Nr 2 2007 - Karlstads Hembygdsförening

ÅRGÅNG 14 NUMMER 2
Två trappor upp bor min mor, som blev änka 1940,
samt sonen Stig från ett tidigare äktenskap och jag som
skriver dessa rader, och är 13 år yngre än han. Lägenheten
består av rum och kök, samt en hall som sträcker
sig från köksingången till husets andra trappuppgång.
40 kronor i månadshyra tycker jag mig ha hört nån
gång. Med en västerutsikt över så gott som hela kvarteret,
Herrhagsskolan och vattentornet, är det ljust och
soligt, men kallt på vintern och hett under plåttaket på
sommaren.
Vi tar vägen genom hallen ut till andra trappuppgången
där Bergmans bor på andra sidan. Detta översta
plan är husets största och ljusaste med ett fönster åt
gården, och på översta trappräcket är en stor förmakspalm
placerad i en jättekruka.
Vägg i vägg med Bergmans ligger vår gemensamma
toalett; övriga hyresgäster har var och en sin egen. De
andra lägenheterna värms dessutom med våningsvärme
- man har element och eldar i en panna ute i sin
hall. Vi däremot måste elda i köksspisen, en kamin i
hallen och en kakelugn i rummet för att hålla värmen.
Tre trappors slit och släp med ved och koks! Men för
matlagning finns ett gaskök med tillhörande automat
som måste matas med polletter för att leverera gasen.
Nu går vi ner till våningen där Frödins bor och de få
gånger jag varit inne hos dem har jag beundrat deras
skär-rosa möblemang i stora rummet; till och med pianot
har samma färg. Stiligt! Men egentligen är det inte
så konstigt, då man ju har sitt måleri inne på gården.
Sonen Erik jobbar där och på fritiden spelar han i frälsningsarméns
musikkår vilken han senare blir dirigent
för. Brodern Sven kommer att bli en av Värmlands
stora konstnärer.
På andra sidan gången bodde Isakssons - järnvägaren
med hustru, barnen Henry, Gunnar och Märta. Hon
spelade piano, var något år äldre än jag och var en hejare
på Straussvalser, spiskroksvalsen med flera och
antagligen en inspirationskälla för mitt eget kommande
musicerande.
På bottenvåningen bodde Lindmans och Anna Olsson,
innehavare av Vetekransen. Hon hade en tvårumslägenhet
där hon ständigt hade det ena rummet uthyrt
till flickor från landbygden som jobbade i bageriet,
oftast som expediter. Hon var uppväxt på en bondgård
i Brunskog och jag kan tänka mig att hon gärna tog
medarbetare från sin egen barndomsmiljö på landsbygden.
Lindmans minns jag inte att jag varit inne hos nån
gång, men frun och döttrarna Gerd och Birgit var alltid
så vänliga. Lindman var chaufför och hade ofta sin
stora bil parkerad på gatan utanför deras rumsfönster,
där han kunde ha den under uppsikt.
Det var Lindman som gav mig det sorgliga beskedet.
Min mor hade fått ved från KMW och jag höll just
KARLSTADS HEMBYGDSBLAD
SIDA 7
på att slänga ner den i vedboden - det var soligt och
varmt tidigt en juni morgon 1952 - när han öppnade
fönstret och sa att det stod i NWT att Nordlund var
död... Nordlund - domkyrkoorganisten och min lärare.
Jag släppte vad jag hade för händerna, slängde mig på
cykeln och tog mig till pastorsexpeditionen, där man
berättade att han efter en spelning på krematoriet hade
försökt hinna med bussen hem, men invalidiserad som
han var, hade inte kroppen orkat med.
Sedan gick jag upp på orgelläktaren, grät och satte
mig vid min kära orgel och spelade med alla instrumentets
resurser så det dånade i kyrkan, den hade inte
öppnats för dagen, så jag störde ingen.
När jag kom hem hade vänliga människor plockat in
veden åt mig!
Till vänster om denna trappuppgång, den södra,
fanns ett högt plank som skymde utsikten till granngården;
här hade vi våra cyklar under ett korrugerat
plåttak på gaveln till Frödins måleri, en lång vitmålad
envåningslänga, vars östligaste del upptogs av målarverkstaden.
Mitt på längan var en verandaliknande
utbyggnad och till vänster om denna stod mattstången
helt i trä, med en kraftig balk som man slängde sina
mattor över. Under kriget hängde där ett järnspett som
man skulle slå på om gårdsfolket behövde larmas.
Bortom "verandan" fanns två portar med dubbla dörrar
och innanför var ett stort utrymme. Längst bort var
ännu en garagedörr, ett par meter hög och därinne
hade min far under några år en fiskredskapsverkstad.
På väggen fanns en telefon, men det dröjde flera år
innan vi skaffade en sådan till lägenheten. När det var
matdags placerade mamma en tidning uppe i köksfönstret
som signalerade till pappa att maten stod på
bordet.
Från västgaveln av den beskrivna verkstadslängan
gick ett staket som gräns mot granntomten, vars adress
var Sundbergsgatan. Vid väggen gick en låg mur med
soptunnorna på rad framför och längs med staketet
fanns en del växtlighet som avslutades med en syrenbuske
intill husväggen på gårdshuset.
Jag kommer ihåg som vore det igår, hur jag en dag
upptäckte en grind i staketet i grönskan alldeles vid
soptunnorna och undrade varför den fanns där; den
hade ingen som helst funktion. Den gick dessutom inte
att öppna, visade det sig. Men mer härom senare.
Fortsättning sid 8