlig på andra 

sätt också – fotograf Klich lät nämligen 

journaler skrivna av överläkare Svein Heinild 

publiceras i boken. Inom dokumentärfotot 

har det oftast sagts att bilderna ska 

kunna tala för sig själva. 

Kent Klich, som är utbildad psykolog 

och inte heller ser sig som en renodlad 

fotograf, var av den bestämda uppfattningen 

att texten behövdes för att vidga perspektivet. 

Doktor Heinild hade följt Beth 

sedan fyra års ålder tills hon fyllde 28 och 

sett en flicka som for illa växa upp till en 

prostituerad missbrukare. 

På 90-talet tog sig ”projektet Beth” en ny 

vändning. Beth ringde Kent, som hon numera 

betraktade som en nära och god vän, 

och berättade att hon blivit kär. Mannen 

var Kim, en dansk frånskild man med två 

barn som inte kom från missbrukarkretsar. 

Beth gick sedan flera år – och gör det än 

i dag – på metadon och hade lämnat 

knarkmiljön. Hon befann sig genom sin 

historia ändå i utkanten av den kulturen. 

För Beth var det som ett mirakel, inte bara 

borde missbruket ha tagit livet av henne 

flera gånger om. Nu stod hon här och var 

verkligt älskad i ett stabilt förhållande, för 

första gången i sitt liv. 

– Beth hade så svårt att förstå att någon 

kunde älska henne. Det var fantastiskt, säger 

Kent Klich. 

Han började fotografera henne igen. 

Projektet blev så småningom mer till en 

exkursion in i Beths förgångna. Man försökte 

förgäves få hennes mamma att prata 

om det som format dotterns liv. Man besökte 

barnhemmen, skolan, familjehemmen 

där Beth växt upp. Man plockade ihop 

bilderna ur familjealbumen och så lades 

ett lapptäcke – psykologiskt och bildligt – 

av Beths liv. Det blev till ”En familjehistoria”, 

den nu pågående utställningen på 

Konsthallen Nikolaj i Köpenhamn. 

Utställningen är dubbelt drabbande 

eftersom bilderna från den vuxne missbrukaren 

blandas med helt normala familjebilder. 

Beths mors familj var förmögen och 

det syns på fotografierna från släktmiddagarna. 

Inget av den djupt dysfunktionella 

föräldrarelationen kan spåras. Vi får vänta 

med sådana vittnesbörd till dess vi når 

längst in i rummet, där en projicerad 

videodagbok gjord av Beth, Klich och klip- 

Foto: JOHAN MALMBERG 

”Jag har en stark 

identifikation med 

människor som har det 

svårt. Särskilt 

frånvaron av familjen är 

mitt övergripande 

projekt.” 

Kent Klich 

paren Mikala Krogh visas. Videodagboken 

var Kent Klichs idé eftersom han ansåg att 

stillbilden inte var tillräcklig för att skildra 

”ett barns sökande efter kärlek”. 

Att Beth och Kent Klich är vänner, säger 

kanske allt. Men det bör ändå poängteras 

hur ovanligt det är att fotografen tar ett så 

aktivt intresse i den han fotograferar. Det 

dokumentära fotografiet som avhandlar 

sociala frågor balanserar ofta på gränsen 

till socialpornografi. Jag vet inte hur 

många historier jag hört om fotografer och 

filmare som plåtat, stuckit, fått publiken 

att gråta men efteråt totalt skitit i den som 

det handlat om. Beth har godkänt allt arbete 

– följden har, som ni kan läsa i vidstående 

intervju, till och med blivit att hon 

själv börjat skriva om sitt liv. 

Kent Klichs sociala patos är än större än 

hans fotokonst. Hans stora reportage 

handlar om gatubarn i Mexico och aidsdrabbade 

barn i Rumänien. 

– Jag har en stark identifikation med 

människor som har det svårt. Särskilt frånvaron 

av familjen är mitt övergripande 

projekt, att skildra liv där familjen inte är 

närvarande. 

Sin egen viktiga roll har han hela tiden 

varit medveten om. 

– För henne representerade jag drömmen 

om det normala. Jag var varken intresserad 

av att köpa sex eller droger. Mitt intresse för 

henne var som människa, säger han. 

”En familjehistoria” ställs ut på Konsthallen 

Nikolaj i Köpenhamn till och med 4 

juni. I höst blir utställningen bok. 

Johan Malmberg 

johan.malmberg@hd.se 

I famnen på en tidigare nära vän, år 1984. 

Historien 

om Beth 

Vi sätter oss på ett av de trendiga 

kaféer som flyttat in när Amager 

renoverats flott. Sippar på kaffet 

och låter solen steka i ansiktet. 

Beth har inget emot lite solbränna, säger 

hon, hon gillar inte det gråa junkieskinnet 

som gamla missbrukare dras med. Servitrisen 

smyger sig på och säger försynt att Beth 

inte får dricka av sin medhavda öl, men så 

fort hon är utom synhåll tar Beth en obstinat 

klunk och plirar med ögonen. Hon pratar 

och pratar och historierna från hennes liv 

flödar som strida medvetandeströmmar. 

Hon halkar in och ut ur berättelserna med 

bullriga skratt men landar oftast i slutändan 

i någon av sitt livs tre viktigaste gestalter. 

Hon kallar dem inte vid namn. Rätt och slätt 

är de ”Svensken”, ”Den gamle” och så hon 

som likt djävulen inte får nämnas vid namn, 

så henne kallar Beth för ”Henne”. Där finns 

en episk tyngd i de där gestalterna, än mer så 

när fragmenten ur Beths ryckiga livshistoria 

läggs samman. Men historien har landat där 

ändå. Naturligtvis. Något annat vore oundvikligt. 

HENNE 

Vi kan föreställa oss fadern som förgriper sig 

på ett barn. Men för de flesta av oss är det 

omöjligt att tänka oss Den Onda modern. I 

Beths fall fanns hon och det drabbade dottern 

från yngsta år. Det var modern som 

kunde bestraffa henne i blint raseri och det 

var hon som så småningom initierade sexuella 

övergrepp mot dottern. Det finns inga 

bra förklaringar, när Kent Klich och Beth arbetade 

med att söka upp hennes familjs historia 

sökte de också upp modern i samband 

med hennes 80-årsdag. Men modern ville 

inte berätta, inte då och inte nu. 

