Samhället utan egenskaper—Swedish Handout - Tensta konsthall
Samhället utan egenskaper—Swedish Handout - Tensta konsthall
Samhället utan egenskaper—Swedish Handout - Tensta konsthall
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper<br />
<strong>Tensta</strong> <strong>konsthall</strong> 14.2—26.5.2013<br />
Søren Andreasen<br />
Archizoom Associati<br />
Thomas Bayrle<br />
Samuel R Delany<br />
Ane Hjort Guttu<br />
Dave Hullfish Bailey<br />
Jakob Jakobsen/Anders Remmer<br />
Charlotte/Sture Johannesson<br />
translate<br />
Konica Minolta<br />
Jakob Kolding<br />
Learning Site<br />
Sharon Lockhart<br />
Joanna Lombard<br />
Palle Nielsen<br />
Xabier Salaberria<br />
Curator Lars Bang Larsen<br />
timeout.com<br />
1
<strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper tar avstamp<br />
i tiden kring studentrevolterna 1968 och<br />
rör sig via 1970- och 1980-talen fram mot<br />
positioner inom den samtida konsten och<br />
arkitekturen. Ämnen, frågor och problem<br />
som då tematiserade diskussioner om<br />
frihet plockas upp igen, bl a militans,<br />
rätten till staden och barnet som ett aktivt<br />
subjekt.<br />
Utställningen fokuserar på de<br />
konstnärer och arkitekter som förhåller<br />
sig – ofta kritiskt – till arvet och<br />
efterdyningarna av de modernistiska<br />
utopier som föreslog ett nytt samhälle och<br />
en ny människa. Den rör sig med andra<br />
ord om konstnärer och arkitekter som<br />
har utarbetat alternativ, men också nya<br />
språk och former bortom det alternativa.<br />
För konsten och den estetiska upplevelsen<br />
erbjuder möjligheter att omvärdera<br />
samhällets gränser: när allt kommer<br />
omkring kan estetiska problem inte lösas i<br />
den sociala sfären, och vice versa.<br />
Utställningstiteln kan ses som en<br />
anklagelse mot en stat som misslyckas<br />
med att erbjuda ett gott liv för sina<br />
medborgare. Det rationella samhället<br />
har genom hela moderniteten förvandlat<br />
företeelser,<br />
som hejdar impulsen att projicera tydliga<br />
bilder på framtiden, om vi vill få reda på<br />
vilken frihet som existerar i och bortom<br />
det nuvarande samhället.<br />
På frågan vad det innebär att vara<br />
vänster svarade filosofen Gilles Deleuze<br />
i en intervju att den mest fundamentala<br />
betydelsen ligger i att kunna orientera sig<br />
själv mot framtiden, och vara förutseende.<br />
På ett generellt plan korsas här vänsterns<br />
politiska projekt med konstens – om konst<br />
definieras som något ännu inte igenkänt<br />
och identifierat av kulturen i stort, något<br />
som ännu är okänt och <strong>utan</strong> mål. Det<br />
innebär inte att konsten i sig är vänster.<br />
Men den estetiska erfarenheten är en ofta<br />
förbisedd förutsättning för att kunna<br />
erkänna sociala och kulturella konflikter.<br />
<strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper handlar<br />
på mer än ett sätt om revolutionens<br />
barn. Vi vet att ”revolutionen, precis<br />
som Saturnus, slukar våra egna barn.”<br />
Som revolutionären Georges Dantons<br />
anklagelse mot det politiska våldets<br />
meningslöshet och paranoia under<br />
franska revolutionen lyder – trots att<br />
revolutionen fortfarande utgjorde det<br />
politiska tänkandets horisont under<br />
1960- och 70-talet. Men Dantons kända<br />
uttalande kan också sägas beskriva varans<br />
t ex sociala relationer, till funktioner och<br />
ekonomiska förhållanden. Men titeln<br />
anspelar också på Robert Musils roman<br />
Mannen <strong>utan</strong> egenskaper (1930-42), där<br />
huvudpersonen låter samhället forma den<br />
egna personligheten. I <strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong><br />
egenskaper är det samhället snarare än<br />
människan som med vilja lämnas <strong>utan</strong><br />
igenkännbara karakteristika. Vad händer<br />
om vi avstår från att producera de ”bättre<br />
modeller” som har förmågan att förändra<br />
det existerande samhället? Vad händer<br />
om vi slutar leta efter ”stranden under<br />
asfalten”, som 1968 års majrevolt-slogan<br />
hävdade? Vad skulle engagemanget i<br />
historiska processer och sociala kamper<br />
betyda om konsten och arkitekturen i<br />
stället försöker att resa in i framtiden <strong>utan</strong><br />
historiskt bagage och kulturella myter?<br />
Välfärdsstaten, ”det stora samhället”<br />
(”big society”), nätverkssamhället och<br />
paradigmen för ekonomisk tillväxt, såväl<br />
som nationalistiska visioner, är några<br />
av de föreställningar som antas stödja<br />
dagens parlamentariska situation. Det<br />
är inte direkta utopier, <strong>utan</strong> egenskaper<br />
och normer som delvis kontrollerar<br />
och organiserar idéer om framtiden på<br />
samhällsnivå. Kanske passar en antiutopisk<br />
anda bra för oss idag, en anda<br />
skenrevolution. För även en kommersiell<br />
kultur slukar barn. I ett disciplinerande<br />
samhälle sågs barnet som en icke-vuxen<br />
i behov av bildning; i den kommersiella<br />
ordningen förutses och speglas barnet av<br />
en särskild produktionsordning.<br />
Barn och deras lek erbjuder ett sätt<br />
att tänka historien och framtiden.<br />
Modellen är ett annat – ganska tvetydigt –<br />
koncept. En modell är något arketypiskt,<br />
föredömligt, en mall för hur saker borde<br />
vara. Den införlivar och reproducerar<br />
normer och hierarkier, som känner igen<br />
sin uppkomst och struktur, som i sin<br />
tur kopieras och vidmakthålls. Men<br />
en modell kan också, tvärtemot, vara<br />
något absolut, en motbild av det som<br />
existerar – ja, till och med gentemot vad<br />
som kan komma att existera. Den är en<br />
skiss till vad som ännu inte är, och som<br />
kanske aldrig kommer, eftersom det inte<br />
kan förverkligas <strong>utan</strong>för sig själv. I den<br />
senare betydelsen presenteras modellens<br />
starka singularitet, eller stora, om än<br />
obestämbara, potential. Modellen placeras<br />
på det sättet, precis som konsten, på<br />
gränsen till, både innanför och <strong>utan</strong>för,<br />
samhällets sociala sammanhang. Innanför<br />
och <strong>utan</strong>för historien.<br />
Utställningen behandlar framtiden<br />
2 <strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper
spekulativt, men trots allt skeptiskt och<br />
konfronterande, eftersom den avsäger sig<br />
nostalgin och hoppet. Nostalgi och hopp<br />
kompenserar – inte sällan sentimentalt –<br />
för en oviss framtid. Desillusion kan bli en<br />
del av den estetiska formen (konstverket,<br />
utställningen) och göras produktiv. Man<br />
kan kalla det för en ångrandets politik,<br />
som uppmanar oss att lyssna till det<br />
ohörda med våra egna öron, och att röra<br />
vid det ogripbara med våra händer. Med<br />
filosoferna Theodor Adorno och Max<br />
