Nr 2 2007 - Karlstads Hembygdsförening

Karlstads Hembygdsblad 

ÅRGÅNG 14 NUMMER 2 Pris 20 kronor, utan kostnad för medlem 

MAJ 2007 

Karlstad Östra 

Porten till Herrhagen

SIDA 2 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD ÅRGÅNG 14 NUMMER 2 

Program 2007 

VÅRRESAN 

Lörd. 2 juni då färden går till ARVIKA 

Avresa med buss från Norrstrandskyrkans parkering kl. 08.30 

Vi besöker Rackstad-museet och Oppstuhage där f. intendenten Per-Inge Fridlund 

tar oss med på en vandring bland Racken-kolonins efterlämnade konstskatter. 

Lunch äter vi på Olssons Brygga vid Glafsfjorden. 

Därefter, mätta och belåtna, tar vi oss den korta vägen till Såguddens museum, där 

Gösta Olofsson berättar 

och visar oss runt på hembygdsmuseet. 

Åter i Karlstad är vi kl. 18.00 

Kostnad för det hela 325 kr/ person. 

Anmäl deltagande (bindande) 

till Ralph Nilsson tel. 054-15 93 15 

eller Lennart Fernqvist 054-56 83 05 

Öppet hus i Gammelgården 

8 juni - 12 augusti, torsdagar—söndagar kl. 13.00-16.00 

Stängt 23—24 juni 

Medlemmar från Karlstads Hembygdsförening visar och berättar om en Finsk-svensk 1700-talsmiljö. 

Försäljning av hemslöjdsalster. 

Hösten 

9 september Kulturhusens dag i gamla Wermlandsbankens lokaler vid stora torget. 

K-märkta hus. Guidade stadsvandringar. Bild och filmvisningar. 

Boka in följande datum 

23 september Kulturvandring runt Sundstatjärn. 

4 oktober Slussvakten. 

17 oktober Höstmöte. 

1 november Slussvakten 

14 november Studiebesök Zakrisdalsmuseet. 

Mer detaljerad information om höstträffarna, julmarknaden samt Acksjöns kapell kommer i septembernumret.

ÅRGÅNG 14 NUMMER 2 

KARLSTADS HEMBYGDSBLAD 

Ordföranden har ordet 

När jag skriver detta sitter jag en härlig vårdag på 

vårt sommarställe intill en helt spegelblänk Vänern. 

Man blir glad när man ser alla fåglar jobba intensivt 

för att iordningställa sin bostad för en ny kull ungar. 

Glad blev jag också när så många medlemmar kom 

till vårt årsmöte. Det värmer ett ordförandehjärta. Vi 

var c:a 100 personer på mötet som jag själv tyckte var 

informativt och trevligt. Föreningen fungerar väl med 

en god ekonomi. Tack alla som intresserat är med och 

bidrager till detta. 

Nu är snart vårprogrammet genomfört och vi har 

endast Vårresan till Arvika den 2 juni kvar. Har Du 

inte redan anmält Dig - gör det idag! Det finns platser 

kvar. Ett fullspäckat program väntar. 

Vi håller också på att planera för ett intressant höstprogram. 

Mer om detta i kommande Hembygdsblad. 

Mariebergscirkel är i full gång med Mariebergsboken 

del 2 för utgivning i höst. Redaktör Gunnar Engstrand. 

Främst på listan ligger arbetet med att få fram material 

för att bättre kunna marknadsföra vår förening. Vi 

kommer vid behov att ta in extern hjälp för att få så 

Min första skoldag 

Jag har nya slejfskor, vita kortstrumpor, ny klänning, 

som mamma har sytt. I håret en stor rosett. Jag 

håller mamma hårt i handen när vi går ut genom porten 

på Långgatan 39. Vi går sakta framåt, viker av och 

går Sveagatan rakt upp. Så är vi då framme vid Herrhagsskolan. 

Året är 1938 och det är min första skoldag. 

Vad jag längtat! Vad stor skolan är och vilken 

stor skolgård! Mamma talar om för mig att Herrhagsskolan 

byggdes för mer än 30 år sedan. 

Vi går uppför breda stentrappor. Det ekar i 

trappuppgången av alla röster. Till slut kommer vi upp 

till en stor sal med massor av bänkar och underbara 

målningar i taket. Efter samlingen får vi gå ned till 

skolsalen för att bli närmare bekant med vår fröken – 

bra och informativt som möjligt. Jag ser redan fram 

emot en spännande och givande föreningshöst. 

SIDA 3 

Märta Eurenius har i dagarna gjort klart med sin 

grupp för öppethållandet i Gammelgården i sommar. 

Jag vill önska alla medlemmar en riktigt varm, skön 

och rogivande sommar. 

Carl-Göran Tollesby 

Till sist: 

Lilla Lisa hade just börjat skolan och kom en dag 

hem till mormor och berättade att hon lärt sig att räkna 

till tio. 

- Så roligt, sa mormor - Får jag höra. 

- Ett, två, tre, fyra, fem, sju, åtta, nio och tio, sa Lisa 

- Men, sa mormor - det var väl inte riktigt rätt. Försök 

en gång till. 

- Lisa rabblade - Ett, två, tre, fyra, fem, sju, åtta, nio 

och tio. 

- Jaha, sa mormor - men Du glömde ju sex 

- Ja, sa Lisa - vi har inte börjat med det än. 

Tyra Freding. Mamma säger att jag kan vara glad som 

fått just den Fröken. Mamma hade läst om henne. Hon 

är tydligen vän med Selma Lagerlöf. Jag bryr mig inte 

så mycket om det, jag längtar bara till nästa dag när 

jag ska få komma tillbaka och få skolböcker och bli 

bekant med alla klasskamrater. På hemvägen hoppar, 

skrattar och sjunger jag, så glad är jag. 

Jag har många minnen från Herrhagsskolan trots att 

jag bara gick en termin där. Den kom att bli symbolen 

för mitt inträde i kunskapsvärlden. Många år senare 

fick jag ny kontakt med skolan eftersom våra tre barn 

kom att gå där, så det finns fler än en anledning till att 

just Herrhagsskolan har en särskild plats i mitt hjärta. 

Marianne Jansson


Vår ordförande välkomnade 94 av Hembygdsföreningens 

475 medlemmar och vände sig särskilt till hedersmedlemmen 

Karl-Axel med hustru Hjördis Branzell. 

Mötesordföranden Kjell Fredriksson skötte på sedvanligt 

sätt förhandlingarna. 

De väl genomarbetade årsmöteshandlingarna hade Herrgården 

i Mariebergsskogen som vinjett. Följande kan noteras. 

• Historiskt år i föreningen. Två böcker i serien ”Glimtar 

från Karlstads historia” (Vikenboken och Mariebergsboken 

del 1), båda med Lennart Edberg som redaktör. Under 

år 2007 kommer Marieberg del 2 med Gunnar Engstrand 

som redaktör. 

Finansiering har kunnat ske från donationer – Hjördis 

och Karl-Axels bokfond (19 250:-), Sparbanksstiftlsen 

Alfa (10 000:-), Helmiastiftelsen (20 000:-) och direktör 

Hans Berg (10 000:-). 

