Nr 3 2004 - Karlstads Hembygdsförening

Karlstads Hembygdsblad 

ÅRGÅNG 11 NUMMER 3 Pris 20 kronor, utan kostnad för medlem 

SEPTEMBER 2004 

Redaktionsrutan 

Sommaren är kort, det mesta 

regnar bort… så var det någon 

som sjöng för ett antal år 

sedan och så kan man väl 

kommentera denna sommar. 

Många i Värmland har blivit 

hårt drabbade av störtregnet 

med bortspolade vägar och 

förstörda trädgårdar. 

Men nu är lingonen mogna 

och förhoppningsvis blir det 

ordentligt med trattkantareller 

i skogarna så ut i skogen och 

njut av sensommaren. 

Vi på redaktionen jobbar på 

och många trevliga och intressanta 

artiklar och foton 

har lämnats till oss. Stort tack 

och fortsätt med ert engagemang. 

Förresten har Råtorpsgruppen 

givit ut en dokumentation 

över fastigheterna på 

Råtorp som finns att köpa. 

Kontakta Ove Björklund, 

hans telefonnummer finns på 

baksidan av Bladet. 

Kolla höstens aktiviteter och 

som ordföranden brukar uppmana 

”deltag”! 

Trevlig höst önskar 

Fru Redaktören som nu också 

kan lägga till titeln mormor 

till de tidigare mor, farmor 

och svärmor. 

Redaktionen 

Monica Gustafsson 

Bernhard Nilsson 

Ralph Nilsson 

Kerstin Sundelöf 

Ordföranden har ordet 

Söndag morgon – stilla sjö. I går kväll badade jag bastu med sonsönerna Johan 

13 och Alexander 10 och det är underligt vad mycket man får veta om 

djurlivet t.ex. hur många arter av grodor det finns på vårt sommarland eller 

hur man kan ha en padda i fångenskap. Ödlans förlorade svans diskuterades 

också och konstaterades att maskarna i gammelfarfars maskland fungerade 

bättre på metkrokar än en ödlesvans. Antalet ormar på tomten hade också inventerats 

och hade man funnit 2 snokar och 1 huggorm. Jag berättade inte om 

hur gammelfarfar fångade huggormar på Timmeröarna dit han seglat i sin kanot. 

Sålde han dem till Apoteket? 

Vi är nu inne i slutspurten på sommaren och kan vi glädjas åt en fantastiskt 

vacker sommarstad med all blomsterprakt parkförvaltningen håller med. 

TACK. 

Kommunens ekonomi är sämre än väntat. Besparingar överallt. Tänk om Resecentrum 

förverkligats med 100 miljoner mer att ränta och amortera. 

Ja det var lite sommaridyll och Karlstadiana. 

Nu till vår förening som också blomstrar på Herrgården i Mariebergsskogen. 

Den gör det tack vare alla medlemmar som ställer upp. Märta i spetsen för 

sina damer på Gammelgården men också några timmar om dagen i Herrgården. 

Under hela juli månad har Gunilla och Göran Eriksson tagit hand om besökare 

till Bildutställningen. TACK ALLA. 

Beträffande studiecirklarna har jag på bordet en fastighetsinventering gjord av 

Råtorpscirkeln. En förnämlig prestation som kanske kommer att tjäna som 

föredöme för andra cirklar. 

Tack också till alla som medverkar i tidningen som får mycket beröm, Monica! 

Ja det var mycket tackande men när jag kommer tillbaka från sommarledigheten 

uppskattar jag att livet i vår förening fortsätter på den grund som blivit 

lagd. Vår förening arbetar inte bara för att minnas utan även för stadens framtid. 

Karl-Axel Branzell

SIDA 2 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD ÅRGÅNG 11 NUMMER 3 

Program hösten 2004 

Söndagen 19 september kl 15.00 

Vandring på Mosaiska kyrkogården 

Välkommen till 

FINNKULTURKVÄLL 

Anita och Arne Vannevik, Torsby berättar om den 

skogsfinska kulturen, om historia, människor, minnesmärken 

och framtiden 

Onsdagen 13 oktober kl 18.30 

Lokal: Domkyrkans församlingssal 

Västra Kyrkogatan 5 i Karlstad 

Tillfälle att köpa Finnskogsböcker och tidningar 

Servering 

Arrangörer: Karlstads Hembygdsförening 

Solör Värmland Finnkulturförening 

Lördagen 13 november 

Arkivens dag 

Onsdagen 17 november kl 18.30 

Traditionsenlig bibliotekskväll med Bengt Åkerblom 

Plats: Bibliotekshuset 

Gammelgården, Mariebergsskogen 

Gammelgårdens arbetsgrupp samlas tisdagar mellan kl 13.00 - 16.00 

under oktober och november 

Julmarknad i December 

Datum meddelas i Bladet nr 4

ÅRGÅNG 11 NUMMER 3 

KARLSTADS HEMBYGDSBLAD 

Välkommen till 

Föreningens höstmöte 

Onsdagen den 10 november kl 18.30 

i 

Sandra Ahlins C-uppsats handlar om 

Karlstads Hembygdsförening och 

Karlskoga Bergslags Hembygdsförening. 

Uppsatsen finns att studera på 

föreningens kansli.Sandra Ahlins Cuppsats 

handlar om Karlstads Hembygdsförening 

och Karlskoga Bergslags 

Hembygdsförening. Uppsatsen 

finns att studera på föreningens kansli. 

