Skåne resorna - Föreningen Natur och Samhälle i Norden

1 

I Skåne med FNSiN 

- och Linné som 

färdkamrat

2 

Föreningen Natur och Samhälle 

i Norden (FNSiN) 

FNSiN grundades år 1973 

Ur föreningens stadgar: 

§2 Föreningen skall samla intresserade av 

natur och samhälle i Norden till allsidiga studier 

därav. Genom studieverksamhet, föreläsningar, 

exkursioner och publikationer skall Föreningen 

sprida kunskap om natur och samhälle med huvudinriktning 

på Norden. Föreningen är en religiöst 

och partipolitiskt obunden ideell förening. 

§3 Föreningens huvudsakliga intresseområden 

är Danmark, Finland, Färöarna, Grönland, 

Island, Norge, Sverige och Åland samt områden 

med historisk eller annan anknytning till länderna 

i Norden. 

FNSiN samarbetar med Studieförbundet Vuxenskolan 

och med andra föreningar. FNSiN 

ingår i Förbundet för Ekoparken. Läs mer på 

vår hemsida www.fnsin.nu. 

Om denna rapport 

Detta är en sammanställning av texter och bilder 

som tillkommit i samband med att FNSiN ordnade 

en studiecirkel och en resa (med två grupper) med 

anknytning till Linnéjubiléet 2007. Vissa texter 

skrevs till studiecirkeln, andra ha tillkommit efter 

resan som genomfördes 2008. 

Redigeringen avslutads i februari 2011. 

Framsida: ”I sluten ordning dessa gråa hopar står 

vakt från hedenhös och folket säger att backen spökar, 

att den gnyr och ropar ...” (Anders Österling: 

Ale stenar) 

Foto: Sara Mariasdotter 

Baksidan: Säden är mogen. 

Foto: Claes Göran Ström 

Skånska Resan 2007 - 2008 

– i Linnés spår 

I maj 1749 passerade Carl von Linné gränsen till 

Skåne och befann sig sedan på upptäcktsfärd 

genom landskapet ända till början av augusti. 

Hans reseberättelse är en enastående inventering 

av natur och vardagsliv. Uppenbarligen blev han 

mycket tillfreds med vad han såg eftersom han 

konstaterade: 

”Alltså kan ett land av så förträffeligt klimat ej annat 

än vara det härligaste; ja det liknar så mycket Tyskland 

och Danmark, att man kunde säga, det havet liksom 

med våld skurit Skåne ifrån de södre länder och lagt det 

till Sverige.” och ”Invånarne äro alltså lyckelige, som 

bebo ett så ädelt land och kunde vara långt fler.” 

Vad är det som gör Skåne speciellt? Berggrunden, 

landskapsbilden, klimatet, bebyggelsen, det dubbla 

historiska och kulturella arvet – allt detta och en hel 

del annat gör Skåne särpräglat. Men vad har hänt i 

Skåne sedan Linné var på besök? Och vad skulle 

han känna igen idag? Ja, Öresundsbron har återförenat 

Skåne med det Danmark som det liknar 

och en gång var en del av. Men hur har landskapet 

omvandlats när bebyggelsen och vägarna 

brett ut sig, nya brukningsmetoder har införts, 

arbetet har industrialiserats och kanske klimatet 

är på väg att förändras? Vad hände med djurlivet? 

Ja, storkarna, som Linné såg ”dageligen spatsera 

med sina långa ben på slätten” - de försvann (men 

man har försökt få dem tillbaka). Vad blev det 

av klockgrodorna som ”bomma och sammanringa in 

på sena aftnarna” i dammar och vattendrag? Hur 

gick det för ”marsvinen” (tumlarna) i havet? Vad 

händer nu längs kusten när vågorna äter av 

stränderna och havsytan kanske stiger på grund 

av att klimat blir varmare? Hur gick det med de 

geologiska förutsättningarna – att bryta kalk, 

stenkol, alun mm? 

De naturliga förutsättningarna kan visserligen 

synas vara de samma, men havet äter på kusterna, 

kanske till följd av klimatförändringen. Näringslivet, 

bebyggelsen och kommunikationerna 

har i hög grad förvandlat kulturlandskapet. Våtmarkerna 

har krympt, icke minst på grund av 

utdikning och igenväxning, så att livsmiljön för 

grodor och fåglar har förändrats. Men slott, 

herresäten, kyrkor och fornlämningar finns kvar, 

ortnamnen likaså. Några av Linnés iakttagelser 

ledde nog till förändringar, t.ex. skiftesreformen.

Mindre föremål finns kvar på museer. Många 

myter och skrönor finns nertecknade. Senare 

tiders litteratur och konst kunde Linné förstås 

inte ana sig till. 

Under hösten och vintern 2007/08 genomförde 

vi i FNSiN en studiecirkel om Skåne. Föreningen 

hade under några år hållit studiecirklar om 

svenska landskap och sedan gjort resor i samma 

landskap. Att välja Skåne var för oss ett sätt att 

anknyta till Linné-jubileet – 300 år efter Linnés 

födelse. Eftersom det 2008 var 350 år sedan 

Skåne överfördes till Sverige var även det ett 

skäl att särskilt uppmärksamma just det landskapet. 

När Linné besökte Skåne hade det emellertid 

varit en helt integrerad del av Sverige i endast 

30 år. 

Det finns naturligtvis massor av källor att ösa ur 

och Linnés egen reseskildring är en av de rikaste. 

Under studiecirkeln fördjupade vi oss var och en 

i ett tema som, trots att vi var ganska många och 

ambitiösa, inte på långt när täcker in alla aspekter 

av landskapet. 

Efter studiecirkeln var så många intresserade av 

att se landskapet i verkligheten att det inte gick 

att samla alla i en grupp. Det fanns stora likheter 

mellan resorna men också skillnader. Båda grupperna 

bodde på vandrarhem först tre nätter i 

Skåne Tranås, sedan tre nätter i Skäralid, och 

3 

gjorde ambitiösa dagsturer med inslag av natur 

och kultur, fåglar, blommor, slott, konst, geologiska 

märkvärdigheter, mat och historia, stort 

och smått. 

Den första gruppen (9 deltagare) reste 11-17 

maj, när det blommade och kvittrade som mest i 

landskapet. Den andra gruppen (7 deltagare) 

gjorde sin turné i Skåne under högsommaren, 

första juliveckan, vilket delvis påverkade programmet. 

Den rikaste blomningen var över, den 

mest intensiva fågelsången också. Men dagarna 

var långa och soliga. Eftersom det var varmt 

blev det nödvändigt att ta rejäla badraster de 

flesta dagarna. 

Den här rapporten består av texter som deltagarna 

skrev under studiecirkeln samt minnesanteckningar 

och reflektioner och bilder från resorna. 

Naturligtvis är det inte i någon mening 

heltäckande utan mycket personligt och fragmentariskt. 

Det finns hur mycket som helst att 

säga om Skåne. 

Anders Schærström, Cirkelledare 

Vandrarhemmet vid den gamla kvarndammen i 

Skåne-Tranås. 

Foto: Claes Göran Ström

Linné, 10 juni. Lund: 

”Akademien i Lund hade så ansenligen blivit bättrad de 

ett och tjugu åren, sedan jag här studerade, att jag näppeligen 

ville känna henne igen ... 

Lundagården, som frammanför akademien var anlagd 

av vår makalösa överhovintendent herr baron Hårleman, 

var oförlikligt präktig med de många slags trän han var 

prydd; utom det att han var omgiven med en fast mur och 

stängd med tre vackra järnportar. Norr om akademien 

var ett stort fält till stallgård, där observatorium även var 

tillärnat.” 

Lund, Linné och FNSiN 

Linné ägnade förvånansvärt lite uppmärksamhet åt 

Lund. Han sammanträffade med biskopen men nämner 

inte domkyrkan. Han gör en lista över professorerna, 

som ”voro vid denna tiden många hedervärde, 

lärde och namnkunnige män”, inalles 11 stycken. 

Han noterar att det finns 196 borgare i staden. Däremot 

söker han som alltid efter växter. ”Flora Lundensis, 

som för 20 år sedan givit mig så mången angenäm 

stund, besöktes nu på de förfallne vallar omkring 

staden, där jag såg vad förändring hon undergått 

på så få år”. 

FNSiN-grupperna har valt att samlas i Lund, proviantera 

och – liksom Linné – snabbt åka vidare, men 

hinner ändå med några av de viktigaste sevärdheterna. 

Om Lund hade förändrats mycket på de 20 åren 

mellan Linnés båda besök, så har de drygt 250 år 

som sedan gått inneburit förändringar som Linné 

4 

I Lund 

knappast kunnat ana. I början av 200-talet har Lund 

110 000 invånare. Universitetet har ca 45 000 studenter 

och ca 6 000 anställda. Och ändå finns några spår 

och minnen kvar. 

Vi promenerar genom Lundagård. Linné noterade 

med uppskattning Lundagård, ”som framför akademien 

var anlagd av vår makalösa överhovintendent 

herr baron Hårleman, var oförlikneligt präktig med 

de måna slags trän han var prydd”. Parken Lundagård 

ligger i Lunds historiska centrum, där det för 

mer än 1 000 år sedan byggdes en kungsgård. Alldeles 

intill står sedan 1100-talet den mäktiga domkyr- 

Till vänster : En tvla som anger Mmeridianen för 

den Akademiska Kvarten, exakt en timme och 15 

minuter från lokal Greenwich tid. Referenspunkten 

avtäcktes av Uarda-Akademien 1996 och du hittar 

den mitt framför fontänen vid Universitetshuset.. 

Uarda-Akademien är en sammanslutning av lunda 

spexare och karnevalister, vars syfte är att "slå vakt 

om Uarda-traditionens kontinuitet, samt att verka för 

den lundensiska spex- och humortraditionens bevarande 

och utvecklande. Akademien bildades 1958 

Foto: Sara Mariasdottter

Vänstra sidan: Framför det medeltida uret i Lunds 

domkyrka. 

Ovan: Besök på Kulturen 

Till höger: Mannen som bryter sig ur klippan. Skulptur 

av Axel Ebbe. 

Foton: Sara Mariasdottter 

kan och på motsatta sidan ligger universitetsbyggnaden 

– som inte fanns på Linnés tid. Ett par andra 

byggnader fanns dock, när han kom förbi och som 

redan då hade ett par hundra år på nacken: Liberiet 

och Kungshuset, alias Lundagårdshuset. 

Linné skulle förmodligen ha uppskattat Botaniska 

trädgården, som hyser 7 000 arter. Alldeles i närheten, 

vid Tomegap, fann han ”La Voue (Luteola, Fl. 

439)” som han sökte efter. 

Vi besöker Kulturen, museet som grundades 1892, 

där byggnader från det gamla bondesamhället i södra 

Sverige har samlats och bevarats. Vi ser på domkyrkan 

med det medeltida uret och kryptan med skulpturerna. 

En av dem sägs vara jätten Finn, som försökte 

välte kyrkan men blev förstenad. 

Sedan fortsätter vi österut. Vårgruppen spanar efter 

fåglar vid Krankesjön. Sommargruppen stannar först 

i Fågelsångsdalen. 

Anders Schærström 

5

Fåglar som Linné såg under sin 

Skånska resa 1749 

25 fågelarter har jag hittat i boken, varav en papegoja 

som fanns i herr professor Brings hus i 

Lund. 

Sidensvans och tallbit omnämns bara som storleksjämförelse 

och ejder som detderdun som 

skåningarna har i de täcken som de använder t o 

m om sommaren. 

Som jämförelse: man kan se ca 100-140 arter på 

en tvådagarsresa till Öland om hösten 

Fanns det inte fler? 

Linnés Systema Naturae kom i första upplaga 

1735 och innehöll totalt 12 foliesidor. Fåglarna 

rymdes där på en tredjedels sida. 

Jag har hittat en lista över första fynd av fåglar i 

Sverige och 1751 fans ca 18 st beskrivna i div. 

litteratur. 

De 2 äldsta referenserna är från runstenar: 

Korp från 500-talet the Järsberg stone i Vrl och 

Näktergal på en sten i Gamla Lödöse 1250 Vg. 

Orre omnämns i Snorre Sturlasons Heimskringla 

1018 

Karlskrönikan, Olaus Magnus, Laurentius Petir, 

Rudbeck d y hör till de äldre upptecknarna. 

Flertalet av dagens kända fåglar har inte folkliga 

namn som är äldre än 200 år. De som har gamla 

namn är Jaktbara fåglar, Fåglar i folktron eller 

Fåglar som på annat sätt dragit uppmärksamhet 

till sig. 

Kände han inte igen fler? 

Linné hade liksom Artedi som student bevistat 

de första ornitologiska föreläsningarna som hölls 

i Sverige 1727-29 av Rudbeck d y i Upsala. 

Senare blev Linné informator i Rudbecks hem 

och kom i kontakt med och studerade Rudbecks 

”Fogelbok”. 

Rudbeck hade upptäckt och beskrivit på identifierbart 

sätt över 30 nya arter. 

Motsvarande för Linné är högst 18 och i bara tre 

fall är det helt säkert att L var först: Skärfläckan, 

högugglan och stenknäcken. 

6 

Fåglar 

Men Linné var nog intresserad av fåglar. Han 

beskriver dom i Systema Naturae som: 

”luftvarelser, sångbegåvade, bevingade, fagrast 

av alla”. 

Där delar han in naturen i tre riken: växtriket, 

djurriket och stenriket. I djurriket ingår en avdelning 

som han kallar Paradoxa som behandlar 

drakar och satyrer, sagodjur och fantasifoster. 

Ornitologi är ju inte bara artkunskap. 

L har betytt mycket för systematisering, namnsystem, 

forskning. 

Redan i 10de upplagan av Systema Naturae 1758 

är fåglarna systematiserade och indelade i 6 eller 

7 ordningar. 

1757 publicerade han en avhandling om flyttfågelforskning 

Migrationens Avium. 

Dock lär han ha trott att svalorna och även storkarna 

övervintrade på sjöbotten. (I och för sig 

inte orimligare än tron på att fåglar kan flyga 

tusentals mil och hitta tillbaka till exakt samma 

holk som förra året.) 

Birgitta Fransson Gidlöf 


Första dagen – kväll vid Krankesjön 

(11 maj) 

Efter att ha sett på Lund åkte vi genom Revingehed 

fram till Krankesjöns östra del där vi åt 

upp vår medhavda mat och kunde samtidigt 

lyssna till tonerna från trädgårdssångare, svarthätta 

och näktergal. Vid sidan av Krankesjöns 

östra torn gick vi ut på en spång genom vassen 

mot ett gömsle, där på spången med en härlig 

känsla kunde vi avnjuta sångerna från bl. a. sävsångare, 

en rörligare sång än rörsångaren, ljuder 

stundtals med iver för att då och då gå ned i ett 

måttligare tempo. Rörsångaren sjunger mer i en 

jämn ström. Där emellan hörde vi tre stycken 

rördrommar, tutande, ett läte som att blåsa i en 

glasflaska. I vassen fick vi en bra observation av 

en sävsparv som dinglar fram och tillbaka med 

vasståt, en hane med dess kolsvarta huvud och 

sin kritvita nackring. Det kom också en glada 

flygande över våra huvuden, som känns igen på 

den långa djupt kluvna stjärten och dess roströda 

färg. Den lever och övervintrar i Skåne och 

var den rovfågel som vi såg mest under Skåneresan. 