– Hon ödelade mitt liv. Nu sitter hon här 

inne, säger Beth och tar sig för magen. Varje 

gång hon rör på sig gör det ont. Men det är 

meningslöst att få henne att prata. Jag måste 

leva med det hon gjorde. Men jag kan aldrig 

förlåta. 

Beths tre syskon och far är döda. Nu är det 

bara hon och modern kvar i livet – och Beth 

tänker inte gå bort först, säger hon, det tänker 

hon inte bjuda på. Modern kallas bara 

för ”Henne”, hon grimaserar illa och säger 

att hon inte kan uttala ordet mor. Men hatet 

har ändå minskat. Sedan hon gjorde sin videodagbok 

till utställningen ”En familjehis- 

14 MAJ 2006 

toria” säger hon att det fötts nya tankar. Inte 

försoning, det vore omöjligt, men en känsla 

av att det inte går att dra på modern som 

ryggsäck livet ut. Det är en liknelse som 

återkommer: levnadshistorien som en ryggsäck. 

– Jag rätar min rygg. Jag klipper banden, 

det var något jag lärde mig redan som fyraåring. 

Mer kan jag inte prata om det. Man 

kan inte älta all skit. 

Men när det kommer till modern, ”Henne”, 

bubblar raseriet ändå upp. En berättelse 

handlar om moderns 80-årsdag och hur dottern 

togs emot, hur modern behandlade 

henne inställsamt, rentav ”satte henne på 

piedestal”. Det är alldeles bisarrt, det inser 

Beth och det sårar henne djupt trots allt vad 

hon har varit med om i sitt liv. Men det är 

också en insikt hon inser att hon fått av 

Svensken: att hon insett sambandet mellan 

barndomen och vuxenlivet. Kausaliteten 

hon lärt sig se vid 57 års ålder. 

SVENSKEN 

I de övre tonåren började Beth att gå på 

tunga droger och prostituera sig. Ett liv som 

ofelbart leder till undergång i de flesta fall, 

för henne hände något i början av 80-talet. 

En man som arbetade med missbrukare 

kom till Kent Klich och sa att han kände en 

kvinna som kunde tänka sig att få sin tillvaro 

dokumenterad. I dag kan Beth inte minnas 

vad det var som drev henne, som missbrukare 

har du knappast överskottsenergi till 

annat än att injicera och finansiera missbruket. 

– Det är ju inget liv. Jag minns inte ett skit 

av alla de åren. Frågade någon dig om vem 

som var Danmarks statsminister gapade 

man bara: Vad är en statsminister egentligen? 

Så tänker en junkie. 

Men det fanns något inom Beth, som på 

något sätt ville låta sig formuleras. Det vore 

fel att säga att hennes liv i dag är problemfritt, 

men hon är inte junkie, hon är klar i 

huvudet – och hon lever. Det är Kent Klichs 

förtjänst, det är hon klar över. 

– Han har betytt mycket, kanske räddade 

han livet på mig, annars hade jag fortsatt 

som förr. Han har alltid varit 100 procent ärlig 

och låtit mig vara med och bestämma till 

100 procent. Aldrig har jag träffat så ärliga 

människor som Kent och Tina (Enghoff, 

Klichs hustru).

14 MAJ 2006 

I ”Beths bok” (1988) fick Beth själv skriva 

om sitt liv. I ”En familjehistoria” får hon dokumentera 

sitt liv i en videodagbok. Hon inser 

betydelsen av att få vara med och reflektera 

över sitt liv, säger att den gett henne nya 

insikter. ”Svenskeren”, som hon alltid bara 

kallat honom, har betytt normalitet. En som 

varken ville köpa sex eller droger. Som fanns 

där och lyssnade och fanns till hands om det 

behövdes. Beth visar tillbaka en närmast rörande 

omsorg om honom. 

– Du vet, jag ringer helst ”Svensken” när 

jag är glad. Och på sistone har han sett lite 

trött ut, han har ju barn och har jobbat så 

hårt med utställningen. 

Barn. Hon berättar om hur hon som missbrukare 

gjorde aborter med grova stickor, 

det är en outhärdlig historia. Hon vill helst 

inte hamna i affekt kring sitt gamla liv – ”jag 

har inget att skämmas för. Vad annat kunde 

ha hänt med en sån barndom?” – ångrar just 

bara detta. 

– Jag kunde ha haft två söner. Det gör mig 

ont. 

Nu har hon börjat skriva. Eller hon säger 

att hon alltid skrivit; dikter eller bara lekt 

med ord som fått fogas samman. Hemma 

ligger nu också en samling noveller och Beth 

när en dröm om att de ska ges ut. Men vet 

ännu inte om hon vågar visa dem för någon. 

– Det är historier från mitt liv. Kärlekshistorierna 

är svårast att skriva, men där finns 

en sån. Jag har bett han författaren, Kim 

(Fupz Aakeson, som skrivit texter till utställningen) 

att titta på dem och komma med 

råd. 

DEN GAMLE 

Honom kallar hon för ”Den gamle”. Det är 

ett skämt, eftersom han är fyra år yngre än 

henne. Han heter Kim och de träffades för 

tolv år sedan. Det var då Beths liv började, 

det riktigt livet det som pågår nu, säger hon. 

Han har inte missbruksbakgrund, frånskild 

med barn och arbete. De flyttade ihop och 

har bott ihop sedan dess. 

Hon får sedan många år sin dagsdos på tre 

stesolid och 16 metadon. Det håller ihop 

henne. I dag ser hon sig inte som missbrukare, 

”absolut inte” säger hon med efter- 

tryck, för hon är hyfsat klar i huvudet och 

fattar vad som händer runt henne. Hon sover 

mycket. Hänger annars i närområdet på 

området med några vänner. Bara en av dem 

är missbrukare, men Beth har förutom ett 

återfall för några år sedan klarat sig att hålla 

ifrån. Själv säger hon att det hände något 

med henne i januari, det var under arbetet 

med videdagboken, hon klarnade till och 

fick en lust att ta tag i sitt liv. 

– Jag är glad för det liv jag fått med ”Den 

gamle”. Men nu var det något annat också, 

jag kände att jag inte bara ville existera. Jag 

ville… något mer. 

