c-m edenborg. det gick åt helvete – ett förord kring de <strong>grekisk</strong>a tragedierna När livet går åt helvete är det s<strong>vår</strong>t att låta bli att fråga varför. Lidande och smärta driver människor att tänka. Om de stannar på halva vägen hamnar de lätt i någon idé om nytta eller religion: antingen ”jag har i alla fall blivit klokare av erfarenheten” eller ”livet är lidande och ett mysterium och bara Gud som skapat världen kan förstå det stora sammanhanget”. Men om de söker ett djupare svar, kommer de att passera igenom långa kedjor av troliga men ändå otillräckliga orsaker och syften för att slutligen hamna i denna insikt: det gick helt enkelt åt helvete. Omöjliga konflikter, kompromisslösa krav, överdriven stolthet eller, oftast, bara några löjliga missförstånd leder till gränslösa katastrofer och ohyggligt lidande. Och det finns ingen mening i det, ingen nytta, inget utvecklande, inget metafysiskt. Bara skuld, skam, ånger, äckel, ruelse och tusen oförutsägbara effekter. Det gick åt helvete. Sonen kunde inte veta att den otrevlige gubben han slog ihjäl var hans pappa eller att den snygga men lite till åren komna bruden han gifte sig med var hans mamma. Mamman som slet huvudet av sin son för att en gud gjort henne galen hade inget val: hon fick ingen rättvis chans. Visst finns det personer som verkligen vill ont. Men de har också sina skäl: kåthet, förälskelse, förtvivlan, sinnessjukdom. Eller hämnd. Och hämndens kedjereaktion har ingen hejd. När den väl avstannat är marken täckt av döda, sårade, förtvivlade och bittra mödrar, fäder, barn och gamlingar. Det har hänt igen: det gick åt helvete. Och det gjorde ont som själve fan. Det har gjort ont i alla tider och överallt. Och det tycks aldrig ta slut. Svaghet, förvirring, stolthet, dumhet, bakslughet och girighet upphör aldrig att sönderslita det som kärlek, rättrådighet, storsinthet, gästfrihet och ansvarsfullhet bygger upp – och omvänt. Världen kryllar helt enkelt av smärta. Den enes kärlek bryts mot den andres kärlek: vem hugger först? Och föräldrarna klagar över sina dödade barn. De klagar och gråter och klagar och tar sedan ihjäl någon annans barn. Få av karaktärerna i de <strong>grekisk</strong>a tragedierna är helt igenom goda eller onda. De flesta är mer eller mindre smutsiga. Men vilka mäktiga känslor som skakar dem! Det oändliga trotset, den förkrossande sorgen, den sönderslitande kärleken och det blodtörstiga hatet skänker texterna deras mänsklighet. Genom historien har stora filosofer skapat teorier om de <strong>grekisk</strong>a tragediernas väsen. De har hävdat att det handlar om förhållandet mellan individens frihet och samhällets ordning; om mäns förtryck och kvinnors motstånd; om omöjligheten av en tredje ståndpunkt; om motsättningen mellan den privata rätten till hämnd och statens monopol på våld; om gränsen mellan mänsklighet och natur. Men tragedierna har inget väsen. Många slags konflikter kan väcka de tragiska känslorna. Vi kan bara vara säkra på en sak: det kommer vid någon punkt att gå rejält åt helvete. - hämtat ur De <strong>grekisk</strong>a tragedierna (Vertigo förlag, 2005), en bok som samlat 26 dramer i svensk översättning. du luktar gott. -----------------------------du luktar … du luktar -----------------------------människa. du luktar -----------------------------sol. du luktar som ------------------------------ någon som är ledsen.