Betlehemskyrkans samlingssal 

* 

Program 

Landshövding Eva Eriksson talar om Karlstad i Värmland 

Kaffeservering 

VÄLKOMNA! 

* 

SIDA 3


Gammelgården i maj 2004 

En strålande försommardag kom det inbjudna gäster till Gammelgården i Mariebergsskogen. Det var 

besök från Daglig verksamhet Hamngatan i Karlstad och anledningen var att de där hjälper Hembygdsföreningen 

med en del arbete. 

Anders till exempel är mycket duktig och noggrann i sitt jobb med att göra i ordning mattrasor till vävningen 

i Gammelgården. Ulla, som tyvärr inte kunde vara med den här dagen, broderar de vackra bakdukarna 

som sedan är till salu på Julmarknaden och där är mycket uppskattade. 

De andra gästerna var Marie-Louise, Per, Laila, Kerstin, Kristina, Karl-Anders (Anders), Mats och Anneli 

samt deras ledare Yvonne, Kerstin och Ann-Marie. 

Eftersom vädret var så härligt kunde Märta bjuda på kaffe och tårta ute i solen och alla hade en trevlig 

eftermiddag på tunet. 

Monica Gustafsson som också fotograferat

ÅRGÅNG 11 NUMMER 3 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD SIDA 5 

-- Jag! Nä, jag har just inget att berätta. Jag läste för 

prästen och började på verkstan och exercerade och 

gifte mej. Och sen var det just inget mer. 

Den nyfikne frågaren, som var ute på dragande kall 

och ämbetets vägnar, tyckte emellertid inte det var 

anledning att ge sig inför det föga uppmuntrande svaret. 

Det händer ofta i det här yrket att de som ha mest 

att berätta äro minst villiga att komma ut med språket 

- och tvärt om. Så småningom visar det sig också att 

dagens veteran, svarvaren Anton Gunnarsson, Ö. 

Herrhagen 309, har varit med om en hel del som kan 

vara av intresse att förtälja. 

Bland annat kan han stoltsera med att vara lika gammal 

som Karlstad, till och med på året lika gammal. 

Ja, det vill säga inte var han med på den tiden, då nionde 

Karl stod på älvstranden borta vid Teatern och 

sade ifrån att här ska stan stå. Men det är ju också bara 

i stadsprivilegier och historieböcker som Karlstad har 

så gamla anor. I verkligheten sträcka de sig som bekant 

vad det moderna Karlstad beträffar inte längre 

tillbaka än till anno 65, den stora brandens år. Och 

eftersom målaren Gunnarsson i Haga fick sin grabb 

året efter, när arbetet med stadens förnyelse var i full 

gång, så är ju grabben liksom årsbarn med stan. Som 

pojke har han sprungit omkring bland nybyggena och 

har sett sin hembygd växa upp till det moderna Värmlands 

huvudstad. Han bör ha rättighet att känna sig lite 

mer stolt än vi andra, som höra till de yngre årsklasserna. 

Det året 66, då Anton Gunnarsson såg dagens ljus i 

gamla tullstugan i Haga, var intet nådens år för Karl- 

stad. Inte bara det att staden ju var lagd platt öde året 

innan och att skadorna inte voro reparerade på långa 

vägar. Vad värre var: koleran härjade, och den härjade 

våldsamt. Den fruktansvärda eldsvådan var i sig själv 

ett nog så hårt slag, men den spillde dock inga människoliv. 

Så blev då koleran dess värre ödesdiger i det 

avseendet. Staden hade på den tiden omkring 6,000 

innevånare, och kyrkböckerna förtälja att av dessa 

dogo ej mindre än 304. Det berättas hur man körde 

bort de döda kropparna på planvagnar - fem till tio åt 

gången. En dov förtvivlan grep aIla, och det var till 

slut svårt att få någon som ville göra de döda den sista 

tjänsten. För att håIla modet uppe tog man till brännvinsflaskan, 

och från sin barndom minns Gunnarsson 

berättelser om hur liktågen drogo från sorgehusen ut 

till begravningsplatsen - på den tiden gamla kyrkogården 

- med så väl körkarlen som processionen svårt 

berusade. 

Den Gunnarssonska familjen klarade sig undan koleran. 

Fadern hade i sin egenskap av målare tillgång till 

en del kemikalier, som han använde att smörja in familjemedlemmarna 

och de fem sex gesällerna med. 

Dessutom använde man sig av heta bad till skydd mot 

farsoten. Mormodern som var bosatt i Alster, råkade 

däremot ut för den och dukade under i kampen. Till 

henne sändes nämligen kläder från Karlstad, vilka hon 

skulle tvätta, och på så sätt nåddes hon av smittan. 

Koleran spred sig också på det viset till det övriga 

Alster och krävde åtskilliga dödsoffer. 

Familjen bodde som förut nämnts i gam1a tullstugan i 

Haga. Förr i världen tog man som bekant upp tullavgift 

vid broarna – ”östertull” finns ju förresten i förnyad 

upplaga att betrakta vid Mariebergsskogen, vars 

portal är byggd i likhet den gamla tullporten. Tullvaktaren 

bodde i en liten stuga, som stod till vänster om 

bron, när man kom från Hagatorget, d.v.s. att den var 

placerad på den tomt, där den s. k. Wennergrenska 

gården nu är belägen. Sedan tullavgiften avskaffats 

och därmed också tullvaktaren, uthyrdes stugan till 

bostadslägenheter, och det var på så vis målaren Gunnarsson 

kom att bli bosatt där. 