I sin ungdom sysslade hon med gymnastik, 

hon är övertygad om att det är grundkonditionen 

som fått henne att överleva. 

Och så spelade hon pingis, slog Silkeborgmästaren 

som 13-åring säger hon stolt. 

– Nu ska de bygga en ny idrottshall här på 

Amager. Jag skulle gärna vilja spela lite 

bordtennis. Svensken slog mig när vi spelade 

så jag får öva. 

Och så vill hon gå en kvällskurs i engelska. 

Hon tittar gärna på ”National Geographic” 

KULTUR SÖNDAG | 17 

Året är 1997 och Beth har lämnat missbruket och knarkarkretsarna. Livet har satt spår, nu går hon på metadon och tillvaron artar sig till det bättre. Foto: KENT KLICH 

En utslagen 

Beth från 

1984. En bild 

hon ogillar 

starkt, från 

ett liv som 

missbrukare 

hon minns 

väldigt lite av. 

”Det är ju inget liv. Jag minns inte 

ett skit av alla de åren. Frågade någon 

dig om vem som var Danmarks 

statsminister gapade man bara: 

Vad är en statsminister egentligen?” 

på tv och vill gärna hänga med bättre. Och 

kunna läsa på engelska. Och så vill hon fortsätta 

hålla föredrag om sitt liv. Hon är bra på 

det, säger hon, när hon talade inför 500 elever 

på Christianshavns gymnasium kunde 

man höra en knappnål falla. 

Historien om Beth är även en historia över 

konstens ansvar. Hur påverkar konsten den 

verklighet den skildrar och hur är den beredd 

att ta ansvar efter det att fotoutställningen/filmen/boken 

står färdig? I det mest 

kända missbrukarporträttet i Sverige, Stefan 

Jarls Modstrilogi, ombeds filmaren till slut 

att fara åt helvete och låta Kenta och hans 

familj vara. Han lyder inte – och levererar en 

oerhörd stark film. I Kent Klichs fall är det 

förhållandet till synes än mer problematiskt, 

Beth är nu hans vän och han ges ett ansvar 

bortom konstnärens. Han tar det ansvaret, 

ger Beth nya möjligheter. 

På så vis är historien om Beth både ett 

unikt ambitiöst fotoprojekt. Och en studie i 

medmänsklighet. 

Johan Malmberg

18 | SÖNDAG LIV & LUST 

LÄNGTAN EFTER BARNEN. 

Vad gör man om ens barn flyttar långt 

bort? Och hur känns det om de stannar 

så länge att de hinner skaffa familj? Då blir 

barnalängtan dubbelt så stor. Gunnar och 

Anita i Rydebäck vet hur det är att ha barn 

och barnbarn i en annan del av världen. 

14 MAJ 2006

14 MAJ 2006 

Vardagskontakten. Det är den de 

saknar mest, och så ungarnas 

pigga ögon och glada påhittighet. 

Trots att barnbarnen bor nästan 

på andra sidan jordklotet så känns det ändå 

lite som att de är närvarande i morföräldrarnas 

villa. På anslagstavlan i köket sitter babybildsurklipp 

från tidningen och halva kylskåpssidan 

är tapetserad med fotografier. 

– Den är så fin, bilden av Elin där hon tittar 

fram under sin röda mössa. Hon är en liten 

filur, säger Gunnar och pekar ut sitt favoritfotografi. 

– De är små och det är en tid då de utvecklas 

hela tiden. Bilderna blir i stället för den 

fysiska kontakten. Genom dem ser vi hur de 

förändras, säger Anita. 

Det började redan när äldsta dottern Karin 

för många år sedan letade sig först till 

USA för att studera och sedan till London 

för att arbeta som au pair. Föräldraoron satte 

in. Tärande, men framför allt härdande. 

– Vi var som mest oroliga när Karin var 

ute. Det är oroligt i världen, men det är det 

här hemma också. Det går inte att göra så 

mycket åt det, säger Anita. 

– Nej, och de måste få leva sitt liv, säger 

Gunnar och syftar på alla sina tre döttrar. 

För sju år sedan flyttade yngsta dottern 

Erika till Riyadh i Saudiarabien. Hennes 

pojkvän, som är it-tekniker, hade fått arbete 

och hon följde med. Ett år senare flyttade de 

vidare till emiratet Dubai på den arabiska 

halvön och kort därefter blev Erika gravid. 

Anita och Gunnar kunde följa graviditeten 

genom mejlade fotografier av den växande 

magen och telefonsamtal. Men särskilt oroliga 

var de inte. 

– Sjukvården är bättre där än i Sverige, 

mer omhändertagande. Man får ju betala för 

den, men är man försäkrad så täcks kostnaderna, 

säger Anita. 

Emmy föddes i oktober. Två månader tidigare 

hade första barnbarnet, Elin, fötts hemma 

i Helsingborg. Då var det väl ingen som 

kunde ana att även lilla Elin skulle bo utomlands 

inom loppet av ett par år. 

– Eftersom Elin är född här så är hon mer 

hemtam hos oss. Vi fick en stor närkontakt. 

Vi är pensionärer och hade mycket tid att 

träffa henne. Däremot tog det ett par år innan 

Emmy förstod att jag var hennes mormor, 

säger Anita. 

För snart två år sedan valde även Anita 

och Gunnars mellandotter Johanna, alltså 

Elins mamma, att följa med till Singapore 

där maken hade erbjudits ett treårskontrakt 

för ett svenskt storföretag. 

– De var naturligtvis rädda för att vi inte 

skulle vilja att de åkte. Men jag tyckte att det 

var roligt för dem, säger Anita. 

Hon har en positiv inställning till nya idéer 

och utmaningar. Hon är ganska säker på 

att även hon hade tagit chansen att arbeta 

utomlands när hon var ung, om den bara 

hade funnits. Anita tror att det är viktigt att 

uppskatta och uppmuntra barnens vilja att 

åka ut i världen. Gunnar håller med. Fast 

han, som lider av svår reumatism och därför 

Illustration: MARTIN HEDÉN 

inte kan resa långt, hade helst sett att döttrarna 

hade valt ett land som låg lite närmare. 

Som Tyskland eller Frankrike. 