Horkheimer kan det beskrivas som en ”ny<br />
form av illusion som ersätter varje erövrad<br />
mytisk form.”<br />
<strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper är en del<br />
av det undersökande projektet Den nya<br />
modellen: En utredning, som initierades<br />
av Maria Lind och Lars Bang Larsen 2011.<br />
Den nya modellen tar som utgångspunkt<br />
Palle Nielsens äventyrslekplats Modellen.<br />
En modell för ett kvalitativt samhälle<br />
som visades på Moderna Museet i oktober<br />
1968. Här, i museisalarna, bad man<br />
barnen att konstruera sina egna sociala<br />
modeller. <strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper<br />
återkommer till Modellens huvudteman<br />
och centrala frågeställningar, som till<br />
exempel konstnärlig forskning; rätten till<br />
staden; barnet som ett aktivt historiskt<br />
personalen på <strong>Tensta</strong> <strong>konsthall</strong>. Ett<br />
andra projektmöte ägde rum i <strong>Tensta</strong><br />
10–11 mars 2012, återigen i anslutning<br />
till ett offentligt seminarium, med bl a<br />
Palle Nielsen, Gunilla Lundgren, Erik<br />
Stenberg och Lars Bang Larsen. Några av<br />
Modellens och Aktion Samtals centrala<br />
företrädare tog under seminariet på<br />
<strong>Tensta</strong> <strong>konsthall</strong> upp Modellen utifrån<br />
sin historiska kontext (1968), och så som<br />
den en gång mottogs. Det vill säga från<br />
ett konst- och kulturhistoriskt perspektiv.<br />
Seminariet, som var ett samarbete<br />
med Arkitekturprogrammet på KTH,<br />
behandlade också frågan hur samtida<br />
erfarenhet och teori kan formulera<br />
historiska händelser som fortfarande är<br />
viktiga och angelägna för oss idag.<br />
translate<br />
subjekt; och den kritiska användningen<br />
av konstinstitutionen. Deltagarna i Den<br />
nya modellen, Magnus Bärtås, Ane Hjort<br />
Guttu, Dave Hullfish Bailey och Hito<br />
Steyerl, har bjudits in att göra nya verk för<br />
projektet. Några av de centrala frågorna<br />
i undersökningen är: Hur kan konstens<br />
potential som kunskapsform utforskas<br />
i förhållande till samtidens sociala<br />
situationer? Hur kan konsten involveras<br />
i konstruktionen av vardagslivet <strong>utan</strong> att<br />
återgå till lösningar som förutbestäms av<br />
normer och det existerande samhällets<br />
ekonomier? Hur kan konstinstitutioner,<br />
t ex <strong>Tensta</strong> <strong>konsthall</strong>, röra sig bortom<br />
den institutionella rutinen och på ett<br />
meningsfullt sätt förmedla konst i<br />
relation till en lokal publik såväl som till<br />
professionell forskning? Vilka nya sociala<br />
modeller kan konsten föreslå? och Hur ser<br />
modellbyggandets estetik ut?<br />
Två seminarier har hittills ägt rum som<br />
delar av Den nya modellen. Det första<br />
offentliga seminariet, med presentationer<br />
och screenings av Lars Bang Larsen,<br />
Hito Steyerl, Dave Hullfish Bailey och<br />
Magnus Bärtås, arrangerades den 8<br />
oktober 2011 på Blå huset i <strong>Tensta</strong>. I<br />
anslutning till seminariet organiserades<br />
ett möte med deltagarna i projektet och<br />
3
Søren Andreasen<br />
1. Bilder av en framtid som vänt sig mot<br />
sig själv, 2011, serie om 10 linoleumtryck<br />
34x34cm<br />
2. Frihetens stil, 2013, väggmålning<br />
Søren Andreasens linoleumsnitt väcker<br />
tankar om gränserna för det sannolika.<br />
Andreasen förklarar; “Om man<br />
framställer framtiden på ett positivt sätt,<br />
t ex genom bilder av den, så gör man<br />
’framtiden’ till något som kan föreställas<br />
som möjligt genom samtida förståelser<br />
av mening och värde. På det sättet blir<br />
’framtiden’ en del av den allmänna<br />
uppfattningen om ekonomisk och politisk<br />
makt. En sådan ’framtid’ kan sägas ha<br />
vänt sig bort från sig själv, eftersom den<br />
strävar efter att realisera idéer som ännu<br />
inte finns. Därför kan idén om framtiden<br />
ses som ’en längtan efter en längtan om<br />
framtiden’”. Andreasens andra verk i<br />
utställningen, väggmålningen Frihetens<br />
stil, är ett enkelt proportionellt system<br />
som kan anpassas till väggens storlek.<br />
Det är ett slags stilistisk frihetsplan där<br />
den estetiska upplevelsen inte längre<br />
består av objekt, produkter, saker och<br />
kunskap. För Andreasen abstraherar och<br />
Archizoom Associati (Andrea Branzi)<br />
3. No-Stop City Diagram, 1968–1974,<br />
papper, 700x40cm<br />
4. No-Stop City, 1968–1974, video, 9min<br />
5. Residential Park, No-Stop City, 1969,<br />
160x160cm<br />
Den moderna staden ”föddes ur<br />
kapitalismen”, skrev den italienska<br />
arkitektgruppen Archizoom Associati<br />
– Andrea Branzi, Lucia Bartolini,<br />
Gilberto Corretti, Massimo Morozzi,<br />
Dario Bartolini och Paolo Deganello. De<br />
menade att arkitekturens utmaning ”inte<br />
längre (var) att skapa en mer human och<br />
bättre organiserad metropol, <strong>utan</strong> att i<br />
stället förstå de lagar som kontrollerar<br />
och formar stadens arkitektur (…)” Under<br />
1968–1970 utvecklade Archizoom No-<br />
Stop City, en modell av den moderna<br />
staden som in absurdum radikaliserade<br />
den rationalistiska modernistiska<br />
arkitekturen. Branzi skriver om sin plan<br />
för att göra staden icke-urban: ”Idén om<br />
en billig, katatonisk arkitektur, resultatet<br />
av den expansiva formen av systemets<br />
logik och dess klassantagonism, var<br />
den enda formen av modern arkitektur<br />
som intresserade oss; en frigörande<br />
ignorerar den estetiska upplevelsen de här<br />
kategorierna för att i stället ge plats åt en<br />
fri omvandling av jaget, ett avskaffande<br />
och en pånyttfödelse av jaget och av<br />
världen.<br />
Självpresentation: Søren Andreasen,<br />
född 1964, är konstnär verksam i<br />
Köpenhamn. Bland hans senaste<br />
utställningar kan nämnas Collection<br />
Mabuse, Overgaden, Köpenhamn, 2011;<br />
New Age, Brænderigården, Viborg, 2011<br />
och ONTOTECH, Kunsthal Aarhus,<br />
Århus, 2009. Andreasen har arbetat som<br />
curator för utställningar som till exempel<br />
The Soft Shields of Pleasure, Den<br />
Frie, Köpenhamn, 2008 och Fantom,<br />
Charlottenborg, Köpenhamn, 2006.<br />
Andreasens texter finns bland annat i<br />
en självutgiven serie häften med tryck,<br />
Will and Nerve Force in relation<br />
to Symbolic Culture (Space Poetry,<br />
2013), och boken The Critical Mass of<br />
Mediation (Internationalistisk Ideale,<br />
2012) som skrevs tillsammans med Lars<br />
Bang Larsen.<br />
arkitektur som korresponderar med<br />
massdemokrati, som saknar demos och<br />
kratos (folk och styre), och som varken<br />
har en mittpunkt eller en självbild (…) en<br />
arkitektur som orädd ser på logiken hos<br />
den gråa, oestetiska och avdramatiserade<br />
industrialismen (…).” För Archizoom var<br />
