Utvärderingsrapport Stöd efter flodvågen - Arvsfonden

de relativt få utbildningsplatserna en källa till
irritation och missförstånd mellan organisationerna.
De organisationer som fick besked om att deras
gruppledare inte skulle kunna gå utbildningen under
den andra omgången blev missnöjda. De ansåg att de
blivit lovade utbildningsplatser och att det ingick i det
planerade och påbörjade samarbetet:
”Så många var vi inte härifrån, vi hade skickat
in anmälningar i tid, men fick ingen bekräftelse,
trots att vi hörde av oss och mejlade – och folk
hade tagit ledigt för att gå utbildningen. Så dagen
innan fick vi veta att de inte hade någon plats.”
”Jag upplevde att vi hade en överenskommelse
att vi skulle få ett antal platser. Ungefär 10-12
personer från oss skulle kunna gå och sedan fick
vi inga platser, trots att vi fått många platser
på utbildningen innan. Någon dag innan blev
vi erbjudna några få platser som vi inte tog
då. Vi var jättebesvikna att vi inom ramen för
samarbetet inte kunde få gå utbildningen.”
”De [sökande från den organisationen] hade
inte rätt utbildning, kom inte från rätt stad. 17
Vi blev jätteförbannade, det här accepterar vi
inte. När vi sedan fick frågan hur många platser
vill ni ha? och fick veta att vi hade för många
sökande, så var det droppen.”
Hur kunde det bli så? I ljuset från ett
samverkansperspektiv är det förståeligt att man inom
respektive organisation reagerade starkt på att man inte
fick de utbildningsplatser man ansåg sig ha rätt till.
Medan detta pågick var alla dock inne i en adhocratisk
process med otydliga mål. Med facit i hand kan man
säga att utbildningen självfallet hade kunnat vara en
av nycklarna till en fungerande samverkan. Det var
genom utbildningen organisationerna försökte skapa ett
gemensamt förankringsarbete. I efterhand inser man hur
förträffligt det hade varit med en grundläggande och
gemensam kunskapsbas för samverkan. Kritiken blir på
så vis berättigad. Det man ger uttryck för är avsaknaden
av gemensamma målbilder. Samtidigt innebar den
adhocratiska processen att detta förankringsarbete inte
var ett synligt gemensamt mål just då.
Istället arbetade varje organisation med sina givna
förutsättningar utifrån det man uppfattade som sitt
speciella uppdrag.
17 Referenspunkt Ersta hade planerat att i första hand sökande
utanför Stockholmsregionen skulle erbjudas plats vid det andra
utbildningstillfället.
Referenspunkt Ersta hade höga ambitioner med sitt
uppdrag att hålla en gemensam utbildning. I den första
utbildningsomgången erbjöds alla från de övriga
organisationerna plats. Vid nästa utbildningsomgång
var det däremot nödvändigt att se till att personer
utanför Stockholmsområdet fick gå den utlovade
utbildningen, och som dessutom skulle tjäna som bas
för utbildare i Sverige. ”Vi hade inte insett att det skulle
bli 200 sökande till de 70 platserna. Vi prioriterade
människor ute i landet, eftersom vi inte ville göra fel i
vårt uppdrag.” Utbildningsplatserna räckte helt enkelt
inte till. Man överraskades av att övriga organisationer
samtidigt hade så stora behov av utbildning för personal
i Stockholm. När man blev tvungen att prioritera bland
de sökande, drabbade det de stockholmsbaserade
organisationerna, som i sin tur hade i uppdrag att
utbilda sina gruppledare inom ramarna för sina
respektive projekt.
De sökande ombads att uppge personliga
referenser och utbildning, vilket man uppgivit redan
i annonseringen. ”Det var viktigt att vi utbildade
kompetenta och lämpade personer för detta svåra
uppdrag, och som hade arbetsgivares tillstånd att arbeta
med människor efter katastrofer. Den kvaliteten var
viktig.” Ett problem som verksamhetschefen pekar
på är att flera av de sökande från organisationerna
antingen saknade utbildning eller inte hade uppgett
en sådan. Det medförde i sin tur att dessa sållades
ut. ”När de sökande inte uppfyllde kraven blev vårt
urvalsförfarande helt omöjligt.” Detta drabbade till stor
del övriga organisationer som velat boka in platser. De
fick sedan själva välja vilka som skulle delta utan att i
förväg uppge utbildning och referenser.
Enligt Referenspunkt Ersta var den korta tiden
mellan sista anmälningsdag och kursstart en
organisatorisk miss. Allt var bråttom och trycket stort,
vilket naturligtvis fick följder för de som endast 5-6
dagar innan kursstart fick meddelande om att de inte
fått plats, trots att man kanske tagit ledigt från sitt
ordinarie arbete. ”Det var en stor besvikelse för BRIS,
Rädda barnen och Röda Korset, och jag ser i efterhand
att det var dumt av oss.” Under rekryterings- och
ansökningsförfarandet samverkade man alltså inte. I det
läge som var planerade organisationerna främst utifrån
det man uppfattade som sitt huvudsakliga uppdrag –
och de uppdragen såg delvis olika ut. Med otydliga mål
var det omöjligt att i den adhocratiska processen gissa
sig till vilken prioritering som varit mest giltig inom
detta mycket omfattande uppdrag.
Det var med andra ord avvikande målbilder,
missuppfattningar och bristande kommunikation
mellan organisationerna som ledde till att man hade
Stöd efter flodvågen 36