– Då hade det varit lättare för oss att åka 

dit och lättare för dem att åka hem. Nu kommer 

de bara en gång om året, säger han. 

– Det känns knepigt. Lite bakvänt. Vi skulle 

gärna ha dem hemma. Jag känner att både 

vi och de missar något, säger Anita. 

Trots avståndet är kontakten med döttrarna 

och deras familjer tät. De tar till nya 

tekniker för att kommunicera. Oftast genom 

mejl eller chat och in i mellan pratar de i telefon. 

Genom en webbkamera kan de se varandra 

under tiden. Och så har Anita och 

Gunnar rest för att hälsa på. För ungefär ett 

år sedan tillbringade de en månad hos Johanna, 

svärsonen Fredrik och Elin i Singapore. 

Men årets resa till Dubai fick Anita göra 

själv. Gunnar hade varit sjuk under vintern 

och orkade därför inte med den långa 

flygresan. Så Anita fick på egen hand ägna 

sig åt Emmy och hennes 18 månader gamla 

lillebror Filip. 

– Jag upplevde det som väldigt nyttigt. Jag 

fick en helt annan kontakt med barnen. Emmy 

som är lite blyg vågade till och med komma 

in till mormor på morgonen. Det hade 

hon inte gjort innan. 

Anita och Gunnar är inte oroliga för sina 

döttrar och deras familjer. Men ibland funderar 

de över hur framtiden ska te sig. Om 

de någonsin kommer hem till Sverige igen 

och om barnbarnen kan känna att de har sina 

rötter här eller om de hellre kommer att 

vilja bosätta sig utomlands. 

– Jag tänker på hur det blir när Johanna 

och Erika kommer hit och ska skaffa jobb. 

Båda är just nu hemmafruar och har ju missat 

en del år på arbetsmarknaden. Det kan 

kännas lite oroligt, men ansvaret får de ju 

själva ta, säger Anita. 

Gunnar och Anita är i färd med att flytta 

från huset som de bott i de senaste 40 åren. I 

hallen väntar boktravar inslagna i brunt 

papper och så fort höghuset intill Rydebäcks 

centrum är färdigbyggt går flyttlasset. Det är 

redan bestämt att Anitas ateljé även ska vara 

gästrum. 

– Det är viktigt. Om barnbarnen vill övernatta 

ska det finnas den möjligheten. Så har 

det alltid varit, säger hon. 

De saknar och längtar efter sina barn och 

barnbarn. Livet är tomt utan dem i närheten 

och ibland känns det som att de inte känner 

barnbarnen så väl som de skulle ha velat. 

– Joel föddes när de var på besök här i 

Sverige. Det var bra eftersom vi fick se honom 

från början. Det blev mer verkligt, något 

att ta på, säger Anita. 

– Ja, och så hann han döpas innan de åkte 

tillbaka till Dubai, säger Gunnar. 

Nu inväntar de sommarens månadslånga 

besök. Anita längtar efter att få måla tillsammans 

med barnbarnen, som hon ofta brukar 

göra, Gunnar ser fram emot busiga ungar 

och spring i huset. 

Jenny Petersson 

jenny.petersson@hd.se 

042-489 91 92 

Fotnot: Personerna i texten heter 

egentligen något annat. 

■ Hör av dej med 

synpunkter kring 

artiklarna på Liv & lust! 

Har du tips och idéer 

om vad du vill läsa om? 

Mejla till 

jenny.petersson@hd.se 

eller skriv till 

”Liv & lust”, HD, 251 83 

Helsingborg. 

LIV & LUST SÖNDAG | 19 

FRÅGA EXPERTERNA 

På Liv&lust kan du ställa frågor om sex och 

samlevnad. Barnmorskan Anders Karlsson, 

socionomen Susanna Collin, psykologen och 

psykoterapeuten Bo C Lindberg och läkaren 

Viveca Engevall från Sexologimottagningen 

svarar på en eller två frågor varje vecka. 

Viveca 

Engevall 

Anders 

Karlsson 

Susanna 

Collin 

Bo C 

Lindberg 

■ När man talar om erogena zoner är 

det ofta i samband med hur man ska få 

kvinnan att tända. Hur är det med mannen, 

har han också erogena zoner och 

var på kroppen finns de i så fall? 

Nyfiken 

SVAR: 

Erogena zoner kommer av grekiskans 

eros genes, i betydelsen ”som väcker 

kärlek”. Områden på människokroppen 

vilka sexuellt kan retas vid beröring. 

Att området runt könsorgan och insidan 

av låren är särskilt känsliga för beröring 

och sexuell stimulans är tämligen 

välkänt för de flesta. 

Även området mellan pungen och 

ändtarmsöppningen sägs vara ett av de 

känsligaste ställena på manskroppen. 

Inom österländsk filosofi betraktas detta 

ställe som en port där den sexuella 

energin strömmar in och ut. Det har säkert 

att göra med att prostatakörteln 

ligger innanför och området runt prostata 

är extra känsligt för sexuell stimulering. 

Kroppen har dock långt fler känsliga 

punkter än många tror. 

Att leta reda på varandras erogena 

zoner är en upptäcktsfärd som aldrig 

borde ta slut! Alla våra sinnen aktiveras 

och det är nödvändigt att använda 

fantasin. Kroppen är inte ett mekaniskt 

föremål som bara behöver nya tändstift 

någon gång då och då. Kroppen är levande 

och föränderlig. Det är våra 

känslor och våra erogena zoner också. 

Kropp och känslor hänger ihop, hjärnan 

är vår kanske största erogena zon. 

Där sitter fantasin, flirten, upptakten, 

förspelet. Det kan vara spännande att 

också utforska de ställen på kroppen 

som kanske inte alltid är de man först 

tänker på som upphetsande, stimulerande. 

Exempel på sådana områden 

kan vara nacke, ansikte, huvud, handflator, 

örsnibbar. 

Örsnibbarna blir lätt röda av upphetsning 

eller om man blir generad. 

Blodgenomströmningen är således 

stor, huden tunn och därav känsligheten. 

Hela huden och kroppen har en 

potential som erogen zon. Våra erogena 

zoner flyttar på sig, går i dvala, vaknar 

till liv igen, nya uppstår. 

Det största hotet mot lust och tändning 

är utan tvekan förutsägbarhet och 

långtråkighet. 