infrastruktur, löpande band, hyllfack och<br />
kapitalisering det enda som återstod av<br />
modernismens utopiska stad. Ett samhälle<br />
<strong>utan</strong> egenskaper. (Archizoom Associati:<br />
City, Assembly Line of Social Issues,<br />
1970, och Pier Aureli: The Project of<br />
Autonomy, 2008).<br />
Självpresentation: Archizoom<br />
Associati grundades 1964 och upplöstes<br />
1974. Ett av gruppens mer kända projekt<br />
var utställningen Superarchitettura,<br />
ett samarbete mellan Archizoom och<br />
Superstudio, som bland annat visades i<br />
Pisoia 1966, och i Milano 1967. Andrea<br />
Branzi, baserad i Milano, är arkitekt,<br />
designer, skribent, lärare och en av<br />
grundarna till Archizoom.<br />
4 <strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper
Thomas Bayrle<br />
6. Frankfurtbor, 1980/2002, tapet<br />
300x300cm<br />
7. City, 1979/2008, tapet 300x300cm<br />
Thomas Bayrles verk har en<br />
olycksbådande densitet. De multiplicerade<br />
objekten redovisas i siffror precis som om<br />
de vore serietillverkade, massproducerade<br />
bilar, smörpaket, pornografiska bilder<br />
eller vad som helst. De hotar att ta över<br />
och kväva betraktaren. Bayrle väver<br />
strukturernas yta, infrastruktur och<br />
arkitektur, till kala ”verklighetstyger”<br />
som manifesterar mötet mellan sociala<br />
krav och möjligheten till en självvald<br />
livsrytm. Om det finns något utöver det<br />
här, eller ett sätt att återfå kontrollen över<br />
den här inkräktande reproduktionen,<br />
måste man gå genom samma terräng<br />
som man kritiserar, följa den via alla<br />
dess skiftningar av repetitiva ytor och i<br />
dess drivkrafters föränderliga varianter.<br />
Man kan kalla det för ett raseri mot<br />
kapitalet: ”Detta är det nya rummet<br />
som alla babblar om… det oändliga<br />
inträngandet i alla sfärer med detta<br />
flytande material, utspottat i omgångar<br />
av maskinernas ilskna framstötar… vari<br />
Samuel R Delany<br />
8. Dhalgren, 1975, science fiction-roman,<br />
20x13cm<br />
De flesta har lämnat Bellona, staden med<br />
två solar. Gatorna som härjats av upplopp<br />
och bränder är nu lämnade åt lösdrivare<br />
som har kommit för att se hur det ser<br />
ut efter kravallerna på Haight Ashbury.<br />
Resterna av medelklassen låtsas som<br />
vanligt krampaktigt som att ingenting<br />
hänt. Barnet har amnesi, skriver poesi<br />
och leder Skorpionerna, ett gatugäng vars<br />
grymhet står i kontrast till deras egen<br />
lathet. Han lever i ett trepartsförhållande<br />
med Lanya och Denny, en förbindelse som<br />
accepteras av hans annars heterosexuella,<br />
svarta gäng. Folk möts på Teddys, en<br />
bar där ölen är gratis och där en manlig<br />
dansare i bur står för underhållningen.<br />
I Samuel R Delanys roman Dhalgren<br />
(1975) är tid, rum och subjektivitet satta<br />
ur spel. Då romanen inte innehåller några<br />
konflikter, det som vanligtvis driver en<br />
berättelse framåt, släpps historien fri<br />
<strong>utan</strong> att för den sakens skull förloras.<br />
Tillståndet i Bellona är post-urbant, postekonomiskt,<br />
post-längtansfullt. På ett sätt<br />
finns det inga problem kvar: inga pengar,<br />
translate<br />
VårModerNaturen våldtas… tills du<br />
gladeligen harvåldtagitsiform… och det är<br />
då Odödligheten… de ”fria individernas”<br />
oljepest… (och när du ser detta … är jag<br />
skrift)” (Thomas Bayrle, april 1983)<br />
Självpresentation: Thomas Bayrle<br />
föddes i Berlin 1937 och växte upp i en<br />
liten by i storhertigdömet Hessen. Efter<br />
arbete på en textilfabrik började han 1957<br />
studera på Werkkunstschule Offenbach,<br />
där han lärde sig marknadsförings-<br />
och boktryckarteknink. Efter skolan<br />
tryckte Bayrle böcker tillsammans med<br />
Bernhard Jaeger på Gulliverpress. 1967<br />
började Bayrle experimentera med nya<br />
tryckmetoder, bl a screentryck, och<br />
senare, 1975, började han arbeta med<br />
fotomontage. 1975–2005 arbetade Bayrle<br />
som lärare på Staatliche Hochschule für<br />
Bildende Künste Städelschule i Frankfurt<br />
am Main. Bayrles verk har visats på<br />
tre Documenta-utsällningar, och hans<br />
arbeten har visats på till exempel Museum<br />
für Moderne Kunst Frankfurt am Main;<br />
Museu d’Art Contemporani de Barcelona;<br />
Musée d’art moderne et contemporain i<br />
Genève; och på Raven Row i London. Just<br />
nu pågår en utställning på Wiels, Bryssel.<br />
inget klassamhälle och ingen att ha sex<br />
med. Familj och ras är icke-frågor. Lagen<br />
är din. Kampen måste omdefinieras. I<br />
ett brev skrivet inför <strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong><br />
egenskaper återbesöker Delany sin mest<br />
kända roman.<br />
Självpresentation: Den prisbelönte<br />
författaren och läraren Delany är född<br />
1942 och uppvuxen i Harlem, New York<br />
där han fortfarande är bosatt. Han har<br />
bl a skrivit romanerna Nova (1968),<br />
Dhalgren (1975), Trouble on Triton<br />
(1976) och The Mad Man (1995). Hans<br />
noveller finns samlade i Aye, Gomorrah,<br />
Other Stories (2002) och Atlantis: Three<br />
Tales (1995). Bland hans facklitterära<br />
volymer kan bl a nämnas About Writing:<br />
Seven Essays, Three Letters, Five<br />
Interviews (2006) och Times Square<br />
Red och Times Square Blue (1998) som<br />
regelbundet används i queerteoretisk<br />
undervisning över hela USA. Delany har<br />
flera gånger blivit vald till årets viktigaste<br />
homosexuella person av Out Magazine.<br />
5
Ane Hjort Guttu<br />
9. Frihet forutsetter at noen er fri, 2012,<br />
HD video, 32 min<br />
Vad är frihet? Vad är en fri människa?<br />
Lever vi i ett samhälle som gör friheten till<br />
en relevant fråga och ett rimligt svar? Är<br />
friheten demokratins avgörande punkt,<br />
eller är den något som liknar kulturellt<br />
nedärvd dålig vana? Frihet forutsetter at<br />
noen er fri (Frihet förutsätter att någon är<br />
fri) baseras på intervjuer med en åttaårig<br />
pojke vid en grundskola i Oslo. Filmen<br />
ifrågasätter möjligheten att tänka kritiskt<br />
i utbildningssystemet och samhället i stort<br />
genom att behandla konflikten mellan den<br />
individuella viljan och det institutionella<br />
ramverk som skapats för allas bästa. På så<br />
vis siktar Guttu in sig på frihetens idé, för<br />
att kunna undersöka vad som motiverar<br />
och underlättar kritiskt tänkande och<br />
motstånd. Pojkens ansträngning att förstå<br />
och utmana skolans funktion är en sorts<br />
frihetskamp som sätter möjligheten att<br />
föreställa sig en frihet som inte upplevs av<br />
alla på prov. Även frihetens förverkligande<br />
testas. Genom att på allvar närma sig<br />
barnets brännande frågor skalar Guttu av<br />
frihetsidéns ideologiska kopplingar och<br />