Rune Lundqvist 

7 

Vårkväll vidKrankesjön 

Foto: Anders Schærström

”Linnæus var intet stor, intet liten, mager, brunögd. Lätt, 

hastig, gick fort, gjorde allting prompt, tolte ej sent folk; vart 

hastigt rörd, sensibel.” Så porträtterar Linné sig själv i en 

av sina små självbiografier. Han var inte en djärv 

upptäckarnatur, han var snarare resenären som överallt 

fann sin spänning. Och hans eget forskningsfält 

blev vårt land – ingen kände det bättre än han. 

Han tillhörde partiet Hattarna, som förde en näringspolitik 

med förkärlek för industri i stället för lantbruk. 

Naturvetenskaperna kunde passa in i det 

mönstret, vara nyttiga för nationen och spridas till 

folket. Därför tyckte han att vissa skrifter borde skrivas 

på svenska och inte på latin. De höga herrarna 

trodde på Linné och det var på riksdagen uppmaning 

som hans tre landskapresor genomfördes. Märkvärdigheter 

och nytta – så sammanfattades innehållet i 

dessa resor. Resan till Skåne 1749 stördes tidvis av 

sjukdom och innehöll också ett melankoliskt möte 

med hembygden. Han såg inte bara landskapet och 

dess innevånare i ljusa färger. Sverige var ett land 

med fattigdom och sociala problem. Män som han 

sett som unga drängar i sin barndom gick nu omkring 

skröpliga, med grått hår och vitt skägg. Det 

förfallet lastade Linné brännvinet för. Men vad kunde 

han göra? Överheten hade inte skickat ut honom 

för att upptäcka landets fattigdom utan dess rikedomar. 

Boken Skånska resan innehåller till exempel ett protektionistiskt 

förslag att sätta upp flätade gärdsgårdar 

vid flodmynningarna för att hindra fisken att fly ur 

landet. Linné säger i boken: Är väl något land rikare på 

vatten än Sverige och därmed fattigare på fisk? Orsaken är 

merendels, att bommar sällan sättas för fisken utan han får 

fritt och obehindrad passera strömmarna till havet, varifrån 

han icke återkommer. 

Klockgrodor såg han många av vid Sövdeborg. De 

skrek mot aftonen liksom man hade på långt håll 

ringt med stora klockor. Bönderna kallade detta slags 

grodor för korngrodor, eftersom de började höras 

när det var rätt tid för kornet att sås. 

Linné noterade att andra grodor spelade i kärren mot 

natten med ett oupphörligt kacklande, varje natt till 

midsommar, där de hos oss slutar sin lek tidigt på 

våren när isen har gått bort. De hade också ett helt 

annat läte här, smattrade som gäss eller ankor och 

måste alltså vara ett helt särskilt släkte ifrån de svenska. 

Han såg också många storkbon i träden och noterade 

att storkarnas föda bestod av snokar, ålar och 

8 

Linné, Skånes våtmarker 

och groddjur 

grodor. Linné tyckte att grodorna var vidriga och 

äckliga. 

Det finns olika våtmarker i Skåne, vidsträckta mossar 

med enstaka förkrympta martallar, rikkärr med färggranna 

orkidéer, betade strandängar utmed slättsjöarna, 

kärr, fuktängar och sumpskog. Men de flesta av 

Skånes kvarvarande våtmarker är påverkade av dikning, 

skogsplanering eller torvtäkt. 

Stora delar av våtmarkerna i Skåne har försvunnit 

under de senaste 200 åren – man räknar med att 90 

% är förstörda sedan man började dika i stor skala. 

Dessutom växer många av de som finns kvar igen 

med träd och buskar eller torkar ut efter att omgivningen 

har dikats i syfte att öka virkesproduktionen 

och genom torvbrytning. Skogarnas myrområden har 

också börjat växa igen på grund av klimatförändringar, 

uttorkning och gödningseffekter av kvävenedfall. 

Våtmarkerna fungerar som naturliga reningsverk för 

vattnet och har mycket stor betydelse för växt- och 

djurlivet. 

Tack vare sitt sydliga läge Skåne landets rikaste groddjurs- 

och kräldjursfauna med flera arter utöver de 

man vanligen finner i södra och mellersta Sverige. 

Bland djuren är grodorna särskilt populäre som 

”ambassadörer” för våtmarkerna. I Skåne finns nio 

av Sveriges tio grod- och paddarter. Långbensgroda, 

grönfläckig padda, lövgroda, lökgroda och klockgroda 

finns bara i Skåne. 

Lövgrodan är vår minsta groda, lätt igenkännlig på 

den i regel gröna färgen. Men den kan skifta färg och 

anpassa sig till omgivningen. Den är tillplattad och 

mycket smäcker. Det är en klättrande groda med 

häftskivor på tår och fingrar och den har ett smidigt 

rörelsesätt. Den är ofta svår att se där den sitter och 

solar sig i lövverket intill en liten damm. Det händer 

att den också på eftersommaren låter höra sitt spelläta 

från buskar och träd. Artens utbredning har halverats 

under 1900-talet. På de friska, fuktiga ängarna i 

Stenshuvud kan man få se både lövgroda och klockgroda. 

Efter leken på försommaren ger sig lövgrodan 

ut på ibland kilometerlånga vandringar i grannskapet. 

Man kan få se den sitta alldeles stilla på ett blad i 

väntan på att ett lämpligt byte ska dyka upp. Elle 

man kanske får se den när den träffsäkert hoppar 

och fångar en insekt. 

Lökgrodan trivs på sandjordar i södra Skåne där den 

snabbt kan gräva ner sig och gömma sig. Den är Sveriges 

mest hotade och sällsynta groddjur. Nya dam-

I Bäckhalladalen 

Foto: Sara Mariasdottter 

mar har anlagts för att kunna bevara den. Ljudet av 

regndropparnas plaskande mot marken är en signal 

som lockar fram den från underjorden efter en torrperiod. 

Den är nattaktiv och gömmer sig i djupa, 

lodräta gångar. Den gräver med skovlar på bakbenen 

och gräver baklänges eftersom den då har uppsikt 

över sin omgivning och kan hoppar fram och fånga 

byten. Lökgrodan har ett kluckande läte. 

Klockgrodan är en klumpig och paddliknande, vattenlevande 

groda. Huden är på ryggsidan vårtig och 

undersidan slät och bjärt färgad i blåsvart, 

orangerött, svart och vitt, ett varningsmönster. Teckningen 

på buken är unik för varje individ. Längden 

är upp till 4,5 cm. De är giftiga och till och med snoken 

låter dem vara i fred. Under sommarhalvåret går 

den bara upp på land för att söka föda, främst insekter. 

I Stenshuvud kan man både få höra och se 

klockgroda som också ger sig ut på vandring efter 

leken. Vid alkärren i parken prasslar de ibland på 

marken bland alla torra löv. Där är det mest långbensgrodan 

som håller till. Den finns också att se vid 

Mossen, söder om stora alkärret. Där ha den sin lekplats. 

Klockgrodan har sitt ursprung i Danmark och för 

tvåhundra år sedan var klockgrodan allmän i grunda 

solexponerade dammar i Skåne. Utdikning och ändrad 

markanvändning var viktiga orsaker till att den 

försvann. 

9 

Vid Mölle, som länge var den enda säkra svenska 

lokalen, dog klockgrodan ut i början av 1960-talet 

Men i början av 1980-talet startade det framgångsrika 

Projekt klockgroda och arten finns nu på ett flertal 

lokaler i Skåne, bl.a. Bäckhalladalen, Baldringe, Stenshuvud 

och Mölle mosse. Grodorna i Mölle har blivit 

helt beroende av hjälp därför att området har blivit 

avsevärt torrare. På sensommaren 1995 lade man 

ut en slang mellan en bäck och klockgrodornas vatten. 

Det slog väl ut och 1996 bidrog slangen och 

den rikliga nederbörden till att det utvecklades fler 

ungar än på många år. 

Klockgrodan uppehåller sig mest vid grunda vegetationsrika 

slättsjöar och dammar med någorlunda 

klart vatten. Det är lätet som gjort klockgrodan berömd 

och orsakat dess namn. 

I slutet av april kommer klockgrodorna fram efter 

övervintringen och söker sig till vatten. Hannarna 

blåser upp sig som ballonger och spelar helt öppet 

flytande på vattnet. Man kan lyssna till spelet och se 

hanarnas revirstrider. Spelet pågår under nästan hela 

sommaren. Lätet brukar liknas vid en gonggong, avlägsen 

klockringning eller ljudet då man blåser i en 

tomflaska. Den har en liten, tillplattad kropp med 

vårtig hud. När den känner sig hotad böjer den ryggen, 

vrider upp benen och visar den färggranna undersidan. 

Naturreservatet Bäckhalladalen är en ganska okänd

naturpärla strax nordväst om Simrishamn. Reservatet 

har bildats till förmån för bland annat hasselmus och 

groddjur. Flera små och grunda vattensamlingar 

finns i trakten och både lövgroda och klockgroda 

finns där. Det finns buskage, på vissa ställen tära, till 

förmån för hasselmus och lövgroda. 

Fyledalen, ungefär en mil sydost om Sjöbo, har stora 

botaniska och zoologiska värden. Det är en sprickdal 

med bokskogsklädda och branta sluttningar. I småvatten 

i eller vid Fyledalen har lövgrodor sina lekplatser 

och från dem klättrar de upp i den omgivande 

snår- och buskvegetationen. På vårkvällarna smattrar 

de i sina blöta lekplatser. Det finns också klockgrodor 

i de grunda pölarna. 

Groddjuren drabbas hårt av torrläggningar, skuggande 

och försurande granplantering och av att många 

vatten, speciellt i norra Skåne, försurats genom luftföroreningar. 

Plantering av gran i Skånes lövskogar 

utgör ett direkt hot mot lövgrodan. Arten fordrar 

hög vattenkvalitet och är känslig för den pHsänkning 

som granplanteringar medför. Den skuggiga 

miljön kan också spoliera larvens utveckling till ett 

fullvuxet djur. Dessutom misstänks groddjuren lida 

av den ökade instrålningen av UV-ljus. 

Sverige har tillsammans med ett flertal nationer i 

världen förbundit sig att bevara och hejda förlusten 

av den biologiska mångfalden genom att värna om 

arter och deras livsmiljöer. Antalet våtmarker med 

formellt skydd, exempelvis som naturreservat eller 

nationalpark har ökat under senare år. Skåne är ett av 

fem län i Sverige som på försök utarbetar en landskapsstrategi 

för bevarande och hållbart nyttjande av 

naturresurser. 

Länsstyrelsen har satt upp ett miljökvalitetsmål för 

myllrande våtmarker och man tror att det ska kunna 

nås till år 2020. Men då krävs mer resurser för nyanläggning 

och restaurering av våtmarker, information 

till markägare samt effektivare ekonomiska styrmedel. 

Men också ett förbättrat ekologiskt helhetsperspektiv 

i arbetet med att anlägga och sköta våtmarkerna. 

Länsstyrelsen får hjälp av kommunerna och 

ideella organisationer i arbetet för att nå miljökvalitetsmålen. 

Våtmarkerna bidrar också till att minska övergödningen. 

EU:s jordbrukarstöd är den huvudsaklige 

finansieringskällan och varar för mer än 85 % av 

åtgärderna. 

För att nå miljömålet Ingen övergödning måste näringstransporten 

från jordbruksmarken minska. Det 

kan man göra genom att odla fånggrödor. Då tas 

kvävet i marken upp av växterna i stället för att 

transporteras ut till vattendragen. Odlingen av fånggröda 

är den viktigaste åtgärden för att minska kväveläckage 

från åkermark. 

En annan metod är att anlägga skyddszoner av bevuxen 

mark närmast vattendragen. Vanligast är att 

man odlar vall. Idag kan lantbrukare söka ersättning 

för skyddszon i anslutning till vattendrag. Skyddszo- 

10 

nen får inte gödslas och inga kemiska bekämpningsmedel 

får användas. Det stora intresset för skyddszoner 

tyder på ett ökat miljötänkande i jordbruket. 

Naturens mångfald i Skåne har inte någon motsvarighet 

i landet i övrigt. Det gäller både djur- och 

växtliv och det beror på att Skåne har ett milt klimat 

och en stor variationsrikedom vad gäller berggrund, 

jordarter, jordmåner, sjöar och varierande kusttyper. 

Man Skåne har också en stor andel av landets rödlistade 

djurarter. Även om förhållandena för arter förbättras 

så tar det lång tid för biologiska processer att 

återhämta sig. Ett åtgärdsprogram har inletts för de 

hotade arter som har behov av riktade åtgärder. 

När nya våtmarker anläggs flyttar olika djur snabbt 

dit – ett tecken på att våtmarkerna är behövda. Storken 

är en symbol för våtmarkerna och den har börjat 

häcka igen i Skåne. 

Det nationella målet innebär för Skåne att samtliga 

våtmarksområden i Myrskyddsplan för Sverige ska 

ha ett långsiktigt skydd senast 2010. Minst 2500 hektar 

våtmarker och småvatten ska anläggas, återskapas 

eller vara beslutade på strategiska platser i odlingslandskapet 

till år 2010 med utgångspunkt från år 

2000. Ytterligare minst 2500 hektar våtmarker bör 

planeras och snarast anläggas. 

Länsstyrelsen följer genom regelbundna inventeringar 

hur det går för groddjuren. Antalet lövgrodor har 

t.ex. ökar under de senaste åren. Innan Sturups flygplats 

byggdes så fanns Sveriges största bestånd av 

lövgroda i Svedala kommun. Idag återstår bara ett 

fåtal dammar med 10-talet djur där. Nya lekvatten 

måste återskapas och i januari 2000 startades ett projekt 

med att skapa fler dammar för lövgrodans västra 

population. Man fick pengar från Naturskyddsföreningen, 

Luftfartsverket, länsstyrelsen i Skåne och 

L i o n s ’ C l u b . 

Regionförbundet för Skåneregionen påbörjade ett 

utvecklingsprogram 1997, där man sade att ”Ett bra 

landskap ska bli ännu bättre och kännetecknas av 

tillväxt och hållbarhet. Näringslivet och naturen ska 

blomstra.” Framtiden tillhör Skåne. 

Eva Pettersson 

Källor 

Carl von Linné: Skånska resan 

Sveriges Nationalatlas: Atlas över Skåne 

Gunnar Broberg: ”Brunögd, lätt, hastig, gjorde allting 

promt” – Carl von Linné 1707-1778. Uppsala 

Universitet 1978 

Stenshuvud, nationalparken på Österlen. Naturvårdsverket 

1993 

Naturskyddsföreningen, www.snf.se 

Länsstyrelsen i Skåne: www.m.lst.se 

Miljömål http://miljomal.nu

Kristianstads vattenrike 

är ett skyddat våtmarksområde i Helge ås nedre lopp. 

2005 utsågs vattenriket av 

FN-organet UNESCO till biosfärreservat, det första i 

Sverige. Det omfattar ca 100 000 hektar och täcker 

en stor del av Kristinastads kommun. Sveriges lägsta 

punkt, 2,41 m under havsytan, ligger i K och lågläntheten 

var orsak till att staden anlades där av en dansk 

kung Kristian som försvarsanläggning i början av 

1600-talet. 

På fråga till Turistbyrån, vad man kunde satsa på om 

man bara hade 2 timmar och ändå ville få en uppfattning 

om vad vattenrike hade att erbjuda, rekommenderades 

vi att en tur med Flodbåt på Helge å. 