Susanna Collin 

FRÅGA OM SEX 

Mejla din fråga till livolust@hd.se 

eller skriv till Redaktionen Jenny 

Petersson 251 83 Helsingborg 

så vidarebefordrar vi dem till 

Sexologimottagningen. 

Redaktionen förbehåller sig rätten att vid 

publicering redigera och korta texten. 

Insänt material returneras inte.

14 MAJ 2006 

VECKANS ORD 

antirobotsida 

Vi är inne i försäljningsfas 5. Sista chansen. 

Det enda som klarnat under resan är att 

Autobahn är en ringlande stig genom tysk 

snårskog och att ett lättillgängligt jippo förvandlats 

till en hägring. 

Arrangörernas försäljningsservice på 

internet har hela våren presenterat 64 

drabbningar där samtliga biljettkategorier 

markerats med ilsket röda kryss. 

Angola–Iran och Costa Rica–Ecuador är lika 

ouppnåeliga fotbollsfester som värdnationens 

alla matcher eller självaste finalen. 

Total jämlikhet alltså. VM blir en tv-angelägenhet, 

ofta med gapande hål på läktaren. 

I veckan hittade i alla fall en nördig kamrat 

nätnyckeln till Olympiastadion i Berlin. 

Räddaren i nöden och hindret på vägen stavas 

a-n-t-i-r-o-b-o-t-s-i-d-a. Fifa (Internationella 

fotbollsförbundet) har petat in den 

för att systemet inte ska missbrukas av nån 

snillrik jävel som vill tränga sig i kön och 

parkera med automatisk inloggningstaktik. 

Inledningsvis är allt begripligt. Endast 

återlämnade ströpaket finns kvar och lyckligt 

lottade får en pdf-fil att kvittera mot ett 

godtyckligt knippe biljetter. Här några god- 

VARFÖR 

SLOCKNAR 

STEARIN- 

LJUSET? 

bitar i den tricksiga sista minuten-texten: 

”Klicka på ‘Continue with order’-knappen. 

Man kommer då till en ‘Antirobot’-sida 

med en bild på fem bokstäver/siffror som 

man ska skriva i en ruta. Därefter är det 

tänkt att loginsidan ska komma. Det gör den 

inte, för det har tagit alldeles för lång tid. I 

stället kommer man till en väntrumsida eller 

till en sida som säger att paketen inte längre 

finns kvar.” 

Nu ges en överkurslektion i hur datorns 

klocka manipuleras för att lura antirobotsidan. 

En obegripligt lång adress på flera 

hundra tecken följer och en kristallklar delförklaring: 

”I stället för id=WME_NO_SESSION står 

det nåt liknande id=WME67530114 

6588095M och vi är på en secure-sida... ...Nu 

är det bara att ligga och pumpa på ‘F5’-knappen 

för att uppdatera. Håller man på så kan 

det dyka upp ett paket.” 

Målet ligger öppet. Vi är en straffspark 

från slutspel. 

Då slår en brutal tvåfotstacklingar undan 

benen: 

VARDAGSMYSTERIET Vi rätar ut frågetecknen kring vardagslivets klurigheter 

Hurra, hurra, hurra, hurraaaa…och så blåser 

födelsedagsbarnet på tårtans ljus. 

Att ljusen då slocknar är självklart. 

Fast lika självklart är att en brasa brinner 

bättre om man blåser på den. Vad är det för 

skillnad? 

Till att börja med krävs tre saker för en 

eld: Syre, värme och ett brännbart material, 

till exempel trä eller papper. 

Hur hög värmen måste vara, beror på vilket 

materialet är. I lågan på ett stearinljus är 

det uppemot 1.400 grader. Torrt trä börjar 

brinna vid 500 grader, medan papper antänds 

vid drygt 200 grader. 

Men om man tillför extra syre, börjar det 

brinna vid lägre temperaturer. Så om syrehalten 

i jordens atmosfär av nån anledning 

skulle höjas, skulle vi drabbas av fler eldsvådor 

och skogsbränder. 

Alla de tre faktorerna – syre, värme och 

brännbart material – hänger alltså ihop och 

är beroende av varandra. Om en av dem tas 

bort, dör elden. 

Ett stearinljus brinner så länge det får 

bränsle från det smälta stearinet som sugs 

upp i veken, så länge det finns syre och så 

länge värmen runt veken är tillräckligt hög. 

Och det som händer när man blåser på tårtljusen, 

är att luften kyls ner. Ljusets veke blir 

plötsligt kall och lågan slocknar. 

– Man blåser helt enkelt bort alla de varma 

gaser som elden behöver för att leva, 

konstaterar Martin Cederwall, professor i 

teoretisk fysik på Chalmers tekniska högskola. 

Varför händer då inte samma sak med brasan? 

- Om man blåser försiktigt på en brasa, så 

flammar den upp och får mer liv därför att vi 

tillför extra syre. Men det får ju inte bli för 

”En sak som inte är riktigt bra är att man 

inte får någon bekräftelse på att köpet fungerat.” 

Rött kort! Ridå. 

Nationalencyklopedin har ingen definition 

av antirobotsida. Däremot av en vuxen 

kusin och några små halvsyskon. 

■ Antirobotrobot: en robot avsedd att 

bekämpa anfallande robotar. 

■ Anti: mot, motståndare mot något. 

■ Robot: manipulator, fast eller rörlig, 

med datoriserad styrning och inbyggd 

flexibilitet. 

■ Sida: endera delen av område 

eller föremål. 

Per Ohlsson 

per.ohlsson@hd.se 

042-489 90 28 

Fotnot: Den som har bättre tålamod kan 

leta biljettpaket på webbsidan: fifaworldcup.yahoo.com/06/. 

Geniala söktips finns 

på: www.campsweden.se/ 

Foto: SCANPIX 

mycket kall luft, då slocknar elden. Så visst 

kan man blåsa ut en liten brasa också - om 

man blåser tillräckligt hårt. 

Ett enkelt experiment är att blåsa ut ett 

stearinljus och snabbt föra en tänd tändsticka 

in i rökstrimman ovanför ljuset. Eftersom 

röken egentligen är ett litet moln av kolväten 

från den fortfarande varma veken kan 

röken antändas. Elden ”tänder neråt” tills 

den når veken och ljuset börjar brinna som 

vanligt. 