När Anton, ”gått fram”, som det heter, var det på tid 

att han skaffade sig något att göra, och därför gjorde 

han i maj 1882 sin entré på Karlstads mekaniska verkstad. 

Sju öre i timmen var lönen fixerad till, och om 

också arbetsdagen var åtskilliga timmar längre då än 

den är nu, så räckte lönen ju i alla fall inte till en krona 

om dan eller åtminstone ej till mer. Själva filarförman 

hade inte mer än 25 öre i timmen. Anton Gunnarsson 

betraktas än i dag trots sina modiga 64 år som en styv 

arbetare. det ha hans kamrater vittnat om. Men när han


var ung, var det tydligen mer fart i honom ändå, ity att 

till och med filarförman fick stryka på foten en gång. 

Det var under den gyllene konjunktur, då järnvägarnas 

skensträngar spändes ut över allt Sveriges land. För 

Statens järnvägars räkning höll man på med tillverkning 

av spårväxlar, och Anton Gunnarsson, som stod 

vid en gängmaskin, hade fått ett ackord. En dag kom 

förmannen in och flåsade med andan i halsen: - Va i 

Herrans namn. gôsse, valls står han i å knoger? Han 

tjäner ju mest på hele verkstan! 

Det var inte många öre pr styck ackordet innebar och 

det betydde att Gunnarsson fick stå vid maskinen en 

bra bit över vad som nu är normal arbetsdag för att 

kunna slå det rekordet. Det gick ju emellertid inte an 

att verkstadsförmännen blevo distanserade på det sättet, 

och därför tog det snart slut på storkovan. 

Till genomsnittssvenskens upplevelser hör som bekant 

militärtjänstgöringen eller ”exisen”, som det heter. På 

den tiden, då veteranernas generation var ung, gick 

beväringsmönstringen av stapeln i polishuset i stället 

för som nu i tingshuset; det senare fanns ju inte då. 

Stadshotellet fanns heller inte i sin nuvarande eleganta 

skepnad. I stället var en krog, i vilken madam Wennergren 

var krögare. De, mönstringsskyldiga gossarna 

voro inte fullt så snälla som de brukar vara i våra dagar, 

och när ynglingen Gnnnarsson och hans blivande 

medbröder i kommissen tyckte att väntanstiden blev 

dem för lång, togo de helt enkelt och schappade över 

till madam Wennergren ett slag och fingo sig ett glas 

eller ett par ur brännvinstunnan. På det sättet blev hela 

kontingenten blaskig till slut. Några stycken, som stodo 

på tur att genomgå undersökningsproceduren, gjorde 

en sista resa över gatan i bara skjortan, och när de 

sen skulle under måttställningen, var det inte mycken 

ryggrad kvar i dem. Nåja, för Trossnäs dugde de i alla 

fall, inte värre krig än man hade på den tiden. 

En har inte mer roligt än en gör sig, heter det. I värsta 

fall kunde ett besök på Frälsningsarmén i Viken gå för 

sig, ja, en del tyckte till och med att det var riktigt roligt. 

Men roligare var det i alla fall att gå på teatern, 

först den Yhnellska i hörnan av Drottnings- och Järnvägsgatorna 

och sedan den nuvarande. Roligast var 

emellertid att själv spela teater. Då som nu behövde 

teaterdirektörerna statister, och det var ett skojigt extrajobb, 

som dessutom medförde att man fick se åtskilliga 

pjäser, som den inte alltför starka kassan eljest 

inte tillät en att beskåda. Värmlänningarna och Tiggarstudenten 

och andra gamla sköna och rörande saker 

minns Gunnarsson från den tiden. En gång - det var på 

den nuvarande teatern - spelades den senare pjäsen 

och det vanliga statistgänget var uppbådat. Därvid bar 

det sig inte bättre än att de agerande, som hade en liter 

att fördriva tiden med bakom kulisserna, råkade komma 

in på scenen i något mer överförfriskat tillstånd än 

som egentligen stod talat om i rollhäftet. Publiken som 

kände igen dem, hade gruvligt skojigt och framgången 

var säkrad. Men om spelet blev som direktören hade 

tänkt sig, det är ju en historia som inte hör hit. 

En annan gång var det frågan om ett lustspel, vad det 

hette, kommer Gunnarsson inte ihåg men skojigt var 

det. Bland annat ställde direktören upp statisterna i en 

rad på scenen, var och en med fiol under hakan och 

stråke i hand. I orkesterdiket låg kapellet och svettades 

och filade av alla krafter. ”Rör för Guds skull inte vid 

strängarna”, viskade direktören till pojkarna på scenen. 

Men hur det var, orkade man inte låta bli. Det 

blev en symfoni, som ingen hört maken till varken förr 

eller senare. 

Till de stora händelserna i nöjesvärlden hörde cirkusbesöken. 

Även där var man med och tittade gratis genom 

benägen medverkan i pantominer och sketcher. 

Cirkus Madigan minns Gunnarsson särskilt. Den sköna 

Elvira, hon som den sorgliga visan, ni vet, handlar 

om, var med på den tiden och satte eld i alla ungkarlshjärtan 

i hela stan – och andra karlars hjärtan med förresten, 

enligt vad malicen berättar. Som 10-åring medverkade 

Gunnarsson i en pantomin på cirkus Madigan. 

Han hade fått grann uniform med fina snören och stegade 

bredvid kejsaren av Österrike fram över manegen. 