Turen tog just 2 timmar och förde oss uppför Helge 

å genom fågelrika strandängar och stora vasshav upp 

i Araslövsjön och åter till Tivoliparken i K. Efter en 

timmes färd och spaning efter pungmesbon, mal, 

rödspov m.m., m.m. lade vi till i en vassvik och serverades 

kaffe och kaka av den mångsidige och kunnige 

skepparen som underhöll med sakkunnig information 

om fågel och fisk, jordbruk, översvämningar, 

historik blandat med en del ålderstigna skämt om 

människolivet villkor och prövningar. 

Turen var värd sin 100-lapp och gav lust, att planera 

för en längre vistelse i vattenriket med rika tillfällen 

till fågelobservationer och andra naturupplevelser i 

Linnes spår. Linné besökte också området två gånger! 

2008-06-01 

Birgitta Fransson Gidlöf 

11 

Linné i Kristianstad 

20 maj. 

”Betesmarken omkring Kristianstad var utan mossa, varföre 

den såg ut härlig och grön samt gav ett tätare och tillräckeligare 

bete. Inundationen kring om staden på de fält, som endast 

om sommaren bliva torra, förog väl mossan, men en annor och 

oss ännu obekant orsak hindade även mossan på de mera 

höglänte ställen, där vattnet icke kunde stanna.” 

I Vattenriket 


En gång, när jag tillbragte några sommardagar i min 

barndoms stad, kom ett par goda vänner från Stockholm 

på genomresa. Jag tog dem med på en bilfärd 

längs stranden ut mot Falsterbohalvön för att visa 

kusten och min favoritbadplats. Det var den väg, 

som Linné färdades ut mot Skanör och Falsterbo. 

– Det ser osvenskt ut, sade en av dem. 

Så hade jag inte tänkt på det, men kommentaren var 

nog ganska träffande, åtminstone för just den kuststräckan, 

men det var den kust som präglade mig 

under min barndom, där landet nätt och jämnt höjer 

sig över Östersjön. 

Hur ser då en typisk svensk kust ut? Skärgård, klippor? 

Ja, det är kanske vad många tänker på i första 

hand. Nej, Skåne har t.ex. ingen skärgård. Inte heller 

någon ”höga kusten”. Överallt ser man rakt ut till 

havs – låt vara att man vid Öresund, särskilt vid den 

norra delen, kan se över till Själland. Öarna runt Skåne 

är lätt räknade. Ven – ”länets enda skärgårdsproblem”, 

som en gästföreläsande samhällsplanerare 

från länsstyrelsen uttryckte det en gång på en föreläsning 

under mina geografistudier i Lund. 

Hur som helst är Skåne i hög grad kustland. Och 

kusten är långt ifrån enhetlig – Skåne har kuster av 

flera olika slag. Man kan skilja mellan sandkust, klintkust, 

moränkust, marskkust och klippkust (SNA). 

Genom landskapet löper en markant geologisk gräns 

som ”diagonal” i nordväst-sydöst. I ena änden reser 

sig Kullaberg (Kullen) brant ur havet vid Öresunds 

utlopp. I den andra höjer sig Stenshuvud över den 

mjukt svängda Hanöbukten. 

Kusten har i hög grad präglat Skåne och det skånska 

livet. Kusten har inneburit näringsfång – fiske och 

sjöfart, numera sommarturism och badliv. Havet har 

också inneburit ett latent hot och gör det nu än mer 

och på ett annat sätt än för tidigare generationer. 

Kusten förr och i framtiden 

Redan i början av sin reserapport skrev Linné att 

Skåne ”... det liknar så mycket Tyskland och Danmark, 

att man kunde säga, det havet liksom med våld 

skurit Skåne ifrån de södre länder och lagt det till 

Sverige.” Visserligen kände han inte till istider, havsytans 

förändringar eller landhöjning, men det låg 

12 

Skånsk kust 

Skånsk strandkant 


mycket i hans iakttagelse. När den stora inlandsisen 

smälte bort stod världshavets yta avsevärt lägre än 

idag. Sammanhängande land sträckte sig från dagens 

Sydsverige bort till vår tids Storbritannien. Det som 

skulle bli Östersjön var stor insjö, Baltiska issjön som 

för 10 000 år sedan tros ha avvattnats genom ett 

smalt vattendrag där Öresund idag skiljer Skåne från 

Själland. (SNA) Några av de tidigaste invånarna bosatte 

sig för omkring 7 500 år sedan å öar i en havsvik 

vid Skateholm, där det fanns gott om fisk, säl och 

andra byten. 

Längre norrut i landet pågår landhöjningen fortfarande, 

men i Skåne har den avstannat och i stället har 

erosionen börjat äta av stränderna. Vi från FNSiN 

stannar en stund vid Löderup, där erosionen syns 

tydligare än någon annanstans i Skåne, antagligen 

tydligare än någon annanstans i Sverige. På 30 år har 

havet ätit sig upp till 150 meter inåt land.

Klippkust vid Kullen. 


(Länsstyrelsen) Man har konstruerat ”hövder”, som 

ska skydda stranden, men det anses inte vara tillräckligt 

(Sjöberg). 

Den globala klimatförändring, som enligt de flesta 

experter pågår, kommer att påverka Skånes kuster 

avsevärt. IPCC och SMHI har räknat med att medelvattenytan 

för Skåne- och Blekingekusten år 2100 

kan komma att ligga mellan 22 och 72 cm över dagens 

nivå. Ett varmare klimat kan medföra att extrema 

vattenstånd, kan återkomma allt oftare.(SMHI 

2007) 

Fiske och sjöfart 

Kusten har ger näring i form av fiske och sjöfart. 

Mest tänker man kanske på sill- och ålfiske. Under 

senmedeltiden (ca år 1200 – 1500) inföll sillfiskets 

stora guldålder och det lär ha kommit hela 40 000 

människor till Skanör och Falsterbo där Nordens 

största marknad ägde rum. Varje år lär 200 000 tunnor 

sill ha skeppats ut från de små städerna på udden. 

I senare delen av 1800-talet blev några små fiskelägen 

på Österlen och i nordvästra Skåne hemmahamnar 

för stora segelflottor. (Matz & Lernhagen) 

Linné noterade ålfisket flera gånger och vid Simrishamn: 

”Tobis, en kvarterslång och genomskinlig 

fisk utan fjäll fångas här i största myckenhet”. 

Än idag är Skåne en av Sveriges främsta fiskeregioner. 

(SNA) 

FNSiN-gängen festar på havets läckerheter både vid 

Kåseberga och Smygehuk. 

Linné missade stora delar av kusten. På Österlen 

nådde han kusten mellan Ravlunda och Kivik – Stenshuvud, 

Tjörnedala ... Sträckan mellan Simrishamn 

och Ystad var tydligen väglöst land på hans tid. 

(Eskeröd) Bortsett från en avstickare till Ystad mis- 

13 

sade han också hela kuststräckan mellan Simrishamn 

och Trelleborg. Däremot färdades 

han längs Öresundskustens norra del från 

Barsebäck, runt Kullaberg och in i Skälderviken. 

Vi gör flera stopp längs kusten, bara delvis 

samma som Linné gjorde. 

I Kristianstads omgivningar letar vi oss ut på 

marsklandet. Vi kör så långt vi kan och vandrar 

sedan ut i det öppna landskapet. Det är 

flackt, mycket flackt. Man kan ana vad som 

skulle hända, om havsnivån skulle stiga bara 

en liten aning. 

Vi jäktar. Vi färdas visserligen mycket fortare 

än Linné men har avsevärt kortare tid till 

förfogande. Båda FNSIN-grupperna stannar 

vid Stenshuvud. Vi bestiger ett par av de tre 

topparna. Vårgruppen insuper blomdoft. Juligruppen 

badar – det är värmebölja. 

Vi stannar till i Kivik för att se på den mäktiga kungagraven 

från bronsåldern och för att besöka Äpplets 

hus – museum, butik och servering. 

Vid Falsterbo strosar vi över golfbanan – och aktar 

oss noga för bollar – bort till fyren, stranden och 

fågelstationen. Vi vandrar längs stranden söderut, så 

långt det går, och spanar mot Måkläppen, sandreveln 

som är naturreservat, tillhåll för fåglar och sälar och 

som ständigt ändrar form efter havets strömmar. 

Som fyrplats har Falsterbo anor sedan 1200-talet, 

men när Linné var på besök fanns en ”lykta” – ”en 

korg av järn, som hänger på en hög stolpe lik en 

brunnsvind, uti vilken stenkol bränns om nätterna.” 

Den nuvarande fyren byggdes 1796, 47 år efter Linnés 

besök. 

Än idag kan man plocka bärnsten på stränderna. Linné 

noterade noga ”Rav plockades vid stranden, besynnerligen 

på västra sidan, av pojkarna i många men 

merendels små stycken, så att i hela Sverige finnes på 

intet ställe mera bärnsten än här.” 

Varning för golfbollar 

Foto: Sara Mariasdotter

Spettkaka på stranden 


Flera gånger ondgör sig Linné över flygsanden, särskilt 

vid Åhus, Ravlunda, Trolle Ljungby och Kämpinge. 

”Kämpinge by låg vid sydvästra hörnet av Skåne 

land och var nu mycket plågad av flygsand, som kastade 

sig in i byen såsom stora snödrivor och fördärvade 

böndernas ägor.” 

Vi från FNSiN stannar för att besöka bärnstenssnidaren 

Brosts originella museum, bada, och äta spettkaka, 

som vi inhandlat på vägen. 

I Skanör stannar vi en stund för att strosa omkring i 

idyllen, utforska borgruinen som mest är vallar och 

spana norrut över Öresund. Man ser långt ... 

Kusten inspirerar 

Skånes kuster har lockat och inspirerat poeter, författare 

och, konstnärer. 

Dag Hammarskjöld köpte den gamla typiskt skånska 

gården Backåkra och utverkade fridlysning när området 

hotades av exploatering (Sehlin), men han hann 

aldrig få någon glädje av den och idag är den museum, 

belägen i Hagestads naturreservat mellan Löderup 

och Sandhammaren. Anders Österling fängslades 

av och fångade den magiska stämningen vid den 

stora stensättningen Ale stenar vid Kåsebergaåsens 

brant: ”Där kusten stupar mellan hav och himmel har Ale 

rest ett jätteskepp av stenar, skönt på sin plats, när axens 

ljusa vimmel med blockens stillhet sig förenar.” 

På västra sidan, vid Öresund, var Gabriel Jönsson 

hemma och skrev så kärleksfullt om Ven och om 

Glumslövs backar. ”Här vilar Ven mellan milda händer 

...” ... ”och när det redes mig en grav, där Glumslövs 

källsprång gå, ska det på stenen stå: Själv sjöng jag blott en 

liten stund. Sjung för mig evigt, Öresund.” Numera brusar 

motorvägen, E6, strax intill, men den som inte behöver 

ha koll på trafiken har en vidunderlig utsikt mot 

sundet. 

På Österlen rinner små bäckar genom trolska dungar 

14 

stilla ut i Hanöbukten, där en och annan fiskebod 

ännu står kvar, såsom Fritiof Nilsson Piratens ålabod 

: 

”Genom ett gap i de yttersta dynerna, skäggigt av 

marhalm, faller den ut – nej, faller är inte rätta ordet; 

liksom spakt och tövande lämnar bäcken den 

trygga fåran och de sista, glesa vassbunkarna, rinner 

ut på stranden och kommer sjön och vinden i våld. 

I dessa stilla julidagar bildar den en vidsträckt, 

grund lagun, ett innanhav med ebb- och flodstränder 

där snäckan ritar gångar och måsarna satt sin 

lätta piktur, med en speglande yta där sommarmolnen 

grönskar av sakta simmande alger.” 

Och Hjalmar Gullberg såg sin tillflykt i Falsterbo 

som ett rastställe för människor och fåglar: ”Ty över 

mitt huvud är byggd en autostrada, en resväg till södern, den 

äldsta i det blå.” 

*** 

Mycket har förändrats längs kusten, men flyttfåglarna 

följer sina gamla vägar och liksom på Linnés tid kan 

man på skånska stränder finna bärnsten och fossil, 

särskilt av sjöborrar, som jag lärde mig att kalla 

”trollkonehuvuden”. 


Linnés besök längs Skånes kust 

Fiskelägen: Arillsläge (Arild), Bedinge, Höjansnäs 

(Höganäs), Kivik, Kullen, Mölleläge, Torreko 

(Torekov) 

Hamnar: Cimbrishamn, Skanör norra sida, Halsehamn, 

Hörtehamn, Ystad 

Landkänningar och fyrbåkar: Kullen, Falsterbo, 

Svinabågarne 

Övrigt: Tjörnedala, Trelleborg 

Linné om flygsand 

Flygsand är en fin, klar vit sand som genereras på vissa ställen 

i havet. Havet är en moder till jorden, på ganska underligt 

sätt inrättat av den oändeliga natursens Mästare. Havets 

vatten utdunstar och giver moln med regn, som fuktar jorden, 

då det mesta rinner åter neder i havet, men en del uppsupes av 

jorden och i de däruti växande frön, som förena vattnet med 

jordpartiklarne och luften, att vända det till sin natur och 

änteligen med sin undergång föröka svartmyllan. Detta är en 

orsak till jordens tilltagande och vattnets förminskande. 

Kämpinge by låg vid sydvästra hörnet av Skåne land och var 

ny mycket plågad av flygsand, som kastade sig in i byen som 

stora snödrivor och fördärvade böndernas ägor.

Källor (förutom Linné): 

Eskeröd, Albert: Skånes kust. 

Kustvall Larsson, Folke och Virginia (2005): Naturpärlor 

på Österlen. En utflyktsguide. Adoxa förlag. 

Länsstyrelsen i Skåne: Skånes natur i ett förändrat 

klimat http://www2.lansstyrelsen.se/skane/Sv/miljo 

-och-klimat/klimat-och-energi/klimatanpassning/ 

forandrat-klimat/Pages/Natur.aspx 

Länsstyrelsen i Skåne : http:// 

www2.lansstyrelsen.se/skane/Sv/nyheter/2010/ 

Pages/lansstyrelsen-begar-statligt-srod-for-attmotverka-erosion.aspx 

Löderups Strandbads erosion: http://www.span.se/ 

loderup/erosion.htm 

Matz, Erling & Lernhagen, Carina: Sill & segel i Skåne 

STFs årsbok 1996 

Sehlin, Halvar (1996) Dag Hammarskjölds Backåkra. 

STFs årsbok 1996 

15 

Sjöberg, Anders: Löderups strandbad. Projekt Rädda 

sandstranden 2005.(pdf) http://www.span.se/ 

loderup/bevara_sanden.pdf 

SMHI (2007) Framtida medel- och högvattenstånd i 

Skåne och Blekinge SMHI Rapport Nr. 2007-53 

SNA (Sveriges Nationalatlas): 

- Hav och kust 

- Skåne 

Citerad skönlitteratur 

”Genom ett gap i de yttersta 

dynerna, skäggigt av marhalm, 

faller den ut – nej, faller är inte 

rätta ordet; liksom spakt och 

tövande lämnar bäcken den 

trygga fåran och de sista, glesa 

vassbunkarna, rinner ut på 

stranden och kommer sjön och 

vinden i våld. I dessa stilla julidagar 

bildar den en vidsträckt, 

grund lagun, ett innanhav med 

ebb- och flodstränder där 

snäckan ritar gångar och måsarna 

satt sin lätta piktur, med en 

speglande yta där sommarmolnen 

grönskar av sakta simmande 

alger.” 

