Nr 2 2007 - Karlstads Hembygdsförening

More documents

Recommendations

Info

SIDA 6 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD ÅRGÅNG 14 NUMMER 2 Mina barndomsminnen från Herrhagen Mina barndomsminnen från Herrhagen är många, men uppgiften nu är att beskriva platsen där jag föddes i april 1934. Denna period i mitt liv har inte särskilt många fasta tidpunkter, utan är mer en ström av minnen, fram till mitten av 1950-talet, då jag kom in på "Akkis" i Stockholm. När jag i det följande beskriver centrala Herrhagen, har Värmlands trikåfabrik varit riktmärke och byggnaden står ännu kvar oförändrad till det yttre. Tvärs över Herrhagsgatan ligger kvarteret Lejonet. I nordöstra hörnet av kvarteret ligger fortfarande Herrhagens blomsterhandel, medan Grens hus med pappershandel i södra delen har ersatts av Herrhagskyrkan. Däremellan, i Sveagatans förlängning, låg Herrhagsgatan 33 som jag ska beskriva. Byggnaden var gråreveterad med två våningar åt gatan och tre inåt gården och bör ha stått färdig ca 1927, då ritningar från 1925 och 1926 finns bevarade. I bottenvåningen till höger om porten fanns bageriet Vetekransen och Nordengrens speceri. När det sistnämnda upphörde, öppnade Eismarks sin inramning och försäljning av tavlor där; konstnären Levi hade en del tavlor utställda i fönstret. Året är 1944 och vi ska företa en minnesvandring genom huset. Vi går in genom portingången som går rakt genom huset. Mot gatan är den försedd med två järngrindar på vardera sidan, säkerligen ett par meter höga, alltid öppna och förträffliga som klätterställningar. Portens tak och väggar är gula och är för övrigt en perfekt lekplats där det aldrig regnar eller snöar. Portgången och gårdshuset med uthuslängan till vänster Foto: Kerstin Sundelöf På gården tar vi ingången till höger, där jag bor högst upp med mamma och storebror. Här är också nergången till ena källaren med tvättstugan. I den finns ett stort stenkar längst fram under ena fönstret, där tvätten kan läggas i blöt och småningom sköljas. En mycket stor tunna som kallas avskäring används till blötläggning och tvättvattnet värms i en stor kopparkittel med en eldstad inunder; här kan kläderna även kokas. Där står också någon mindre avskäring som fylls med ljummet vatten för bad - någon badmöjlighet finns inte uppe i lägenheterna. I denna källare finns också två vedbodar. Väl uppe igen, når man speceriaffären rakt fram via några trappsteg. Innanför dörren till speceriet ligger ett litet kyffe som används till lager och där en väldig mjölbinge upptar en stor del av golvytan; på dess lock kan du hitta Nordengren vilande mellan kundbesöken. Ovanför på väggen är en skylt med reklam för Persil och den syns även nere i affären dit ett par trappsteg leder. Ute i trappuppgången står ett vitt isskåp där isen placeras i en plåtlåda försedd med en lucka upptill. "Ismannen" som kommer då och då, har ett skinn på ryggen på vilket isen ligger; den hålls med en gripklo och släpps med en duns ner i skåpet. Nertill finns en avtappningskran för smältvattnet. Till vänster om skåpet är ingången till bageriet varifrån de ljuvligaste dofter sprids; där är jag en flitig gäst. Jag "jobbar" där också som springpojk när någon läckerhet ska levereras till kunder - och skrapa plåtar är jag mästare på. Även här får man gå ett par trappsteg från bageriet ner till försäljningen, där småkakorna ligger i glasburkar på disken och det övriga brödet ligger propert uppradat på vita porslinsfat. En trappa upp har husvärden Frödin sin köksingång till höger, och på den glasförsedda dörren rakt fram står det på en välputsad mässingsskylt Oscar Johansson och där bor han och hustrun Beda som för mig är tant och farbror "Josse". Hos dem är jag ofta och får uppleva en svunnen epok bl.a. med att kura skymning: där råder stillhet, man kanske lyssnar på radion, tittar ut på gatan, kommenterar något som händer därute, medan skymningen sänker sig och övergår i mörker. Taklampan tänds först när lyktorna lyser upp på andra sidan gatan utanför trikåfabriken. På byrån i rummet står en parfymflaska med en tofs och en blåsa att trycka på, och på den kan jag läsa: SILVERMOON. Det luktar gott om tant Josse, må ni tro! Vad sprayflaska är för något, det har vi ingen aning om. Men bland det bästa hos tant och farbror Josse är nog i alla fall en glasskål med lock som alltid står på bordet och den är fylld med **GELEHALLON**!