Vad arbetet på verkstaden beträffar, understryker 

Gunnarsson än en gång vad alla föregående berättare 

har sagt: Det är en skillnad på nu och förr som på natt 

och dag. Likaledes delar han åsikten att det inte är 

bara utvecklingen i allmänhet utan också till betydande 

del arbetarna själva och deras organisation som 

förbättrat arbetarnas ställning kulturellt och socialt. 

Gunnarsson var med bland de tio till femton verkstadsarbetare, 

som den soliga majdagen 95 låg på 

Stadsträdgårdens gräsmatta och pratade om hur det 

skulle vara, ifall man bildade en fackförening. Att de 

hade ledigt den dagen kom sig av att det var något fel 

på maskinerna, så att man fått återvända från verkstaden. 

Det var entusiasm och beslutsamhet inom den 

nyskapade organisationen. Gunnarsson var själv med 

bland de första lönekommitterade, som år 1896 uppvaktade 

disponent Wallberg med begäran om löneökning 

– det första synliga resultatet av fackföreningen. 

Eftersom man visste att Wallberg gärna ville pruta, 

tog man till ordentligt. Wallberg slog ifrån sig med 

bägge händerna. Men det slutade i alla fall med en


femörings förhöjning. Det är naturligt att den moraliska 

segern betydde åtskilligt. 

Kalle Lind, filaren, en god vän och kamrat, blev fackföreningens 

förste ordförande. Han dog i vintras. Gjutarna 

hade fått sin förening före de andra verkstadsarbetarna, 

och en gjutare Mikaelsson var med och lärde 

de nya föreningsmedlemmarna hur man hanterar en 

klubba och skriver ett protokoll. Annars var man inte 

så värst hemma i tekniken just. Mikaelsson blev gjutmästare 

sen och flyttade till Göteborg. 

År 1905 hade man den stora verkstadslockouten. Det 

kunde väl vara knalt ibland, men man var så fast i tron 

på att endast genom sammanhållning gick vägen framåt 

att man stod ut med umbärandena. Gunnarsson och 

några till kunde förresten inte klaga - de fingo arbete 

vid järnvägsundergången vid Sjöstad som var under 

anläggande, och en tid också vid det då pågående uppförandet 

av Östra stationen. Vidare prövade han sina 

krafter som murarhantlangare. 

Inom fackföreningen har Gunnarsson varit uppbördsman, 

men numera har han befriats från jobbet ifråga. 

Karlstads reservbrandkår är som känt rekryterad från 

K.M.V. Gunnarsson var med från det reserven bildades 

och tills han fyllde sextio år, och vid otaliga tillfällen, 

då elden brutit loss, har han burit reservisternas 

långa rock och granna hjälm. Och ska han vara riktigt 

fin, kan han numer sätta på sig medalj för tapperhet i 

striden. 

En bland de hetaste brasor han varit med om var när 

fjorton hus på Hagaborg brunno ner för mer än två 

decennier sedan. Brodern hade sin bostad intill det 

brinnande området, och det var stor fara för att även 

han skulle få med av eländet. Det tog ett par dygn att 

släcka elden, och man kan tänka sig att det brinnande 

området var en duktig brasa, vars sken nattetid gick 

långt. Det har vid sådana tillfällen sina sidor att vara 

brandman, vilket den krake fick erfara, som sedermera 

låg i Klarälven en hel dag och sökte hugsvalelse för de 

besvärligheter han utstått i samband med vissa tunnor, 

vilka från en andra våning gjorde utflykter, ned bland 

manskapet. 

Men det var krigiskt på många håll förr i världen, - 

inte bara mot den röde hanen. Hammerötassera till 

exempel voro också ett stridbart släkte. I synnerhet när 

stadsgrabbarna sökte lura deras jäntor ifrån dem. Då 

var det bäst att se sig för, när man gick i land på dr 

Börjesons sköna ö. Nåja, så illa var det väl inte, men 

nog hände det att en och annan blev bankad gul och 

blå. Det hindrade emellertid inte det för 35-talet år 

sedan levande glada gäng, som var känt under pseudonymen 

D. G. V. - det är uttytt: De Glada Vännerna - 

att härja våldsamt på den sköna ön i både det ena och 

det andra hänseendet. En gång gick det emellertid åt 

skogen, bokstavligt talat. Den som satt vid skotet 

glömde göra den rätta manövern och farkosten med 

Agust Gallskskrikarn, Gräsdalingen, intervjuobjektet 

och någon mer lyftes från böljan blå och hamnade 

bland stenknallarna vid Tynäs. För sådana småsaker 

tappar emellertid inte en äkta seglare sugen, och om 

han också lägger upp, när han blir bortemot sextiofem, 

så inte beror det på att sjön inte längre har sin lockelse. 

Det kan Anton Gunnarsson på Herrhagen intyga. 

Åren gå och en blir gammal till slut. Nu har Gunnarsson 

pojkarna med sig, när han går till verkstaden om 

mornarna. Men de få allt ligga i, om de ska bli värre 

än farsgubben. Det är gott krut i den karlakarlen, han 

tillhör ”den gamla stammen”, som inte tappar sugen 

för att ryggen krånglar lite grann emellanåt. Och är det 

inte väl att det finns folk av den sorten kvar än i dag? 

Artikel införd i Värmlands Folkblad 

lördagen den 29 mars 1930 

Förmedlat av sondöttrarna 

Kaisy Aldrin och Katy Lind 

EFTERLYSNING! 