(Fritiof Nilsson Piraten: 

Utflykt till en ålabod) 

Vid Verkeåns mynning 


Gullberg, Hjalmar: Jag bor vid ett rastställe. 

Jönsson, Gabriel: Arv och eget 

Nilsson Piraten, Fritiof : Utflykt till en ålabod. Ingår i 

samlingen ”Historier från Österlen” 

Österling, Anders: Ale stenar

16 

Linné i Arild, 14 juli 1949 

Arillsläje, som ligger på norra sidan om 

Kulle, har också 40 rökar eller fiskare 

och fångar merendels mera fisk än Mölleläje. 

Vid dessa bägge fisklägen, som 

höra under Krapparp, fångas den myckna 

fisken vid Kullen. En gammal saga 

är, att en stjuvfader, som haft tvenne 

stjuvbarn, Arill och Thora, satt dem 

bägge på ett skepp med stenkol och sänt 

dem till sjöss med befallning till skepparen 

att itända kolen och rädda sig själv, 

varigenom skeppet kom i låga. Men 

barnen, som kastade sig i sjön, skulle 

blivit vräkte till lands, varefter allmogen 

har ännu en gammal visa. 

Stenshuvud, utsikt mot Hanöbukten. 


Arild. Foto: Anders Schaerström 

Linné vid Stenshuvud, 31 maj 1749. 

” Stenshuvud är ett högt berg, som ligger inpå själva havskanten 

till en nyttig landkänning för de sjöfarande. Detta 

promontorium är fuller högt, dock ingalunda att förlikna 

med västgötabergen Hall eller Kinnekulle utan snarast med 

Ålleberg i anseende till höjden, fastän Stenshuvud är mindre 

vidlöftigt ovanpå. Det är brant och stenigt att kliva upppföre 

och på nordvästra och östra sidan nästan brantstupa.”

Linné i Sydskåne 

Vi kör kustvägen mellan Ystad och Trelleborg 

och fortsätter ut på det smala näset till Skanör 

och Falsterbo. På en karta över landsvägarna i 

Skåne 1742 finns ingen kustväg markerad. 

Sannolikt påverkade det glesa vägnätet för Linnés 

vägval när han sju år senare genomförde sin 

skånska resa. Efter att ha besökt Österlen, Lund 

och Malmö ställde han kosan mot Trälleborg, 

dit han kom via Månstorp och Slågerup den 20 

juni. Han noterade, att 

”Trälleborg var en lång, smal by med en stor 

gata, låg utsträckt efter södra havssidan av Skåne 

land. Trälleborg har tillförne varit stad och på 

allt sätt även ännu hade skapnad av stad, uti 

vilken ett stort antal hantverkare bodde ...” 

Från Trelleborg fortsatte han mot Skanör och 

Falsterbo. Han reflekterar över strandlinjen vid 

Stavsten och har mycket gott att säga om Magderup 

(Maglarp) och Fredshög, där nämndemannen 

inrättat en ”täck kålgård”. I Kämpinge 

däremot, noterar han att byn är ”mycket plågad 

av flygsand” och att ”pilarna som här blivit planterade 

omkring byen,hade vid starka vintren 

1741 tagit skada men dock kommit sig före 

igen”. 

I Skanör fann den besökande Linné att ”gatorna 

äro krokige och ej stenlagde, ty ingen sten finnes 

här på trakten till sådan förnödenhet”. Falsterbo, 

däremot, ”ser ut som en öppen bondby, 

men igenom det, att här äro planterade vita pilar 

överallt på gator och vägar, liknar det en vacker 

lund”. 

Från Falsterbo styrde Linné kosan mot Ystad, 

men uppenbarligen följde han inte kusten. Via 

Kämpinge kom han nämligen till Villinge by 

(Vellinge), Klörup, Fru Alstad, Markinge sätesgård 

(Markie), Annerslöv (Anderslöv), Jordberga 

och Dybeck. Framme i Dybeck konstaterade 

han, att åkerfälten sträckte sig till havsstranden 

och att åkrarna omgavs av diken. Vid Hörtehamn 

noterar han, att vattenlinjen emellanåt stiger 

och undrar hur det kan hänga samman med 

vindar och havsströmmar. Hur klimatförändringar, 

istider och landhöjningar hängde ihop 

återstod för eftervärlden att utforska. Om klimatförändringen 

fortsätter, så som de flesta for- 

17 

sare nu förutser, så löper Falsterbohalvön och 

andra delar av Skånes kuster uppenbar risk att 

läggas under vatten. 

.I förbigående nämner han fisket i Bedinge Leje. 

Eftersom det är den enda plats vid kusten mellan 

Trelleborg och Hörte som han över huvud 

taget namnger har han måhända inte själv besökt 

den utan endast noterat vad någon berättat. 

Från Dybeck fortsatte han via Skivarp, Marsvinsholm, 

Sjörup, Nibla (Nöbbelöv?), Barkare 

(Barkåkra?) och Gunnarslöv till Ystad. 


Smygehuk 

Sveriges, och hela Skandinaviska halvöns, sydligaste 

udde. Här tog Nils Holgersson avsked av 

vildgässen: ”Han stod på stranden ett stycke öster 

om Smyge fiskeläge, innan det ännuvar riktigt 

ljust.” 

Linné var inte här, vilket kan ha berott på att 

traktens vägar var outvecklade på hans tid. Smygehamn 

är annars känt som fiskeläge redan på 

1600-talet, men platsen hade sin storhet på 1800 

-talet, när jordbruket, fisket, handeln och kalkindustrin 

var grund för ekonomin. I dag är Smyge 

närmast ett villasamhälle, förort till Trelleborg. 

Vi stannar vid fiskaffären och handlar av havets 

läckerheter till lunch. 

Berggrunden har gett förutsättningar för kalkindustrin 

som kom igång c 1860 och var i drift till 

1950-talet. Man brände kalk i ugnar av s.k. kupoltyp. 

De flesta av ugnarna, som en gång var 10 

stycken, finns kvar. 

Köpmansmagasinet byggdes ungefär 1810 i 

skuggan av Napoleonkrigen. Napoleon hade 

infört en blockad mot England, vilket ledde till 

omfattande smuggling kring Östersjön. I den 

hanteringen spelade magasinet i Smyge sin första 

roll. Idag används det för konstutställningar, visaftnar 

och servering. 

Anders Schærström

Äventyr på Kullen 

Jag har gått på Strömmens Stredde 

när jag släntrade i sta´n 

Jag är fylld av ljuva minnen 

som jag tänker på var dag 

Det blev många slott 

och några bad 

Det blev mycket natur 

och en hel del stad 

Det blev växter och djur 

det blev berg och hav 

Måste jag välja ? 

Jag vet inte vad..........! 

Landskapsresorna med FNSiN har lärt mig att se 

mer av vad som finns i naturen, under min ibland för 

snabba framfart igenom den. Äventyret på Kullen 

gick inte att göra snabbt. Snåren, som vi tog oss igenom, 

var alltför täta. Vi nådde inte ner till havet som 

vi hoppats på. 

Högst upp på Kullaberg står Kullens Fyr, Skandinaviens 

ljusstarkaste fyr, i en av världens mest trafikerade 

farleder, Öresund. Sedan mer än 1000 år har här 

funnits en fyrplats. Dagens fyr är lite över 100 år 

gammal. Min egen iakttagelse av fyren var, förutom 

att den var enormt stor, att den var väldigt vacker, 

med sitt ljusgröna glas. Till gruppens hörbara glädje 

fanns där en bröllopssvit under uppbyggnad. Där 

skulle man ligga, i en i kedjor upphängd säng, med 

utsikt över Kattegatts vida vatten. Mycket imponerande! 

Kullaberg blev naturreservat 1971. Mycket kan upplevas 

där. Man kan vandra, cykla, bada, dyka, fiska, 

bergsklättra och besöka grottor. Vi hann med två. 

Golfa och fågelskåda samtidigt? Växtligheten är 

mycket varierande. Totalt finns 70% av vår svenska 

flora på Kullaberg, om man bortser från rena fjällväxter. 

Stup och klippor är tilldragande, men livsfarliga. 

"Håll dig till befintliga stigar", stod det på webben, 

men det läste jag först när jag kommit hem till 

STHLM igen. Vårt gäng skulle vandra, vår vana trogen, 

från den stora fyren, ner till en liten fyr vid havet. 

Vi var två, som valde "en egen stig". Det skulle 

vi aldrig ha gjort. Den visade sig vara snårig och svår 

och nådde inte hela vägen ner. Den var väl mer för 

bergsbestigare med klätterutrustning. Tack vare "ett 

dumt beslut," fick jag något att skriva om, som ingen 

annan varit med om, förutom Monica och jag. Till 

en början såg det ut som en stig, men snart var den 

täta växtligheten överallt omkring oss. Vi fick ibland 

krypa på alla fyra för att ta oss igenom. Vi kunde 

18 

vinka till de andra som valt turiststigen. Eftersom jag 

under resans gång lärt mig att titta på vilka växter, 

som vi passerar, försöker jag med det även nu. Överlevnadsinstinkten 

vid klippornas brant var starkare, 

än studiemotivationen. En gissning om vilka växter 

vi såg ger jag mig ändå på, eftersom vi dagligen under 

resan, går i skola hos vår egen blomsterflicka 

Eva. Buskstjärnblommor förstås. Ängssyra, trift, 

skörbjuggsört, fibblor, glim, oxel, rödblära, vildkaprifol 

och ett äppelträd i blom! De vassa snåren var 

säkert hagtorn. 

Samma eftermiddag bröts Telias mobiltelefonnät, 

men det visste vi inte då. Med två helikoptrar ovanför 

oss och med röda kläder på oss, skulle nog räddningen 

varit nära, om något allvarligt hänt Ingen av 

kamraterna var arga på oss, när vi återförenades vid 

Naturrum. Efter medhavd gemensam lunch, bad i 

Ransvik, promenad genom de otroligt vackra städerna 

Mölle och Arild, stannade vi i Åstorp för att ta ut 

pengar. Vi hade svårt att hitta bankomaten, men nu 

är våra ögon inställda på väsentligheter, så vi hittar 

flera sevärdheter. Sådana tycks finnas överallt i Skåne. 

Elisabet Römert 

Klippklättring vid Kullen. 


På Kullen. Foto: Claes Göran Ström 

Linné och Kullen 

14 juli, 1749. 

”Kullen består av en lång bergssträcka med många rätt höga 

berg och klippor, som komma till sin begynnelse ifrån Södra 

åsen från Knutstorp och vid Kulle sträcka sig högst en mil åt 

väster, där de 1 kvart gå ut i havet med en hög udde, som är 

med en djup däld skild ifrån den andra bergssträckan. ... 

Fyren eller Lyktan står på den västra höjden av Kullaudden 

att lysa om nätterna till de sjöfarandes tjänst . Denna uppmurades 

nu med fast mur till en ög runde av 15 alnars höjd, 

att elden ovanpå måtte desto bättre och längre lysa, men inunder 

bevarades stenkolen till lyktan uti stenhuset. På västra 

havssidan nere vid stranden sågs den ordinäre stenarten vara 

en saxum cinereum, mica quartzo albo & spato rubicundo 

fint blandad. Densamma klyvde sig perpendikulärt med tvärspringor 

uti fyrkantiga stycken. Vid denna bergsroten och 

över den nästan horisontella klippan , som ligger under havsstranden, 

stryker ett alnsbrett, rödaktigt och rent spatstreck 

till och igenom höga berget, där en stoll eller brotta är i berget 

uthuggen horisontellt av 12 alnars längd, 6 alnars höjd, 1½ 

alns bred mest nästan perpendikulära väggar, som gå in åt 

öster. ...” 

19 

Vid Kullens fyr. 


En kaffepaus och en liten rundvandring på egen 

hand var inplanerad. Hur Lars och jag tillbringade 

den tiden följer här. Lite bakgrund: För två år sedan 

gjorde vi en guidad rundvandring i Ystad. Då besökte 

vi bland annat en silversmed, som visade oss sina 

alster (mest brudkronor) i sin egen lilla verkstad inne 

på en gård. Det som då påkallade vår uppmärksamhet 

mer än brudkronorna var det just utslagna JU- 

DAS-trädets purpurröda blommor. Vi hade aldrig 

tidigare sett något liknande. Det var smeden som 

upplyste oss om att det var ett judasträd. 

Nu var vi alltså åter i Ystad. Hur skulle vi komma i 

kontakt med smeden och hitta till hans trädgård för 

att åter få se det underbar trädet? Vi hade tur. Med 

hjälp av turistbyrån fick vi kontakt med smeden som 

välkomnade oss i sin trädgård. 

I ett skuggigt hörn blommade fortfarande FORSY- 

TIAN. Mitt emot den växte en stor KERRIA japonica 

översållad av gula blommor. Stolt visade vår nye 

vän sina 1700-tals ROSOR. Bredvid dem stod en 

rosenplanta, som han fått att växa från en avklippt 

ros. Bakom rosorna blommade ett fint beskuret 

ÄPPLE-träd. Det trädet var uppdraget från en kärna, 

men detta till trots gav det stora goda äpplen. Muren 

bakom äppleträdet var grön av MURGRÖNA. Rakt 

fram från porten räknat klättrade ett BLÅREGN 

ända upp till taknocken. De stora blå klasarna hade 

just börjat slå ut. Men var fanns judasträdet? Vi var 

väl inte i fel trädgård? Nej, där till vänster stod det 

med grenarna översållade av purpurfärgade knoppar. 

Trädet blommar på bar kvist och grenarna är närmast 

brunröda. Den röda färgen mot den blå himlen 

var häftig. Kanske är detta det enda judasträd i Sverige, 

som växer på friland. ( I Bergianska trädgården 

växer ett judasträd i Edvard Andersons växthus) När 

vi var här förra gången var vi inne i juni och då hade 

de klarröda blommorna just börjat slå ut. Nästa gång 

hoppas jag vi får se trädet i full blom. Nu fick vi slita 

oss från judasträdet för vår vän ville visa oss allt som 

växte i sin trädgård. Stolt visade han oss MULL- 

BÄRS-trädet, som växte i ett soligt hörn. Det gav 

frukt, som frun gjorde marmelad av. Så fick vi syn 

på två kala buskar, som just började få små blad. Det 

var HIBISKUS som växte på friland. Trädgården 

gick i vinkel och mot en annan södervägg växte två 

FIKON-träd i spaljé. En han- och en honplanta. 

Annars blir det ingen frukt fick vi veta. Över fikon- 

20 

En underbar trädgård i Ystad 

träden växte ett stort GULLREGN i full blom. Som 

marktäckare växte BLUE BELLS och klargula 

VALLMO. Vi var överväldigade över att bli visade 

runt i denna fantastiska trädgård. Hur kunde det 

växa så rikligt i denna lilla trädgård på drygt 30 kvadratmeter?. 

Jo, det visste vår vän svaret på. På 1700 – 

och 1800 talen hade det legat ett stall och en gödselstack 

här. Om jag skall nämna alla växter har jag 

stora OLVON-busken med underbart doftande vita 

blommor, PIONEN med jätteblommor och VALL- 

MON med stora röda blommor kvar. Dessa sist 

nämnda blommar i juni-juli. Nu kände Lars och jag 

att det var dags att tacka och säga adjö, men då tog 

smeden fram en nyckel och ville visa oss sitt 1700tals 

hus. Där fick vi se en stor kista, som varit med 

under 30-åriga kriget, en fantastisk bonad ,som vår 

vän som ung köpt i Egypten och gamla 1700-tals 

tavlor. Nu började vi få riktigt bråttom, men först 

måste vi se de finaste silverbrudkronorna som smeden 

tillverkat .Den ena hade hans fru burit och den 

andra var bygdedräktens tunga krona med band, som 

symboliserade oskuld, skrock och lycka. När vi sagt 

adjö och tackat kände jag mig rörd till tårar över vår 

nyfunne väns välvilja och engagemang och jag kände 

att han menade allvar när han sa att vi var välkomna 

åter . 