Imponerande! 

• Märta Eurenius med flitiga medarbetare i Gammelgården 

har tillfört föreningen 25 864:- genom försäljning av 

sina alster. 

Berömvärt! 

• Monica Gustafsson slutar som redaktör för Hembygdsbladet 

efter framgångsrika år. Lennart Fernqvist bidrar 

förtjänstfullt med fotografier. Budget för 2007 28 000:-. 

Tack och god fortsättning! 

• Kerstin Sundelöf, Hans-Erik Sennmark, Anders Åkerblom 

och Lennart Warolin har genom gediget arbete 

skapat ett välordnat och innehållsrikt arkiv. Genom inköp 

av databasprogrammet ”SOFIE” förbättras möjligheterna 

till registrering av bilder och föremål. De välkomnar 

våra medlemmar att besöka arkivet i våra lokaler 

– främst onsdagar mellan klockan 10.00 – 12.00. 

Värt att uppmärksammas! 

• Inger Falk sköter vår ekonomi med den äran, likvida 

tillgångar enligt balansräkningen 253 346:75. 

Glädjande! 

• Hans Erwald ny sekreterare efter Bo Larsson. Kerstin 

Årsmöte 15 mars 2007 

Sundelöf ersätter Hans Nordwall i styrelsen. Kurt Johansson 

ny suppleant efter Kerstin. Margareta Widstrand 

ny revisorsuppleant efter Kurt. Monica Gustafsson ersätter 

Karl-Axel Hjerdt som ombud tillsammans med Märta 

Eurenius i Värmlands Hembygdsförbund. 

Ny valberedning är Lennart Modin, Sven Mæchel och 

Gun Modin. 

(Se i övrigt sista sidan – styrelsen m.m.) 

• I verksamhetsberättelsen säger vår ordförande. 

”Jag är glad och tacksam för att ha haft förmånen att leda 

denna förening och dess intresserade och flitiga styrelse. 

• 

Vi har dock ett problem att få fram medlemmar till alla 

poster inom vår verksamhet. Bland c:a 500 medlemmar 

måste det finnas flera som vill ställa upp och hjälpa till. 

Vi behöver många händer om vi på sikt skall kunna upprätthålla 

nuvarande nivå på föreningens verksamhet. Vi 

ser också gärna fler besökande på våra arrangemang”. 

Delta! 

• Katarina och Karl-Axel Hjerdt har skänkt en möbel – 

3 m långt bord och 8 vackra trästolar – till våra lokaler 

Värdefullt – Tack! 

• Efter avtackning och lekamlig spis berättade Lennart 

Edberg – med glimten i ögat – om mål och medel i studiecirkelarbetet 

och de nya böckerna. 

Kvällen avslutades med leenden, försynta skratt och intensivt 

lyssnande. Detta sedan Göran Bengtsson – Östämtingen 

– tagit plats i talarstolen. På oefterhärmligt, 

dialektalt språk berättade han med humor och ironi om 

personer i Gösta Berlings saga och om majoren Adolf på 

Trossnäs fält ur en novell av Nathan Hedin. 

Applåder. Välkommen åter! 

Slut på ett i alla avseenden lyckat årsmöte. 

Bernhard Nilsson 

Göran Bengtsson i berättartagen Kaffe med dopp smakade bra Foto Ralph Nilsson


Minnen från gamla Herrhagen 

I slutet av 1800-talet byggde Johan Maximilian Stedenfeldt 

ett trevånings bostadshus på sin tomt i hörnet 

av Mellqvist- och Verkstadsgatorna. Han fick också 

överta Herman Geijers gamla "Jernhandel" som var i 

vägen när centralpalatset skulle byggas vid Kanaltorget 

i Haga. Detta skedde 1901 och han byggde ut 

"kiosken" (huset var inte större) mot Verkstadsgatan. 

Han inrättade en cigarraffär som han bedrev i många 

år. Sonen Karl-Otto övertog sedan butiken men tobaken 

fick ge vika för andra saker. K-O var nämligen 

pyrotekniker och tillverkade "hoppetossor", "solar", 

bomber och raketer. Han sålde också skämtartiklar och 

dylikt. Men det som vi pojkar mest gillade var de 

"ryska smällare" som han sålde. Dessa gjorde han inte 

själv, utan det var en gubbe som hette Kjellman som 

satt på en låda vid pråmkanalen och gjorde dessa. Om 

du vill tillverka själv så har du receptet här; en pappcylinder 

c:a 1 cm fylls med en blandning av sand och 

knallsilver (AG ONC). De tätas i ändarna av japanpapper 

som fuktas med dextrinvätska. De exploderar med 

en smäll när de kastat mot något hårt. Dextrin görs 

genom att på en tunn plåtskiva smälta potatismjöl. 

Karl-Otto hade i sin trädgård ett skräckinjagande lejon 

i trä och järn. Jag fick flera gånger putsa och måla detta, 

och betalningen var några "smällare". Lejonet finns 

numera i släktens ägo väl bevarat på Arnön i Väse. 

Sedan Stedenfeldt slutat med sin butik var här cykelaffär, 

först Hellgren o Stålbom och sedan Per Törner. 

Det var också fruktaffär, musikaffär, urmakeri och till 

sist klädesaffär. Husen revs 1956 för att ge plats åt 

Stedenfeldts 


SIDA 5 

KAMYR. Karl-Otto hade också ett tivoli med karuseller 

m.m. han avled 1949. 

I huset bredvid hade "Glass-Axel" Johansson sin fabrik 

och där fick vi pojkar hjälpa till med att dra maskin 

när det elektriska missade. Ledningarna var sämre 

än dåliga, och betalningen för våra jobb var glass. I 

samma kvarter bodde det en pensionerad polis Söderqvist, 

han dresserade hundar som vi fick gå ut med. 

Jag bodde i nästa kvarter. Här var en kyrksal Svenska 

Frälsningsarmén. I huset var också J E Nilssons 

Mjölkaffär och Gustavssons Herr- och Damfrisering. 

Men det bästa var i källaren där mjölkhandlare Nilssons 

son Elver hade karamellkokeri, där fick vi städa 

och gå ärenden och betalningen var godis. Efter gatan i 

Herrhagen 300 hade fr. Johansson frukt- och godisaffär. 

Charkuteristen Johansson gjorde korv som frun 

sålde i affären vid Herrhagstorget. Så hade Svensson 

sin fabrik som gjorde ovala ramar. Det har bott många 

kändisar på Herrhagen b1 a "De svenska klockspelarna". 

Den som är mest känd med sin visa "I sommarens 

soliga dagar" skrev en herrhagspôjk som jobbade på 

KMW, en sommarsöndag 1921 på en bänk i Herrhagsparken 

- hans namn var Gustaf E Johansson. Hagby 

lantmannaskolas gånglåt. Gej. 

Minnena från uppväxttidens strömmar 

år blir poesi 

Levnadstidens drömmar 

-är nu poesi. 

