Lyman alfa-skogen

Knut Lundmark 23
Slutsatsen blir därför att "It does not seem very plausible that the change in μ rad [ett mått på rotationen] with distance
from the center should express any phenomenon arising from the actual internal motions of the nebula. It is perhaps
more reasonable to assume its cause to be instrumental or optical [...]" [32] Han säger det inte rent ut, men om
Lundmark hade rätt var van Maanens resultat blott produkter av en bristfällig metod och rent önsketänkande.
Det lundmarkska sidan skulle med tiden gå segrande ur denna strid om universums uppbyggnad [33] , den så kallade
Stora debatten. Idag vet vi att spiralnebulosorna verkligen är avlägsna stjärnsystem, jämförbara med vår egen
Vintergata. Numera talar vi om spiralgalaxer. Lundmark var pionjär och gjorde centrala insatser för denna sak, men
det var inte hans forskning som till sist avgjorde saken. 1924 upptäckte den amerikanske astronomen Edwin Hubble
så kallade Cepheider både i Andromeda- och Triangelnebulosan. Detta var en typ av variabla stjärnor med
egenskaper som gjorde dem till mycket pålitliga avståndsindikatorer. I en artikel publicerad 1925 tillkännagav han
upptäckten samtidigt som han visade att dessa nebulosor måste ligga minst en miljon ljusår bort. [34]
Novor och supernovor
En helt avgörande förutsättning för Lundmarks beräkning av avståndet
till Andromeda-nebulosan var föreställningen om att alla novor, oavsett
var de befinner sig, alltid når samma absoluta magnitud. Värdet på
denna absoluta magnitud var emellertid inte helt fastlagt, vilket
Lundmark förstås var väl medveten om. Redan i sin avhandling
menade han att tillgängliga data antyder att värdet borde höjas. Han
fortsätter att brottas med frågan och speciellt med en ovanligt ljusstark
nova i Andromedanebulosan (S Andromedae) och några år senare
publicerar han en artikel där han löser problemet genom att istället
Animation av en supernovaexplosion.
föreslår att vi måste skilja på två typer av novor, en övre, ljusstarkare klass (upper-class) och en nedre, ljussvagare
(lower-class). [35] Lundmarks terminologi slog inte an, men däremot vann själva uppdelningen med tiden bred
uppslutning. Vem som konstruerade det moderna begreppsparet novor–supernovor är oklart – möjligen hade
Lundmark ett finger med i spelet även här – men det började användas under 30-talet. [36]
Striden med Hubble om nebulosornas klassifikation
En modern representation av Hubbles
klassificering.
Parallellt med forskningen om avstånden till spiralnebulsorna,
intresserade sig Lundmark också i en rad studier för frågan om hur
olika typer av nebulosor skulle klassificeras och hur detta kunde
relateras till deras utveckling över tid. Frågan aktualiserades bland
annat av att man i fotografiska undersökningar upptäckte fler och fler
av dessa objekt, och att en systematik därmed var av nöden. Redan
1925 publicerade han en grovindelning där han tänkte sig att
utomgalaktiska nebulosorna (det vill säga vad vi kallar galaxer)
utvecklas från sfäriska nebulosor, via elliptiska, tidiga spiraler och sena
spiraler till oregelbundna nebulosor. [37] Året därpå publicerade han en
mer utvecklad modell. [38] Ungefär samtidigt hade emellertid Edwin Hubble skapat ett eget och snarlikt
klassifikationssystem, Hubbleserien. När han förberedde publiceringen upptäckte han att Lundmark redan hunnit
före. Hubble blev rasande och anklagade i sin artikeln Lundmark för plagiat. [39] Lundmark försvarade sig med att
detta var tillfälligheternas spel och att deras system förvisso var snarlika, men att grunderna för klassifikationen
skilde sig väsentligt. Vetenskapshistorisk forskning har också visat att Lundmark i opublicerad form haft sin
klassifikation klar redan 1922. [40]