Nr 3 2004 - Karlstads Hembygdsförening

SIDA 6 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD ÅRGÅNG 11 NUMMER 3
var ung, var det tydligen mer fart i honom ändå, ity att
till och med filarförman fick stryka på foten en gång.
Det var under den gyllene konjunktur, då järnvägarnas
skensträngar spändes ut över allt Sveriges land. För
Statens järnvägars räkning höll man på med tillverkning
av spårväxlar, och Anton Gunnarsson, som stod
vid en gängmaskin, hade fått ett ackord. En dag kom
förmannen in och flåsade med andan i halsen: - Va i
Herrans namn. gôsse, valls står han i å knoger? Han
tjäner ju mest på hele verkstan!
Det var inte många öre pr styck ackordet innebar och
det betydde att Gunnarsson fick stå vid maskinen en
bra bit över vad som nu är normal arbetsdag för att
kunna slå det rekordet. Det gick ju emellertid inte an
att verkstadsförmännen blevo distanserade på det sättet,
och därför tog det snart slut på storkovan.
Till genomsnittssvenskens upplevelser hör som bekant
militärtjänstgöringen eller ”exisen”, som det heter. På
den tiden, då veteranernas generation var ung, gick
beväringsmönstringen av stapeln i polishuset i stället
för som nu i tingshuset; det senare fanns ju inte då.
Stadshotellet fanns heller inte i sin nuvarande eleganta
skepnad. I stället var en krog, i vilken madam Wennergren
var krögare. De, mönstringsskyldiga gossarna
voro inte fullt så snälla som de brukar vara i våra dagar,
och när ynglingen Gnnnarsson och hans blivande
medbröder i kommissen tyckte att väntanstiden blev
dem för lång, togo de helt enkelt och schappade över
till madam Wennergren ett slag och fingo sig ett glas
eller ett par ur brännvinstunnan. På det sättet blev hela
kontingenten blaskig till slut. Några stycken, som stodo
på tur att genomgå undersökningsproceduren, gjorde
en sista resa över gatan i bara skjortan, och när de
sen skulle under måttställningen, var det inte mycken
ryggrad kvar i dem. Nåja, för Trossnäs dugde de i alla
fall, inte värre krig än man hade på den tiden.
En har inte mer roligt än en gör sig, heter det. I värsta
fall kunde ett besök på Frälsningsarmén i Viken gå för
sig, ja, en del tyckte till och med att det var riktigt roligt.
Men roligare var det i alla fall att gå på teatern,
först den Yhnellska i hörnan av Drottnings- och Järnvägsgatorna
och sedan den nuvarande. Roligast var
emellertid att själv spela teater. Då som nu behövde
teaterdirektörerna statister, och det var ett skojigt extrajobb,
som dessutom medförde att man fick se åtskilliga
pjäser, som den inte alltför starka kassan eljest
inte tillät en att beskåda. Värmlänningarna och Tiggarstudenten
och andra gamla sköna och rörande saker
minns Gunnarsson från den tiden. En gång - det var på
den nuvarande teatern - spelades den senare pjäsen
och det vanliga statistgänget var uppbådat. Därvid bar
det sig inte bättre än att de agerande, som hade en liter
att fördriva tiden med bakom kulisserna, råkade komma
in på scenen i något mer överförfriskat tillstånd än
som egentligen stod talat om i rollhäftet. Publiken som
kände igen dem, hade gruvligt skojigt och framgången
var säkrad. Men om spelet blev som direktören hade
tänkt sig, det är ju en historia som inte hör hit.
En annan gång var det frågan om ett lustspel, vad det
hette, kommer Gunnarsson inte ihåg men skojigt var
det. Bland annat ställde direktören upp statisterna i en
rad på scenen, var och en med fiol under hakan och
stråke i hand. I orkesterdiket låg kapellet och svettades
och filade av alla krafter. ”Rör för Guds skull inte vid
strängarna”, viskade direktören till pojkarna på scenen.
Men hur det var, orkade man inte låta bli. Det
blev en symfoni, som ingen hört maken till varken förr
eller senare.
Till de stora händelserna i nöjesvärlden hörde cirkusbesöken.
Även där var man med och tittade gratis genom
benägen medverkan i pantominer och sketcher.
Cirkus Madigan minns Gunnarsson särskilt. Den sköna
Elvira, hon som den sorgliga visan, ni vet, handlar
om, var med på den tiden och satte eld i alla ungkarlshjärtan
i hela stan – och andra karlars hjärtan med förresten,
enligt vad malicen berättar. Som 10-åring medverkade
Gunnarsson i en pantomin på cirkus Madigan.
Han hade fått grann uniform med fina snören och stegade
bredvid kejsaren av Österrike fram över manegen.
Vad arbetet på verkstaden beträffar, understryker
Gunnarsson än en gång vad alla föregående berättare
har sagt: Det är en skillnad på nu och förr som på natt
och dag. Likaledes delar han åsikten att det inte är
bara utvecklingen i allmänhet utan också till betydande
del arbetarna själva och deras organisation som
förbättrat arbetarnas ställning kulturellt och socialt.
Gunnarsson var med bland de tio till femton verkstadsarbetare,
som den soliga majdagen 95 låg på
Stadsträdgårdens gräsmatta och pratade om hur det
skulle vara, ifall man bildade en fackförening. Att de
hade ledigt den dagen kom sig av att det var något fel
på maskinerna, så att man fått återvända från verkstaden.
Det var entusiasm och beslutsamhet inom den
nyskapade organisationen. Gunnarsson var själv med
bland de första lönekommitterade, som år 1896 uppvaktade
disponent Wallberg med begäran om löneökning
– det första synliga resultatet av fackföreningen.
Eftersom man visste att Wallberg gärna ville pruta,
tog man till ordentligt. Wallberg slog ifrån sig med
bägge händerna. Men det slutade i alla fall med en