Sven Larsson 

Foto: Kristina Janängs bildarkiv


Mina barndomsminnen från Herrhagen 

Mina barndomsminnen från Herrhagen är många, men 

uppgiften nu är att beskriva platsen där jag föddes i 

april 1934. Denna period i mitt liv har inte särskilt 

många fasta tidpunkter, utan är mer en ström av minnen, 

fram till mitten av 1950-talet, då jag kom in på 

"Akkis" i Stockholm. När jag i det följande beskriver 

centrala Herrhagen, har Värmlands trikåfabrik varit 

riktmärke och byggnaden står ännu kvar oförändrad 

till det yttre. Tvärs över Herrhagsgatan ligger kvarteret 

Lejonet. 

I nordöstra hörnet av kvarteret ligger fortfarande 

Herrhagens blomsterhandel, medan Grens hus med 

pappershandel i södra delen har ersatts av Herrhagskyrkan. 

Däremellan, i Sveagatans förlängning, låg 

Herrhagsgatan 33 som jag ska beskriva. Byggnaden 

var gråreveterad med två våningar åt gatan och tre inåt 

gården och bör ha stått färdig ca 1927, då ritningar 

från 1925 och 1926 finns bevarade. I bottenvåningen 

till höger om porten fanns bageriet Vetekransen och 

Nordengrens speceri. När det sistnämnda upphörde, 

öppnade Eismarks sin inramning och försäljning av 

tavlor där; konstnären Levi hade en del tavlor utställda 

i fönstret. 

Året är 1944 och vi ska företa en minnesvandring 

genom huset. 

Vi går in genom portingången som går rakt genom 

huset. Mot gatan är den försedd med två järngrindar på 

vardera sidan, säkerligen ett par meter höga, alltid öppna 

och förträffliga som klätterställningar. Portens tak 

och väggar är gula och är för övrigt en perfekt lekplats 

där det aldrig regnar eller snöar. 

Portgången och gårdshuset med uthuslängan till vänster 

Foto: Kerstin Sundelöf 

På gården tar vi ingången till höger, där jag bor högst 

upp med mamma och storebror. Här är också nergången 

till ena källaren med tvättstugan. I den finns ett stort 

stenkar längst fram under ena fönstret, där tvätten kan 

läggas i blöt och småningom sköljas. En mycket stor 

tunna som kallas avskäring används till blötläggning 

och tvättvattnet värms i en stor kopparkittel med en 

eldstad inunder; här kan kläderna även kokas. Där står 

också någon mindre avskäring som fylls med ljummet 

vatten för bad - någon badmöjlighet finns inte uppe i 

lägenheterna. I denna källare finns också två vedbodar. 

Väl uppe igen, når man speceriaffären rakt fram via 

några trappsteg. Innanför dörren till speceriet ligger ett 

litet kyffe som används till lager och där en väldig 

mjölbinge upptar en stor del av golvytan; på dess lock 

kan du hitta Nordengren vilande mellan kundbesöken. 

Ovanför på väggen är en skylt med reklam för Persil 

och den syns även nere i affären dit ett par trappsteg 

leder. 

Ute i trappuppgången står ett vitt isskåp där isen placeras 

i en plåtlåda försedd med en lucka upptill. 

"Ismannen" som kommer då och då, har ett skinn på 

ryggen på vilket isen ligger; den hålls med en gripklo 

och släpps med en duns ner i skåpet. Nertill finns en 

avtappningskran för smältvattnet. 

Till vänster om skåpet är ingången till bageriet varifrån 

de ljuvligaste dofter sprids; där är jag en flitig 

gäst. Jag "jobbar" där också som springpojk när någon 

läckerhet ska levereras till kunder - och skrapa plåtar 

är jag mästare på. Även här får man gå ett par trappsteg 

från bageriet ner till försäljningen, där småkakorna 

ligger i glasburkar på disken och det övriga brödet 

ligger propert uppradat på vita porslinsfat. 

En trappa upp har husvärden Frödin sin köksingång 

till höger, och på den glasförsedda dörren rakt fram 

står det på en välputsad mässingsskylt Oscar Johansson 

och där bor han och hustrun Beda som för mig är 

tant och farbror "Josse". Hos dem är jag ofta och får 

uppleva en svunnen epok bl.a. med att kura skymning: 

där råder stillhet, man kanske lyssnar på radion, tittar 

ut på gatan, kommenterar något som händer därute, 

medan skymningen sänker sig och övergår i mörker. 

Taklampan tänds först när lyktorna lyser upp på andra 

sidan gatan utanför trikåfabriken. 

På byrån i rummet står en parfymflaska med en tofs 

och en blåsa att trycka på, och på den kan jag läsa: 

SILVERMOON. Det luktar gott om tant Josse, må ni 

tro! Vad sprayflaska är för något, det har vi ingen 

aning om. 

Men bland det bästa hos tant och farbror Josse är nog 

i alla fall en glasskål med lock som alltid står på bordet 

och den är fylld med **GELEHALLON**!


Två trappor upp bor min mor, som blev änka 1940, 

samt sonen Stig från ett tidigare äktenskap och jag som 

skriver dessa rader, och är 13 år yngre än han. Lägenheten 

består av rum och kök, samt en hall som sträcker 

sig från köksingången till husets andra trappuppgång. 

40 kronor i månadshyra tycker jag mig ha hört nån 

gång. Med en västerutsikt över så gott som hela kvarteret, 

Herrhagsskolan och vattentornet, är det ljust och 

soligt, men kallt på vintern och hett under plåttaket på 

sommaren. 

Vi tar vägen genom hallen ut till andra trappuppgången 

där Bergmans bor på andra sidan. Detta översta 

plan är husets största och ljusaste med ett fönster åt 

gården, och på översta trappräcket är en stor förmakspalm 

placerad i en jättekruka. 

Vägg i vägg med Bergmans ligger vår gemensamma 

toalett; övriga hyresgäster har var och en sin egen. De 

andra lägenheterna värms dessutom med våningsvärme 

- man har element och eldar i en panna ute i sin 

hall. Vi däremot måste elda i köksspisen, en kamin i 

hallen och en kakelugn i rummet för att hålla värmen. 

Tre trappors slit och släp med ved och koks! Men för 

matlagning finns ett gaskök med tillhörande automat 

som måste matas med polletter för att leverera gasen. 

Nu går vi ner till våningen där Frödins bor och de få 

gånger jag varit inne hos dem har jag beundrat deras 

skär-rosa möblemang i stora rummet; till och med pianot 

har samma färg. Stiligt! Men egentligen är det inte 

så konstigt, då man ju har sitt måleri inne på gården. 

Sonen Erik jobbar där och på fritiden spelar han i frälsningsarméns 

musikkår vilken han senare blir dirigent 

för. Brodern Sven kommer att bli en av Värmlands 

stora konstnärer. 

På andra sidan gången bodde Isakssons - järnvägaren 

med hustru, barnen Henry, Gunnar och Märta. Hon 

spelade piano, var något år äldre än jag och var en hejare 

på Straussvalser, spiskroksvalsen med flera och 

antagligen en inspirationskälla för mitt eget kommande 

musicerande. 