Skämtljusen som kallas evighetsljus funkar 

nästan likadant. 

- Lågan slocknar nån sekund, men tänds 

igen eftersom veken innehåller glödtrådar 

med samma kemikalier som i tändstickor, 

berättar Bengt Olander på Buttericks, som 

säljer skämtartiklar. 

Mats Fahlgren 

Pratminus Reportage 

HALLÅ DÄR... 

Helgar du 

vilodagen? 

SÖNDAG | 21 

Suzanne Svensson, Helsingborg: 

– Det tycker jag nog. Jag har en dag 

när jag gör som jag vill – utan krav och 

måsten. Jag ställer inte klockan på väckning, 

så jag vaknar nog inte förrän vid 10, 

eller 11. 

Kent Andreasson: 

– Jag ägnar söndagen en speciell tanke. 

Jag vårdar den som en vilodag för mig 

och min familj. Det är en dag när vi gör 

saker tillsammans. Förra söndagen var vi 

på Håkull och vandrade. 

Alexander Leckström, Helsingborg: 

– Ja, det kan jag säga. Jag jobbar varje 

dag utom söndag så för mig blir den som 

en lördag. Jag försöker slappa så mycket 

som möjligt, träffa polare, spela spel. Men 

oftast ligger jag nog hemma och är bakfull. 

Ann Weis, Helsingborg: 

– Jag tar det lugnt varje dag för tillfället. 

Jag är arbetslös. Söndagen är nog 

den enda dagen när man kan slöa utan 

att få dåligt samvete. Men när jag 

jobbade låg jag mest hemma i soffan 

och titade på tv på söndagarna. 

Ulla af Ekström, Höganäs: 

– Nej, det gör jag inte. Jag är pensionär 

så jag tar dagen som jag vill när jag vill. 

Det var skillnad när man var yrkesverksam. 

Text: Peter Andersson 

Foto: Anders Malmberg

22 | SÖNDAG DRYCK 

Budweiser släpper 

in Bitburger i VM 

■ Amerikanska bryggerigiganten Anheuser-Busch 

är en av fotbolls-VM:s största 

sponsorer. Deras storsäljare heter Budweiser. 

Enligt ursprungsdealen var det 

meningen att ingen annan öl än Budweiser 

skulle säljas på de arenor där de 64 

VM-matcherna avgörs. 

Detta beslut fick tyska ölvänner att gå i 

taket. Chockvågor lär ha gått genom nationen. 

Av rädsla för 

att stöta sig med 

stora tyska ölkonsumenter 

(Tyskland är 

världens tredje 

största ölmarknad 

efter USA 

och Kina) back- 

ade Anheuser-Busch och tillät det tyska 

bryggeriet Bitburger att också sälja sin öl, 

mer känd som ”Bit”, på arenorna. 

Detta är inte helt okomplicerat. Efter 

bråk om namnrättigheter saluförs amerikanska 

Budweiser i Tyskland under namnet 

”Anheuser-Busch Bud”. Bara ”Bud” 

är inte tillåtet eftersom Bitburger anser 

att det påminner för mycket om ”Bit”, 

medan ”Budweiser” är förbehållet tjeckiska 

bryggeriet Budweiser Budvar. 

Men för att vara schysta mot Anheuser-Busch, 

som ju varit schysta mot Bitburger, 

ger tyskarna amerikanerna tillstånd 

att kalla sin öl ”Bud” på VM-arenorna. 

Jänkarna har stora förhoppningar om 

att fotbolls-VM ska göra européer välvilligt 

inställda till deras något vattniga 

brygd. Men, som Anheuser-Buschs vice 

president säger till Reuters: 

– Vi förstår att smaken är en viktig del 

av produkten öl, och européer, tyskar i 

synnerhet, gillar en starkare, beskare 

produkt. 

Ironiskt nog har Anheuser-Busch tyska 

rötter. Byggeriet startades i slutet av 

1800-talet i St Louis, USA, av tyska immigranter. 

Så man kan säga att ”Bud” kommer 

hem till sommaren. 

Köpenhamn laddar 

för ölfestival 

■ Det är nu mindre än en vecka kvar tills 

Københavnske øldage slår upp sina portar 

i Valbyhallen. För 75 danska kronor 

släpps man in, får provsmakarglas, festivalguide 

och två poletter som kan omsättas 

till öl. Vill man köpa fler poletter i entrén 

finns möjlighet till det. 

Flera av de största ölbryggerierna kommer 

att finnas på plats med sitt sortiment. 

Dessutom ska nyheter inom bryggerinäringen 

presenteras. För att besökarna ska 

kunna testa så många olika ölsorter som 

möjligt utan att bli alltför glada i hatten 

har arrangörerna bestämt att smakproverna 

endast får vara mellan fem och tio 

centiliter stora. 

Öppettiderna är följande: fredag den 19 

maj klockan 16–23, lördag den 20 maj 

12–23 och söndag den 21 maj 12–18. 

Avpolletterad Bond 

gör ölreklam 

■ Pierce Brosnan har 

tvingats lämna över 

rollen som James 

Bond till Daniel Craig. 

Det hindrar dock inte 

gamle ”Remington 

Steele” från att tjäna 

en hacka genom att 

agera 007-liknande 

agent i portugisisk ölreklam. 

Deppa inte, det behöver 

inte vara Budweiser 

i glasen. 

007 – med rätt 

att tjäna pengar 

på öl. 

Det är bryggeriet Central de Cervejas 

som anlitat Brosnan för två 45-sekundersfilmer. 

I dessa sägs skådisen figurera 

i situationer som kunde ha varit hämtade 

från valfri Bond-film. 

Champagnen med svart etikett hade enligt våra tester inte samma kvalitet som de flaskor som hade guldgul etikett. 

Enligt tester vi låtit göra smakar champagnen Jacquart Brut 

Mosaïque Blanc de Blancs 1996 olika beroende på vilken etikett 

som sitter på flaskan. Detta trots att artikelnumret på Systembolaget 

är detsamma och kvaliteten, enligt Lydie Carlier på 

Jacquart & Asssocies Distribution, ska vara densamma. 