Välkommen med artiklar och bilder att publiceras i Hembygdsbladet. Artiklarna kan handla om t.ex. 

upplevelser från barndomen, ungdomstiden, kulturupplevelser eller sådant som bladets läsare kan tänkas 

vara intresserade av. 

Originalhandlingar, fotografier, teckningar o.d. skickas till redaktionen för inscanning (återlämnas). 

Vi är mycket intresserade av att låna äldre ”amatörbilder” från Karlstad för att scanna in till vårt arkiv. 

Hör gärna av Dig till Monica Gustafsson, tel. 054-56 68 25 

eller Ralph Nilsson, tel. 054-15 93 15 

Utgivningsplan 2004 

Deadline Utgivningsdag 

7 augusti 22 september 

2 oktober 17 november 

Gös.


Kossan Rölinna 

I ett utslag från Häradsrätten i Karlstad, daterat 27 oktober1855, finner man ett intressant 

aktstycke. Av rättsprotokollet framgår att brukspatron Jan Fröding fick gripa in vid ett tillfälle 

då en Jan Bengtsson, som av och till arbetade på Alster, kom på obestånd. Man vet att 

Jan Fröding var mycket social och hjälpsam mot sina underlydande. Det kanske mest intressanta 

med protokollet är kossan RÖLINNA (ett mycket ovanligt namn på en ko), som ca 3O 

år senare dyker upp i sonsonen Gustaf Frödings dikt "Gamla Spjuvern". Att dikten handlar 

om den ko Rölinna som fanns 1855 är uteslutet. Förklaringen torde snarare vara att någon 

av hennes många ättlingar fått samma namn, vilket var och är än idag, ganska vanligt inom 

mjölkproduktionen. Troligen var den gamla Rölinna en bra ko med goda egenskaper för 

mjölkproduktion, med andra ord ett bra avelsdjur. 

UR KARLSTADS HÄRADSRÄTTS DOMBOK AV 31/1 1850 

§71 

S.d. Till förwarande Ting hade Jan Bengtsson i Långwiken uttagit stämning å förmyndare för dess 

omyndige son Jan Petter, Bengt Nilsson i Westra Thye, med påstående det han måtte åläggas, till 

fadern, som bekostat barnets uppfostran från dess tredje år till denna tid, derunder 6 år, lemna ersättning 

af den omyndiges medel, samt ersätta rättegångskostnader; Och då nu detta mål till handling 

uppropades, inställde de sig personligen, derwid och sedan de uplyst att barnet icke bekommit något 

arf efter sin aflidne moder, men dermot erhållit till skänks af sin? 50 Rd. Rgs, som förräntats i Karlstad 

Stads Sparbank, så att det nu upginge till omkring 90 Rd. samma mynt, äfvensom att fadern war 

mycket fattig, denne fordrade för hvardera af de föregående åren 8 Rd. 32 sh. Rgs och hälften mindre 

eller 4 Rd. 16 sh allt samma mynt för nästpåföljande 3 år, eller till dess gossen uppnått 12 års ålder, 

hvilket han ingalunda ansåg obilligt, utan öfverlemnade till Rätten att derom besluta; Och, då 

något widare nu icke war att antekna, afsades wid Tingets slut den påfölde mars detta 

UTSLAG 

Då käranden, enligt hwad svaranden medgifwit, är fattig och således oförmögen att af egna tillgångar 

bekosta sin sons upfostran, så och då denna eger sådana, samt iförsta annat nådigt är att barnets 

tillgångar användes till dess bergning och christeliga upfostran, pröfvar Häradsr. skäligt med 

bifall till käromålet ålägga svaranden, att af dess myndlings medel betala till käranden för de föregående 

6 åren 8 Rd. 28 sh Rgs jemte 5 procents ränta derå från denne dag tills betalning sker samt under 

härefter följande 3 år årligen 4 Rd. 16 Sh samma mynt, med skyldighet för fadern att föda barnet 

och draga försorg om dess christeliga upfostran, dock warder rättegångskostnaden parterne emellan 

qvittas.


Till herr brukspatron Jan Fröding på Alster upplåter å försäljer undertecknad nedanstående 

kreatur till här nedan antecknade priser. 

Banco 

En häst 100 Rd 

En ko Kransros 24Rd 

En ko Ringeros 24Rd 

En.ko Rönlinna 24Rd 

En ko Fagerlinna 24Rd 

En ko iHajros 24Rd 

En gris 10Rd 

Den å egendomen för varje år växande å inskördade 

gröda av foder, havre å råg, samt den därefter avtröskade 

säden upptages i en summa till 100Rd 

Summa Rd. Banco 330 Rd 

Vilka 330 Rd. Banco jag enl. räkning till fullo bekommit, å äger således herr brukspatron J. 

Fröding dessa kreatur m m när han behagar låta avhämta eller efter eget gottfinnande 

disponera. Emellertid förbinder jag mig, att så länge de äro i min vård för desamma lagligen 

ansvara å vid påfordran i lika gott skick avlämna. 

Långsviken den 27 oktober 1855 

Jan Bengtsson - Maria Andersdotter 

Gamle Lars A.ndersson i Jäverne 

Benkt Eriksson 

Dikten som Benkt hänvisar till ingår i diktsamlingen ”Ungdomsdikter” och heter 

”Ett liv efter detta”.


CAFÉ STUGAN 1919 

Hembygdsbladet september 2003 innehöll en artikel om företag och butiker i kvarteret Druvan före eller 

omkring 1937. Artikeln ledde till att jag började leta bland min mors gamla bilder. Hon arbetade som servitris på 

Café Stugan under 191O-talet. Resultatet av letandet gav några bilder från 1918 och 1919 som visas här. 