På bottenvåningen bodde Lindmans och Anna Olsson, 

innehavare av Vetekransen. Hon hade en tvårumslägenhet 

där hon ständigt hade det ena rummet uthyrt 

till flickor från landbygden som jobbade i bageriet, 

oftast som expediter. Hon var uppväxt på en bondgård 

i Brunskog och jag kan tänka mig att hon gärna tog 

medarbetare från sin egen barndomsmiljö på landsbygden. 

Lindmans minns jag inte att jag varit inne hos nån 

gång, men frun och döttrarna Gerd och Birgit var alltid 

så vänliga. Lindman var chaufför och hade ofta sin 

stora bil parkerad på gatan utanför deras rumsfönster, 

där han kunde ha den under uppsikt. 

Det var Lindman som gav mig det sorgliga beskedet. 

Min mor hade fått ved från KMW och jag höll just 


SIDA 7 

på att slänga ner den i vedboden - det var soligt och 

varmt tidigt en juni morgon 1952 - när han öppnade 

fönstret och sa att det stod i NWT att Nordlund var 

död... Nordlund - domkyrkoorganisten och min lärare. 

Jag släppte vad jag hade för händerna, slängde mig på 

cykeln och tog mig till pastorsexpeditionen, där man 

berättade att han efter en spelning på krematoriet hade 

försökt hinna med bussen hem, men invalidiserad som 

han var, hade inte kroppen orkat med. 

Sedan gick jag upp på orgelläktaren, grät och satte 

mig vid min kära orgel och spelade med alla instrumentets 

resurser så det dånade i kyrkan, den hade inte 

öppnats för dagen, så jag störde ingen. 

När jag kom hem hade vänliga människor plockat in 

veden åt mig! 

Till vänster om denna trappuppgång, den södra, 

fanns ett högt plank som skymde utsikten till granngården; 

här hade vi våra cyklar under ett korrugerat 

plåttak på gaveln till Frödins måleri, en lång vitmålad 

envåningslänga, vars östligaste del upptogs av målarverkstaden. 

Mitt på längan var en verandaliknande 

utbyggnad och till vänster om denna stod mattstången 

helt i trä, med en kraftig balk som man slängde sina 

mattor över. Under kriget hängde där ett järnspett som 

man skulle slå på om gårdsfolket behövde larmas. 

Bortom "verandan" fanns två portar med dubbla dörrar 

och innanför var ett stort utrymme. Längst bort var 

ännu en garagedörr, ett par meter hög och därinne 

hade min far under några år en fiskredskapsverkstad. 

På väggen fanns en telefon, men det dröjde flera år 

innan vi skaffade en sådan till lägenheten. När det var 

matdags placerade mamma en tidning uppe i köksfönstret 

som signalerade till pappa att maten stod på 

bordet. 

Från västgaveln av den beskrivna verkstadslängan 

gick ett staket som gräns mot granntomten, vars adress 

var Sundbergsgatan. Vid väggen gick en låg mur med 

soptunnorna på rad framför och längs med staketet 

fanns en del växtlighet som avslutades med en syrenbuske 

intill husväggen på gårdshuset. 

Jag kommer ihåg som vore det igår, hur jag en dag 

upptäckte en grind i staketet i grönskan alldeles vid 

soptunnorna och undrade varför den fanns där; den 

hade ingen som helst funktion. Den gick dessutom inte 

att öppna, visade det sig. Men mer härom senare. 

Fortsättning sid 8


Mitt på gården stod ett trähus i två våningar, som 

utgjorde norrgräns mot Herrhagsgatan 35 och mellan 

detta och "mitt" hus gick ett staket med en syrenhäck 

och berså framför. 

Mitt på husets sydgavel kunde man gå ner i en källare 

med jordgolv och blöta väggar. En gammal, obrukbar 

fotogenlampa hängde på en spik - elektrisk belysning 

fanns inte. 

Gårdshuset Foto: KMW fotoklubb 

Huset var byggt i vinkel med en enda ingång på baksidan 

från Herrhagsgatan sett. Fyra familjer bodde där. 

Man fick gå upp för en trappa mitt i vinkeln och kom 

in i en förstuga. Till höger var köks- och rumsdörrarna 

till fru Blad där hon bodde med barnen Aina och 

Bengt. Vilka som bodde åt andra hållet vet jag inte, 

men rakt fram gick trappan upp till andra våningen 

och till höger om trappan fanns en toalett. 

På andra våningen var en stor förstuga med fönster, 

där dörrarna på höger hand ledde till fru Skarin och 

fröken Norbäcks tvårummare. De var systrar och hos 

dem bodde Jan-Erik eller ”Kirren” som han kallades. 

Han var släkt på fröken Norbäcks sida och var något 

av idol för oss ungar, idrottsman och allmänt tuff som 

han var. Här kom man direkt in i ett stort kök, precis 

som nere hos fru Blad, men framme vid det stora söderfönstret 

stod inte ett normalt köksbord, utan ett 

bord med en väldig skiva och där satt de två damerna 

oftast när man kom in. De var professionella sömmerskor, 

som sydde herrvästar för Kronberg & Svenssons 

herrekipering i staden. Det var alltid roligt att hälsa på 

hos dem. I lägenheten till vänster bodde familjen Persson 

med dottern Anita, om jag minns rätt. Som ni märker 

skriver jag fru och fröken, man var inte du med 

varandra, utan min mor använde alltid dessa epitet, 

medan männen kallades vid efternamn. Släktingarna 

duades däremot. 

Men nu åter till den mystiska grinden - jag har en ide 

om hur det kan ligga till. 

Den stora träbyggnaden inne på gården till Herrhagsgatan 

33 var äldre än gathuset och hade ju entrén åt 

väster! 

Av ritningar jag nu fått i min hand, framgår det att 

målerilängan och detta hus byggdes 1903-1904. I uthuslängan 

hade man ursprungligen avträden och vedbodar 

i västligaste delen. Senare disponerades det om 

och man fick den gemensamma vattentoaletten i trapphuset. 

Avträdesdelen blev dubbelgarage och vedbodarna 

förvandlades till verkstad omkring 1927, antagligen 

i samband med bygget av gathuset. 

I gjuteribacken i hörnet av Fahlgrensgatan/ 

Karlagatan där Fenixhuset låg, gick en grusväg rakt 

fram och korsade Sundbergsgatan och jag kommer 

dessutom ihåg att, denna fortsatte in i kvarteret österut 

och kantades av något som liknade en björkallé. Enligt 

min teori måste denna lantliga väg tidigare ha lett fram 

till gårdshuset på Herrhagsgatan 33 och då bör grinden 

ha varit ingång -långt innan "mitt" hus byggdes! 

Gathuset med ingång till glasmästeriet och Vetekransen 

Foto: KMW fotoklubb 

Antagligen fortsatte denna väg till sluttningen mot 

Lambergstjärnet - nuvarande Sveagatan. 

Mer finns att berätta om uppväxtmiljön på Herrhagen, 

men ovanstående får räcka för tillfället. 

Karlstad den 2 april 2007 

Bengt Larsson.