Dave Hullfish Bailey<br />
10. Exterior series, 2013, fotopapper,<br />
175x75cm<br />
Meteor City, Coconino County, Arizona<br />
2012: from the rock pile to the culvert;<br />
along eastbound I-40 frontage road;<br />
crossing to shoulder of offramp; until<br />
blacktop ends at dreamcatcher; from<br />
western boundary of Kempton property;<br />
at last billboard before exit; working up<br />
the drainage; down the prevailing wind;<br />
from sandstone trestle to trash pile; along<br />
rimrock shelf; paralleling BNSF right-ofway;<br />
juncture with grid; following barbed<br />
wire to rock pile.<br />
11. Interior images, 2013, fotopapper,<br />
175x75cm<br />
Meteor City, Coconino County, Arizona<br />
2012: radiating out, circumnavigating the<br />
sales counter.<br />
När 1960-talets hippies flyttade från<br />
amerikanska städer för att utforska<br />
nya levnadssätt, engagerade sig några<br />
i arkitektoniska/tekniska utopier. Det<br />
resulterade bl a i att man byggde kupoler<br />
(domes) formgivna av Buckminster Fuller.<br />
Dave Hullfish Baileys fotografier kommer<br />
historiska baggage. Samtidigt återfinner<br />
hon frihetens politiska skärpa.<br />
Självpresentation: Ane Hjort Guttu,<br />
född 1971, är konstnär och curator<br />
verksam i Oslo. Hennes arbete<br />
undersöker, genom bildsamlingar, videor,<br />
fotografier och analytiska/poetiska<br />
essäer representationsstrategier och<br />
maktstrukturer inom bl a arkitektur och<br />
pedagogik. Hon har också startat flera<br />
projekt där hon undersöker specifika<br />
historiska konstverk. Bland hennes<br />
senaste utställningar kan nämnas The<br />
Rich Should Be Richer, Kunsthal Oslo;<br />
West of the East, Y Gallery, Minsk och<br />
Multiple Choices, KARST Projects,<br />
Plymouth. Hon var också med-curator<br />
till Learning for Life på Heine Onstad<br />
Kunstcenter vintern 2012–2013. Hon är<br />
just nu forskarassistent för ett projekt om<br />
frihet vid Kunsthøgskolen i Oslo.<br />
från efterforskningar kring arvet efter<br />
Drop City i Colorado, en plats känd för<br />
sin alternativa kultur. Kupolstrukturen<br />
som finns i hans fotografier är en<br />
presentaffär, ursprungligen belägen vid<br />
Route 66, den legendariska motorvägen<br />
som gick från USAs västkust till Illinois.<br />
Anledningen till att presentaffären låg<br />
där den låg var den krater som orsakats<br />
av ett meteornedslag för 50,000 år sedan,<br />
och som anses vara världens första och<br />
bäst bevarade meteorkrater. Kupolens<br />
relation till Drop City är indirekt:<br />
presentaffärens kupol var inte där från<br />
början <strong>utan</strong> byggdes senare. Bailey<br />
beskriver affären som stängde i december<br />
2012 som: ”en del av populariseringen av<br />
Fullers kupoldesign, och dess rörelse från<br />
seriös alternativkulturell arkitektur till en<br />
populistiskt spektakulär mainstreamstil.<br />
Kupolen skulle troligen frammana<br />
rymdåldern, och låta sinnet vandra<br />
uppåt mot himlavalvets gudomliga<br />
kupol varifrån meteoren kom”. Utifrån<br />
argumentet att tabula rasa-utopin<br />
måste kontextualiseras i människors<br />
medvetande, så föreslår Baileys fotografier<br />
ett sammanhang som inkluderar ickemänskliga<br />
såväl som mänskliga faktorer.<br />
Självpresentation: Dave Hullfish Bailey,<br />
6 <strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper
som är utbildad inom naturvetenskap,<br />
filosofi och teologi, bor och verkar i Los<br />
Angeles. Bailey har en forskningsbaserad<br />
konstnärspraktik som kommer till<br />
uttryck i platsspecifika händelseförlopp,<br />
utställningar, publikationer, expeditioner<br />
och workshops. Aktuella utställningar<br />
inkluderar For the blind man in the<br />
dark room looking for the black cat<br />
that isn’t there visad på Contemporary<br />
Art Museum St. Louis, ICA London, De<br />
Appel, och på andra platser, 2009–10;<br />
Surrounded by Squares, tillsammans<br />
med Nils Norman, Raven Row, London<br />
2009; What’s Left to its own Devices<br />
(On reclamation), Casco Office for Art,<br />
Design and Theory, Utrecht 2007 och<br />
CityCat Project, Brisbane 2006–. Några<br />
av Baileys utgivna böcker är: Elevator<br />
(Secession, Vienna: 2006), What’s Left<br />
(Casco/Sternberg Press, Utrecht/Berlin:<br />
2009), och Union Pacific (Künstlerhaus<br />
Bethanien, Berlin: 1999). Just nu har han<br />
en soloutställning på Malmö Konsthall.<br />
underifrån. Den här kunskapen är inte<br />
allmän och enhällig <strong>utan</strong> platsspecifik och<br />
införlivad i de människor den berör.<br />
Självpresentationer: Jakob Jakobsen<br />
är en politiskt engagerad bildkonstnär,<br />
pedagog och aktivist som bland annat<br />
har drivit Copenhagen Free University<br />
i Köpenhamn 2001–2007. Han var även<br />
med och startade fackföreningen Unge<br />
Kunstnere og Kunstformidlere (UKK)<br />
samt den konstnärsdrivna TV-kanalen<br />
tv-tv, 2004. 2006–2012 undervisade<br />
Jakobsen på Funs Kunstakademie i<br />
Odense. Han har bland annat deltagit<br />
i utställningar som Billed Politik,<br />
Overgaden, Köpenhamn, 2010; This<br />
World We Must Leave, Kunsthal<br />
Aarhus, 2010 och Trauma 1-11:<br />
Stories About the Copenhagen Free<br />
University and the Surrounding Society<br />
in the Last Ten Years, Museet for<br />
samtidskunst i Roskilde, 2011. Jakobsen<br />
deltog även i AND AND AND under<br />
dOCUMENTA13, 2012, med projektet<br />
The Anti-University Research Project.<br />
Anders Remmer har skapat musik<br />
sedan slutet av 1980-talet och i hans<br />
produktion återfinns, utöver ett flertal<br />
samarbetsprojekt och remix-album, bl a<br />
fyra album som trumslagare och sångare<br />
translate<br />
Jakob Jakobsen och Anders Remmer<br />
12. Byggeren ger sig aldrig: en<br />
radiopjäs om kravaller och rätten till<br />
staden, 2011/2013, installation med ljud,<br />
byggmaterial<br />
Performance på vernissagen<br />
Jakob Jakobsen och Anders Remmers<br />
ljudmontage Byggeren ger sig aldrig:<br />
en radiopjäs om kravaller och rätten<br />
till staden bygger på Danmarks radios<br />
nyhetsrapporteringar och intervjuer från<br />
kravallerna mellan ungdomar och polis<br />
1980. Byggeren var ett ockuperat hus i<br />
stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn där<br />
barn, ungdomar och boende byggde 1973<br />
en äventyrslekplats. Huset har också varit<br />
en förskola. Barrikaden, som Jakobsen<br />
och Remmer använt för att ge ljudverket<br />
en fysisk plats i utställningen, påminner<br />
om försöken att riva Byggeren. Något<br />
som till slut genomfördes, men först<br />
efter kravaller mellan aktivister och<br />
hundratals poliser, och efter mer än en<br />
veckas undantagstillstånd. Verket kan ses<br />
i relation till vad Michel Foucault kallade<br />