SAMMA NAMN, NUMMER OCH ÅRGÅNG 

– MEN SMAKEN SKILJER SIG ÅT 

Den champagne som skiljer sig så mycket 

åt i smak, beroende på vilken färg etiketten 

har, är alltså en Jacquart Brut Mosaïque 

Blanc de Blancs 1996. Champagnen har artikelnummer 

7714 på Systembolaget och kostar 

349 kronor. Den har antingen sålts med 

en guldfärgad etikett eller med en svartfärgad 

etikett. 

Att ett och samma vin från en producent 

kan säljas med olika etiketter är inte vanligt 

förekommande, men lagligt. Anledningen 

till detta kan vara många. Det kan handla om 

en modernisering, alternativt att vinproducenten 

vill understryka en förändring som 

kan gälla företaget eller vinet. 

Men det är sällan vin med olika etiketter, 

men med exakt samma namn och årgång, 

skiljer sig så mycket åt i smak. Därför är det 

anmärkningsvärt att champagnen Jacquart 

Brut Mosaïque Blanc de Blancs 1996 smakar 

så olika, beroende på vilken etikett som sitter 

på flaskan. Att det dessutom rör sig om 

ett vin som har en unik årgång, är en Blanc 

de Blancs och kommer från det franska distriktet 

Champagne gör det ännu mer uppseendeväckande. 

Wilhelm Engström på Scandinavian Wine 

& food är den som importerar Jacquart Brut 

Mosaïque Blanc de Blancs 1996. 

– Något klagomål har vi inte fått under de 

år vi sålt denna produkt, förrän vi hörde från 

dig. Det är mycket märkligt, säger han. 

Är det då möjligt att kontrollera de upplevda 

olikheterna på något annat sätt än den 

sensoriska bedömning som görs av en vinprovare? 

Går det att ”bekräfta” en upplevd 

smakskillnad med hjälp av modern analys & 

mätteknik? För att undersöka det tog vi kontakt 

med Örebro universitet, avdelning MH 

(miljö och hälsa). 

Forskningsområdet innefattar miljöke- 

Champagnen undersöktes grundligt vid 

universitetet i Örebro. En professor och 

en doktorand utförde testerna. 

misk analys, miljötoxikologi och miljömedicin. 

Det är en forskning som behandlar den 

yttre miljön, vår livsmiljö och näringskedjan 

ur ett risk- och hälsoperspektiv. 

MH-gruppen består av ett tiotal forskare 

som leds av Gunilla Lindström som är professor 

i miljökemi. MH-gruppen har redan 

tidigare forskat om viners utsatthet i samband 

med yttre påverkan. 

Bert van Bavel, professor i analytisk kemi, 

och doktoranden Terhi Uusitalo var de som 

utförde testerna. 

Som underlag i testen kontrollerades fyra 

flaskor, alla med samma artikelnummer. De 

märktes noggrant upp. Själva undersökningen 

utfördes på så sätt att när en flaska 

öppnats, togs ett prov av innehållet. Forskarna 

förde över och injicerade därefter 

provet i mätinstrumentet. Detta instrument, 

14 MAJ 2006 

ett så kallat GC-MS-instrument, kan ge specifika 

utslag för doft respektive smakämnen 

i vin. Mätningen skulle visa oss resultat på 

alla befintliga doft- respektive smakämnen i 

varje enskild flaska, ett unikt fingeravtryck. 

För en oinsatt kan man likna det skriftliga 

resultatet, fingeravtrycken, med ett diagram 

som visar kurvor med höga respektive låga 

staplar. På fackspråk heter det kromatogram. 

Topparna i varje vins kromatogram 

kan därefter jämföras för att se om de överensstämmer 

eller avviker från varandra. Går 

man på djupet med informationen i kromatogrammet 

kan man i varje del av kurvan utläsa 

specifika masstal. De ger ökad bakgrundsinformation 

avseende det exakta 

innehållet. 

Undersökningen visade på stora smakskillnader 

mellan innehållet i flaskorna med 

olika etiketter. Den sensoriska provningen, 

vinprovarens näsa samt smaklökar, hade 

därför rätt. Enligt testerna var det alltså inte 

samma vin, trots samma artikelnummer och 

namn. 

Men på Jacquart & Asssocies Distribution 

som tillverkar Jacquart Brut Mosaïque 

Blanc de Blancs 1996 håller man inte med 

om att det finns en kvalitetsskillnad mellan 

flaskorna med olika etiketter. 

– Kvaliteten är densamma, säger Lydie 

Carlier som arbetar på företaget. 

På Systembolagets inköpsavdelning säger 

man att det inte längre finns några flaskor 

ute i butikerna med den mörka etiketten, det 

vill säga den som enligt våra tester var ”udda” 

och inte höll samma kvalitet som den 

guldgula, ursprungliga. TT Spektra 

Elke Jung Holm 

elke.jung.holm@ttspektra.se

14 MAJ 2006 

KRÖNIKAN 

PETER 

ANDERSSON 

VECKANS 

RESMÅL 

Staden ligger i regionen 

Côte d´Azur vid Medelhavskusten. 

Den kända 

strandpromenaden 

i staden heter ”La 

promenade des Anglais”. 

Var med och tävla om resecheckar 

från Resia, värde 

2 000 kr! 

2:a pris är två biobiljetter. 

Gissa veckans resmål med 

hjälp av vår ledtråd och bild. 

GÖR SÅ HÄR: 

Motivera också med max 20 ord varför 

just du vill vinna en resa. Vi vill ha ditt 

svar och motivering senast onsdag 

17/5. Skicka svaret med e-post till 

resa@hd.se, eller skicka ett vykort 

märkt ”Veckans resmål” till Helsingborgs 

Dagblad AB, 251 83 Helsingborg. 

Den kände museiintendenten Jacques 

Sauniére stapplade genom den valvkrönta 

öppningen som ledde till museets 

Grande Galerie. Han kastade sig 

mot den första tavla han fick syn på, en Caravaggio”. 

Verkar den meningen bekant? Läs igen. Inte? 

Du tillhör en minoritetsgrupp mindre än 

gruppen småländska samer som ägnar sig åt 

pantomimteater. 

Man skulle kunna ställa ut dig i en hage på 

Fredriksdal. 

Titta, en människa som inte har läst ”Da Vinci-koden”. 

Mata henne inte. 

Möjligen tog jag i lite där. 

