Roligt och surrealistiskt om Snövit och sju miffon - RBU
Roligt och surrealistiskt om Snövit och sju miffon - RBU
Roligt och surrealistiskt om Snövit och sju miffon - RBU
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Varje steg ett framsteg<br />
NOVELL AV GÖREL RÅSMARK HAMMAR • ILLUSTRATIONER JANE MORÉN<br />
Sett ur en liten rullstols perspektiv är tre år<br />
en mycket lång tid. Sett ur två unga föräldrars<br />
kan tre år vara en oändlighet; en oändlig<br />
utsträckthet av väntan <strong>och</strong> vånda, av värk. Ja,<br />
det känns s<strong>om</strong> värk; det där trycket s<strong>om</strong> sätter sig<br />
runt huvudet <strong>och</strong> drar åt <strong>om</strong> tankarna nu när de<br />
återigen ska packa för några dagars <strong>sju</strong>khusvistelse.<br />
Ordna med post <strong>och</strong> bl<strong>om</strong>vattning, dra ur<br />
jacken med händer s<strong>om</strong> rör sig trevande. Mekaniskt<br />
fullföljer deras händer ännu en orospackning.<br />
Det är stora väskan <strong>och</strong> lilla väskan; inte så<br />
mycket i den lilla. Gosedjuret så klart; den redan<br />
luggslitna kaninen med sönderbitna öron. Och så<br />
rullstolen, den s<strong>om</strong> alltid följer barnet.<br />
Sjukhuset är en befästning. En stor orubblig<br />
betongbefästning med hål i. Dessa långa rader av<br />
gluggar där bleka skuggor glider förbi; inga<br />
skönjbara ansikten, inga händer s<strong>om</strong> talar.<br />
Inne i <strong>sju</strong>khuset finns det så många händer.<br />
Många är snabba. Snabba <strong>och</strong> otydliga eller snabba<br />
<strong>och</strong> mjuka. En del dröjer kvar lite eftertänksamt<br />
på en axel eller över ett knä. Landar s<strong>om</strong><br />
stora labbar <strong>och</strong> breder ut sig med värme. Barn<br />
har landningsytor s<strong>om</strong> lockar händer till sig. Allt<br />
det där s<strong>om</strong> orden inte mäktar med letar sig fram<br />
i händer s<strong>om</strong> varsamt stryker över kinder <strong>och</strong><br />
hårfästen.<br />
Pappan skjuter rullstolen in gen<strong>om</strong> entrén <strong>och</strong><br />
fram till hissen. En vägg av plåt öppnar sig <strong>och</strong><br />
sluter sig, <strong>om</strong> <strong>och</strong> <strong>om</strong> igen.<br />
Hissen talar med klanglös stämma. Alltid<br />
samma sak; <strong>om</strong> man vill att den ska säga något<br />
annat måste man åka till en annan våning än den<br />
tänkta.<br />
Mamman frågar pappan <strong>om</strong> han k<strong>om</strong> ihåg att<br />
dra ur mobilladdaren. Pappan frågar mamman<br />
<strong>om</strong> hon hämtat sandalerna hos ortopedingenjören<br />
<strong>och</strong> <strong>om</strong> hon lämnat återbud till tiden på habiliteringen.<br />
Att svara på de frågorna tar en våning.<br />
För vilken gång i ordningen står de utanför de<br />
här glasdörrarna? Det kan de inte svara på. De<br />
vill inte åka hit, <strong>och</strong> samtidigt: vill inget hellre än<br />
att just åka hit. För barnets skull förstås. För barnet,<br />
s<strong>om</strong> innanför de virvlande lockarna <strong>och</strong> den<br />
smala halsen har en slang s<strong>om</strong> känns egensinnig<br />
<strong>och</strong> hotfull. Och för den egna oron förstås. För<br />
att slippa ängslas över smygande sympt<strong>om</strong>.<br />
Någon möter i korridoren; ler mot dem <strong>och</strong><br />
ser med värme på barnet i rullstolen.<br />
Och alltid denna motstridighet: att inte vilja<br />
lämna ifrån sig <strong>och</strong> samtidigt vilja. Att vilja hålla<br />
fast vid barnet, hålla det tätt intill sig <strong>och</strong> inte låta<br />
någon utsätta henne för något s<strong>om</strong> är obehagligt.<br />
Och samtidigt en längtan efter att lämna över <strong>och</strong><br />
låta någon annan ta ansvaret; att få ta ledigt från<br />
oron. Oron är ett oroligt djur. Ibland ljudlöst<br />