”osynliggjord kunskap”: marginaliserade<br />
och bortglömda historier som inte<br />
kommer från makten <strong>utan</strong> snarare<br />
i bandet How Do I, sex album med<br />
soloprojektet Dub Tractor, tre album med<br />
bandet Future 3, två med System och ett<br />
självbetitlat album med bandet People<br />
Press Play.<br />
7
Charlotte och Sture Johannesson<br />
13. Om Tyskland – i Tiden, 1976,<br />
installation, blandmaterial<br />
14. Ett snitt i skrevet, 2012, blandmaterial<br />
15. Modellen. En modell för ett<br />
kvalitativt samhälle, 1968, affisch,<br />
70x100cm<br />
Den 9 juni 1976 öppnade Charlotte och<br />
Sture Johannessons hyllningsutställning<br />
till Ulrike Meinhof på Kulturhuset i<br />
Stockholm. Utställningen Om Tyskland<br />
– i Tiden ville belysa förutsättningarna<br />
för en fri politisk debatt i kölvattnet<br />
av Västtysklands då nyinstiftade och<br />
omstridda paragraf 88a. Paragrafen kom<br />
till med anledning av aktioner av grupper<br />
som RAF. Den innebar att engagemang<br />
i och sympati för rörelser som störde<br />
lag och ordning, hotade säkerheten<br />
eller ifrågasatte landets grundlag ledde<br />
till böter eller fängelse. Dessutom<br />
förhindrades statlig anställning, det s k<br />
yrkesförbudet. Utställningen stängdes<br />
dock av Stockholms kulturnämnd redan<br />
efter två dagar, strax innan kungens<br />
och Silvia Sommerlaths bröllop, och<br />
utställningsaffischerna som skulle sitta<br />
på kulturtavlorna längs kortegevägen<br />
utgångspunkt i ett nytaget medicinskt<br />
foto av konstnärens kropp, som har fått<br />
ett ”snitt i ljumsken” – en symbol för<br />
tvångssterilisering och traumat efter<br />
den svenska välfärdsstatens kriminella<br />
medicinska metoder.<br />
Francesca Gavin skriver om Sture<br />
Johannesson i Dazed and Confused,<br />
september 2011: ”Kan man vara en<br />
konstnär om man aldrig visar sin<br />
konst? Nästintill alla utställningar<br />
som Sture Johannesson deltagit i i<br />
sitt hemland Sverige, har stängts av<br />
polisen och gjort att han hamnat i<br />
konflikt med myndigheterna. Trots de<br />
tydliga kopplingarna till motstånd och<br />
undergroundkultur i denne outsiders<br />
arbete så har hans dåliga rykte delvis<br />
överskuggat att han har varit en av de<br />
mest innovativa och progressiva svenska<br />
konstnärer under de senaste 50 åren.”<br />
Självpresentationer: Charlotte och<br />
Sture Johannesson bor och är verksamma<br />
i Skanör. Charlotte är född i Malmö och<br />
arbetar med textil, paper-art, datorkonst<br />
och måleri. Bland hennes utställningar<br />
kan nämnas Regnbueudstillningen,<br />
Charlottenborg, Köpenhamn, 1977;<br />
Pejling-78, Fredrikshavn, 1978; AIR<br />
Gallery, New York, 1981; Digitala<br />
kom aldrig på plats. Konstnärerna<br />
porträtterade den terroristanklagade<br />
Meinhof, som nyligen dött i fängelse, som<br />
en ”vanlig person” som blivit militant<br />
eller terrorist. I sitt arbete för västtysk TV<br />
uppmärksammade Meinhof den utsatta<br />
situationen för unga barnhemskvinnor<br />
efter andra världskriget och hon blev<br />
därför, för konstnärerna, en symbol<br />
för socialt förtryck och för kvinnors<br />
frigörelse. Utställningen bestod av<br />
trycksaker och fotomontage men innehöll<br />
även verk som inte vanligtvis syns på<br />
politiska konstutställningar. Dit hör ett<br />
altare med ett fotografi av Meinhof och<br />
hennes begravningskrans, och Charlotte<br />
Johannessons punkiga gobeläng, som<br />
kombinerar seriefiguren Snobben med<br />
texten ”befria RAF”. Det är nu första<br />
gången, förutom de två dagarna under<br />
sommaren 1976, som Om Tyskland – i<br />
Tiden visas i Stockholm. Den har dock<br />
visats i Malmö och Göteborg.<br />
Verket Ett snitt i skrevet relaterar till<br />
Sture Johannessons uppväxt på barnhem<br />
under 1940-talet. Under senare år har<br />
man uppmärksammat hur den svenska<br />
staten, färgad av tidens rashygieniska<br />
tankegångar, tvångssteriliserade<br />
barnhemsbarn. Verket tar sin<br />
drömmar, Norrköpings Konstmuseum,<br />
1990; Pyramid of Mars, Barbican Art<br />
Galleries, London, 2001; Forms of<br />
Resistance – Artists and the Desire<br />
for Social Change, Van Abbe Museum,<br />
Eindhoven, 2007, Charlotte & Sture<br />
Johannesson, New Jerseyy, Basel, 2012;<br />
Dexter Bang Sinister, Charlottenborg,<br />
Köpenhamn, 2012.<br />
Bland Sture Johannessons utställningar<br />
kan nämnas Ecstacy: In and About<br />
Altered States, MOCA, Museum<br />
of Contemporary Art, Los Angeles;<br />
Golden Krust, Nicole Klagsbrun<br />
Gallery, New York; LUSTFORLIFE,<br />
The Breeder, Aten; Strange I’ve Seen<br />
That Face Before, Museum Abteiberg,<br />
Mönchengladbach; Bit International<br />
Neue Galerie Graz, ZKM Karlshruhe,<br />
Tyskland; Forms of Resistance – Artists<br />
and the Desire for Social Change,<br />
Van Abbe Museum, Eindhoven; Art<br />
and Social Change, Tate Publishing<br />
& Afterall Books, London; Radical<br />
Software, Den Frie, Köpenhamn; Time<br />
as Matter, MACBA Collection,<br />
Museu d’Art Contemporani de<br />
Barcelona; Merz Foundation, Museum<br />
of Contemporary Art, Turin; Sociodelic<br />
Paths, Kraupa Tuscany, Berlin; A<br />
8 <strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper
History of Irritated Material, A Study<br />
in the Ethics of Discomfort: Cannabis<br />
Gallery and A Cut in the Groin,<br />
Raven Row, London; Sensorialités<br />
Excentriques, Musée départemental<br />
d’Art Contemporain de Rochechouart,<br />
Frankrike; Dark Drives. Uneasy<br />
Energies in Technological Culture,<br />
curerad av Jacob Lillemose, Haus der<br />
Kulturen der Welt, Berlin; Charlotte<br />
& Sture Johannesson, Galerie New<br />
Jerseyy, Basel; Dexter Bang Sinister,<br />
Charlottenborg, Köpenhamn.<br />
sambandet mellan tecken och betydelse.<br />
Montaget omfamnar konflikten och rör<br />
sig mellan våld och omprövande, oljud<br />
och spridning, jaget och sammanhanget.<br />
Kolding hämtar mycket av sin visuella<br />
inspiration i den modernistiska<br />
arkitekturen och i debatten om den. Men<br />
hans idéer ifrågasätter också arkitekturens<br />
till synes obestridliga ideologier och de<br />
reflexmässiga orsaksförklaringar som<br />
dominerar när social housing (offentligt<br />
ägda lägenheter som hyrs ut till ett<br />
jämförelsevis billigt pris) beskrivs som<br />
en källa till ghettofiering och sociala<br />
missförhållanden. Typiskt nog så<br />
dominerar inte det byggda rummet över<br />
människorna i Koldings verk. Han hedrar<br />
på sätt och vis efterkrigstidens modulära<br />
stad, bl a genom att uppmärksamma<br />
hur den modernistiska arkitekturen i<br />
en förlängning påverkat minimalistiska<br />
stilriktningar i konst och musik. Den<br />
moderna urbanismen är inte bara utopisk<br />