Eva Innings

Judasträd och gullregn 

Foto: Lars Innings 

21 

Linné i Ystad, 29 juni 1749 

I Ystad fann Linné mycket att notera. Ett mullbärsträd, 

50 stora valnötsträd och 27 små, tobaksplanering, 

plantager med ”varjehanda färgegräs och medicinalörter, 

som upp i landet icke så väl fortkkomma.” 

Han räknar upp sju slags färgegräs och 55 slags medicinalväxter. 

Mullbärsträdet uppehåller han sig vid: ”Av detta ena mullbärsträd 

följer dock icke, att mullbärsträn allmänt kunna 

planteras här på orten till silkesskötsel. Ty detta trädet står i 

Ystad, alltså när intill havet, som alltid bryter vinterkölden 

och den uppsuper. Sedan står det på södra sidan vid de högsta 

hus, som avhålla det kalla nordanvädret, utom det att höga 

hus på sidorne av torget skyla för köld och blåst. Vi have väl 

av senaste vinters experience vid 1740, att mullbärsträden 

frysa bort här i Skåne, men sådana vintrar hända sällan 

utom vart nittonde à tjugonde år, då mullbärsträden här mest 

frysa bort ovan jorden och ofta sedermera uppkomma i 

buskar. Till silkesplanteringen fordras förnämligast mullbärsbuskar, 

som här kunna sås så ycket som åstundas. Dessutom 

har man av förfarenheten vid sist omtalte vinter, att de vita 

mullbärsträden stått kvar, som äro tjänligast till silkesmaskarne, 

då de svarta gått bort, att jag ej ser, varföre silkesplantering 

icke skall kunna anläggas med båtnad här på 

orten.”

Linné nämner en del porträttmålningar och inredningsdetaljer, bl.a. epitafier men säger annars inget om konstverk. 

Under våra färder i Skåne träffade vi naturligtvis på konst vid flera tillfällen. Vi ägnade en god stund åt Lars 

Vilks svårtillgängliga rike Nimis på Kullens branta kust. Vi såg åtskilliga exempel på Axel Ebbes skulpturer, 

framför allt i centrala Trelleborg men också i Lund och vid Smygehuk. I Marsvinsholms stora slottspark pågick 

en utställning av moderna skulpturer och vi strosade länge omkring, såg, begrundade och diskuterade. En två 

meter hög pudel av röd plast väckte motstridiga åsikter (bild). I Kämpinge tittade vi in hos bärnstenssnidaren 

Leif Brost. 

Om konstnärer i Skåne - 

några få förslag till källor 

Österlen 

Österlen med dess konstnärer och övrig omgivning: 

http://www.osterlen.com/samhallen/ 

Östra Skånes konstnärsgille och konstveckan: 

http://www.oskg.nu/ 

Lista på konstnärer och andra kändisar med 

anknytning till Österlen. http:// 

sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96sterlen 

Helge Lundström: http://www.emmas.se/ 

page4/page4.html 

Äppeltavlor, Kivik: http:// 

www.applemarknaden.se/appletavlor.html 

Övriga Skåne 

Konstrundan, Nordvästra Skåne: http:// 

www.konstrundan.nu/konst/index.htm 

Konst och design i Skåne: http:// 

www.skane.se/templates/Page.aspx?id=58342 

Internationella konstnärer i Skåne: http:// 

www.immi.se/ikis/ikis-skane/ 

Wiven Nilsson http://sv.wikipedia.org/wiki/ 

Wiwen_Nilsson 

Åke Arenhill: http://www.arenhill.se/ake/ 

22 

Skånsk konst 

Bärnstenssnidaren 

Nära stranden i Kämpinge har Leif Brost inrättat sitt 

originella museum. Han har ett förflutet som röjdykare, 

har hittat gamla vrak och ett 11 000 år gammalt 

torvfält utanför Falsterbohalvön. Men att göra 

smycken av bärnsten och att informera om bärnsten 

är hans huvudsakliga yrke. 

http://www.brost.se/swe/info/fakta.html 

http://www.brost.se/swe/welcome/index.html (Här 

finns en virtuell tur i museet.) 

Hos bärnstenssnidage Brost i Kämpinge 


Några exempel från skulpturutställningen 

i Marsvinsholms slottspark 

sommaren 2008. 

Foton: Sara Mariasdotter 

23

Nimis 

Mellan mörkgröna trädkronor i en klyfta vid havet 

ser vi Lars Vilks träkonstruktioner, spretiga 

på gränsen till kaos, men ändå riktiga, framväxta 

ur den klippiga, steniga marken i en helhet, som 

om de alltid tillhört denna vilda avlägsna klippstrand. 

Det är landet Ladonien vi har under oss. 

Och porten in till detta land är öppningen i en 

tunnel av hopspikade brädor, grenar, små träd. 

Tunneln slingrar sig i kurvor och avsatser ner 

mot en strand full av stenblock och klappersten. 

På flera ställen är tunneln påbyggd med utskott i 

höjdled. Här är alla vinklar 

representerade utom den räta .Vid tunnels 

slut reser sig några större tornkonstruktioner, 

gjorda på samma sätt, i samma material: 

tusentals träbitar i olika dimensioner i sol- blekta, 

urtvättade färger, slipade av havet tillorganiskt 

avrundade former. 

Allt detta virke är drivved, mödosamt hopsamlat 

år efter år på Kullens stränder, med en vision 

som drivkraft. 

24 

Jag går eller klättrar in och ner genom tunneln, 

över ett glest golv av brädor fogade med grov 

fyrtumspik. Havet skymtar genom väggarnas 

gallerverk av korsande brädor. Tunneln är inte 

sluten hela vägen, en öppning halvvägs ner mot 

stranden gör det möjligt at komma ut och se den 

från utsidan. Bredden är sådan att två personer i 

största delen av den med lite god vilja kan passera 

varandra, takhöjden är tillräcklig för att jag i 

stort sett kan gå upprätt. 

Jag kommer ut ur tunneln, befinner mig nu nere 

bland stenblocken på stranden. Invid mig reser 

sig ett av tornen, högt över mig. Ett annat torn 

står närmare vattnet, med en obruten havshorisont 

som bakgrund. Jag vänder ryggen mot havet, 

ser ännu en konstruktion, rätt omfattande, 

utbredd som ett gråvitt anarkistiskt spetsmönster 

mot den mörka sluttningen. 

Jag går ensam omkring bland dessa konstruktioner, 

rör mig i en syntes av arkitektur, skulptur 

och natur. Och jag känner en stark gemenskap 

med den person som skapat detta. Vi är medborgare 

i samma land, detta Ladonien, som för-

ut varit osynligt nu blivit visualiserat, synliggjort 

av Wilks. Det är också rätt tid på dagen att vara 

här: sent på eftermiddagen då solen lyser med 

ett melankoliskt snett ljus och skuggorna börjar 

förlängas. 

Himlen är intensivt blå, utan ett moln. Det är 

vindstilla, havsytan är orörlig, bladen hänger stilla 

i bokarna. 

25 

Text och foto: Claes Göran Ström

Axel Ebbe 

Den som besöker Trelleborg kan knappast undgå att 

träffa på Axel Ebbes skulpturer och andra konstverk. 

Om man, som jag, är uppväxt i Trelleborg är man 

uppväxt med dem. Från fönstret i det rum, där jag 

bodde i tidiga år, kunde jag se toppen av Invalidmonumentet. 

Ebbes skulpturer finns spridda i stan – i 

stadsparken, vid stranden, i badhuset och naturligtvis 

i Ebbes eget museum. 

Axel Ebbe (1868-1941) kom egentligen från byn Hököpinge, 

närmare Malmö, men han och hans konstverk 

är hög grad förknippade med Trelleborg. Där 

finns många av dem på offentliga platser, utomhus 

och inomhus. Verken finns också samlade i museet 

Ebbehallen. Vi besökte inte museet när vi kom till 

och genom Trelleborg, men vi stannade och såg på 

några av de mest kända. För övrigt såg vi redan i 

Lund det första Ebbe-verket, Mannen som bryter sig 

ur klippan – en bild av hur människan besegrar 

okunnighet och andra svårigheter. Det står centralt i 

planteringen mellan Universitetet och Akademiska 

Föreningen. 

Sjöormsfontönen, Sara Mariasdotter 

26 

Sjöormsfontänen, som dominerar Stortorget var ett 

beställningsarbete från stadens fullmäktige. Det kom 

till på 1930-talet och bekostades med torgfester. Ormens 

långa, slingrande kropp bildar en damm och ur 

ormens vidöppna, uppåtriktade gap sprutar vattnet 

ned i dammen. En sjöjungfru försöker tygla ormen 

genom att dra i dess vingar. 

Invalidmonumentet restes 1926 över de krigsinvalider 

som under första världskriget utväxlades med tåg 

mellan de stridande parterna, genom Sverige. Många 

överlevde inte resan och 118 av dem begravdes på 

Norra kyrkogården i Trelleborg. På gravkullen står 

Axel Ebbes monument, en hög stenpelare, vid vars 

fot det ligger en fallen örn av brons och på toppen 

sitter en ensam örn med näbben lyft som i ett tyst, 

evigt skri av sorg. 

Andra kända verk av Ebbe anknyter till folktro, klassisk 

mytologi och skånsk historia. Somligt är burleskt, 

annat skönt. Snapphanen, som står i Hässleholm, 

markerar ett brutalt skede i Skånes historia. 

Irrblosset i Trelleborgs stadspark, hör hemma i folktron. 

Kyrkogrimmen är ett väsen, i det här fallet en 

bevingad bagge, som enligt folktron vaktade kyrkor 

och som man nattetid skulle hålla sig undan från. 

Skönheten finns i verk som Atlas dotter och Lättare 

än luft. På en gång vacker och skrämmande är den 

säregna Martyrium Humanum – en kvinna som är 

korsfäst på en man. På ömse sidor om den ståtliga

entrén till en byggnad i Trelleborgs centrum står två 

kvinnofigurer i relief – den ena strör pengar omkring 

sig, den andra håller stadigt ett börsliknande föremål 

i handen, lokalt kallade Spara och Slösa. Det är två 

av de tio jungfrur som Bibeln berättar om – de fåvitska 

och de kloka. Bakom dörrarna fanns en gång 

en bank. I dag är det Systembolaget. 

Famntaget är en naken kvinnogestalt som med högburet 

huvud, fladdrande hår och utbredda armar 

vänder sig mot vindarna. I min barndom stod hon 

vid stranden inne i staden, men efter hand som staden 

torrlade mark för att få plats till industri- och 

lagerbyggnader – och stadens invånare faktiskt blev 

avskurna från strandlinjen – kom hon att stå en bra 

bit upp på landbacken. Därför flyttades statyn till 

Smygehamn och där står hon nu, inte långt från Sveriges 

och Skandinaviska halvöns sydligaste udde. 


Källor: 

Ett par timmar i Trelleborg. Broschyr från Trelleborgs 

turistbyrå 

Kloch, Lucia: Axel Ebbe, min pappa. Gamla Trelleborg. 

Jubileumsårsbok 2007. S 131-138 

Lindal, Harald (1954) Vår stad. Anteckningar om 

Trelleborg 

Mårtensson, Jan: Invalidmonumentet – 75 år. Gamla 

Trelleborg, Årsbok 2002, s 175-178 

Wall, Ingrid: Krigsfångeutväxlingen 1915-1918. 

Gamla Trelleborg, Årsbok 2002, s 168-174. 

Wikipedia: Axel Ebbe 

27 

Invalidmonumentet, detalj. 


Famntaget, skulptur av Axel Ebbe. Ursprungligen placerad vid stranden i Trelleborg. Sedan man fyllt 

ut och vunnit mark från havet kom konstverket att stå en bra bit in på landbacken. Numera står det 

vid Smygehuk. Foto: Sara Mariasdottter 

28

Linné och de skånska slotten 

Linné nämner inte mindre än 49 ”herregårdar” i 

Skåne. Vi besökte eller passerade några av de 

slott som även Linné besökte men också några, 

som han inte nämner. 

27 juni. Marsvinsholm, fordom Börsö eller Börsjö, är en 

stor sätesgård, .... Huset är uppmurat efter gammal arkitektur 

och fast med fyrkantige torn vid nordvästra och 

sudöstra hörnet. Alla skorstenar äro dragne intill väggarna, 

att ingen står mitt uppå taket. Huset var 4 våningar, 

men tornen 5, av vilka alla våningar i tornen äro 

välvde. Hela huset är byggt på bokpålar och omgivit på 

alla sidor med ett bösseskotts bred damm, som går intill 

väggarna, att huset står likasom på själva vattnet. ... ... 

Karpdammar voro här de meste och ansenligaste i riket, 

vid pass 40 stycekn ... Trädgårdar voro hrä tvenna. Den 

större trädgården var av 8 tunnelands vidd, vilken på 

norra sidan hade präktiga häckar av avenbok på södra 

sidan av lind och mittuti hagtorn. Dessutom sköna alléer 

av lind, lönn, hästkastanjer och en liten allé av 21 valnöteträn 

... 

Man kan naturligtvis inte göra en Skåneresa utan 

att bese några av alla dessa slott och herresäten 

(närmare 100 stycken till antalet). Vi hann naturligtvis 

inte med allesammans utan fick begränsa 

oss till några stycken, närmare bestämt 10 stycken 

hann vi att bese under vår 6 dagars långa resa. 

En del tittade vi närmare på och en del nöjde vi 

oss med att beundrade deras trädgårdar. 

Följande slott besöktes: 

Bäckaskog, härstammar från 1200-talet, beläget 

ca 15 km nordöst om Kristianstad. 

År 1996 köptes slottet av Statens Fastighetsverk, 

som nu arrenderas av familjerna Lundin, Lund- 

29 

Skånska slott 

Slotten vi såg 

12 juli: (Vrams Gunnarstorp) ... Buxbomshäcken 

sågs här i trädgården så präktig, att jag aldrig sett den 

härligare, så vida jag någonsin rest, och kan han väl 

räknas för ett av Sveriges sällsamma ting, som giver det 

tydeligaste prov av Skånes härliga klimat. Han var 

klippt av Buxus arborescens, 3 alnar hög och 3 alnar 

bred, alltså i fyrkant, men mycket lång och var dessutom 

så tät, att icke den minsta öppning fanns därpå. ... 

13 juli. (Kulla Gunnarstorp) ... Mangården var 

byggd på alla sidor med grundmurades stenhus, vilket på 

alla sidor instängdes med en fyrkantig, välmurad grav. 

Trädgården emellan graven och huset gick runt omkring 

gården. Mandlar, aprikoser, celler-nötter, spanska körsebär, 

apler och päronträn uppleddes vid murarne och nästan 

alldeles täckte väggarne, varibland päronträden gåvo 

mera frukt än aplarne, och låto på detta sättet bttre leda 

sig, men de store celelr-nötterna klevo upp till takfoten 

till 12 alnars höjd, att jag näppeligen i Skåne sett något 

hus präktigare utanpå klätt. I andra trädgården voro 

halva alléer av hästkastanjer och valnötter; men valnöteträden 

n på själva gården voro de aldra högste. Man såg 

här lusthus igenom espaljé täckte med pumpor, som boro 

sin stora frukt bättre än på något annat ställe. ... 

