Roligt och surrealistiskt om Snövit och sju miffon - RBU

More documents

Recommendations

Info

Mina resor lärde mig att klara av det oväntade Rasmus Isaksson, 29, har skrivit en bok om sig själv och utvecklingen från en halvt utsuddad person till en som tar plats och står för vem han är. Den heter Utfryst, Utdömd, Accepterad och Välkommen. En vinterkväll besöker han Unga Rörelsehindrade i Stockholm och säger: – Mitt resande har befriat mig. Det är under resorna jag har sett vad jag klarar av och när jag behöver be om hjälp. Allt kan inte planeras och av det har jag lärt mig problemlösning. Han är cool där han sitter med sin lap top påslagen med hållpunkter för sitt föredrag. Hans publik lyssnar intresserat och avbryter ibland med frågor. Rasmus berör med sin berättelse. Han vet vad han talar om och det gör ungdomarna också. De har egna erfarenheter. – Men hur fick du modet att börja resa? frågar någon. – Det tog mig lång tid, men idrotten fick i gång mig. Jag spelade kälkhockey och deltog i Paralympics. Har två brons och ett VMbrons. Jag reste med laget och fick lust till resandet. Fast numera tävlar jag inte längre. Tävlande stressar mig. HAN BLEV MODIGARE och modigare. Gjorde på egen hand en nästan tre veckor lång resa till Nya Zeeland. En annan gång när tillvaron såg lite halvtråkig ut sa hans bästa kompis Peter, rullstolsanvändare liksom Rasmus, att de borde åka till Brasilien. Sagt och gjort, inom en vecka var biljetterna ordnade och de kom till Rio de Janeiro. – Den resan var en bra övning i att klara av oväntade situationer. Mitt största funktionshinder där var inte funktionsnedsättningen utan att jag inte kunde portugisiska. Det orsakade en del missförstånd – men människorna var hjälpsamma och orädda för besvär. Ett av Peters framhjul pajade på en kullerstensgata. En man kom fram och tog av hjulet, sprang iväg, vi visste inte vart, inte om han skulle komma tillbaka, men en halvtimme senare återkom han med ett hopsvarvat hjul och satte tillbaka det. – Tänk er en hjälpmedelscentral i Rasmus Isaksson, som skrivit en bok om hur han lärt sig klara av sina svårigheter och vunnit omvärldens respekt, fick i januari hemkommunen Eslövs kulturpris som författare till Utfryst, Utdömd, Accepterad och Välkommen. Rasmus väg till självständighet och självacceptans ✓ Idrotten har gett honom självkänslan, han har provat många sporter och kunnat testa gränser. ✓ Han har lärt känna sin kropp ordentligt och de egna diagnoserna. ✓ Vad klarar han av och vad klarar han inte av? Ingen trodde han skulle kunna klippa gräsmattan utanför sin lägenhet – men med envishet hittade han en möjlighet. ✓ Det är viktigt att anta utmaningar, ta egna initiativ och få respons på det man gör. Sverige och att det skulle gå att fixa lika snabbt. Åhörarna skrattar. Rasmus är född med ryggmärgsbråck och har en shunt i huvudet, en sorts tryckreglerare. Han föreläser ett par gånger i månaden med utgångspunkt från sin bok, ibland oftare. Han har flera av de problem som är typiska för hans diagnos: svårt med tidsuppfattning, hålla ordning, avsluta uppgifter. Det berättar han redan i inledningen av sin presentation: – Jag är en riktig virrpanna. Ibland tappar jag tråden, men bli inte rädda, får jag bara lite tid hittar jag tillbaka igen. Om jag inte gör det direkt kommer jag på lite senare vad jag ville säga. – För mig känns det ibland som att jag har tio radioapparater på samtidigt. Det är då jag har svårt att hålla tråden. Det skapar ett lugn att han själv är klar över sina svårigheter, som lyssnare kopplar man av och han kommer av sig en gång en liten stund, på ett sätt som vem som helst kan göra, men ingen behövde sitta med hjärtat i halsgropen, han kom snabbt igen och vi var ju förvarnade. Efter gymnasiet har han studerat rehabiliteringsvetenskap på Malmö Högskola. Skrev en uppsats om att resa i rullstol, en annan om idrottens betydelse för rörelsehindrades livskvalitet. Han har också läst kurser i rehabteknik och IT på Lunds Tekniska Högskola och bjuds