När jag var barn 

När jag var barn – och det är längesen - var Herrhagen 

en annorlunda stadsdel än nu. Det var före 

det stora rivningsraseriet. Herrhagen var tryggt 

och bra, ingen pyroman hade härjat, trähusen stod 

kvar där de alltid stått. 

Ett hus som hade en stor plats i mitt hjärta var 

Herrhagsgatan 33. .där, inne på gården, stod ett 

tvåvånings trähus, där fanns en gård med berså, 

där grannarna kunde mötas vid ett eftermiddagskaffe, 

där fanns verkstäder och där var liv och rörelse. 

I huset bodde min pappas fastrar Thérese Skarin 

och Ellen Norbäck. Thérese hade blivit änka tidigt 

och sen dess hade de systrarna bott tillsammans. 

De var båda sömmerskor som hade gått i lära hos 

sin far, skräddarmästare Anders Norbäck. Jag 

minns dem väl. De satt vid söderfönstret i det stora 

köket och slutförde sömnaden av de måttbeställda 

västar som lämnades till dem från herrekiperingen 

Kronberg & Svensson. När mamma gick 

till torget och saluhallen som vanligt var på lördagar, 

lämnade hon mig ibland i fastrarnas vård. Jag 

minns hur jag lekte med vedträna som jag tog ur 

vedlåren vid köksspisen. På bordet stod glasskålen 

på fot med de underbaraste kringlor som faster 

Ellen bakade. 

Det var en trevlig lägenhet som förutom köket 

hade två rum och förstuga där den nymodiga toaletten 

fanns. Det var en sån där toalett där man 

drog i snöret när man spolade. Dörrarna in till 

förstugan hade bruntonade, ”vattrade” glasrutor 

som var vanligt i många av dåtidens hus. 

Vår familj flyttade från Karlstad 1948. När jag 

återvände på 70-talet hade Herrhagen förändrats. 

Många av de gamla trähusen var borta, rivna för 

att ge plats åt moderna nybyggen. Herrhagsgatan 

33 var ett minne blott. Istället hade kommit –i mitt 

tycke- ett av de fulaste husen på Herrhagen, ett 

hus ”på styltor”. Vart tog den gamla trivseln vägen? 

Kerstin Sundelöf 


Rapport från studiecirkel Herrhagen 

Stadsdelsskylt 

SIDA 9 

År 2004 fick vi i uppdrag att skissa på en historisk 

Herrhagsskylt med utgångspunkt från tidigare uppsatta 

skyltar för Orrholmen och Pråmkanalen. Vårt förslag 

inlämnades till kommunens skyltgrupp och efter en del 

turer med justeringar och kompletteringar var skylten 

klar hösten 2006. Skylten gjordes i två exemplar. Den 

första uppsattes i Herrhagsskolan i samband med 100årsjubileet 

2006-09-09. Den andra mitt emot entrén till 

Nöjesfabriken vid en ceremoni 2006-10-20. Se artikel 

i Hembygdsbladet nr 1 2007. 

Fotodokumentation 

KMW:s Fotoklubb 3K dokumenterade på 1960-talet 

samtliga kvarter utom Igelkotten och Tranan. Vi har 

med klubbens tillstånd lånat och scannat samtliga tillgängliga 

foton. Med 35 kvarter ger detta c:a 800 bilder 

och finns nu lagrade på CD-skivor i föreningens arkiv. 

Gamla byggnadsritningar 

Då en del byggnader var rivna (t ex kvarteret Hjorten ) 

innan KMW – dokumentationen har vi från kommunens 

ritningsarkiv beställt kopior av de hus och kvarter 

som saknas. Tyvärr är vissa gamla hus utsorterade ur 

arkivet. Kopiorna skall scannas och blir ett viktigt 

komplement till ovannämnda fotodokumentation. 

Herrhagsgruppen 

Kurt Johansson 

Karlstadstidningen nr 8 2007 

Hembygdsbladet har utkommit 

Årets första nummer av Karlstads hembygdsblad har 

precis lämnat tryckpressarna. Hembygdsbladet är 

hembygdsföreningens lilla tidskrift. Numret innehåller 

mycket, en artikel om kaptenen Christian Andersson 

som var en viktig person stadens tidiga l800-tals his- 

toria. Vidare texter om scoutlivet i stan, glasbrukets 

historia, pudrettkärra, och resecentrum för att nämna 

några exempel. Är man medlem i föreningen ingår 

tidningen i årsavgiften annars kostar den 20 riksdaler 

att köpa. 

Första gången Bladet uppmärksammas i media


Åttkantslunden 

Minneanteckningar från en epok då livet lekte 

Åttkantslunden eller Lunden som vi kallade den öppna 

plats i norra änden av Herrhagen var under 40 och 50talet 

en populär och naturlig samlings- och aktivitetsplats 

för herrhagsungdomar boende norr om Värmlandsgatan. 

Ungdomar boende i övriga områden av 

Herrhagen sökte sig till Herrhagsparken, Vasalunden 

eller Lerets idrottsplats vid nuvarande Beijer Bygg för 

utövande av lekar och spel. 

De kamrater det mesta kretsade kring var Lennart 

Eriksson, Sven-Olof ”Sobben” Bergqvist, Göran 

Grahn, Åke Svärd och Sune Pettersson. 

Vintertid fick Lunden vila. Den enda aktivitet var då vi 

fick "låna" vatten av fastighetsägare Strand som bodde 

i närmaste fastighet Parkgatan 37. Från tvättstugan i 

bottenplanet anslöt vi en lång slang för uppspolning, 

även vattenhinkar från Sixten Larsson i grannhuset 

bidrog till att vi kunde skapa en liten isbana. En liten 

ishockeyrink i miniatyr färdigställdes. Som målburar 

använde vi plåtar som vi vek ihop till ett U. Plåtarna 

kom sannolikt från närliggande Manners skrotfirma. 

Vid stolpskott satt pucken kvar i plåtkanten! 

Vintertid var Lunden också träffpunkt för runtomaktiviteter. 

Sådana kunde vara att åka sparkstötting nedför 

Herrhagsgatan mot Östra Station eller att spela gatubandy. 

Detta spel var en populär bandyvariant vintertid 

i mycket påminnande om dagens innebandy. Vi höll i 

regel till på Bergslagsgatan mellan Herrhagsgatan och 

Långgatan där det var ringa biltrafik. Som målmarkering 

använde vi ofta isbitar som vi sparkat loss från 

någon stupränna. Spelet blev oftast hetsigt och högljutt 

vilket störde fastighetsägaren i nr 9. Hans namn var 

David Carlsson mer känd som "Snavla" p.g.a. sin pratsamhet. 

I detta hus bodde även Kaffe-Olsson. En lång 

person som sålde kaffe och som vi hade stor respekt 

för. När han var på betryggande avstånd kunde vi ropa, 

Kaffe-Olsson vill ingen ha, han har kaffe mellan tånera. 

Sedan försvann vi snabbt i säkerhet. Nämnas skall 

också den spännande men farliga sporten att hänga 

efter Herrhagsbussen uppför Olofsgatan. I skydd av 

gengasaggregatet kunde vi även sittande på kofångaren 

åka längre sträckor runt Herrhagen. 