Sövdeborg 


om och Hervius, som där driver hotell, restaurang 

och konferensanläggning. 

Trolle Ljungby, härstammar från 1500-talet, 

ligger drygt en mil öster om Kristianstad och är 

med sin areal på 12.000 hektar ett av Sveriges 

största gods. På dess ägor finns det största sammanhängande 

bokbeståndet i landet. Slottet hör 

till Skånes mest praktfulla renässansbyggnader. 

Trädgården hör till Skånes vackraste och omnämns 

redan av Linné, som 1749 besökte den 

på sin skånska resa. Slottet är privat och ägs av 

släkten Trolle-Wachtmeister. 

Sövdeborg härstammar från 1100-talet, ligger ca 

5 km söder om Sjöbo. Slottet ägdes under nästan 

200 år av den Piperska släkten, men övergick 

1946 genom giftermål till släkten Stiernswärd, 

där numera deras sonson bor. Det är byggnadsminne 

sedan 1984. Slottet och parken visas för 

grupper om minst 10 personer efter överenskommelse; 

tel. 

Snogeholm härstammar från 1500 talet, ligger 

en knapp mil söder om Sjöbo. Är sedan mitten 

av 1960 en slottsrestaurang med hotell 

Glimmingehus 


30 

Krageholm ligger ca 8 km nordväst om Ystad. 

Själva byggnaden härstammar från 1500-talet, 

men gården förekommer under medeltiden ofta 

under namnet Krogholm och var då sätesgård 

för flera medlemmar av de mera betydande 

adelssläkterna i det dåvarande Danmark. Troligen 

residerade här under slutet av 1200- och 

början av 1300-talet Jens Nielsen Due. Sedan 

1704 ägs slottet av släkten Piper. Egendomen 

omfattar idag ca 1.350 har. Slottet och slottskyrkan 

visas för grupper efter överenskommelse 

Glimmingehus härstammar från 1500-talet, 

ligger 10 km sydväst om Simrishamn och är 

Nordens bäst bevarade medeltidsborg. Det uppfördes 

av den danske riddaren Jens Holgersen 

Ulfstand, som var riksråd och riksamiral och 

tillika länsherre på Gotland. 

Borgen har imponerande mått: 30 m lång, 12 m 

bred och nästan 26 m hög från marken till gavelspetsen. 

Grunden är lagd på drygt 2,5 meters 

djup och tack vare detta uppvisar den tunga 

byggnaden än i dag inte några sättningar. Borgen 

är uppförd i fyra våningar.

Marsvinsholm., Monica Kristensson 

På bottenvåningen finns utrymmen för brygghus, 

bakstuga och kök samt mat- och vinkällare. 

och en stor eldstadsanläggning, som skulle räcka 

till för uppvärmning av hela huset. 

En trappa upp finns ett vardagsrum och ett sovrum, 

där borgherren kan ha haft sin bostad. De 

två nedre våningarna är försedda med kraftiga 

valvkonstruktioner, som skulle hindra fienden 

från att sätta borgen i brand. 

Ytterligare en trappa upp ligger riddarsalen Den 

har bl.a. en vapenprydd kalkstensspis och sittbänkar 

av sten inbyggda i de åtta djupa fönsternischerna. 

Svaneholm, ett skånskt slott, som Linné inte besökte., 

Monica Kristensson 

31 

Översta våningen är helt oinredd 

och har tjänstgjort som 

skytteloft. Borgen var även 

försedd med flera toaletter, 

s.k privet, som stack ut ur 

yttermurarna. I äldre tider var 

Glimmingehus kantad av vattengravar. 

Redan 1640 hade Glimmingehus 

blivit omodernt som bostad 

och borgen kompletterades 

med nya huslängor 

Många teorier har framförts 

om för vilket ändamål Glimmingehus 

byggdes. Borgen 

uppfördes i en tid av politisk 

oro. Jens Holgersen Ulfstand 

behövde försvara sig både 

mot kungen, mot angränsande 

snikna stormän, mot rikets fiender och inte 

minst mot sina egna underlydande. Dessa var 

många, eftersom riddar Jens lagt under sig stora 

delar av trakten. 

Olika familjer har under årens lopp bebott borgen 

men 1924 donerades den till svenska staten, 

som nu anordnar olika utställningar och evenemang. 

Väl värt ett besök. 

Marsvinsholm härstammar från 1600-talet, ligger 

ca 7 km västnordväst om Ystad och uppfördes 

av dåvarande ägaren Otte Marsvin som ett 

elegant renässansslott i Christian IV-stil. Sedan 

1978 ägs slottet av familjen Iacobaeus Godsets 

areal uppgår till ca 600 hektar. 

I slottsparken, som är öppen 

för allmänheten, spelas friluftsteater 

under tiden juniaugusti. 

Svaneholm, härstammar från 

1500 talet, ligger ett par km 

nordväst om Skurup. År 1782 

tog friherre Maclean över 

slottet. Han hade gjort karriär 

som militär och ämbetsman. 

Han var fysiokrat (d.v.s. hävdade 

att jordbruket var grunden 

till allt välstånd) men 

emot en stark kungamakt. Vid 

riksdagen 1789 blev han tillsammans 

med sin bror fängslad 

av Gustav III. Han kände

troligen också till sammansvärjningen mot kungen 

men var själv inte inblandad. Hans övertagande 

av det vanskötta Svaneholm kom att bli 

av genomgripande betydelse inte bara för detta 

gods utan även för hela det svenska jordbruket. 

Maclean blev den förste i Sverige som genomförde 

en enskiftesreform, troligen efter förebild 

från Danmark, där statsmannen Johan Hartvig 

Bernstorff drivit igenom en lag om enskifte. 

De fyra byarna i socknen, som alla lydde under 

godset, delades upp i 73 lika stora, närmast kvadratiska, 

lotter om vardera ca 40 tunnland och 

en nybyggd bondgård placerades mitt i varje avstyckad 

lott. Även den mark som låg direkt under 

godset delades på samma sätt i sex lika stora 

utgårdar eller "farmer". Det gamla hoverisystemet 

(d.v.s. böndernas skyldighet att göra dagsverken 

på herrgården i den socken, där de bodde) 

avskaffades och ersattes med arrendeavgifter 

i reda pengar. Skiftesreformen genomfördes under 

hårt motstånd från bönderna, som inte ville 

upplösa bygemenskapen, men det nya systemet 

visade inom kort sina gynnsamma verkningar. 

Från att 1785 ha hyst ca 700 personer, vilka var 

skuldtyngda och inte kunde bruka varken sin 

egen eller godsägarens jord på bästa sätt, var 

godset 1811 hemvist för ca 1.500 invånare, alla 

välbärgade och tillförde godset betydande inkomster 

genom arrendeavgifterna. Framgången 

med reformen gjorde att rikets ständer fick större 

intresse för enskiftet, och 1803 antogs en ny 

jordfördelningslag i Sverige, lagen om enskifte. 

Numera ägs slottet av en andelsförening och i 

slottsbyggnaden driver Wemmenhögs härads 

Vrams Gunnarstorp, Monica Kristensson 

32 

fornminnes- och hembygdsförening ett av Sveriges 

förnämsta landskapsmuseer, vilket hyser rika 

samlingar av textilier, dräkter, redskap, leksaker, 

vapen, mynt och fornsaker. Där finns också, 

förutom högrestånds- och allmogeavdelningar, 

ett antal speciella miljöer från olika tider. I den 

sydvästra längan ligger en välkänd slottsrestaurang. 

Vrams Gunnarstorp härstammar från 1400talet, 

ligger på Söderåsens sydvästsida ca 3 km 

söder om Åstorp. Parken med avenboksgången 

och de unika buxbomshäckarna, vilka planterats 

och klippts som kägelspel, är öppen för allmänheten. 

Slottets 300-åriga parkanläggning, som är 

tillgänglig för allmänheten är beskriven av Carl 

von Linné, som gjorde två besök här på mitten 

av 1700-talet. 

Sedan 1839 ägs slottet av familjen Tornérhjelm. 

På Vrams Gunnarstorp arrangeras jakter samt 

konferenser för såväl större som mindre sällskap. 

Här finns också en matbod med försäljning 

av gårdens produkter och varje år anordnas 

en julmässa. Guidad visning av slott och park 

efter överenskommelse. 

Väl värt sitt besök 

Krapperup härstammar från 1400-talet, på Kullahalvön 

ca 7 km norr om Höganäs. 

Slottet hade ägts av många olika adelsfamiljer, 

men år 1667 såldes godset till Marie Sofie De la 

Gardie, dotter till Jacob De la Gardie och vid 

endast 20 års ålder änka efter riksrådet Gustaf 

Gabrielsson Oxenstierna. 

Hon ägde utom Krapperup 

flera andra gods och var en 

mycket företagsam och begåvad 

kvinna, som månade om 

lantbruket och dessutom drev 

flera industrier. 

Hon var särskilt intresserad 

av de till godset hörande stenkolsgruvorna 

vid Tinkarp 

norr om Helsingborg och den 

inkomstbringande stenkolseldningen 

av Kullens fyr, som 

hon också skaffade sig rätt till 

genom att utnyttja förbindelserna 

med sin bror, rikskanslern 

Magnus Gabriel De la 

Gardie. Under skånska kriget

odde Karl XI på Krapperup ett par månader. 

Under Marie Sofie De la Gardies ägartid upprustades 

huvudbyggnaden och flyglarna nybyggdes, 

varigenom anläggningen förändrades till ett barockslott, 

vilket hände med flera av de gamla 

danska borgarna under deras nya svenska ägare. 

Byggnadens huvudlänga fick då det åt alla fyra 

sidorna lutande taket, valmtaket. 

Slottets nuvarande utseende härrör i huvudsak 

från 1750-60, då Petter Gotthard von Kochen 

lät göra en omfattande renovering. Slottet hyser 

bl.a. en förnämlig porträttsamling. I slottets ekonomibyggnader 

anordnas konserter, teaterföreställningar 

och utställningar av nutida konst och 

konsthantverk. Dessutom visas slottets egna 

33 

Krapperup 

Foto: Monica Kristensson 

samlingar. Krapperup har en enastående park- 

och trädgårdsanläggning, vars historia går tillbaka 

till 1600-talets slut. Den omfattar 45 har och 

är öppen för allmänheten. 

Monica Kristensson 

, 

Foto: Monica Kristensson

34 

I Bäckhalladalen 

Böljeslagsmärkena i Bäckhalladalen 

Under en av de första dagarna av vår Skåneresa besökte 

vi naturreservatet Bäckhalladalen. Reservatet 

ligger cirka 5 kilometer nordost om Simrishamn, och 

man når det via någon kilometer på vägen mot 

Ystad. Sedan svänger man höger mot Gladsax och 

efter någon kilometer kommer man till Gröstorp och 

där svänger man åter höger in på en skogsväg. Vid 

Gröstorp finnas det en skylt med namnet Bäckahalladalen. 

Vi körde tills skogsvägen slutade med något som 

man möjligen kan kalla en parkeringsplats och där 

ställde vi våra bilar. Vägen övergick till en skogsväg 

och den följde vi. Inga skyltar eller annan information 

- namnet Bäckhalladalen hittade vi inte ens på 

kartan. 

Lyckan blev stor när vi fann en ståtlig rosa orkidé vid 

sidan av skogsvägen. Vi följde vägen uppför och 

snart hade vi ett slätt berg framför oss. Att böljeslagsmärken 

har något med berg att göra visste vi. 

Därför traskade vi ut på det plana berget. När vi riktigt 

spanade på marken kunde vi faktiskt ana små 

vågformationer i berget, men de var övertäckta av 

lavar och mossor och vi kände oss ganska besvikna. 

Men solen sken och vi fortsatte uppåt och kom till 

en härlig bergsjö och bortom sjön lyste harrisbuskarna 

underbart gula. Det skulle finnas både lövgrodor 

och klockgrodor runt sjön men de gav sig inte till 

känna. 

Vi njöt av dagen i det vackra landskapet, men så 

småningom bröt vi upp och anträdde tillbakagången. 

Någon tyckte att vi skulle gå över berget i stället för 

att följa stigen. Då plötsligt låg de framför oss och 

glänste i solen - böljeslagsmärkena! Här fanns de 

största och mäktigaste med all mossa och alla lavar 

bortskrapade. Vågorna lyste som om de var nyskurade. 

Det kändes högtidligt att stå där och tänka på att 

dessa vågor hade bildats i ett grunt hav för mer än 

520 miljoner år sedan. Berget består av den finaste 

sandsten som faktiskt ser ut som marmor. När vi 

höjde våra blickar och tittade lite längre bort såg vi 

att det brutits sten här, men brottet var sedan länge 

övergivet. Vi gick förbi brottet och nu kom vi fram 

till bilarna från ett annat håll. Och här fanns lite information 

om det märkvärdiga berget. Berget består 

av underkambrisk sandsten, en av de äldsta sedimentära 

bergarterna i Sverige. Vågorna har sedan täckts 


av sand och berg och lava under årmiljoner och under 

det oerhörda trycket har sandstenen bildats. Sedan 

har de nedbrytande krafterna tagit vid och det 

skyddande berget har försvunnit. Vår sista istid blottade 

åter vågorna och de kraftiga vindarna som rådde 

när isen drog sig tillbaka slipade vågorna så släta och 

blanka som vi ser dem i dag. 

Nöjda och glada tog vi oss till bilarna och vi kände 

att vi upptäckt något alldeles unikt. 

Eva Innings 

besökte Bäckhalladalen 2008 

35 

Efter vandringen, hos Kaj och Gertrud Anderberg. 


Foto: Eva Innings

Skäralid 

Efter en intressant dag vid Skånes sydkust skall 

vi till vandrarhemmet i Skäralid vid Söderåsen. 

Av kartan framgår inte helt klart var vandrarhemmet 

ligger men till slut får vi syn på skyltarna 

som visar mot en mindre väg. Snart kommer 

fram till det som tidigare var Skäralids järnvägsstation 

och som nu är vandrarhem, vilket tydligt 

framgår av skyltarna. Men huset verkar helt dött. 

Innan vi lyckats ringa någon ansvarig kommer 

dock några personer från den närbelägna tältplatsen 

fram till oss och berättar att det inte är 

här vi skall bo utan i ett annat hus vid huvudvägen. 

Åter tillbaka vid huvudvägen hittar vi lätt 

rätt hus och får snabbt nycklarna till våra rum 

och kvällen avslutas med en att vi gemensamt 

äter vår medhavda mat i husets eleganta men 

mörka matsal. 

Efter en ganska lugn natt väcks åtminstone några 

av oss av den tunga långtradartrafiken på vägen 

utanför. Under dagen skall vi studera Söderåsens 

nationalpark och speciellt Skäralids djupa 

canyon. Vi hittar lätt stigarna mot dalen och följer 

den stig som leder mot utkikspunkten Kopparhatten 

vid dalens sida. Stigen går brant uppför 

i vacker lövskog. Nedfallna träd sinkar 

ibland framfarten och det finns dessutom en hel 

del döda stående träd. I nationalparken får alla 

träd som dör vara kvar. Efter några få vilopauser 

för att beundra den vackra naturen kommer vi 

snabbt, lite trötta, upp till Kopparhatten. Där får 

vi en strålande utsikt 90 m över dalen och Skärån. 