i kraft av sina sociala löften och idéer <strong>utan</strong><br />
också då man idag sällan ser omfattande<br />
samhälleliga visioner som något positivt,<br />
som en möjlig maktstrategi.<br />
Självpresentation: Jakob Kolding<br />
är född 1971 i Albertslund och är idag<br />
translate<br />
Jakob Kolding<br />
16. Headache, 2013, kollage på papper,<br />
42x29,7cm<br />
17. Movements, 2013, kollage på papper,<br />
42x29,7cm<br />
18. Balance of Power, 2013, kollage och<br />
teckning på papper, 42x29,7cm<br />
19. Bestiary, 2013, kollage på papper,<br />
42x29,7cm<br />
20. Local Authorities, 2013, kollage och<br />
teckning på papper, 42x29,7cm<br />
21. Lost in Space, 2013, kollage på papper,<br />
42x29,7cm<br />
22. Lost and Lookin’, 2013, kollage och<br />
teckning på papper, 42x29,7cm<br />
23. Get the Balance Right, 2013, kollage<br />
på papper, 42x29,7cm<br />
24. The Uncertainty of the Stability,<br />
2012, papper, trä, glas, målat trä och<br />
målad metall, vitrin, 200x100x100cm<br />
Jakob Kolding arbetar främst med<br />
kollage och montage. Det är processer<br />
som relaterar till experimentfilmens och<br />
avantgardegrafikens tradition men även till<br />
k onsthantverkets och den kommersiella<br />
konstens historia. I en förstörande gest,<br />
som följs av rekonstruktion och nya<br />
sammanhang, bryter montagekonstnären<br />
baserad i Berlin. Hans verk undersöker<br />
begreppsliggörandet av rummet. Under de<br />
senaste åren har Koldings intresse rört sig<br />
mot mer abstrakta rumsföreställningar,<br />
exempelvis mentala och psykologiska.<br />
Det har för Kolding alltid varit avgörande<br />
att aldrig betrakta de olika sfärerna – de<br />
mentala och de fysiska – som två helt<br />
separata. Hans arbeten sammanför alltså<br />
ett brett utbud av ämnen så som litteratur,<br />
stadsplanering, fotboll, filmer, arkitektur,<br />
konst, teater, serier, dataspel och musik,<br />
som vävs samman till nya möjliga<br />
platser och berättelser. Kolding har haft<br />
separatutställningar på bl a University<br />
of Michigan Museum of Art, Stedelijk<br />
Museum Bureau Amsterdam, Overgaden<br />
– Institute of Contemporary Art, Museum<br />
in Progress, Kunstverein i Hamburg,<br />
Galleri Nicolai Wallner, Galerie Martin<br />
Janda och Team Gallery. Kolding har<br />
också medverkat i grupputställningar<br />
under 2012 på The Liverpool Biennial,<br />
MCA Museum of Contemporary Art<br />
Chicago, Arken Museum of Modern Art<br />
och Bonner Kunstverein.<br />
9
Learning Site (Rikke Luther och<br />
Cecilia Wendt) i samarbete med Jaime<br />
Stapleton och Viggo Wichmann<br />
25. Audible Dwelling 0.2, 2013,<br />
ljudinstallation. Tolkad och framförd av<br />
Iwar Wiklander, 17min<br />
26. Posters för Audible Dwelling 0.2,<br />
2013<br />
Samarbetsprojektet Learning Site,<br />
drivet av Cecilia Wendt och Rikke<br />
Luther, arbetar platsspecifikt utifrån<br />
estetik och stadsplanering. Det innebär<br />
ett kritiskt utforskande av ekonomiska<br />
och miljömässiga faktorer men också<br />
av arbete, äganderätt och kunskapens<br />
distribution och produktion, både<br />
praktiskt och teoretiskt. Här visar<br />
Learning Site projektet Audible Dwelling<br />
0.2 (Höra hemma 0.2). Verket består<br />
av en stor mobil ljudinstallation, en<br />
”trästuga” som fungerar som en högtalare,<br />
placerad på Taxingeplan <strong>utan</strong>för <strong>Tensta</strong><br />
<strong>konsthall</strong>, där frågor om hur staden ser<br />
på sig själv undersöks genom besökares<br />
interaktion med verket. Genom att<br />
installationens ”ljudlika” arkitektur<br />
aktiverar stadsrummet samtidigt som<br />
den samspelar med stadens historia kan<br />
skapats av konstruktören Viggo Wichman<br />
och är en del i en pågående serie med<br />
projekt som undersöker arkitekturens tal.<br />
House of Economy, i Auckland 2010,<br />
och Parasite Heating Unit på Haus<br />
Der Kulturen Der Welt i Berlin 2011, är<br />
två andra projekt som ägt rum i serien.<br />
Talen i Audible Dwelling 0.1 och 0.2 har<br />
skrivits tillsammans med Jaime Stapleton,<br />
en återkommande samarbetspartner som<br />
även tidigare arbetat med arkitektoniska<br />
språkprojekt, som t ex Poster Dwelling;<br />
Land, Market and Economy – en enorm<br />
papier-mâché-kupol som uppfördes i<br />
New Dehli 2008, och Everywhere –<br />
en Potemkinby som 2012 utforskade<br />
värdefrågor i relation till Reykjaviks<br />
stadsbild.<br />
Audible Dwelling ses som en samtida<br />
version av ”propagandatågen” som<br />
under ryska revolutionen skickades<br />
ut i Rysslands provinser, klassrum<br />
och utställningsrum för att upplysa<br />
landsbygdsbefolkningen. Till utställningen<br />
i <strong>Tensta</strong> har teoretikern och experten på<br />
ekonomi- och copyrightlagstiftning, Jaime<br />
Stapleton, skapat ett ljudspår där staten i<br />
form av en mansröst håller en monolog om<br />
sin relation till befolkningen.<br />
Självpresentationer: Cecilia Wendt och<br />
Rikke Luther är tidigare medlemmar av<br />
gruppen N55 och har arbetat tillsammans<br />
som Learning Site sedan 2005. Deras<br />
arbeten utforskar landskapets estetiska,<br />
ideologiska och historiska förhållanden,<br />
ofta genom att en konstruktiv och<br />
reflekterande diskussion förs med olika<br />
människor på olika platser. Efter <strong>Tensta</strong><br />
kommer Audible Dwelling 0.2 att resa<br />
söderut för att undersöka förhållandena<br />
vid det nya vetenskapscentret i Lund.<br />
Därefter, som ett steg mot Audible<br />
Dwelling 0.3, kommer den transnationella<br />
hamnen i Malmö-Köpenhamn att<br />
besökas. Den första versionen, Audible<br />
Dweilling 0.1, undersökte 2009 en<br />
asfaltsparkerings ekonomi i centrala<br />
Columbus i Ohio. Audible Dwelling har<br />
Sharon Lockhart<br />
27. Podwórka, 2009, 16mm film överförd<br />
till HD, 31min<br />
Sharon Lockhart har i sina senare verk<br />
utforskat barnets rum. I Podwórka<br />
(Gårdsplan) 2009, inspelad i Łódz, ser<br />
vi barn i olika åldrar som leker i stadens<br />
industriområden, på parkeringsplatser,<br />
bland metallarmaturer och i<br />
lagerutrymmen. Platserna är öde och inte<br />
gjorda för att vara pedagogiska men<br />
barnen leker där alldeles själva. Barnens<br />
frihet förstärks just av den likgiltiga<br />
omgivningen: deras lek organiseras inte<br />
av vuxna eller av designade lekplatser –<br />
miljön återspeglar dem inte heller som<br />
lärande eller konsumerande subjekt. Det<br />
enda de måste förhålla sig till verkar vara<br />
konstnären och hennes kamera, eller<br />
de instruktioner hon givit. I Lockharts<br />
arbete finns en fin balans mellan<br />
verklighetens sociala rum och teknologins<br />
abstraherande verkan. Hennes filmer<br />
ger betraktaren chansen att följa och<br />
reflektera över hur kropp och rum blir<br />