Påsk. Bara ordet var magiskt för oss herrhagspojkar. 

Då gällde bara inköpta påsksmällar och raketer samt 

våra hemmagjorda "bikinis". Standardsmällare allt 

ifrån l-öres till atomskott, häxpipor och hoppetossor 

köpte vi av en köpman från hans lager i ett uthus på 

Långgatan 50. Köpman Lennart Eriksson sedermera 

kallad Blejen hade näsa för denna lukrativa bransch 

och alla visste var försäljningsstället fanns. Vissa dagar 

då han fått in en leverans från Claes Ohlsson, Insjön, 

bildades snart en lång kö köpsugna ungdomar 

även från andra stadsdelar. Ryktet sprider sig snabbt! 

S.k. bikinismällare tillverkades av tomma patronhylsor 

som fylldes med spån från gengaständstickor samt en 

bit stubintråd. Även kraftigare bikinis s.k. rörbomber 

tillverkades. 

På påskaftonens kväll samlades ett stort gäng i Lunden 

där vi provsköt våra bikinis innan vi gemensamt tågade 

mot Stora torget allt under skjutande av knallskott, 

häxpipor och tossor. 

På Olofsgatan 3 bodde familjen Fyrsten. De hade pojkarna 

Lennart, Gunnar och Jerry. Vi i gänget kom aldrig 

riktigt i kontakt med dessa "klätterapor". De hade 

sällan markkontakt då de mest höll till på hustak och 

klängde på brandmurar runt kvarteret Anden. 

På första maj var det tradition att cykla ut och "maja". 

Vi cyklade ofta till Fintatorp där vi grillade korv och 

drack champis och loranga inköpt hos Karlstad Mineralvattenfabrik 

VästraTorggatan 9. Emil Magnusson 

hade nämligen den bästa läskedrycken i stan. Själv 

jobbade jag där som springpojke och allt i allo periodvis 

1949 och 1950, då hans ordinarie hjälpreda Axel 

"Docka" Larsson var "ur form". 

Redo att cykla till Fintatorp 

Så kom äntligen 

sommaren med bad 

i Örsholmstjärn, 

vildmarksliv i Örsholmsskogen 

och 

fotbollsspel i Lunden 

och matcher på 

Leret. 

Fotboll var utan tvekan den aktivitet som vi ägnade 

mest tid åt. Spelet var hårt och spännande och så hade 

vi ju stadens stolthet KBIK i folkmun kallat KUBIK 

att se upp till och efterlikna. Lunden utrustades med 

tvenne mål. Målstolparna kapades i Örsholmsskogen 

med redskap från Blejen (såg och yxa) och under mörker 

cyklade vi "hem" med målstängerna.


Stolpar och överliggare kom snart på plats. Nu fattades 

bara målnätet. Mellan Lambergskanalen och Lerets 

idrottsplats hade vänerfiskarna sina båtar och redskapsskjul. 

Där hittade vi några kasserade laxnät som 

fick bli vårt bollnät. 

Nu var det dags att bilda ett ll-mannalag som vi kom 

att kalla ÖRNENS BK. Ö.B.K blev snart känt. Röda 

tröjor och rödvita strumpor inköptes för slantar från en 

pappersinsamling där Lennarts far Georg ställde upp 

med lastbil för transport av papperet till insamlings 

centralen vid SJ:s fraktgodsterminal i Viken Som belöning 

bjöds vi också på en båttur till Tynäs med prisutdelning 

och saftkalas. 

På Lundens gräsplan 1948 

Lite mer om östra station 

När jag läste artikeln om Östra Station i oktobernumret 

av Hembygdsbladet kom jag att tänka på några egna 

minnen från denna byggnad. Min far var anställd på 

KMW i Kristinehamn men fick 1934 förflyttning till 

Karlstad. Mina föräldrar har senare berättat för mig att 

det i början på 1930-talet fanns gott om lägenheter i 

Karlstad och efter att ha tittat på några bestämde de sig 

för en 2-rummare på Högalidsgatan 10 på Lamberget. 

Hyresvärd var den kände smidesmästaren Artur Södergren. 

Den relativa närheten till KMW betydde säkert 

en del. 

Det var framför allt av två anledningar jag kom att stifta 

bekantskap med ovan nämnda byggnad. Sverige 

hade lyckligtvis lyckats hålla sig utanför kriget. 1940 

begärde och fick tyskarna tillstånd att skicka sk permittenttåg 

genom Sverige. Fegt enligt somliga, nödvändigt 

för att hålla vårt land utanför kriget, enligt 

andra. En kväll sade min pappa till mig att vi skulle 

åka ner till Östra Station och titta på tyskar. Jag visste 

ju inte vad tyskar var för några konstiga individer men 

jag kommer ihåg än idag att jag trots min ålder höll 

pappa krampaktigt i handen och såg en massa militärer 

gå fram och tillbaka på perrongen under uppehållet vid 

Östra Station 


SIDA 11 

På våra träningar i Lunden hände det ibland att någon 

känd spelare från KBIK dök upp och ledde våra övningar. 

Gunnar Öqvist som studerade vid "Semis" kom 

per cykel. En annan var "Gotten" Bergstedt. Lennart 

Eriksson fixade detta. Arvodet blev några goda frukter 

från Erikssons trädgård. 

Hösten var skördetid. Då pallade vi plommon vid orgelfabriken 

vid Olofsgatan. Och päron och äpplen i 

trädgårdarna vid Parkgatan. Att spela hartsfiol var populärt 

och spännande. Kvällstid i skydd av mörker och 

gömda inne i någon berså skrämde vi åtskilliga gamla 

tanter. Vi visste var det gav bäst resultat. 

Fiolen bestod av björntråd fäst i en patronhylsa med 

sugkopp. Sugkoppen var en tätningsring från en vichyvattenflaska 

som passade i hylsans bottenspår. Detta 

var tror jag ett herrhagspatent. Resonanskroppen fästes 

i nedre delen av fönsterrutan osynlig inifrån bakom 

fönsterbrädans blomkrukor. 

Avslutningsvis något om Svenne Sjöberg denne udda 

kuf, som ibland stannande till vid Lunden under sina 

skrotfärder runt Herrhagen. Då kunde han deklamera 

att "hunden står bunden i Åttkantslunden" eller att 

"Hären står på tvären i cigarraffären". Allmänt skratt 

naturligtvis. Sedan lyfte han på hatten och cyklade 

vidare med sin cykelkärra fylld med skrot och bråte. 

Ur minnenas arkiv 

Text och bild: Kurt Johansson 

Det andra tillfället jag hade anledning att besöka Östra 

Station var om möjligt än mer spännande. Saken var 

den att min farfar var lokförare och han kom då och då 

med sitt tåg till Karlstad. Pappa tog mig då på pakethållaren 

och for till Östra Station där jag fick gå på 

farfars lok och sedan "köra" tåget till Centralen där 

pappa mötte mig och tog mig på cykeln tillbaka till 

Lamberget. Jag kommer idag inte ihåg hur många 

gånger jag fick köra farfars tåg från Östra Station till 

Centralen men ett minns jag. Det var lika spännande 

varje gång. 