Här ser vi också några andra personer som 

beundrar utsikten men inte tycks ha vandrat särskilt 

långt. Då blir vi varse deras bil som står en 

bit bort. Det finns således även en bilväg hit 

upp. 

Vi fortsätter vår vandring uppåt Söderåsen förbi 

ytterligare några utkikspunkter. Efter en stund 

viker stigen av och fortsätter brant nedåt dalen. 

Där nere rinner ån, det är mörkare och fuktigare, 

vegetationen är rikligare och på dalsidorna 

ser vi kala rasbranter. Även här nere, där dalsidorna 

borde skydda, finns vindfällda träd. Vi 

36 

Skäralid—Söderåsen 

följer ån uppströms. Efter ett tag upphör det 

rinnande och porlande vattnet och ån blir nästan 

stillastående med starrgräs och andra vattenväxter, 

på stranden växer vacker strutbräken. Vid en 

bro över ån viker vi av mot Liagården där vi intar 

vår medhavda matsäck vid en av gårdens 

bord. Medan vi sitter där kommer en ”skolklass” 

med livliga barn. De har inte heller vandrat så 

långt för även här finns en bilväg i närheten. Under 

måltiden störs vi även av ett svagt motorbuller 

och något som låter som yxhugg. Men det 

finns väl ingen idag som använder yxa i skogen 

påstod någon. När vi efter maten fortsatte vår 

färd fick vi förklaringen på både buller och yxhugg. 

Det var ett arbetslag som höll på att iordningställa 

en trappa ned till ån. Motorbullret 

kom från en generator som gav elenergi till de 

verktyg man använde för att bygga trappan och 

yxhuggen då man med en stor klubba slog ner 

pålar i marken för trappstegen. 

Vi följer ån nedströms. Nära dalens slut är ån 

uppdämd och bildar en liten sjö. Då vi går bredvid 

sjön får vi plötsligt se en lång snok som simmar 

med huvudet högt över vattenytan. Vid 

dammens ände bredvid fördämningen ligger nationalparkens 

huvudentré med naturrum och 

restaurant. På gräsmattan mellan byggnaderna 

och dammens sandstrand gick en ensam sångsvan 

och betade. 

Efter en god middag på naturrummets restaurant 

satte vi oss i bilen för en tur till Odensjön. 

På vägen dit stannade vi vid Rallate där det finns 

en rest av en gammal vulkan i form av basaltpelare. 

Man ser resterna av basalten i kraterröret 

som när det långsamt stelnat har bildat fem- eller 

sexkantiga pelare. 

Kvällen avslutades vid den 19 m djupa Odensjön, 

en nästan cirkelrund sjö nedanför 30 m 

höga rasbranter. Man har trott att sjön var 

Odens öga. Tyvärr närmade vi oss sjön från dess 

utloppssida och inte från höglandet ovanför sjön 

där man betydligt bättre ser dess runda form. 

Lars Innings

Utsikt från Söderåsen 


Utsikt från Söderåsen 

Foto: Anders Schaertröm 

37

Söderåsens nationalpark, 

- fyra mil öster om Helsingborg 

Är en nationalpark med omväxlande natur, lummiga 

ädellövskogar, strömmande vattendrag och sprickdalar 

som vindlar sig in i urbergsåsen. Spänningar i berget 

för ca 70-80 miljoner år sedan orsakade sprickorna 

i åsten som sedan vidgades successivt. Klippväggarna 

har mellan flera istider påverkats av intensiv 

frostsprängning. 

På platån ovanför sprickdalarna finns det hedskogar 

med bol, längs sluttningarna förekommer björk, ek, 

rönn och lind och längs vattendragen växer al och 

avenbok. Marken är näringsrik och kalkrik, vilket gör 

att många 

olika sorters växter trivs här. Nationalparken är en av 

landets mest intressanta lokaler för mossor och lavar 

och även svampfloran är rik här. 

Döda träd lämnas orörda i skogen och gynnar ett 

flertal fågelarter och insekter. 

Det finns också många kulturhistoriska spår i parken. 

Det är främst odlingsrösen och stensträngar, troligen 

från brons- och järnåldern. På 1600-talet var åsen 

38 

täckt av bokskog. Men 1800-talets folkökning gjorde 

att stora delar av området förvandlades till öppna 

marker. Det var bara i de otillgängliga rasbranterna 

som skogen förblev opåverkad. Man kan se många 

torpruiner från den tiden. 

Vi bodde på vandrarhemmet i Skäralid, alldeles intill 

nationalparken och innan vi startade vår vandring 

uppför åsen tog vi en titt i Skäralids naturum, där 

åsens flora, fauna och kulturhistoria finns beskrivna 

på ett mycket åskådligt sätt. Det var en strålande, 

varm dag och bokskogens skugga svalkade oss när vi 

nådde utsiktspunkten Kopparhatten. Därifrån är det 

nära nittio meter ner till dalens botten! De öppna 

rasbranterna med lossprängda stenblock var fascinerande. 

Vi fortsatte på den norra rundan fram till Lierna, 

där en del av gruppen tog lunchrast för att sedan 

gå en kortare vandringsled tillbaka. Resten av oss 

fortsatte mot Härsnäsdammarn och vidare söderut 

ner till den djupa, mytomspunna Odensjön. Där simmade 

vi sedan bland de blommande, vita näckrosorna 

och tittade upp mot de branta skogklädda sidorna 

som omger källsjön. En härlig upplevelse! 

Och en naturskön dagsvandring genom Söderåsens 

nationalpark i början på juli 2008. 

Eva Pettersson 

I Skäralid 


I Skäralid 


I Skäralid 


39

Skånska runstenar 

I Skåne känner man till drygt 60 runstenar av 

vilka de flesta daterar sig från vikingatiden, dvs 

åren runt år 1000. Fyra av dem nämns i Carl 

von Linnés redogörelse för Skånska resan som 

företogs 1749. Dessa fyra är Åsum (besökt 24 

maj), Simris (3 juni), Vemmenhög (25 juni) och 

Sjörup (28 juni). 

Av Linné nämnda stenar 

(Norra) Åsum-stenen: 

Just denna sten är medeltida och restes av ärkebiskop 

Absalon (1128-1201), som bl a grundlade 

Köpenhamn och gav Saxo Grammaticus 

uppdraget att skriva danskarnas historia, Gesta 

Danorum. Bruket av runor hade då varit ur 

bruk halvtannat århundrade i Danmark, men 

för Absalon som hade ett brinnande intresse 

för historia var det kanske naturligt att välja 

runor för minnesmärket. 

Krist mariu sun hiapi þem ær kirku þe 

(si) (g)erþ(o) absalon ærki biskup ok 

æsbiornmuli 

Krist, Marias son, hjälpe dem som denna kyrka 

gjorde, Absalon ärkebiskop och Esbjörn Mule 

Simris (”en kyrkeby, som ligger en kvart i sydväst 

ifrån Simrishamn”) 

Stenen satt på Linnes tid i kyrkogårdsmuren, 

flyttades på 1940-talet till närheten av prästgården 

men flyttades i slutet av 1990-talet tillbaka 

till kyrkan, till en plats intill det gamla bårhuset. 

Ormslingorna på stenen bildar ett mönster liknande 

åttor som var ett populärt stildrag bland 

uppländska runmästare på 1000-talet. Även att 

ormhuvudena visas i profil är ett icke-skånskt 

drag, skånska ristare brukade avbilda huvudena 

rakt uppifrån. Även texten har anknytning till 

Svealand. 

40 

Fornminnen 

(hela texten återges ej av Linne) 

biarngaiR lit raisa stain þina eftiR rafn 

broþur sin su(i)n kun(u)s asuiþuiþu 

Bjarnger lät resa denna sten efter Rafn, sin broder, 

kungens i Svitjod sven 

(Östra) Vemmenhög 

(hela texten återges ej av Linne) 

bruþiR rasþi stin þaisi aiftiR busa 

bruþur sin harþa kuþan trik 

Broder reste sten denna efter Bosse broder sin, 

mycket god pojke (”dräng”). 

Samma formulering finns f ö t ex på Örsjöstenen 

(Tumme sten reste denna efter Humved 

broder sin, mycket god pojke) och på den sten 

från Bjäresjö som nu står vid ingången till Kulturen 

i Lund (Åke satte sten denna efter Ulf 

broder sin, mycket god pojke). 

Sjörup 

Stenen är känd sedan 1620-talet. I början av 

1800-talet sprängdes den i sex delar för att användas 

som byggnadsmaterial i en bro över en 

närbelägen å. Fem av dessa delar lokaliserades 

1876, och på 1990-talet tog man loss fyra av 

dem, satte ihop dem och reste dem vid Sjörups 

kyrka. Texten är nu alltså ofullständig, men 

känd genom äldre avbildningar. 

(sa)ksi sati sti(n) þasi huftiR ã(s)biurn 

sin filagã tu(k)as sun saR flu aki a(t) 

yp sa(lu)m an ua maþ an uabn a(f)þi 

Saxe satte sten denna efter Asbjör, sin kamrat, 

Tokes son. Han flydde icke vid Upsala. Han 

dräpte medan han hade vapen. 

Texten kan syfta på det sägenomspunna slaget 

på Fyrisvallarna på 980-talet då konung Erik 

och hans släkting Styrbjörn Starke kämpade 

där. Styrbjörn hade tidigare landsförvisats av 

Erik men återvände med danska vikingar för 

att hämnas. Han besegrades dock (enligt berättelserna 

sedan Erik fått hjälp av Oden), varefter 

Erik fick tillnamnet Segersäll.

Några andra stenar 

Fuglie 

autr risþi stib þãnsi auftiR auþa 

bruþur sin han uarþ tauþr ã kutlati kuþ 

hialbi ha(n)s silu 

Önd reste denna sen efter Öde, broder sin. 

Han blev död på Gotland. Gud hjälpe hans 

själ. 

Stenen har några yngre drag, t ex skrevs broder 

bruþur i st f bruþuR som visar att uttalsskillnaden 

mellan de båda r-ljuden försvunnit, 

vidare skrivs hans silu i st f äldre silu hans 

och själva texten visar ju att den är från kristen 

tid. 

Glemminge 

Stenen upptäcktes 16744 i kyrkogårdsmuren 

vid Glemminge men står nu vid ett dike utanför 

kyrkans östra sida. Den innehåller en intressant 

förbannelse. 

Suini sati stin þasi iftiR tusta hin skarba 

fauþur sin harþa kuþan buta uirþi 

at rata huas ub briuti 

Svenne satte sten denna efter Toste den skarpe, 

fader sin, mycket god husbonde. Varde en rata 

den som uppbryter (minnesmärket). 

Hyby 

Stenen upptäckt redan 1624 i en stengärde i 

Vissmarlöv och innehåller en intressant avbildning 

av en hjort. 

Hällestad 

En fyrkantig sten med inskrift på flera sidor, 

inmurad i SÖ hörnet av muren vid Hällestads 

kyrka. Texten åsyftar samma slag som Sjörupstenen. 

askil sati stin þansi ift(iR) tuka kurms 

sun saR hulan trutin saR flu aigi at ub 

salum satu trikaR iftiR sin bruþr stin ã 

biarki stuþan runum þiR kurms tuka 

kiku nistiR 

Eskil satte sten denna efter Toke Gorms son, 

hans hulde herre. Han flydde icke vid Upsala. 

Satte kämpar efter broder sin sten på berg 

gravhög?) stödd med runor. De Gorms Toke 

gingo närmast (i striden). 

Södra Villie 

Stenen står inte på sin ursprungliga plats utan 

flyttades 1875 till slottsparken. 

kata karþi kumbl þausi iftiR suin baluks 

sun bunta sin saR uas þiakna 

41 

furstr 

Kåta gjorde kummel dessa efter Sven, Ballöges 

son, bonde (make) sin. Han var främst bland 

”þegnar” (þegn = ledare). 

Det kan noteras att superlativen, främst, medför 

att þegn står i genitiv, på samma sätt som 

alltjämt i isländska. Faktum är att allra i allra 

störst är genitiv av alla. Komparativ däremot 

styr dativ, han var öðrum þegnum fremri, han var 

främre än andra þegnar. 

Sövestad 

Stenen, som nu står i Krageholms slottspark, 

har en avbildning av en präst eller biskop med 

processionskors. 

Tullstorp 

Texten är standardmässig (Klibbeoch Åsa reste 

kumlen dessa efter Ulf) men stenen innehåller 

intressanta djuravbildningar. 

Vallebergastenen 

Stenen fanns på 1700-talet i två delar på ett 

gärde vid Valleberga. År 1845 var den ena delen 

försvunnen och den andra användes som 

gärdsgårdsstolpe. Den försvunna delen påträffades 

dock 1869, och senare fördes de både 

delarna sammanfogade till Runstenshögen i 

Lund där de nu finns. 

Suen auk þurgutr kiarþu kuml þisi eftiR 

mana auk suina kuþ hialbi siaul þe- 

Ra uel ian þeR likia i luntunum 

Sven och Torgöt gjorde kummel dessa efter 

Manne och Sven, Gud hjälpe själ deras väl. 

Men de ligger i London. 

Möjligen har Manne och Sven varit medlemmar 

i Tingalidet som Knut bildade sedan han 

erövrat England år 1016. 

Erik Elvers 

Litteratur: 

Carl von Linnés Skånska resa 

Sven B F Janson: Sveriges runsinskrifter 

(Upsala 1963) 

Lars Magnus Enoksen: Skånska runstenar 

(Lund 1999)

Tulltorpsstenen 

Runstenen står vid Tullstorps kyrka strax söder 

om V. Vemmenshög kyrka. 

Runstenen är inte lik någon annan runsten. 

Texten är inte märkvärdig , den följer innehållet 

på de flesta av våra runstenar (Klibbe och 

Åsa reste kumlen dessa efter Ulf). Nej, det är 

motiven som fascinerar. Mitt på stenen ser 

man en varg. Är det en varg? Djuret har man 

och påminner mer om ett lejon. Men vilka 

konstiga fötter. De ser mer ut som hovar eller 

klövar. Kan det vara någon som hört talas om 

lejon, men aldrig sett ett lejon, som ristat? Under 

djurmotivet ser vi 

en båt med sköldar och ramm i fören. Runt 

stenen går en slinga, som formar sig till två 

djurhuvuden i de två översta hörnen. Man förstår 

att det är en förkristen sten eftersom det 

inte finns något kristet kors. Det känns märkligt 

att stå framför stenen och beundra ristarens 

skicklighet och tänka på att det antagligen är 

mer än 1000 år sedan den ristades. Stenen står 

väl synlig i bortre ändan av Tullstorps kyrkogård. 

Kyrkan är en korskyrka från mitten av 

1800-talet i rött tegel. Även kyrkan är väl värd 

ett besök. 

Eva Innings 

Tullstorpsstenen 

Foto. Lars Innings ??? 

42 

S:t Olof 

S:t Olofs kyrka 

Foto: Anders Schaerström 

Linné 7 juni: 1749 

”Sankt Olof är en tämmelig stor och fast byggd kyrka, som 

ligger inåt landet. Kyrkogården är kringplanterad av asketräd. 

Katolikerna hava gjort S:t Olof till denna kyrkans 

skyddsherre, den de ock låtit uthugga uti en bild av 5 kvarters 

höjd och 2 kvarters bredd, där S:t Olof sitter med sitt 

skägg, krönt med sin krona, omgjordad med fyra crania eller 

skallar, har i vänstra handen en kalk och i högra en liten 

yxa av silver, med en sfinx under fötterna, och en liten spelman 

med sin violin står vid hand högra axel. .... Söder 

ifrån kyrkan var den sköna S:t Olofs källa, där de nödlidande 

drucko eller tvättade sig samt tillförne offrade.” 