till bild. I Lockharts kvardröjande fokus<br />
på en specifik plats och händelse är det<br />
tiden själv som växer fram ur minimala<br />
10 <strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper
förskjutningar. Här kan vi återfå en<br />
känslighet inför det vi ser och inför vår<br />
egna självbild.<br />
Självpresentation: Sharon Lockhart<br />
bor och arbetar i Los Angeles. Hon<br />
arbetar med fotografi och film, baserade<br />
på år av djupgående forskningssamarbeten<br />
med olika grupper. Hennes projekt, som<br />
ofta behandlar frågor om arbetskraft, är<br />
konceptuellt genomtänkta, formellt exakta<br />
och socialt och historiskt grundade.<br />
Hennes arbeten har bl a visats på Walker<br />
Art Center i Minneapolis, Kunsthalle<br />
Zürich, Vienna Secession, och på San<br />
Francisco Museum of Art. Hennes senaste<br />
verk, Sharon Lockhart | Noa Eshkol<br />
visades på The Israel Museum i Jerusalem<br />
och på Los Angeles County Museum<br />
of Art. Utställningen visas just nu på<br />
The Jewish Museum in New York och<br />
Thyssen-Bornmeszia Art Contemporary<br />
Augarten i Wien.<br />
undermineras. Ljusbacken behandlar<br />
även det som man kan kalla minnesplatser:<br />
alltså psykologiskt laddade platser som<br />
innehåller minnen och trauman, och<br />
som utmanar oss att se mönster i sättet vi<br />
tänker kring vad och hur vi minns.<br />
Självpresentation: Joanna Lombard<br />
är född 1972 i Algeriet, av svensk-franska<br />
föräldrar. Hon examinerades från Kungl.<br />
Konsthögskolan i Stockholm 2010. Hon<br />
arbetar ofta med iscensättningar av<br />
situationer med autentisk bakgrund,<br />
och som behandlar frågor om identitet,<br />
ursprung och <strong>utan</strong>förskap. I hennes filmer<br />
är berättelserna avsiktligt tvetydiga. I<br />
filmen En studie i tillfälligheternas<br />
spel (2007) undersöker hon hur en<br />
födelseplats påverkar självbilden och<br />
den fortsatta utvecklingen–en lek med<br />
tillfälligheter. Videoverket Details From<br />
the Future (2007) är baserad på filmen<br />
Z–han lever av Costa-Gavras (1969). I<br />
videoinstallationen Orbital Re-enactment<br />
(2010) iscensätts fyra scener, inspirerade<br />
av hennes bakgrund i kollektivrörelsen,<br />
1970-talets sexuella frigörelse och<br />
Wineraktionisten Otto Mühls karismatiska<br />
aktioner.<br />
translate<br />
Joanna Lombard<br />
28. Ljusbacken..., 2007/2013,<br />
diabildsinstallation<br />
Joanna Lombards verk dokumenterar<br />
konstnärens minnen från uppväxten<br />
i kollektivet Ljusbacken. Lombard<br />
återvände till huset i Norrland för att<br />
fotografera de platser där hennes mamma<br />
födde hennes syskon, vuxna hade gruppsex<br />
och ett självmordsförsök ägde rum,<br />
saker som ett barn inte bör se. Lombards<br />
kusliga foton på Ljusbackens interiörer,<br />
och det som skulle kunna kallas för deras<br />
heterotopa arkitektur, kommenteras<br />
med korta beskrivningar av rummen<br />
och berättelser om saker som utspelats<br />
där. Verket återinför barnets perspektiv<br />
i 1960-talets alternativkultur, som<br />
präglades av radikala och kollektivistiska<br />
livstilsexperiment. Alternativkulturer<br />
brukar ofta identifiera sig med barnet<br />
– hippies kallades som bekant flowerchildren<br />
(blomsterbarn) – men samtidigt<br />
var deras livsstil sällan oskyldig. När<br />
harmoni utlovas och när en längtan till<br />
ett rent ”ursprung” uttrycks, så förloras<br />
möjligheten till att kritisera makten<br />
då det politiska och etiska språket<br />
Palle Nielsen<br />
29. Modellen. En modell för<br />
ett kvalitativt samhälle, 1968,<br />
dokumentation, bildspel, 10min<br />
Modellen. En modell för ett kvalitativt<br />
samhälle var en äventyrslekplats för<br />
barn på Moderna Museet under tre<br />
veckor i oktober 1968. Modellen,<br />
initierad och designad av Palle Nielsen i<br />
samarbete med vänsteraktivister från det<br />
stockholmsbaserade nätverket Aktion<br />
Samtal, gjorde utställningsrummet<br />
tillgängligt för barn att leka i, fullt<br />
utrustat med verktyg, byggmaterial,<br />
färg, utklädningskläder och masker<br />
samt LP-skivor som kunde spelas<br />
genom museets ljudsystem. Ett antal<br />
pedagogik-studenter observerade barnen<br />
och använde materialet i sina studier.<br />
Även om projektet senare skulle ses<br />
som en föregångare till den uppsökande<br />
verksamhet som etablerades på museer<br />
under 70-talet, så var den inte initierad<br />
av någon institution. Modellen var en<br />
aktivistisk utopi som syftade till att<br />
använda en anti-elitistisk konstnärlig<br />
metod för att skapa en kollektiv människa<br />
och ett rum i staden som även var till<br />
11
för barn. Modellens högtflygande och<br />
ambitiösa sociala planer var långt mer<br />
radikala än dagens etablerade idéer om<br />
”öppna” konstverk och interaktivitet<br />
och därför är det vanskligt att försöka<br />
förstå det i vår tids tankar om konst och<br />
konstinstitutioners utveckling. I stället bör<br />
det ses som ett unikt politiskt konstverk<br />
specifikt för sin tid men som fortfarande<br />
talar till oss.<br />
Självpresentation: Palle Nielsen<br />
utbildade sig till målare på Kungliga<br />
konsthögskolan i Köpenhamn 1963–67<br />
och medverkade under studietiden i<br />
flera utställningar. Nielsen valde att<br />
avsluta sin utbildning med en anställning<br />
hos stadsarkitekterna i en större<br />
förortskommun där han stod för design<br />
och uppförande av flera lekplatser.<br />
Han deltog i en serie urbana aktioner i<br />
Köpenhamn i början av 1968 och reste<br />
senare till Stockholm för att delta i<br />
planeringen av Aktion Samtal. I juli 1968<br />
mottog han ett forskningsstipendium<br />
i ämnet ”barn och stadsrum” från<br />
avdelningen för landskapsplanering (ledd<br />
av professor Sven Ingvar Andersson) vid<br />
Kungliga arkitekturskolan i Köpenhamn.<br />
Det bidrog till att han, tillsammans med<br />
en grupp vänner i Stockholm, kunde<br />
Xabier Salaberria<br />
30. Hammare, 2012, metallobjekt,<br />
bearbetad mässing och syntetisk färg<br />
25x6x5cm<br />
Xabier Salaberria är intresserad av<br />
hur material förvandlas med hjälp av<br />
ingenjörsteknik och industridesign och när<br />
de skulpteras. Även om ingenjörsteknik<br />
och design understryker det funktionella<br />
i objekt - ändamålsenlighet, läsbarhet<br />
och användarvänlighet - så är<br />
servicefunktioner och bruksvärde<br />
inte något som är direkt närvarande<br />
i hans arbete. Objekten är snarare<br />
främmandegjorda genom sin historia<br />
och semiotiska komplexitet och insisterar<br />
istället på att vara otydliga symboler.<br />
De är en sorts platshållare för framtida<br />
händelser. Hammare är ett förstorat<br />
hammarhuvud på en piedestal. Trots<br />
