Lyman alfa-skogen

Uranus ringar 31
Den slutgiltiga upptäckten av Uranus ringar gjordes av astronomerna James L. Elliot, Edward W. Dunham och
Douglas J. Mink den 10 mars 1977 med hjälp av Kuiper Airborne Observatory genom serendipitet. De planerade att
använda ockultationen mellan Uranus och stjärnan SAO 158687 för att studera planetens atmosfär. När de sedan
analyserade sin insamlade data insåg de dock att stjärnan kortvarigt var utom synhåll vid fem tillfällen, både före och
efter att den förmörkades av planeten. De slöt sig till att detta måste bero på att ett ringsystem med smala ringar
måste finnas där. [16] [17] De observerade ockultation vid fem tillfällen och de angav dem med de grekiska
bokstäverna α, β, γ, δ och ε i deras första rapport till IAU Central Bureau for Astronomical Telegrams. [16] Detta sätt
att ange ringarna har använts sedan dess. Senare fann de ytterligare fyra ringar: en mellan β- och γ-ringarna och tre
stycken inom α-ringen. [18] Den förstnämnda namngavs till η-ringen medan de övriga tre angavs med siffrorna 4, 5
och 6 — enligt numreringen av okultationen i en artikel. [19] Uranus ringsystem var det andra ringsystemet som
upptäcktes i solsystemet, efter Saturnus ringsystem. [2]
När rymdsonden Voyager 2 år 1986 flög igenom Uranus närområde avbildades ringarna. [8] Två svagare ringar
avslöjades och det totala antalet kända ringar uppgick då till elva. [8] Hubbleteleskopet upptäckte ytterligare ett par
oupptäckta ringar åren 2003–2005 och det totala antalet kända ringar uppgår nu till 13. Genom upptäckten av dessa
tidigare okända ringar dubblerade den radie som ringsystemet tidigare troddes ha. [1] Hubbles avbildade även två små
satelliter för första gången, varav en av dem, månen Mab, delar sin bana med den yttersta ringen. [20]
De smala huvudringarna
ε-ringen
ε-ringen, epsilonringen, är den ljusstarkaste och tätaste
delen av Uranus ringssystem och står ensam för cirka
två tredjedelar av det ljus som reflekteras från
ringarna. [8] [10] Även om det är den av Uranus ringar
som avviker mest från en perfekt cirkel så har den en
försumbar inklination. [21] Att ringens bana inte är en
perfekt cirkel får dess ljusstyrka att variera över tid.
Den radiellt strukturerade ljusstyrkan från ε-ringen är
starkast närmast apsis och svagast närmast periapsis. [22]
Förhållandet mellan den maximala och den minimala
ljusstyrkan är cirka 2,5–3,0. [5] Dessa variationer hänger
En närbild av Uranus ε-ring.
samman med variationer i ringens bred, vilken är 19,7 km vid periapsis och 96,4 km vid apsis. [22] Då ringarna blir
bredare minskar mängden skugga från de övriga partiklarna och fler av dem blir synliga, vilket leder till en högre
integrerad reflexförmåga. [9] Skillnaden i bred mättes direkt från bilder tagna av Voyager 2. ε-ringen var en av de två
ringar som analyserades av Voyagers kamera. [8] Detta indikerar att ringarna inte är optiskt tunna. Faktum är att
observationer av okultationen både från marken och från rymdsonden visade att dess normala optiska djupet [c]
varierar mellan 0,5 och 2,5, [22] [23] det högsta närmast periapsis. ε-ringen ekvivalenta djup [d] är cirka 47 km och är
konstant runt banan. [22]