Per-Axel Wahlstedt


OLSÉNSKA TOBAKSFABRIKEN 

Fabrikör Fritz Olsén gjorde sig bemärkt icke blott som 

fabrikant av tobaksvaror utan i lika hög grad som ledare 

och aktör inom forna tiders amatörteaterliv i staden. 

Olsén som med sin familj bebodde övre våningen i 

den s.k. Tobaksfabriken på Herrhagen. Nedre våningen 

i det åren 1865/1866 uppförda huset disponerades 

av tobaksfabriken. 

Här föddes tvillingsönerna Erik Kristian och Axel 

Fredrik. Den förre riksbanksdirektör i Linköping och 

den senare Hovrättsråd och stadsfullmäktiges ordförande 

i Jönköping gift med en Karlstadstös Maggie 

Lidback. En syster till Olséns bröder var fru Helga 

Fagreus vilken som änka fann ett lugnt och trivsamt 

sommarhem i den gamla fabriken intill sin bortgång. 

Före Strandvägens tillkomst utgjorde f.d. Olsénska tobaksfabriken 

en idyll på Herrhagsbergets sluttning ner 

mot Pråmkanalen. Att Karlstads Teater existerar och 

därtill har ett utförande får tillskrivas de män som ingick 

i styrelsen varav Fabrikör Olsén var bland de drivande 

medlemmarna. Egendomen Lugnet söder om västra infarten 

till Karlstad var under många år i den Olsénska 

släkten. Olséns teatertalanger smittade av sig på hans 

dotter Helga Olsén som ofta uppträdde tillsammans med 

andra unga karlstadsdamer. 

Den Olsénska tobaksfabriken revs år 1956 för beredande 

av plats för nybebyggelsen längs Strandvägen och 

pråmkanalen. 

Råtorpsgruppen 

De Olsénska kvinnfôlken på en roddtur i Pråkanalen nedanför tobaksfabriken Foto: Anna Olsson 1920


Känner Du Din stad? 

Försök att komma på vilka konstverk som 

är på fotografierna. Rätt svar på sidan 14. 

1 

3 


SIDA 13 

2 

Foton: Lennart Fernqvist 

4 

5


AB Karlstads Orgelfabrik 

År 1906 fick orgelfabrikören Johan August Gustafsson 

lagfart på den stora tomten Olovsgatan 6 i kvarteret 

Anden. Där byggde han en 1 ½-plans villa åt sin stora 

familj. Han byggde också ett 3-vånings stenhus för en 

orgelfabrik. 

Både J Gustafsson och hans fru var födda år 1848 i 

Östra Värmland. 

Paret hade 4 söner och 4 döttrar varav det yngsta barnet 

föddes 1893. 

En av sönerna, August Reinhold ”A R” kallad blev 

sånglärare och var verksam vid Herrhagsskolan under 

många år. 

De tre andra sönerna arbetade i faderns firma varav två 

som instrumentmakare och en som bokhållare. Två av 

bröderna tog sig efternamnet Silve. 

Till firman hörde också J A Gustafssons musikaffär, 

som låg i gamla posthuset på Kungsgatan under många 

år. En av döttrarna var föreståndare i affären. 

På orgelfabrikens västra gavel stod det skrivet med 

stora bokstäver: 

KARLSTADS ORGELFABRIK 

LEVERANTÖR TILL 

SVENSKA STATEN 

Fabriken hade troligen sin glansperiod under den epok, 

när alla Sveriges skolsalar skulle förses med en egen 

orgel. 

Men det blev andra tider, och fabrikens leveranser avtog 

efter några decennier för att så småningom upphöra 

helt. 

Från böljan av 1930-talet och framåt återstod det av 

familjen bara två ogifta döttrar, som bodde kvar i villan. 

(De andra syskonen hade flyttat till andra adresser). 

Under 1930-talet hade de dock en systerson inneboende 

hos sig under några år medan han läste på gymnasiet 

i Karlstad. Hans namn var Olov Sundby, och han 

skulle med tiden bli Sveriges ärkebiskop. 

År 1966 såldes fastigheten till AB Mälarhus, som bl a 

hyrde ut till skrotfirma Grass. År 1975 revs både fabriken 

och villan. 

Bertil Svensson. 

Svar till frågorna sid. 13 3. Kongen och prinsen i museiparken 

1. Under solen i Mariebergsskogen 4. Ragtime vid Norrstrandsskolan 

2. Solur vid Karolinen 5. Frödingherm i museiparken


Parkleken 

Andra halvan av 30-talet, östra halvan av Herrhagen, 

genomskuren på längden av John-Ericssons- och Parkgatoma, 

huvudsakligen villor med ett och annat flerfamiljshus, 

alla med uppväxta trädgårdar och uthus, behagliga 

boendemiljöer, underbara lekmiljöer för oss 

yngre. Dit flyttar vi från Stadsträdgården 1928, när jag 

är tre år gammal. Där har jag förmånen att bo och växa 

upp, tills det ett par årtionden senare blir dags att flytta 

hemifrån. John-Ericssonsgatan 33 är adressen till det 

hus, som min morfar, ingenjören Johan Adolf Andersson 

vid KMW, låtit bygga tjugofem år tidigare, ett 

blekgrönt tvåvåningshus med fyra lägenheter om två 

rum och kök, rymlig hall, vedspis i köken, kamin i ett 

och vita kakelugnar i de andra rummen. Balkong utåt 

gatan. 

Uthuslänga i övre delen av den stora trädgården med 

gräsmatta, fruktträd och bärbuskar, vedbodar, brygghus, 

på ena gaveln ett rum med glasveranda för uthyrning, 

tomma skrubbar efter torrdass och ett ränne med 

den skräckinjagande ligan "Svarta Handens" högkvarter. 

I norra lägenheten på andra våningen bor jag med 

mina föräldrar och två systrar. En moster med familj 

vägg i vägg, mormor och morfar nere liksom ännu en 

moster med familj. Tillsammans med andra släktingar 

på Herrhagen en trygg och vänlig kuliss. 

Liknande bebyggelse och trädgårdstomter på ömse 

sidor, Otto Hanssons och Skoglunds. Tre villor med 

sina trädgårdar på andra sidan gatan, Ryrfeldts, Ekenbergs 

och Lagerströms. Blandat trähus och rappade, 

något av tegel och murbruk, en del lite modernare än 

andra. Några villor till nere vid Parkgatan i kvarteret 

Axet med sin tudelade park, en fyrkantig lunga mot 

Värmlandsgatan och en mot Sveagatan åt andra hållet 

med en promenadväg mellan dem med gräsmatteklädd 

utbuktning i mitten med parksoffor. 