sin enkelhet blir det ändå tvetydigt och<br />
problematiskt, bruksvärdet är heller inte<br />
särskilt tillgängligt. Det är inte heller<br />
läsbart som modell för ett monument; det<br />
är förstorat, men vad skulle ett sådant<br />
monument hedra eller fira? Då objektet<br />
på det här sättet förminskas och förskjuts<br />
från sin konkreta och sociala kontext,<br />
förverkliga utställningen Modellen. En<br />
modell för ett kvalitativt samhälle på<br />
Moderna Museet i Stockholm i oktober<br />
1968.<br />
I början av 1969 blev idéerna från<br />
Moderna Museet prövade i ett<br />
bostadsområde i Västerås. Projektet hette<br />
Ballongen. Nielsen har forskat i barns<br />
lek i stadsrum, studerat pedagogik på<br />
Köpenhamns universitet, undervisat i<br />
pedagogik, skrivit arkitekturkritik samt<br />
uppfört lekplatser som arkitekt, utfört<br />
stora utsmyckningsuppdrag i offentliga<br />
byggnader samt under en lång tid<br />
arbetat som handledare för arbetslösa<br />
genom stora kreativa projekt. 1998<br />
uppmärksammade Lars Bang Larsen<br />
dokumentationsmaterial från Modellen<br />
som varit begravt i 30 år hemma hos<br />
Nielsen. Sedan dess har materialet<br />
visats på utställningar i Europa samt<br />
distribuerats genom tidskrifter. 2009<br />
donerade han material till MACBA<br />
i Barcelona, som visade det som ett<br />
nyskapande verk genom bild och ljud samt<br />
gav ut en bok. Verket ställdes sedan ut på<br />
Biennalen i Sao Paulo och i Paris. 2009<br />
uppförde Nielsen verket The Childrens<br />
Peace Square i Utrecht.<br />
blir monumentet fråntaget sin materiella<br />
styrka. Kanske är det då vi kan se det som<br />
det politiska instrumentet det faktiskt är.<br />
Självpresentation: Xabier Salaberria är<br />
född 1969 och bor och jobbar i Donosti/<br />
San Sebastian. Han skriver att han<br />
intresserar sig för: “Omvandlingen av<br />
material genom tillverkningsprocesser.<br />
Relationer och skärningspunkter<br />
mellan referenser; den industriella eran;<br />
modernitet, design, skulptur, monument,<br />
bruk, funktion och form. Förskjutningen<br />
av ett objekt genom dess historia som<br />
en kulturell produkt, isolerad och omkontextualiserad.<br />
En attack av sakers<br />
mening (mening, socialt samförstånd).<br />
Idén att av-naturalisera det vi har framför<br />
oss, det som är bekant och vardagligt<br />
– nästan osynligt – för att upptäcka<br />
vad det döljer. Ett fokus på teman som<br />
jag hanterar från utgångspunkterna<br />
abstrakt tänkande och oförmågan hos<br />
sammahängande och artikulerad diskurs.<br />
I Hammares fall, ger det en övning i att<br />
återställa konnotationer till ett objekt<br />
som är mitt emellan abstraktion och en<br />
igenkännbar form, inklusive en återgång<br />
till dess ursprungliga design, manipulation<br />
och iscensättning. En direkt förklaring<br />
av driften riskerar att avaktivera den<br />
12 <strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper
mentala ansträngning som krävs för att<br />
ifrågasätta saker...” Salaberria har haft<br />
separatutställningar på Frankfurter<br />
Kunstverein, Galería Carreras Mugica i<br />
Bilbao och på Liquidación Total i Madrid.<br />
Han har deltagit i grupputställningar<br />
på Göteborgs Konsthall, Raven Row i<br />
London, Sala Rekalde i Bilbao, och han<br />
deltog i Manifesta 5, Documenta 13 och<br />
U-Turn Triennial i Köpenhamn.<br />
Det här händer på <strong>Tensta</strong> <strong>konsthall</strong> under<br />
<strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper. Genomförs<br />
i samarbete med ABF.<br />
Varje torsdag och lördag 14:00,<br />
introduktion av utställningen<br />
Onsdag 13.2, 17:00–20:00<br />
Vernissage med performance av Jakob<br />
Jakobsen och Anders Remmer<br />
Torsdag 14.2, 14:00–17:00<br />
Konstnärerna presenterar sina verk i<br />
utställningen. Lars Bang Larsen berättar<br />
om Modellen.<br />
Lördag 16.2, 14:00<br />
Lars Bang Larsen introducerar<br />
utställningen<br />
Torsdag 21.2, 17:00<br />
Workshop: Posters och politik. För<br />
ungdomar 15-22 år. Med Hedvig Wiezell.<br />
Lördag 23.2, 14:00<br />
Konsthallschef Maria Lind introducerar<br />
utställningen<br />
Torsdag 14.3, 17:00<br />
Workshop: Konst på torg. För ungdomar<br />
translate<br />
15-22 år. Med Emily Fahlén.<br />
Onsdag 10.4, 18:30<br />
Föreläsning av Lars Bang Larsen: Om<br />
sociodelikern Sture Johannesson<br />
Torsdag 11.4, 14:00<br />
Lars Bang Larsen introducerar<br />
utställningen<br />
Lördag 13.4, 15:00<br />
Filmprogram av Lars Bang Larsen med<br />
utgångspunkt i 1970-talets vänsterradikala<br />
grupper som brukade våld för att främja<br />
sina politiska mål. Filmerna handlar<br />
om händelser som satt sin prägel på den<br />
politiska debatten och den akademiska<br />
världen. Med film av bl a Armando<br />
Andrade Tudela.<br />
10–12.4 Lars Bang Larsen leder ett stängt<br />
seminarium om Charles Fourier på Kungl.<br />
Konsthögskolan<br />
Torsdag 11.4, 17:00<br />
Workshop: Fotografi och minne. För<br />
ungdomar 15-22 år. Med Emily Fahlén.<br />
13
Tack till Galleri Nicolai Wallner och<br />
Kulturkontakt Nord. Sharon Lockhart<br />
tackar neugerriemschneider, Berlin,<br />
Gladstone Gallery, New York och Bryssel<br />
samt Blum & Poe, Los Angeles. Learning<br />
Site tackar Konstnärsnämnden, Sverige<br />
och Konstnärsnämnden, Danmark.<br />
Den nya modellen har genomförts med<br />
stöd av European Cultural Foundation,<br />
Goethe Institut, Kulturkontakt Nord<br />
och inom ramen för COHAB, ett tvåårigt<br />
projekt initierat av The Showroom,<br />
Casco - Office for Art, Design and Theory,<br />
Utrecht och <strong>Tensta</strong> <strong>konsthall</strong>, med stöd<br />
från Europeiska Unionens kulturprogram.<br />
1–2. Søren Andreasen<br />
3–5. Archizoom Associati (Andrea Branzi)<br />
6–7. Thomas Bayrle<br />
8. Samuel R Delany<br />
9. Ane Hjort Guttu<br />
10–11. Dave Hullfish Bailey<br />
12. Jakob Jakobsen och Anders Remmer<br />
13–15. Charlotte och Sture Johannesson<br />
16–24. Jakob Kolding<br />
25–26. Learning Site (Rikke Luther och<br />
Cecilia Wendt) i samarbete med Jaime<br />
Stapleton och Viggo Wichmann<br />
27. Sharon Lockhart<br />
28. Joanna Lombard<br />
29. Palle Nielsen<br />
30. Xabier Salaberria<br />
14 <strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper
<strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper<br />
<strong>Tensta</strong> <strong>konsthall</strong> 14.2—26.5.2013<br />
floor plan<br />
29<br />
3<br />
4<br />
5<br />
30<br />
12<br />
6 7<br />
10<br />
15<br />
11<br />
25 på Taxingeplan<br />
<strong>utan</strong>för <strong>konsthall</strong>en<br />
28<br />
27<br />
16–23<br />
24<br />
26<br />
14<br />
8<br />
9<br />
13<br />
2<br />
1<br />
15
16 <strong>Samhället</strong> <strong>utan</strong> egenskaper