På bilden kan man urskilja följande skyltar: Café STUGAN, VENDELS BAGERI, 

J.A.LINDGRENS SPECERIAFFÄR, KARLSTADS MÅLERI AKTIEBOLAG, 

L.SKARINS ? SKRÄDDERIAFFÄR, PETTER JONSSONS EGENDOMSAFFÄR? På 

gaveln under VENDELS BAGERI kan man skönja rester av en annan skylt: ….NDS MÖ- 

BELAFFÄR (möjligen GULLSTRANDS). Gullstrands hade verksamhet i huset vid sekelskiftet. 

Personal och gäster utanför Cafe Stugan, från 

vänster Lilly Eriksson, Ottilia Svensson, Hilding 

Grönvall, Einar Floren, Edit Eriksson, Karl Rosenström 

och Karin Jansson. Fotot är taget den 17 augusti 

1919. 

Interiör från Cafe Stugan sommaren 1918.


Fröken Borgström, innehavare av Cafe Stugan. Hon ansågs 

vara en mycket bra arbetsgivare, som tog väl hand 

om de unga flickor som hon anställde. 

Fotot taget i Axel Westers Förstorings- &Fotografiatelier 

.Drottninggatan 13. Karlstad. Erhållit l sta Pris .1902 och 

1903. 

Bertil Weinander 

Ytterligare en gammal cafébild från Café Mejts uteservering på Östra Torggatan som innehades av fröknarna 

Helga och Vendla Ragn. Fotot från Bertil Weinanders fotosamling


Lere 

Glöm Råsunda, Stamford Bridge och San Siro, 

glöm Svarte Filip och dribblern d' Amiro 

glöm Svenne Berka och spanske Zamora 

och följ med i stället till stjärnorna våra 

som i detta nu samlas bortom kvartere´ 

på ärans och hjältarnas spelplan, Lere! 

Lere! Ett stort gärde av lera, hårt som cement i torka, 

kletigt och slipprigt i väta, det okultiverade, gräsglesa 

lergärdets läkeblacker och annat ogräs, fläckvis gröna 

öar, här och var glesare plättar och däremellan rena 

leran med sällsynta kom av sand och grus. Stort som 

ett kvarter. 

Högt gräs och vass i bandiket, ridåer av buskage och 

klungor av sly bortåt hamnen och båtskjulen vid Lambergskanalen, 

vid det som skulle föreställa väg utmed 

båtbryggorna. Grusvägen i Vasagatans förlängning 

över järnvägen till träbron över till Lamberget på 

andra sidan kanalen gräns mellan vassmaden vid Lambergstjärnet 

och lekarnas och bollspelens förlovade 

Lere. Stadens utkant på stenkasts avstånd från stadsbebyggelse. 

. 

Chamberlain´s peace in our time har gått som klyscha 

direkt till historien. Världskrig i vår tid, i början av 

1940-talet, men lyckligtvis inte i vår vrå av världen. 

Gänget är återsamlat efter sommarlovet, halvliggande 

i parkens norra halva. 

Inga tjejer. - Fan. Vi går te Lere. Ta märä fotbôllen. 

Collen och Wille går, Lars-Ynka cyklar i åttor för att 

hålla balans i gåendes tempo. Till bortre delen åt kanalen 

till, hitom buskridån. Vid kringslängt skräpvirke 

står en stolpe rak, en stör snett och slängd åt sidan en 

knäckt långbräda, som i sitt halvt demolerade skick 

inte längre duger som överliggare. Om så, ändå inte på 

grund av inga spik. 

Tre man delar upp sig i två ute och en i mål. Den 

minste men kaxigaste gapar sig till den roligaste platsen, 

i målet. 

Vinda ben och fötter och ett ideligt spring till buskridån 

efter målrnissande, förbilupna bollar. 

Bringat i erinran en mansålder efteråt av Carl Eje Granquist, målvakt. 

Borta vid järnvägsövergången kommer två i kronans 

kläder släntrande. Styr kosan åt bollsparkarnas 

håll. - Djävlar, pôjker, titt, dääju Gunnar Nordahl å 

Olle Åhlund! 

Prydliga herrar i permissionsuniform med svarta, nyborstade 

lågskor, Olle med antydan till vågor i grågula 

kalufsen, Gunnar slickat, svart, självstripigt med mittbena. 

Degerfors berömda lirare, landslagsmän, slår sig 

i lag med tre bôllsparkere på Lere. 

Båtmössan under axelklaffen. Olle, den berömde bolltrollaren, 

vänsterhalven i det rödvita laget, jonglerar 

med bägge fötterna, knäna, pannan och så högervristen. 

Och bollen innanför den vänstra stolpen långt bort 

i buskaget, och omkullfallen målvakt vid den högra. 

Stillastående Gunnar, den vittomskrivne centerkanonen, 

smeker med högra permissionsskon iväg liggande 

boll, som i samma ögonblick slår omkull den lille i 

målet, som inte hinner blinka, än mindre undan. 

Målvakt till buskaget, trist väntetid för lirare. I stället 

träffsäkra skyttars rökare inom räckhåll till höger och 

vänster, lågt och högt inom stolpars ram för sig 

kastande, euforiskt briljerande akrobat mellan stolparna. 

Gentlemen. . 

- Hejra, tack, dä va skôj. 