S:t Olof 


Foton till höger: 

Ovan: Ingången till Kiviksgraven 


Nedan: Kiviksgraven, interiör. 


43 

Kiviksgrafen. Foto: Claes Göran Ström 

Kiviksgraven 

Linné 31 maj 1749. Kivik: 

”Penningegraven eller en kulle söder 

om Kivik på Mälby ägor, besågs. Här 

var ett gravställe inrättat för den gamla 

världen. Själva graven var lagd med 

stora stenar jämnt med jorden. På 

sidorna och mot ändarna voro stora 

hällar lagde , så att själva graven var 

lång,5 alnar, bred 2 alnar, djup 1½ 

aln. Sedan graven således blivit byggd 

var hon täckt med 2 à 3 stenhällar, 

och sedermera var här över kastad stor 

och grov klappur till en höjd av ordinäre 

ättekullar.”

Bland stendösar och ättehögar 

Historien är lång i Skåne ... Vi hinner bara stanna vid 

några enstaka exempel på de många spår som finns 

kvar i landskapet – dösar från stenåldern, bronsålderns 

ättehögar, järnålderns stensättningar och runstenar. 

Linné noterade också ättehögar mest i förbigående 

men konstaterade att lokalbefolkningen lät dem vara. 

44 

”Ätteplatsar mest låg, kullriga och ofta med stenar kringlagde, 

såväl som upprättade stenar och i ring lagde, sågos överallt 

på åkerfälten åt Maltesholmssidan. Dees lämnades orörde av 

bönderna, att varken stenarne bortfördes eller högarne panerades, 

ehuru de lågo på åkerfälten” (Linné 26 maj). 

Vi passerar Skegriedösen, som står väl synlig i det 

öppna åkerlandskapet, intill E6, där den moderna 

trafiken rusar förbi. 

Vi stannar vid Haväng, ser på dösen och strosar i 

sommarsolskenet med utsikt över Hanöbukten. 

Vi kör till Kåseberga och bestiger åsen för 

att se Ale stenar på nära håll. Den mäktiga 

skeppssättningen är konstruerad som två 

parabler. Den är fantasieggande och kontroversiell. 

Mycket tyder på att den är konstruerad 

med astronomisk kunskap. Somliga menar 

att den har använts som en kalender. 

Storleken för tankarna till Stonehenge.”Järn 

mötte brons, när äventyret hände”, diktade 

Anders Österling. Vetenskapen anser att den 

är något yngre, att den snarare är från 500talet 

e.Kr. 


Foton: Sara Mariasdotter

45 

Foto: Anders Schærström 

Havängsdösen 


46 

Sköna skånska stämningar 


Skånska resan – med och utan 

Linné: 

litteratur- och andra referenstips 

Linné i Skåne 

Carl Linnæus Skånska resa År 1749. (Det finns en 

modern, vacker utgåva från 1982 med teckningar 

av Gunnar Brusewitz. Wahlström & Widstrand) 

Henrikson, Alf & Lundquist, Birger (1949) I Skåne 

med Linné. En resa tvåhundra år senare. Bonniers 

Torgny, Ove (2006) Med Linné genom Sverige. Bilda 

Förlag [Skånska resan behandlas på sidorna 222- 

270] 

Om Linné 

Kulturens värld, nr 3/2007 (en resumé om Linné) 

Skåne – övergripande 

Region Skåne: www.skane.se 

Länsstyrelsen; www.m.lst.se 

SydSam, nätverk för Sydsveriges utveckling: 

www.sydsam.se 

Atlas över Skåne. Sveriges Nationalatlas (1999) 

Allmänt och blandat om Skåne 

48 

Att läsa om Skåne 

Ambrius, Jonny (2002) Skåneguiden – Vägvisare till 

tusen sevärdheter i Skåne 

Atlas över Skåne. Sveriges Nationalatlas. 1999. 

Eskeröd, Albert (1960) Skånes kust. LT:s förlag. 

Evers, Ture (1981) Strövtåg i kulturbygd 

Fries, Carl (1963) Den svenska södern. 

Janstad, Hans (1977) Skåneboken. Skånebok ab 

Lång, Helmer (red.) (1988) Skånsk blanning. Essäer 

och humoresker. Skånska Akademien. Bokförlaget 

Settern 

Pamp, Bengt (1983) Ortnamn i Skåne. AWE/Gebers 

Petersson, Olofsson & Fribert: Skåneleden ”från 

kust till kust”. I samarbete med landstinget och 

länsstyrelsen i Kristianstads län. 

Sandbring, Håkan & Borg, Martin (2006) Besöksguide 

Skåne: vägvisare till skånska härligheter 

Schærström, Elsa (1987) Snön föll och priserna steg. 

I Skåne under andra världskriget. Dialogos 

STFs årbok 1961: Skåne 

STFs årsbok 1996: Skåne 

Historia, allmänt 

Andersson, Ingvar (1971) Skånes historia. Senmedeltiden 

Blom, K Arne & Moen, Jan (1983) Försvunna städer 

i Skåneland. Liber 

Blom & Moen: Skånska stenar berättar 

Hæger, Knut (1977) Ögonkast på Öresund. 

Hellberg, Folke (1981) Skånes historia fram till Roskildefreden. 

Scania 

Modie, Peter & Moen, Jan (årtal saknas) Du gamla 

Skåne. Minnesbilder från femtio år. (Bilderbok 

som omfattar tiden från sekelskiftet 1900 till 

andra världskrigets slut. 

Skansjö, Sten (1997) Skånes historia. Historiska media, 

pocket. 

Kulturen: www.kulturen.com 

Arkeologi, förhistoria 

Classon, Christer & Dunér, Anders (1996) Fornminnen 

i södra och västra Skåne 


i norra och östra Skåne 


i Skåne 

Larsson, Lars (1978) Stenålderjägare i mellersta Skåne. 

Strömberg, Märta (1975) Forntid i Sydostskåne. Föreningen 

för fornminnes- och hembygdsvård i 

Sydöstra Skåne. Småskrifter 

Strömberg, Märta; Salomonsson, Bengt & Widholm, 

Dag ’Skåne’. Med arkeologen Sverige runt. S. 57- 

80 

Wallin, Curt (1952) Sägner kring Glimmingehus. Föreningen 

för fornminnes- och hembygdsvård i 

Sydöstra Skåne. Småskrifter Nr 5. 

Lantbruk och landskap 

Germundsson, Tomas (1993) Landsbygdens egnahem. 

Egnahemsrörelsen, småbruket och landskapet 

i sydsvenskt perspektiv. Institutionen för kulturgeografi 

och ekonomisk geografi, Lunds Universitet. 

Doktorsavhandling CXVII 

Lewan, Lillemor & Lewan, Nils (1995) Landskapets 

framtid – de stora jordegendomarnas betydelse. 

Den tillträdande generationens, allmänhetens och 

de icke familjeägda godsens perspektiv. Rappor-

ter och notiser, Institutionen för kulturgeografi 

och ekonomisk geografi vid Lunds universitet, Nr 

136 

Möller, Jens (1989) Godsen och den agrara revolutionen. 

Arbetsorganisation, domänstruktur och 

kulturlandskap på skånska gods under 1800-talet. 

Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk 

geografi, Lunds Universitet. Doktorsavhandling 

CVL. 

Persson, Lars & Lewan, Nils (1993) Landskapets 

framtid – de skånska godsen och jordbrukets avreglering. 

Rapporter och notiser, Institutionen för 

kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds 

universitet Nr 118 

Riddersporre, Mats (1995) Bymarker i backspegel. 

Odlingslandskapet före kartornas tid. Institutionen 

för kulturgeografi och ekonomisk geografi, 

Lunds Universitet. Doktorsavhandling CXXIV 

Se även lista över ”Rapporter och notiser” från 

Lunds universitets geografiska institutioner: 

www.geobibl.lu.se 

Natur 

Larsson, Folke och Virginia Kustvall (2006) Naturpärlor 

på Österlen – en utflyktsguide. Adoxa 

Vägen till naturen i Skåne (1979). Utgiven av länsstyrelserna 

i Kristianstads och Malmöhus län. [Finns 

senare version??] 

Andersson, Åke (2007)Häckande kustfåglar på 

Hallands Väderö 1937-2006. 

Malmö,Länsstyrelsen i Skåne län, 2007 

Loman, Jon (2006) Inventering av lövgroda i skånska 

dammar 2006 : med en jämförelse med tidigare 

inventeringar. 

Thorner, Ann Mari (2006) Häckfågelinventering på 

skånska myrar år 2006, Malmö, Länsstyrelsen i 

Skåne län, 

Svensson, Mikael, red. (2005) Fåglar i Skåne. Skånes 

ornitologiska förening. 

Vattenriket (bisosfärområde): 

www.vattenriket.kristianstad.se 

Skånes Ornitologiska Förening: www.skof.se/ 

Geologi 

Carserud, Leif (1992) Geologiska sevärdheter i Skåne. 

SGU 1992 

Carserud, Leif (1994) Geologiska sevärdheter i Skåne. 

Geodeon 1994 

Konst och kultur 

Fischer, Ernst, red. (1947) Skånska målningar i 

49 

skånska museer efter 1800. Skånes konstförenings 

publikation nr 13. 

Gustafsson, Evald & Tunander, Ingemar (1981) Kulturminnen 

i Skåne. En vägvisare utgiven av länsstyrelserna 

i Kristianstads och Malmöhus län. 

Kulturen, Årsbok 

www.kulturen.com 

Periodica 

Byahornet 

Kulturen (Årsbok) 

Kulturens värld, Kvartalstidskrift 

Från forntid och medeltid, Historiska museet, 

Lund ??? 

Skönlitterära författare, diktare och 

skåneskildringar 

Ahlgren, Ernst (alias Viktoria Benediktsson) 

Alfredson, Hans 

Bengtsson, Frans G. 

Berthelius, Jenny 

Bååth, A.U. 

Ekelund, Vilhelm 

Gullberg, Hjalmar 

Hansson, Ola 

Hellström, Gunnar 

Jönsson, Gabriel 

Lundberg, Kristian 

Lundgren, Max 

Lundqvist, Artur 

Mankell, Henning 

Nicolovius (Nils Lovén) 

Nilsson Piraten, Fritiof 

Werup, Jacques 

Österling, Anders 

Och många fler ...

Skånska resan (11-17 maj 

2008): Iakttagelser – lista 

Besökta slott och herresäten 

Bäckaskog 

Trolle Ljungby 

Sövdeborg 

Snogeholm 

Krageholm 

Glimmingehus 

Marsvinsholm 

Svaneholm 

Vrams Gunnarstorp 

Krapperup 

Andra byggnader 

S:t Olofs kyrka 

Akademiska föreningen, Lund 

Kyrkan, Ystad 

Kalkugnar, Smygehuk och Östra torp 

Träd (noterade av Eva Innings) 

Tulpanträd (Flickorna på Skäret) 

Judasträd (Trädgård i Ystad) 

Äkta valnöt (Kulturen i Lund) 

Pseudoplatan, tysk lönn (Botaniska trädgården i 

Lund) 

Akacia, Robinia pseudoakacia (Vrams Gunnarstorp) 

Korstörne (Botaniska trädgården i Lund) 

Sekvoia, kinesisk (Botaniska trädgården i Lund) 

Ginko biloba (Kulturen i Lund och utanför kommunalhuset 

i Åstorp) 

Solfjäderstall (Vrams Gunnarstorp) 

Buxbom i trädform (Vrams Gunnarstorp) 

Blodbok, bok 

Avenbok, besläktad med björk och al 

Brödgran, även kallad Apträd (Krapperup) 

Lärkträd 

Hästkastanj 

Lönn, blodlönn 

Blodek (Sövdeborg) 

Ek 

Tuja 

Lind 

Hänglind (Svaneholm) 

50 

Skånska resan (11-17 maj 2008): 

Iakttagelser 

Björk, hängbjörk 

Ask, hängask 

Bergtall (Bäckhalla) 

Tall 

Gran 

Rönn 

Oxel 

Alm 

Röd hästkastanj (Falsterbo) 

Palm (Falsterbo) 

Cypress (Sövdeborg) 

Idegran (Krapperup) 

Hagtorn 

Pil, i form av pilevall 

Äkta fläder, i form av berså (Flickorna på Skäret) 

Magnolia 

Poppel 

Vilda blommor, noterade av Eva Innings 

Akleja 

Backglim (Kullen) 

Backsippa 

Buskstjärnblomma 

Gråfibbla 

Gulplister 

Humleblomster 

Murreva 

Myskmadra (Söderåsen) 

Nävor, olika rosa 

Ramslök 

Rödblära (Kullen) 

Smällglim (Kullen) 

Skörbjuggsört (Kullen, Lahibiagrottan) 

St Pers Nycklar (Kullen, Arild) 

Tandrot (Stenshuvud) 

Trift 

Vitsippa 

Vårärt (Söderåsen) 

Ängsbräsma (Stenshuvud) 

Ängsnycklar (Stenshuvud) 

Fåglar (sedda eller hörda, noterade främst av 

Birgitta Fransson och Rune Lundqvist) 

Glada 

Vit stork (Sövdeborg) 

Skärfläcka 

Rördrom 

Ormvråk 

Brun kärrhök

Näktergal 

Koltrast 

Gök 

Svart svan (Trelleborgs stadspark) 

Trana 

Grönsångare 

Gulsparv 

Strandskata 

Gransångare 

Råka 

Fasan 

Ärtsångare 

Trädgårdssångare 

Prutgäss, misstänkta, sträck (Krankesjön) 

Gärdsmyg, Skäralid (under nedstigningen, vid bäcken) 

Gravand, Vombsjön, Arild m fl platser 

Sångsvan, halvtam (Skäralid vid restaurangen) 

Sävsparv (Krankesjön) 

Sävsångare (Krankesjön) 

Bofink, otålig matfriare (Krankesjön) 

Örn, möjlig (Krankesjön) 

och så förstås 

skator, råkor, svartkråkor, gråsparvar, grågäss lite här 

och där 

och diverse måsar 

Andra djur 

Snok (3 ggr), Söderåsen 

Hasselmus, Stenshuvud 

Oidentifierade nötkreatur !!??? (Sövdeborg) 

Fältharar, lekande grupp på en åker 

Karpar (vallgraven vid Glimmingehus) 

Geologiska sevärdheter 

Silvergrottan, Kullaberg 

Lahibiagrottan, Kullaberg 

51 

Arild: strandvallar 

Arilds källa (?) 

Skäralid 

Rallate 

S:t Olofs källa 

Bäckhalla, fossila böljeslagsmärken 

Stenshuvud 

Brösarps backar 

Diamantklipporna, Kullaberg 

Trollasten alias Maglesten 

Löderup, stranerosion och ”hövder” 

Odensjön, Söderåsen 

Skyddade naturområden 

Vattenriket, biosfärreservat 

Stenshuvud nationalpark 

Söderåsen nationalpark 

Kullaberg 

Krankesjön 

Klingavälsån 

Judasträd 

Foto: Lars Innings 

Fornlämningar 

Runsten, Tullstorp 

Borgruin, Skanör 

(Trelleborgen, rekonstruktion) 

Konst, konsthantverk 

Axel Ebbe, flera verk i Trelleborg och Lund

Skåne resorna - Föreningen Natur och Samhälle i Norden

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?