in som föreläsare för blivande socionomer i både Malmö och Lund. Han har en utbildning till mångfaldsinformatör och sitter i DHR:s styrelse. Är engagerad i biståndsarbete genom Shia, handikapprörelsens biståndsorgan. Har varit i Botswana och ska till Tanzania. Utbildar sig i vinter till personlig tränare och har startat egen firma. – Jag umgås bara med människor som ger mig något, säger han. Jag behöver det när jag själv tappar modet. De får i gång mig igen. Rasmus Isaksson: Utfryst, Utdömd, Accepterad och Välkommen, utgiven och bekostad av honom själv. Kan beställas på rasmus_bok@live.se tel: 0708-715693 – Numera tar jag eget ansvar, jag kan det och har lärt mig det, men det har tagit tid. I det ingår att jag kan be om hjälp och att omgivningen har tålamod med mig. Han beskriver sig skämtsamt som en mammagris. Bor i egen lägenhet i Eslöv, mamman bor 200 meter ifrån honom och de fikar nästan varje dag ihop. Nästa morgon träffas vi på hotellet där han övernattat i Stockholm innan tåget tar honom tillbaka till Eslöv. HAN BERÄTTAR att han innan han nådde den självkännedom och mognad han nu har var han drabbad av det han i sin bok kallar invalidiskt tänkande. Utmärkande är att man saknar initiativ, det är ett tillstånd som han tycker lite liknar en depression. – Man är zombieliknande och sätter ribban lågt. Är präglad av en självömkanstanke som man måste bli av med. Jag tvingade mig ut bland folk fast jag inte ville. Jag tror att man blir bemött som man visar att man vill bli bemött. Om man tror på sig själv klarar man allt. – Men det är en lång lärprocess. Det går inte att trycka på en knapp. Sedan februari 2008 har han gått ner i vikt från 110 kilo till nuvarande matchvikten på 80 kilo. Det skedde med hjälp av GI-metoden, mycket proteiner, nästan inga kolhydrater, och så tränar han på gym varje dag. – När jag reser har jag med ett intyg på engelska där det står om min shunt, mina njurproblem och delvisa förlamningar men att jag i övrigt är frisk och aktiv. – Jag har stort överseende med att folk observerar mig i rullstol på gym eller i nya sammanhang. Jag vill inte att man ska bortse från att jag har rullstol. TEXT OCH FOTO: RENÉE HÖGLIN RÖRELSE 1 • 10 19
Varje steg ett framsteg NOVELL AV GÖREL RÅSMARK HAMMAR • ILLUSTRATIONER JANE MORÉN Sett ur en liten rullstols perspektiv är tre år en mycket lång tid. Sett ur två unga föräldrars kan tre år vara en oändlighet; en oändlig utsträckthet av väntan och vånda, av värk. Ja, det känns som värk; det där trycket som sätter sig runt huvudet och drar åt om tankarna nu när de återigen ska packa för några dagars sjukhusvistelse. Ordna med post och blomvattning, dra ur jacken med händer som rör sig trevande. Mekaniskt fullföljer deras händer ännu en orospackning. Det är stora väskan och lilla väskan; inte så mycket i den lilla. Gosedjuret så klart; den redan luggslitna kaninen med sönderbitna öron. Och så rullstolen, den som alltid följer barnet. Sjukhuset är en befästning. En stor orubblig betongbefästning med hål i. Dessa långa rader av gluggar där bleka skuggor glider förbi; inga skönjbara ansikten, inga händer som talar. Inne i sjukhuset finns det så många händer. Många är snabba. Snabba och otydliga eller snabba och mjuka. En del dröjer kvar lite eftertänksamt på en axel eller över ett knä. Landar som stora labbar och breder ut sig med värme. Barn har landningsytor som lockar händer till sig. Allt det där som orden inte mäktar med letar sig fram i händer som varsamt stryker över kinder och hårfästen. Pappan skjuter rullstolen in genom entrén och fram till hissen. En vägg av plåt öppnar sig och sluter sig, om och om igen. Hissen talar med klanglös stämma. Alltid samma sak; om man vill att den ska säga något annat måste man åka till en annan våning än den tänkta. Mamman frågar pappan om han kom ihåg att dra ur mobilladdaren. Pappan frågar mamman om hon hämtat sandalerna hos ortopedingenjören och om hon lämnat återbud till tiden på habiliteringen. Att svara på de frågorna tar en