Utvärderingsrapport Stöd efter flodvågen - Arvsfonden

sig i en grupp att man får en helhet, det kom fram
först efter jul [fjärde gången] vad människor varit med
om. Första gången berättade man kortfattat om vad
man hade varit med om och några började berätta sin
historia. Tiden gick fort, det var bara fyra personer
[ungefär hälften] som hann berätta, och inte de andra.
Jag kände mig stressad, tänkte på alla i gruppen och
berättade kortfattat medan andra bredde ut sig. De
[stödgruppsledarna] hade kunnat gå in och styrt mer;
att man tar det sedan då, att efterhand gå in djupare.
Det blev inte tillfällen för de andra heller [att berätta]
utan det blev senare … och då hann de bara berätta
fragment, ingen helhetsbild. Vi lärde därför inte känna
varandra så bra.”
Själva bildandet av grupperna tycks vara
viktigt för hur deltagarna upplevde den fortsatta
gruppverksamheten.
Relationer till övriga gruppdeltagare – Det
framkom att relationen till övriga gruppdeltagare var
viktig för känslan av trygghet och respons i gruppen.
En kvinna minns hur de andra vid ett tillfälle tagit sig
an henne när hon varit som mest sorgsen: ”Jag bara grät
och grät, men jag kunde ändå vara med. De lyssnade på
mig och någonstans lyssnade jag på dem. Efteråt blev
jag omkramad och jag tyckte att jag faktiskt mådde
lite bättre när jag åkte hem. Det var ett stöd att bara se
dem, träffa de andra. Det var precis vad jag behövde
just då. Jag ville inte vara ensam. Jag behövde träffa de
som förstod utan att jag sa så mycket.”
Vikten av homogena grupper – De grupper där det,
ibland trots idoga försök, inte gått att sätta samman
personer med liknande erfarenheter finns ett betydligt
större missnöje än i de mer homogena grupperna. Flera
av deltagarna i sådana grupper pekar på just det: ”Vi
var ju så olika allihop, och det är klart att det kändes,
särskilt då vi hade så olika behov. Jag var ju på torra
land i Thailand så att säga medan [en gruppdeltagare]
i princip förlorat hela sin familj. Mina känslor blev så
små i jämförelse … ändå hade jag ett jättebehov av att
bearbeta allt jag sett och varit med om. Det jobbiga var
när det uppstod irritationer, bland några fanns attityden
att den som förlorat flest också led mest. Den som
’bara’ förlorat en anhörig fick inte vara lika ledsen som
den som förlorat två …”
Vikten av homogena grupper betonas även av de
som var positiva: ”Ja, vi hade ungefär lika berättelser,
vi hade bott grannar, många på samma hotell [på en
speciell plats i Thailand] till och med. Det var väldigt
bra att man satte ihop gruppen så lokalt. Tillsammans
kunde vi älta saker och minnas detaljer och saker som
var precis där, hur vi hade gått till stranden och suttit i
restaurangen.”
Åsikter om stödgrupperna
Viktigt att gå i grupp – På frågan om hur de vuxna
deltagarna har upplevde stödgrupperna svarar samtliga
i homogena grupper att det var allt från ”helt okej” till
”jag behövde det verkligen” och ”helt fantastiskt och
jättebra!” De som gått i mindre homogena grupper
riktar mer kritik mot just detta, till exempel: ”De kunde
försökt få till grupperna lite bättre tycker jag”, eller
”Varför skulle jag sitta och lyssna på honom när han
inte alls förstod hur svårt det här har varit för mig?”
Ingen av de intervjuade vuxna gruppdeltagarna har i
efterhand tyckt att stödverksamheten varit verkningslös.
De personer som sökte andra typer av stöd eller vård
gick som regel bara en eller ett par gånger innan de
hoppade av. Så även om personer i mindre homogena
grupper generellt sett levererar mer kritiska åsikter är
det ingen som ångrar sitt deltagande: ”Jag är ändå glad
att jag var med, ja så är det, det hade så klart varit ännu
bättre att få prata med andra mer lika, men samtidigt
förstår jag att det inte gick. Jag hade absolut inte velat
vara utan gruppen.”
Om stödgruppsledarna – De vuxna gruppdeltagarna
framhåller gruppledarna främst genom att relatera
till deras kompetenser ”den ena var psykolog på
sjukhus och den andra psykolog och hade jobbat med
terapihantering” och funktion: ”De både kompletterade
varandra och höll i egna saker i gruppen. Så ibland
samarbetade de och ibland hade de hand om olika
områden.” Ett sådant område som nämns är att
någon höll i ljuständningen eller andra ritualer eller
att gruppledarna beroende på samtalsämne och
gruppdynamik hade mer eller mindre framträdande
roller. Samtliga vuxna stödgruppsdeltagare tycker det
var bra med två ledare. Sedan finns det i materialet
några få som haft det svårt med en viss ledares
personlighet ”hon [stödgruppsledaren] var så olik mig,
snäll men liksom okänslig samtidigt. Ja henne hade
jag faktiskt lite svårt med. Det var som om hon visste
allt i teorin redan. Kanske mådde hon dåligt själv?”
Det sistnämnde sägs av en kvinna som är mån om
att framhålla att personkemin som sådan knappast
var avgörande för det stöd hon anser sig ha fått: ”Vi
människor är ju olika, och jag fick mycket ut av att i
gruppen, det vill jag verkligen säga.”
Innehåll: Det öppna samtalet
Att lyssna och berätta – I samtliga grupper som ingår i
utvärderingen nämner de vuxna gruppdeltagarna själva
samtalet som fundamentalt för verksamheten. I en grupp
framhåller man samtalet som själva kärnan i det stöd man
fått: ”Vi pratade med varandra helt enkelt, det var det vi
gjorde, och berättade om vågen, om sorgen och smärtan.
Stöd efter flodvågen 30