Släntrar med snedslitna, smutsiga skor, 

varmsvullna våfflor, värkande knän 

Parkgatan hem till parkernas park . 

Lägger att vila vesna lekamen 

hos tillkomna töserna tvenne 

bredvid Lagerströms lummiga häck. 

Flickorna tillstädes, ordningen återställd. Utan aning 

förstås om vilka bollsparkarnas nyvunna kompisar 

Gunnar och Olle är. Typiskt tjejer. Men förgyller tillvaron 

för tonåriga charmörer gör de icke dess mindre, 

den rågblonda Barbro med spelande ögon och mörkblonda 

Rigmor med den näpna luggen och ett leende, 

som kan få vilken målvakt som helst att tappa koncentrationen.


Känner Du Din stad? 

Försök att komma på vilka hus som är på 

fotografierna. Rätt svar på sidan 15. 

Även senare årgångar av herrhagspojkar använde 

Leret som sin hemmaplan. 

Fotbollsgrabbarna från norra Herrhagen hade på 40 

och 50-talet Åttkantslunden som sin träningsplats. 

Lennart ”Blejen” Eriksson som bodde strax intill var 

allt i allo, d.v.s. materialförvaltare, kassör och allmän 

fixare. Vårt lag hette Örnens BK. På kortet från 1949 

taget före en match på Leret är även här skrivaren 

målvakt .”Blejen” längst fram till höger. Här är vi 

”nyskrudade” d.v.s. iklädda våra nyinköpta rödvita 

tröjor och strumpor. Pengar från en pappersinsamling i 

stan finansierade köpet. 

Som jag minns det: Kurt Johansson 

1 2 

3 4 

Foton: Ralph Nilsson 

Stående från vänster: Jan Larsson, Bertil Persson, Olle Edman, Stig 

Michaelsson, Sune Pettersson, Göran Gran. 

Knästående från vänster: Lars Dahl, Åke Svärd, Kurt Johansson, 

Sven-Olov Berqvist, Lennart ”Blejen” Eriksson.


Dä ä väl inte så kônstit att en ämnasôm börjer 

å tänke på pôjktia hemme på Herrhagen å 

”Lambergsskogen” mä indianleking å sånt, 

närsôm en sôm ja´ har komme hit te 

Amer´ka å så gôtt sôm var evige dag, ser 

disse trakter ômkring sä, där di riktie indianer 

smög ômkring i bôskera. Ja, dä ä att 

sant att di ha left här, för di ha lämne ätter 

chä så möe gräjer här ôppe i bergknallera i 

”Kalifornien” där ja nu bor. Här har di 

sprônge mä sinne ”tômmhåker” å karve hôvvesvôrn 

tå di stackers immigrantera sôm 

kôm hit för te lete ätter gull. Inte för att ja 

själv har så vars möe hår kvar på hôvve, 

men dä kommer inte ann på indianera i 

Amer´ka inte. Å pilbôger som disse vildera 

höll sä mä, di va´ ju like store sôm dôm 

själve (fjärbôsken på hôvveskulten 

märäkna). Ja dä va e utäck ti, ja mener indiantia, 

inte pôjktia på Herrhagen, den va full 

å skôj. På tal på pilbôger ja, så kom ja te å 

tänke på närsôm cykelhandler Liljegrens 

pôjk, Bosse, å ja, hette på att vi skulle göre 

tockre utå rôttingkäpper som vi köfft när 

Wallerstedts ner i stan. Nu va dä mälleri 

tåcken, att ja hadde lässt i nôe indianbok, att 

disse vildera hadde sener te sträng. Vi 

grunne å grunne vart vi skulle få tag på 

tåcke på Herrhagen. Bosse trodde, att ôm vi 

prate riktit finnt ve slaktera Johanson i 300, 

så skulle vi säkert få e sene frå nôen gris, 

sôm han hadde kôte i beter. När vi kom 

ôppe på Vasagata nônstans, så minns ja att 

ja feck en sån där "taljdank" ,di 

kallert."Brochan", skrek ja te Bosse 

,"brochan". "Va ä dä mä hômmen", sa 

Bosse, "han ä väl ingen slaktere?" "'Nä", sa 

ja, "men han speler cello", å tvarvände. "Ä 

du preciss stôlli", skrek Bosse" sôm inte va 

lika hemme sôm ja på fiolspelingskônster. 

"Vet du inte att strängera på en sån. där 

"cällo” ä å sener?", sa ja. Bosse va mä på 

notera å dä dröjde inga stönn, förrn brochans 

cällo såg litte unnli ut där han stog backôm 

ôrgel i kammern. Närsom vi kom ner i våra 

”HERRHAGSPÔJKERA” 

av Arnold Rolkert 

vebo, så satte vi på cellosträngen på rôttingkäppen 

å ni skulle ha sett tocken pilbôge dä 

blidde. Så kutte Bosse ner te lådfabriken 

nere på "flacka" å tiggde träpinner sôm va 

kvetsfrie, ä utå disse kôte vi te långe fine 

piler,som vi klöv i töppen å satte dit ett utspela 

grammefonstift och så linde vi litte 

isoleringsbann ôm, så dä satt där. Vi hadde 

väl hôllt på hela aftan därnere i veboa, för 

när vi kom ôpp, hadde dä börje på å bli fram 

i kvällinga, män dä va inte mörkere än att vi 

skulle börje provskjutinga i parken. Vi sköt 

på tilifonstôlper, staketspjäler och i allt 

möjlitt, tess dess att Bosse, sôm nyss hade 

gett mäj bögen, skrek ôt mäj, på samme 

gång som han' pekte ,bortôt, Mattiassons 

staket: "En tiger, Arnôld, en tiger", å inne i 

skjutinga sôm en va, så dröjde dä inte länge 

förr'n brochans cällosträng dötte iväg en pil 

ôt dä hôll söm Bosse pekkte. Bosse kutt ätter 

pilen, sôm han allti gjorde näsôm ja 

hadde bôgen, män dänne gången dröjde han 

kônstit länge. Ja tyckte också, att ja hörde 

nôen sôm slog i Mattiassons lôck på soptönnera 

å ja kunne inte förstå var pôjken geck å 

lete ätter pilen, ättersôm dä tog så länge. 