våning. För vilken gång i ordningen står de utanför de här glasdörrarna? Det kan de inte svara på. De vill inte åka hit, och samtidigt: vill inget hellre än att just åka hit. För barnets skull förstås. För barnet, som innanför de virvlande lockarna och den smala halsen har en slang som känns egensinnig och hotfull. Och för den egna oron förstås. För att slippa ängslas över smygande symptom. Någon möter i korridoren; ler mot dem och ser med värme på barnet i rullstolen. Och alltid denna motstridighet: att inte vilja lämna ifrån sig och samtidigt vilja. Att vilja hålla fast vid barnet, hålla det tätt intill sig och inte låta någon utsätta henne för något som är obehagligt. Och samtidigt en längtan efter att lämna över och låta någon annan ta ansvaret; att få ta ledigt från oron. Oron är ett oroligt djur. Ibland ljudlöst slingrande och oberäkneligt som en orm i sensommargräs och ibland som en vildhäst. Inte låter den sig tämjas! Den rycker, sliter och vrenskas. En liten gosedjurskanin har trillat ner på korridorgolvet och räds för att bli överkörd. RULLSTOLAR TYCKER INTE OM att bli blöta på ryggen. Därför måste en liten röd rullstol stå alldeles ensam i omklädningsrummet i över en timme och bara på håll lyssna till allt plaskande och alla glada ivriga röster. Det är flera stycken som han kan urskilja. En röst är lite grövre och bestämd. Den tillhör mannen som alltid följer med till badet. Han är bra. Han brukar leka racer. När de tillsammans tar ut svängarna i kurvor som inte finns och flickan kiknar av skratt då känns det så otroligt bra att vara just rullstol och inget annat. Aldrig i livet att den lilla rullstolen skulle vilja vara en tippbräda eller gångskenor! Nu hörs flickans röst. Kanske har hon just hoppat från kanten. Ja, kanske inte hoppat precis, men glidit i och blivit uppfångad av någon som sedan skjutsar henne högt upp i luften. Hennes skratt är som vågstänk med mycket glitter. Det stiger och faller och pärlar sig. Stänker på andra som också måste skratta. Hon kan flyta! Det är inget som han har sett så klart men hon har berättat det. Första gången som det fungerade berättade hon det för precis alla som de mötte; i flera dagar berättade hon. Det är lätt att se det framför sig: hur hon ligger där med lockarna utbredda kring huvudet och hur de smala benen som vanligtvis är så tunga guppar på ytan. Och nyligen har hon lärt sig att ta stora tag med armarna så att hon glider fram på rygg! Nej, han har inte sett det, men hon har ju berättat. Hon har sagt att det går jättefort; att hon är snabbast i världen. I sin värld, tänker han. Och det är ju alldeles tillräckligt. Alla de andra barnen därinne, de som ropar och skrattar, har ju alla sina egna världar och lever i övertygelsen om alltings möjlighet. Rullstolen har sett ibland på kvällarna när han står vid kortsidan av sängen att mamman kommer in och ser en stund på flickan innan vägglampan släcks. Det är något i mammans ansikte som säger att allt inte är möjligt. Det är svårt att förstå det där draget som vilar runt hennes ögon. Lite sorgset är det. Lampan brukar lägga en skugga som smyger över ena kinden och in i ögonvrån som är lite blank. Då tänker rullstolen att det skulle vara fint att vara stor för då skulle mamman få prova att sitta och han skulle köra iväg, snabbt men ändå försiktigt, och hon skulle förstå att det är okay. Att det är alldeles okay att sitta i honom på hans dyna. Då skulle han visa runt och låta henne upptäcka världen omkring sig på rullstolsvis. Kanske skulle hennes ögon vara mindre sorgsna då. Ortopedingenjören drar åt de sista kardborrebanden uppe på låren. Snabbt kontrollerar han de andra banden under knäna och ser så att sandalerna är åtdragna. Flickan har så fina fötter; lite 20 RÖRELSE 1 • 10
Page 1: Roligt och surrealistiskt om Snövi
Page 5 and 6: Juristspalten Förbundsjurist Henri
Page 7: POSTTIDNING B-POST avs: RBU, Box 80

Roligt och surrealistiskt om Snövit och sju miffon - RBU

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?