Utvärderingsrapport Stöd efter flodvågen - Arvsfonden

och lekar varit ett viktigt redskap för att nå en bra
sammanhållning, vilket en tonåring uttrycker så här: ”
Det var simpla övningar … stod i en ring och hade påsar
med ärtor i … bara stå och kasta i ett visst mönster,
kändes som om man var 6 år gammal … men så bra
att göra övningar tillsammans … man visar att jag har
förtroende; jag har inga problem med att vara barnslig
för dig. [Det skapade] bra sammanhållning, som kunde
användas senare när man var mer verbal. Nyss stod jag
och kastade ärtpåse - så nu vågar jag prata!”
I gruppen blev det möjligt ”att bara få vara” eller att
uttrycka svåra, ofta ovana, känslor: ”Det var sorg … ett
par stycken som grät ibland, då kändes det som att man
hade ingenting att dölja för varandra, vi var som en stor
familj … ingen hade något att dölja ...”
Vikten av att träffa andra barn och ungdomar –
Yngre barn hänvisar till det ”trevliga” i att umgås med
de andra: ”kontakten var bra … jag fick inte någon ny
bästis, men man lärde känna alla”. Flera yngre flickor
pratar om sina syskon, och en flicka framhåller en ny
viktig vänskapsrelation i gruppen: ”Vi fick bestämma
en kompis i gruppen sedan satt vi och pratade bara vi
två, vi var kompisar hela tiden, gick två och två.” För
några var det till och med spännande att ges möjlighet
att prata om svåra saker med en jämnårig: ”Jag kände
spänning att träffa likasinnade personer i min ålder.
Det är skillnad att prata med en vuxen än med en
ungdom i ens egen ålder.” En ung person som tidigare
drabbats av en familjetragedi jämför stödgruppen med
en individuell stödkontakt: ”Jag hade gått hos psykolog,
så lite kunde jag prata, men det var inte samma sak
som att prata med andra som var drabbade. Vi gav till
varandra.”
Att dela samma sorg – Framförallt framkommer
utsagor om att det ”kändes bättre för att vissa hade
varit med om samma saker och de var mer förstående
[i jämförelse med dem som inte varit med om liknande
händelser]”. En flicka berättar att hennes klasskamrater
inte visste om att hon mådde dåligt och gick i stödgrupp:
”De visste inget och det var tråkigt.” Att ha möjlighet att
dela sina upplevelser tillsammans med andra var något
som i princip alla deltagare tog upp som något positivt.
En tonåring uttrycker sin positiva syn på att få stöd via
en grupp: ”Det var så bra. Man fick känna samhörighet,
lätta sitt hjärta och kunde känna trygghet. Det fanns
andra personer som delade samma sorg”. Yngre
deltagare beskriver framförallt den nära kamratskap som
uppstod i gruppen: ”Vi hade så mycket gemensamt, ja
det var till och med kul att prata med varandra.”
Tillfällig grupptillhörighet – Medan gruppträffarna
pågick hade några flitig kontakt med varandra även på
fritiden: ”… fick jättebra kontakt med de andra. Vi var
på Internet och pratade; msn och Playhead.” En flicka
berättar om när hon och en annan flicka från gruppen
råkade få syn på varandra i skolan: ”En gång kom en
tjej som jag brukade vara med mest här … kom till
min skola … och hon såg mig och jag henne … så då
frågade vi hur det var … blev glad över att se henne.”
De relationella aspekterna i gruppen var något som
i de flesta fall avtagit när intervjuerna genomfördes.
För även om gruppgemenskapen varit betydelsefull
medan den pågått är det endast ett fåtal som något
år efteråt håller regelbunden kontakt med de andra
gruppdeltagarna: ”Nu träffar man dem inte så ofta
…” Flera av de intervjuade barnen framhåller att
gruppgemenskapen och de relationer som uppstod inom
de grupper där man bearbetade svåra händelser efter
tsunamikatastrofen var något som var mest angeläget
just då: ”Annars hade vi nog inte umgåtts om inte
händelsen varit … tacksam att jag fått lära känna
personerna … men annars tror jag inte jag varit bästa
vän med dem … osannolikt.”
Andra tillför viktiga perspektiv
(om randigt och prickigt)
Som tidigare nämnts framkommer främst utsagor från
barn och unga om vikten av gemenskap med andra med
liknande erfarenheter. Dessa åsikter är så påtagliga att det
förtjänar att lyftas fram med exempel i ett eget avsnitt.
Insikten att man inte är ensam – I de olika
stödgrupperna fick barn och ungdomar inblick i
varandras erfarenheter av katastrofen. En flicka berättar
om hur de i hennes grupp fick ökad förståelse för att det
var många som varit med om jobbiga händelser: ”Alla
hade varit på något hus … sett uppifrån eller så … men
jag hade varit i vattnet.” Till en början oroade hon sig
för att hon inte skulle få ut så mycket av stödgruppen
eftersom hennes erfarenheter skiljde sig från de
övrigas: ”… och så kände jag att jag får inte samma sak
… men det får jag ju … jag tyckte inte då att det var så
kul att jag var ensam med det. Då tänkte jag att mitt [de
egna upplevelserna] var jobbigast, men jag har ändrat
mig.” Efter att ha hört de andras berättelser förstod hon
att de också mått dåligt av sina upplevelser: ”De såg
ju grejer i vattnet och sådant … jag tror det var lika
jobbigt.” En annan ung person uttrycker att ”de andra
hade också varit med om det, eller inte just det, men
nästan lika. Jag var inte ensam om det.”
Perspektivering – Genom att träffa andra i samma
eller liknande situation har det varit möjligt att se den
egna tillvaron ur ett annat perspektiv: ”Om jag vill ha
randigt och den andra prickigt … så är det bra att veta
hur den andra tänker. Jag kan ju tycka att prickigt är
jättefult … men man får veta hur det är för andra”. En
Stöd efter flodvågen 26