ÅRGÅNG 14 NUMMER 2 Två trappor upp bor min mor, som blev änka 1940, samt sonen Stig från ett tidigare äktenskap och jag som skriver dessa rader, och är 13 år yngre än han. Lägenheten består av rum och kök, samt en hall som sträcker sig från köksingången till husets andra trappuppgång. 40 kronor i månadshyra tycker jag mig ha hört nån gång. Med en västerutsikt över så gott som hela kvarteret, Herrhagsskolan och vattentornet, är det ljust och soligt, men kallt på vintern och hett under plåttaket på sommaren. Vi tar vägen genom hallen ut till andra trappuppgången där Bergmans bor på andra sidan. Detta översta plan är husets största och ljusaste med ett fönster åt gården, och på översta trappräcket är en stor förmakspalm placerad i en jättekruka. Vägg i vägg med Bergmans ligger vår gemensamma toalett; övriga hyresgäster har var och en sin egen. De andra lägenheterna värms dessutom med våningsvärme - man har element och eldar i en panna ute i sin hall. Vi däremot måste elda i köksspisen, en kamin i hallen och en kakelugn i rummet för att hålla värmen. Tre trappors slit och släp med ved och koks! Men för matlagning finns ett gaskök med tillhörande automat som måste matas med polletter för att leverera gasen. Nu går vi ner till våningen där Frödins bor och de få gånger jag varit inne hos dem har jag beundrat deras skär-rosa möblemang i stora rummet; till och med pianot har samma färg. Stiligt! Men egentligen är det inte så konstigt, då man ju har sitt måleri inne på gården. Sonen Erik jobbar där och på fritiden spelar han i frälsningsarméns musikkår vilken han senare blir dirigent för. Brodern Sven kommer att bli en av Värmlands stora konstnärer. På andra sidan gången bodde Isakssons - järnvägaren med hustru, barnen Henry, Gunnar och Märta. Hon spelade piano, var något år äldre än jag och var en hejare på Straussvalser, spiskroksvalsen med flera och antagligen en inspirationskälla för mitt eget kommande musicerande. På bottenvåningen bodde Lindmans och Anna Olsson, innehavare av Vetekransen. Hon hade en tvårumslägenhet där hon ständigt hade det ena rummet uthyrt till flickor från landbygden som jobbade i bageriet, oftast som expediter. Hon var uppväxt på en bondgård i Brunskog och jag kan tänka mig att hon gärna tog medarbetare från sin egen barndomsmiljö på landsbygden. Lindmans minns jag inte att jag varit inne hos nån gång, men frun och döttrarna Gerd och Birgit var alltid så vänliga. Lindman var chaufför och hade ofta sin stora bil parkerad på gatan utanför deras rumsfönster, där han kunde ha den under uppsikt. Det var Lindman som gav mig det sorgliga beskedet. Min mor hade fått ved från KMW och jag höll just KARLSTADS HEMBYGDSBLAD SIDA 7 på att slänga ner den i vedboden - det var soligt och varmt tidigt en juni morgon 1952 - när han öppnade fönstret och sa att det stod i NWT att Nordlund var död... Nordlund - domkyrkoorganisten och min lärare. Jag släppte vad jag hade för händerna, slängde mig på cykeln och tog mig till pastorsexpeditionen, där man berättade att han efter en spelning på krematoriet hade försökt hinna med bussen hem, men invalidiserad som han var, hade inte kroppen orkat med. Sedan gick jag upp på orgelläktaren, grät och satte mig vid min kära orgel och spelade med alla instrumentets resurser så det dånade i kyrkan, den hade inte öppnats för dagen, så jag störde ingen. När jag kom hem hade vänliga människor plockat in veden åt mig! Till vänster om denna trappuppgång, den södra, fanns ett högt plank som skymde utsikten till granngården; här hade vi våra cyklar under ett korrugerat plåttak på gaveln till Frödins måleri, en lång vitmålad envåningslänga, vars östligaste del upptogs av målarverkstaden. Mitt på längan var en verandaliknande utbyggnad och till vänster om denna stod mattstången helt i trä, med en kraftig balk som man slängde sina mattor över. Under kriget hängde där ett järnspett som man skulle slå på om gårdsfolket behövde larmas. Bortom "verandan" fanns två portar med dubbla dörrar och innanför var ett stort utrymme. Längst bort var ännu en garagedörr, ett par meter hög och därinne hade min far under några år en fiskredskapsverkstad. På väggen fanns en telefon, men det dröjde flera år innan vi skaffade en sådan till lägenheten. När det var matdags placerade mamma en tidning uppe i köksfönstret som signalerade till pappa att maten stod på bordet. Från västgaveln av den beskrivna verkstadslängan gick ett staket som gräns mot granntomten, vars adress var Sundbergsgatan. Vid väggen gick en låg mur med soptunnorna på rad framför och längs med staketet fanns en del växtlighet som avslutades med en syrenbuske intill husväggen på gårdshuset. Jag kommer ihåg som vore det igår, hur jag en dag upptäckte en grind i staketet i grönskan alldeles vid soptunnorna och undrade varför den fanns där; den hade ingen som helst funktion. Den gick dessutom inte att öppna, visade det sig. Men mer härom senare. Fortsättning sid 8
Page 1 and 2: Karlstads Hembygdsblad ÅRGÅNG 14
Page 3 and 4: ÅRGÅNG 14 NUMMER 2 KARLSTADS HEMB
Page 5: ÅRGÅNG 14 NUMMER 2 Minnen från g
Page 9 and 10: ÅRGÅNG 14 NUMMER 2 När jag var b
Page 11 and 12: ÅRGÅNG 14 NUMMER 2 Stolpar och ö
Page 13 and 14: ÅRGÅNG 14 NUMMER 2 Känner Du Din
Page 15 and 16: ÅRGÅNG 14 NUMMER 2 Parkleken Andr

Nr 2 2007 - Karlstads Hembygdsförening

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?