Lyman alfa-skogen

Uranus ringar 33
δ-ringen
δ-ringen, deltaringen, är cirkelformad och något böjd. [21] Ringen
förevisar en ännu oförklarlig azimutal avvikelse i det normala
optiska djupet och bredden. [6] En möjlig förklaring till detta är att
ringen har en azimutal vågliknande struktur, exciterad av en liten
måne precis innanför den. [26] Den skarpa yttre kanten av δ-ringen är
i resonans 23:22 med Cordelia. [27] δ-ringen består av två
beståndsdelar: en smal del som är optiskt tät, och en bred med
introvärt axel med ett lågt optiskt djup. [6] Den smala delens bredd är
4,1–6,1 km och det ekvivalenta djupet är cirka 2,2 km, vilket
motsvarar ett normalt optiskt djup av cirka 0,3–0,6. [22] Ringens
breda del är cirka 10–12 km bred och det ekvivalenta djupet är cirka
0,3 km. Detta indikerar ett lågt normalt optiskt djup av 3 × 10 −2 . [22]
[28]
Detta är känt endast genom ockultationsdata eftersom Voyager
[8] [28]
2:sbildexperiment misslyckades med att analysera δ-ringen.
När ringen observerades i framåtspridd geometri av Voyager 2
framstod ringen som relativt ljusstark. Något som kan förklaras med
stoft i den breda beståndsdelen. [8] Den breda delen är geometriskt
tjockare än den smala delen. Detta stöds av det observationer som
gjordes vid en serie av händelser då ringarna plan korsade varandra
år 2007. Då ökade δ-ringen i ljusstyrka vilket är ett beteende som är
i linje med vad som förväntas av en ring som samtidigt är
geometriskt tjock och optiskt tunn. [7]
γ-ringen
Jämförelse mellan Uranus ringar i framåtspritt och
bakåtspritt ljus (bilderna tagna av Voyager 2 år 1986).
γ-ringen, gammaringen, är smal, optiskt kompakt och har någon excentricitet. Dess baninklination är närmast
noll. [21] Ringens bredd varierar mellan 3,6 och 4,7 km, även om det likvärdiga optiska djupet är konstant på
3,3 km. [22] Det normala optiska djupet hos γ-ringen är 0,7–0,9. Då några av ringarnas plan korsade varandra år 2007
försvann γ-ringen vilket betyder att den är geometriskt tunn precis som ε-ringen, [6] och utan stoft. [7] Bredden och det
normala optiska djupet hos γ-ringen visar stora azimutala variationer. [6] Mekanismen för hur en sådan smal ring hålls
avgränsad är inte känd men det har noterats att den skarpa inre kanten av γ-ringen är i resonans med 6:5 med
[27] [29]
Ophelia.
η-ringen
η-ringen, etaringen, saknar omloppsexcentricitet och inklination. [21] Precis som δ-ringen består den av två
beståndsdelar: en smal och optiskt tät del och ett brett yttre utsprång med lågt optiskt djup. [8] Den smala delens bredd
är 1,9–2,7 km och det ekvivalenta djupet är cirka 0,42 km, vilket motsvarar till det normala optiska djupet av
omkring 0,16–0,25. [22] Den breda delen är cirka 40 km bred och dess ekvivalenta djup är nära 0,85 km, vilket
indikerar ett lågt normalt optiskt djup av 2 × 10 −2 . [22] Bilder från Voyager 2 avgjorde det hela. [8] I framåtspritt ljus
framstår η-ringen som ljusstark vilket indikerar att stora mängder stoft finns i den ringen, troligtvis i den breda
delen. [8] Den breda delen är mycket tjockare (geometriskt) än den smalare. Denna slutsatts stöds av de observationer
som gjordes 2007 då några av ringarna korsade varandra. Då uppvisade η-ringen ökad ljusstyrka och blev den näst
ljusstarkaste delen i ringsystemet. Detta överstämmer med uppförandet hos en geometriskt tjock, men samtidigt
optiskt tunn ring. [7] Likt majoriteten av de övriga ringarna så visar η-ringen signifikanta azimutala variationer i det
normala optiska djupet och bredden. Den smala delen försvinner rent av på vissa ställen. [6]