Mällertid kom han tebaka ôm e stönn. Han 

sa att han va pocka å gå hem nu för dä börje 

å bli så mört. Han ga mä pilen ä ja geck 

också hemôt. Ja grunne länge va dä. kunne 

va fatt mä Bosse som feck så brått å gå hem, 

men ja feck reda påt nôa dager ätterôt då ja 

hörde att farschan lässte högt i Wärmlandstininga 

under anônnsera för "förlorat". Dä 

stog så här: "Grå angorakatt bortsprungen. 

Hittelön utlovas. Svar till Folkskollärare 

Andersson". - Annonsen fanns inne i fyre 

dar å då förstår ja vem dä va som hetten. Di 

tömde soptönnera den dan. 

Arnôld. 

Ur NWT 31 juli 1951 

Karlstads Hembygdsförenings klipparkiv


Ytterligare en efterlysning! 

Föreningen fick i jubileumsgåva av Värmlands museum 

deras årsbok Värmland förr och nu från 1929 och framåt. 

Tyvärr var vissa årgångar slut och därför efterlyser föreningen 

åren 1930 – 34, 1935 – 55, 1992 och 1998. 

Kanske att någon har dubbletter av böckerna och kan 

skänka till föreningens bibliotek. 

Kontakta Kerstin Sundelöf som är ansvarig för arkiv och 

bibliotek. 

Tel. 054-18 85 67 

Café Slussvakten 

Första torsdagen i varje månad träffas vi på Café Slussvakten som vanligt. 

Höstens träffar: 

Torsdagen den 2 september Bruno Thörnqvist berättar idrottsminnen 

” ” 7 oktober Lennart Fernqvist, minnen från min tid som 

tidningsfotograf 

” ” 4 november 

” ” 2 december 

Vi startar alltid kl. 16.00 och håller på ungefär en och en halv timme. 

Välkomna! 

Styrelsen. 

Svar till frågorna 

sid. 13 

1. Residenset 

2. Hotell Plaza 

3. Landshypotek, 

hörnet Älvgatan - 

Järnvägsgatan 

4. Café Royal, f.d. 

Riksbanken


Karlstads Hembygdsförening 

Treffenbergsvägen 4 

652 29 Karlstad 

Tfn: 054-15 16 40 

Medlemsavgiften 120 kr per år 

Tillkommer 10 kr för familjemedlem 

Postgiro: 86 28 79-4 

Organisationsnr: 873202-1954 

Ansvarig utgivare Karl-Axel Branzell 

Karlstads Hembygdsförening 

Studiecirklar och ledare: 

Herrhagen norra Kurt Johansson 054-83 06 96 

Herrhagen södra Johnny Nilsson 054-56 59 98 

Klara Margareta Cassel 054-21 12 85 

Viken/Kvarnberget/ 

Orrholmen Olive Magnusson 054-21 87 11 

Mariedal 8 Karin Bergström 054-18 08 73 

Norrstrand/ 

Hagaborg Gunnar Ekström 054-21 65 30 

Marieberg Lennart Edberg 054-21 06 10 

Gravvårdar Sven Maechel 054-21 02 76 

Lamberget Hans Erwald 054-85 49 13 

Stadshotellet Gert Jönsson 054-21 09 11 

Råtorp Ove Björklund 054-15 70 45 

Släktforskning Johnny Gustafsson 054-56 68 25 

Vill du själv ordna en cirkel kontakta Lennart Edberg 

eller Olive Magnusson 

Här kan du finna vår hemsida 

Adress: www.hembygd.se 

Klicka: Hembygdsföreningar 

Klicka: Värmland 

Föreningsbrev 

Klicka: Karlstads Hembygdsförening 

Porto 

betalt 

Karlstads Hembygdsförenings styrelse vald 

2004 

Ordförande Karl Axel Branzell 054-21 82 59 

V ordförande Karl Axel Hjerdt 054-83 04 35 

Sekreterare Carl Göran Tollesby 054-10 05 30 

Karlåke Vässmar 054-15 95 08 

070-554 78 94 

Kassör Inger Falk 054-56 83 06 

Redaktör Monica Gustafsson 054-56 68 25 

Övriga styrelseledamöter 

Suppleanter 

Adjungerade 

Märta Eurenius 054-21 15 86 

Lennart Edberg 054-21 06 10 

Hans Nordwall 054-24 06 68 

Anna Lisa Nilsson 054-18 90 55 

Olive Magnusson 054-21 87 11 

Inge Nilsson 054-57 21 35 

Ralph Nilsson 054-15 93 15 

Kerstin Sundelöf 054-18 85 67 

Sven Larsson 054-18 67 65

Nr 3 2004 - Karlstads Hembygdsförening

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?