Nej, jag tror inte det. 

Res till den minsta flygplatsen i Mongoliet, ta 

en buss till närmaste minsta stad, gå därifrån 

rakt ut i öknen tills du hittar en liten eremitisk 

man som lever under en djurhud med sin samling 

av namngivna gråsuggor. Han har läst ”Da 

Vinci-koden”. Två gånger. Det finns encelliga 

meteoritorganismer som kastats mot jordens yta 

från avlägsna galaxer som är väl insatta i Robert 

Langdons konspirationsteorier. För helsike, Tomas 

Brolin (mannen som en gång fick frågan 

”Läser du böcker?” och svarade ”Så sjuk blir jag 

aldrig”) har memorerat in Jesus släktträd efter 

Dan Browns idéer. 

Okej, något lite tar jag i. 

Men det påstås att en miljon svenskar har läst 

den här litterära pandemin. En miljon! I hela 

världen ska den ha sålt i 40 miljoner ex. Och på 

fredag har filmen, med Tom Hanks i fet akademikerfrissa, 

världspremiär. 

Om regissör Ron Howard inte har varit självmordsbenägen 

nog att göra om storyn till ett existentiellt 

kammarspel inspelat i motljus så kommer 

den att bli en av alla tiders kassasuccéer. 

För några veckor sedan föll brorsan ihop för 

”Da Vinci”-trycket. Efter något år av heroisk 

kamp mot människor som frågade ”Har du inte 

läst den?” höll det inte längre, allt brast. Han läste 

bokjäveln. 

Ja, den var helt okej. Det är inget fel på boken, 

om man vill ha underhållning (ditt betyg är relaterat 

till under vilken fas av hysterin som du 

nappade). 

Ändå kunde jag bara beklaga brorsans kapitulation. 

Jag har stor respekt för alla som ännu står 

emot. Kämpa på! Ni är alla tappra självständiga 

människor som har levt fullständigt fungerande 

liv långt innan världen började älta om den heliga 

Graalen på fullt allvar. Slut er samman, stötta 

varandra. Ni kommer att anklagas för att ha 

sjukliga motvallstendenser, ni kommer att få diagnosen 

”total brist på nyfikenhet över vad 

resten av mänskligheten pratar om”. 

Men ändå, er kamp är ädel. 

För några år sedan satt vi och lyfte tjeckisk 

pilsner på Nick’s i Ängelholm. Vi malde på – förljugna 

anekdoter blandades med utspel om att 

återinföra straffpåföljden ituslitning mellan hästar 

på offentlig plats – men det var när samtalet 

halkade in på Lasse Åberg som chocken kom. Då 

säger Robban plötsligt: 

– Jag har inte sett ”Sällskapsresan”. 

Det gick ett sus genom baren. Sedan blev det 

tyst. Atomvintertyst. Det fanns inget att säga. 

Den svensk som inte har sett ”Sällskapsresan” 

innehar övernaturliga egenskaper. Vi hade alla 

blivit mindre förvånade om Robban hade visat 

sig vara en transsexuell BoIS-fientlig varulv. 

Inte långt därefter råkade Robban se ”Sällskapsresan” 

på tv. Det var synd. 

En av de tappraste motvallarna, den danske 

författaren Peter Høeg, meddelade i veckan att 

han gett upp en mångårig fåfäng kamp mot världen. 

Länge har han levt utan tv, radio, klocka och 

”Ändå kunde jag bara beklaga brorsans kapitulation. 

Jag har stor respekt för alla som ännu står emot. ” 

ÖVRIGA KRÖNIKÖRER: ANNA-KARIN ERICSON ÅSA MOBERG LISBETH SCHÖN 

Gissa resmålet! 

SÖNDAG | 23 

telefon, men nu, ja allt är över. Høeg har hållit 

sig undan medierna i tio år, men nu suckade han: 

”Jag har sålt mig totalt. Jag har en storbilds-tv, 

bredband och massor av telefoner”. 

Sorgligt. 

Och jo, han ska släppa nya boken ”Den stille 

pige” den 19 maj. Bredband kostar. 

”Okej, säg du adjö till världen och lev i en grotta”, 

väser nu en söndagssur läsare. 

Det har jag förståelse för. 

Men varför kan man inte få vara sist med något? 

Varför denna fixering vid att vara först? Den 

första hunden i rymden. Den första människan 

på månen. Den förste människan under fyra minuter 

på den engelska milen. Den förste människan 

som kan stava till Swinoujscie utan att googla. 

Den förste i all ära, men den siste? 

Den siste mohikanen är mycket ensam i den 

här kategorin. 

Javisst, det var nog ensamt att vandra omkring 

som den siste mohikanen, men det kan vara trist 

i en fårskock också. Om alla tyskar hade bestämt 

sig för att vara den siste som läste ”Mein Kampf” 

hade Hitler slutat som en söndersupen hökonstmålare. 

Ju mer jag tänker på det, desto klokare verkar 

mitt resonemang. 

Jag är medveten om att det kan ses som ett bevis 

för att man inte ska tänka så mycket. 

Men ändå... ja, jag ångrar att jag läste den. 

Tänk att få bli den siste människan i världen 

som läste ”Da Vinci-koden”. 

Den dörren är stängd. Men kanske kan detta 

bli den sista krönikan någonsin om ”Da Vincikoden”. 

Det hade varit fint. 

peter.andersson@hd.se 

Tävla och 

vinn! 

Varje söndag! 

Rätt svar 7/5: Moskva 

1:a pris vann Lennart 

Emnell, Rydebäck 

2:a pris vann Stig 

Carlsson, Ängelholm 

För att kunna delta i tävlingen måste 

du vara prenumerant. Gå in på hd.se/ 

kundcenter/prenumeration för att 

bli prenumerant. Vinnarna utses bland 

de deltagare som svarat rätt på frågan 

och avgörande blir vem som har skrivit 

den roligaste/fyndigaste motiveringen. 

En jury utser vinnarna som kommer att 

kontaktas personligen samt publiceras 

veckovis i söndagsbilagan. Vinsten kan 

ej bytas mot kontanter. Eventuell 

vinstskatt betalas av vinnaren.

NU HOPPAS TYSKLAND PÅ EN NY ERA - Helsingborgs Dagblad

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?