Luft och grönska och lekvänliga grusytor, skrymslen 

och vrår. En klacksnurr i trottoaren för grop för kulspel 

eller vippan, naturliga bon i parkens gräskantade fyrkanter 

för rundboll, nojsvänliga gräsmattor för halv- 

eller helliggande lättingar, tjatterplatsen framför andra 

runt lyktstolpen i gathörnet vid Värmlandsgatan. Sveagatan 

en främmande räjong, hur nära den än ligger, 

gängreviren är små. 

En vanlig dag efter skolan. Någon har bollträ och 

boll och som vanligt blir det rundboll, brännsälta utan 

bränning men dödande bollpassage före löparen över 

utspelslinjen. Tre inne och tre ute. Utspelsplats som 

vanligt alldeles nedanför den branta grässlänten i parkens 

övre halva, ett bo i vardera hörnet av gräskanterna 

och den grusplan, som de ramar in, och två bon vid 

ett par nyplanterade små oxelträd på den tvärgående 

gräsremsan mellan parkens övre och nedre halvor. 

- Tösera i varsett lag å Barbro börjer å välje, sa Wil- 


SIDA 15 

le, som får som han vill. Snabbfotade Rigmor glädjer 

mig med första valet. - Lars-Ynka hit, säger Barbro 

och Fred blir tredje man i Rigmors lag. 

- Här, ta mot, så mäter vi ute och inne. Lars-Ynkas 

näve ett stycke ner på slagträt, min lilla hand ovanpå, 

LarsYnkas näve därovanpå och till slut en tapp kvar 

upptill, lagom för mitt smala grepp. - Då börjer vi inne 

o du börjer o slô Rigmor. Som slår tre hål i luften och 

tvärdör och vars återupplivande kräver någon medspelares 

rundning på ett slag av alla bon och före bollen 

hem. 

En hjältes uppgift. Perfekt träff, lång lyra neråt nedre 

hörnet, full fart förbi första boet mot det andra, där jag 

klarar den tvära svängen på feldoserad gräsmatta tack 

vare ett snabbt grepp om den spensliga trätoppen, över 

till nästa rundningsoxel, som röner samma oblida öde 

att som sprättbåge nästan ryckas upp ur sin grop. 

Lekparken idag Foto: Ralph Nilsson 

- Hör ni ungdomar, sluta opp med vandaliseringen, 

det är så oförskämt! I backen mitt för parken och mitt 

för bona med de hårt ansatta oxelträden bor han, 

"Piller" med lynnesmarkerande mustasch, som med sitt 

guppande ger eftertryck åt hans skånska idiom och 

rullande r, den lille trinde matteadjunkten som med 

okvädingsord och sarkasmer från katedern gör livet 

surt för en matematiskt klent begåvad realskoleelev. 

Och visst lyckas den självutnämnde parkvaktmästaren 

i sitt uppsåt. Lusten att fortsätta leken försvinner 

med insikten att trots kan leda till tråkigheter och molokna 

slår vi oss ner på gräskanten utanför Lagerströms 

häck. - Vi får ändre bona te näste gång. 

Morfars hus, mitt barndomshem, finns inte längre, 

inte heller Skoglunds eller Hanssons i hörnet. Men 

adjunkten Paul Hellerströms och glädjande nog många 

av de andra villorna och husen med sina trädgårdar. 

Välskötta, trivsamma. 

Hör ännu i andanom de dunsande ljuden från hästars 

hovtramp och vagnshjuls knastrande i gruset, motorsurret 

från en och annan, mindre vanlig automobil. 

Och parkernas park ligger där alltjämt som förr. Skönt. 

Carl Eje Granquist


Karlstads Hembygdsförening 

Treffenbergsvägen 4 

652 29 Karlstad 

Tfn: 054-15 16 40 

Medlemsavgiften 150 kr per år 

Tillkommer 20 kr för familjemedlem 

Plusgiro: 86 28 79-4 

Organisationsnr: 873202-1954 

Ansvarig utgivare Carl-Göran Tollesby 

Karlstads Hembygdsförening 

Ansvarig för föreningslokalerna i 

Herrgården, Mariebergsskogen är 

Elisabeth Axelson tel. 054-10 15 82 

Karlstads Hembygdsförenings styrelse vald 2007 

Ordförande Carl-Göran Tollesby 054-10 05 30 

V ordförande Karl-Axel Hjerdt 054-83 04 35 

Sekreterare Hans Erwald 054-85 00 90 

Kassör Inger Falk 054-56 83 06 

Övriga styrelseledamöter 

Lennart Edberg 054-21 06 10 

Märta Eurenius 054-21 15 86 

Lennart Fernqvist 054-56 83 05 

Monica Gustafsson 054-56 68 25 

Ralph Nilsson 054-15 93 15 

Kerstin Sundelöf 054-18 85 67 

Suppleanter 

Ove Björklund 054-15 70 45 

Gunnar Engstrand 054-56 17 95 

Kurt Johansson 054-83 06 96 

Lennart Warolin 070-4941415 

Adjungerad 

Sven Larsson 054-18 67 65 

Studiecirklar och ledare: 

Herrhagen Kurt Johansson 054-83 06 96 

Viken/Kvarnberget/ 

Orrholmen Vakant 054-21 87 11 

Mariedal 8 Karin Bergström 054-18 08 73 

Marieberg Lennart Edberg 054-21 06 10 

Gravvårdar Sven Mæchel 054-21 02 76 

Råtorp Ove Björklund 054-15 70 45 

Romstad Lennart Fernqvist 054-56 83 05 

Östra Nordstan Pelle Norelius 054-18 96 54 

Vill du själv ordna en cirkel kontakta Lennart Edberg, 

eller Gunnar Engstrand 

Arbetsgrupper 

Gammelgården Märta Eurenius 054-21 15 86 

Gunnel o Göran 

Eriksson 054-21 14 33 

Klubbmästare Lennart Fernqvist 054-56 83 05 

Arkivalier Kerstin Sundelöf 054-18 85 67 

Hans-Erik Sennmark 054-21 98 79 

Anders Åkerblom 054-83 11 74 

Redaktionen Lennart Fernqvist 054-56 83 05 

Monica Gustafsson 054-56 68 25 

Bernhard Nilsson 054-15 44 34 

Ralph Nilsson 054-15 93 15 

Kerstin Sundelöf 054-18 85 67 

Lennart Warolin 070-4941415 

Cirkelledare Lennart Edberg 054-21 06 10 

Gunnar Engstrand 054-56 17 95 

Hjördis och K-A Branzells fond 

Lennart Edberg 054-21 06 10 

Kjell Fredriksson 054-18 92 38 

Bengt Åkerblom 054-10 09 18 

Programgrupp Märta Eurenius 054-21 15 86 

Lennart Fernqvist 054-56 83 05 

Karl Axel Hjerdt 054-83 04 35 

Här kan du finna vår hemsida http://web.telia.com/~u54114265 Eller Adress: www.hembygd.se 

Klicka: Hembygdsföreningar Klicka: Värmland Klicka: Karlstads Hembygdsförening 

e-post: 054.151640@telia.com 

Hans Erwald och Kurt Johansson valdes vid årsmötet till våra nya styrelseledamöter. Foto: Lennart Fernqvist

Nr 2 2007 - Karlstads Hembygdsförening

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?