slingrande <strong>och</strong> oberäkneligt s<strong>om</strong> en orm i sens<strong>om</strong>margräs<br />
<strong>och</strong> ibland s<strong>om</strong> en vildhäst. Inte<br />
låter den sig tämjas! Den rycker, sliter <strong>och</strong> vrenskas.<br />
En liten gosedjurskanin har trillat ner på korridorgolvet<br />
<strong>och</strong> räds för att bli överkörd.<br />
RULLSTOLAR TYCKER INTE OM att bli blöta på ryggen.<br />
Därför måste en liten röd rullstol stå alldeles<br />
ensam i <strong>om</strong>klädningsrummet i över en timme<br />
<strong>och</strong> bara på håll lyssna till allt plaskande <strong>och</strong> alla<br />
glada ivriga röster. Det är flera stycken s<strong>om</strong> han<br />
kan urskilja. En röst är lite grövre <strong>och</strong> bestämd.<br />
Den tillhör mannen s<strong>om</strong> alltid följer med till<br />
badet. Han är bra. Han brukar leka racer. När de<br />
tillsammans tar ut svängarna i kurvor s<strong>om</strong> inte<br />
finns <strong>och</strong> flickan kiknar av skratt då känns det så<br />
otroligt bra att vara just rullstol <strong>och</strong> inget annat.<br />
Aldrig i livet att den lilla rullstolen skulle vilja<br />
vara en tippbräda eller gångskenor!<br />
Nu hörs flickans röst. Kanske har hon just<br />
hoppat från kanten. Ja, kanske inte hoppat precis,<br />
men glidit i <strong>och</strong> blivit uppfångad av någon s<strong>om</strong><br />
sedan skjutsar henne högt upp i luften. Hennes<br />
skratt är s<strong>om</strong> vågstänk med mycket glitter. Det<br />
stiger <strong>och</strong> faller <strong>och</strong> pärlar sig. Stänker på andra<br />
s<strong>om</strong> också måste skratta.<br />
Hon kan flyta! Det är inget s<strong>om</strong> han har sett så<br />
klart men hon har berättat det. Första gången<br />
s<strong>om</strong> det fungerade berättade hon det för precis<br />
alla s<strong>om</strong> de mötte; i flera dagar berättade hon.<br />
Det är lätt att se det framför sig: hur hon ligger<br />
där med lockarna utbredda kring huvudet <strong>och</strong><br />
hur de smala benen s<strong>om</strong> vanligtvis är så tunga<br />
guppar på ytan. Och nyligen har hon lärt sig att ta<br />
stora tag med armarna så att hon glider fram på<br />
rygg! Nej, han har inte sett det, men hon har ju<br />
berättat. Hon har sagt att det går jättefort; att hon<br />
är snabbast i världen. I sin värld, tänker han. Och<br />
det är ju alldeles tillräckligt. Alla de andra barnen<br />
därinne, de s<strong>om</strong> ropar <strong>och</strong> skrattar, har ju alla<br />
sina egna världar <strong>och</strong> lever i övertygelsen <strong>om</strong> alltings<br />
möjlighet.<br />
Rullstolen har sett ibland på kvällarna när han<br />
står vid kortsidan av sängen att mamman k<strong>om</strong>mer<br />
in <strong>och</strong> ser en stund på flickan innan vägglampan<br />
släcks. Det är något i mammans ansikte<br />
s<strong>om</strong> säger att allt inte är möjligt. Det är svårt att<br />
förstå det där draget s<strong>om</strong> vilar runt hennes ögon.<br />
Lite sorgset är det. Lampan brukar lägga en skugga<br />
s<strong>om</strong> smyger över ena kinden <strong>och</strong> in i ögonvrån<br />
s<strong>om</strong> är lite blank.<br />
Då tänker rullstolen att det skulle vara fint att<br />
vara stor för då skulle mamman få prova att sitta<br />
<strong>och</strong> han skulle köra iväg, snabbt men ändå försiktigt,<br />
<strong>och</strong> hon skulle förstå att det är okay. Att det<br />
är alldeles okay att sitta i hon<strong>om</strong> på hans dyna.<br />
Då skulle han visa runt <strong>och</strong> låta henne upptäcka<br />
världen <strong>om</strong>kring sig på rullstolsvis. Kanske skulle<br />
hennes ögon vara mindre sorgsna då.<br />
Ortopedingenjören drar åt de sista kardborrebanden<br />
uppe på låren. Snabbt kontrollerar han<br />
de andra banden under knäna <strong>och</strong> ser så att sandalerna<br />
är åtdragna. Flickan har så fina fötter; lite<br />
20 RÖRELSE 1 • 10