Nr 2 2007 - Karlstads Hembygdsförening

ÅRGÅNG 14 NUMMER 2
Parkleken
Andra halvan av 30-talet, östra halvan av Herrhagen,
genomskuren på längden av John-Ericssons- och Parkgatoma,
huvudsakligen villor med ett och annat flerfamiljshus,
alla med uppväxta trädgårdar och uthus, behagliga
boendemiljöer, underbara lekmiljöer för oss
yngre. Dit flyttar vi från Stadsträdgården 1928, när jag
är tre år gammal. Där har jag förmånen att bo och växa
upp, tills det ett par årtionden senare blir dags att flytta
hemifrån. John-Ericssonsgatan 33 är adressen till det
hus, som min morfar, ingenjören Johan Adolf Andersson
vid KMW, låtit bygga tjugofem år tidigare, ett
blekgrönt tvåvåningshus med fyra lägenheter om två
rum och kök, rymlig hall, vedspis i köken, kamin i ett
och vita kakelugnar i de andra rummen. Balkong utåt
gatan.
Uthuslänga i övre delen av den stora trädgården med
gräsmatta, fruktträd och bärbuskar, vedbodar, brygghus,
på ena gaveln ett rum med glasveranda för uthyrning,
tomma skrubbar efter torrdass och ett ränne med
den skräckinjagande ligan "Svarta Handens" högkvarter.
I norra lägenheten på andra våningen bor jag med
mina föräldrar och två systrar. En moster med familj
vägg i vägg, mormor och morfar nere liksom ännu en
moster med familj. Tillsammans med andra släktingar
på Herrhagen en trygg och vänlig kuliss.
Liknande bebyggelse och trädgårdstomter på ömse
sidor, Otto Hanssons och Skoglunds. Tre villor med
sina trädgårdar på andra sidan gatan, Ryrfeldts, Ekenbergs
och Lagerströms. Blandat trähus och rappade,
något av tegel och murbruk, en del lite modernare än
andra. Några villor till nere vid Parkgatan i kvarteret
Axet med sin tudelade park, en fyrkantig lunga mot
Värmlandsgatan och en mot Sveagatan åt andra hållet
med en promenadväg mellan dem med gräsmatteklädd
utbuktning i mitten med parksoffor.
Luft och grönska och lekvänliga grusytor, skrymslen
och vrår. En klacksnurr i trottoaren för grop för kulspel
eller vippan, naturliga bon i parkens gräskantade fyrkanter
för rundboll, nojsvänliga gräsmattor för halv-
eller helliggande lättingar, tjatterplatsen framför andra
runt lyktstolpen i gathörnet vid Värmlandsgatan. Sveagatan
en främmande räjong, hur nära den än ligger,
gängreviren är små.
En vanlig dag efter skolan. Någon har bollträ och
boll och som vanligt blir det rundboll, brännsälta utan
bränning men dödande bollpassage före löparen över
utspelslinjen. Tre inne och tre ute. Utspelsplats som
vanligt alldeles nedanför den branta grässlänten i parkens
övre halva, ett bo i vardera hörnet av gräskanterna
och den grusplan, som de ramar in, och två bon vid
ett par nyplanterade små oxelträd på den tvärgående
gräsremsan mellan parkens övre och nedre halvor.
- Tösera i varsett lag å Barbro börjer å välje, sa Wil-
KARLSTADS HEMBYGDSBLAD
SIDA 15
le, som får som han vill. Snabbfotade Rigmor glädjer
mig med första valet. - Lars-Ynka hit, säger Barbro
och Fred blir tredje man i Rigmors lag.
- Här, ta mot, så mäter vi ute och inne. Lars-Ynkas
näve ett stycke ner på slagträt, min lilla hand ovanpå,
LarsYnkas näve därovanpå och till slut en tapp kvar
upptill, lagom för mitt smala grepp. - Då börjer vi inne
o du börjer o slô Rigmor. Som slår tre hål i luften och
tvärdör och vars återupplivande kräver någon medspelares
rundning på ett slag av alla bon och före bollen
hem.
En hjältes uppgift. Perfekt träff, lång lyra neråt nedre
hörnet, full fart förbi första boet mot det andra, där jag
klarar den tvära svängen på feldoserad gräsmatta tack
vare ett snabbt grepp om den spensliga trätoppen, över
till nästa rundningsoxel, som röner samma oblida öde
att som sprättbåge nästan ryckas upp ur sin grop.
Lekparken idag Foto: Ralph Nilsson
- Hör ni ungdomar, sluta opp med vandaliseringen,
det är så oförskämt! I backen mitt för parken och mitt
för bona med de hårt ansatta oxelträden bor han,
"Piller" med lynnesmarkerande mustasch, som med sitt
guppande ger eftertryck åt hans skånska idiom och
rullande r, den lille trinde matteadjunkten som med
okvädingsord och sarkasmer från katedern gör livet
surt för en matematiskt klent begåvad realskoleelev.
Och visst lyckas den självutnämnde parkvaktmästaren
i sitt uppsåt. Lusten att fortsätta leken försvinner
med insikten att trots kan leda till tråkigheter och molokna
slår vi oss ner på gräskanten utanför Lagerströms
häck. - Vi får ändre bona te näste gång.
Morfars hus, mitt barndomshem, finns inte längre,
inte heller Skoglunds eller Hanssons i hörnet. Men
adjunkten Paul Hellerströms och glädjande nog många
av de andra villorna och husen med sina trädgårdar.
Välskötta, trivsamma.
Hör ännu i andanom de dunsande ljuden från hästars
hovtramp och vagnshjuls knastrande i gruset, motorsurret
från en och annan, mindre vanlig automobil.
Och parkernas park ligger där alltjämt som förr. Skönt.
Carl Eje Granquist