Frihetsgudinnor - Patrik Bergner

-42-
vad er far har lärt er, jag har inget med det att göra längre, vilket är lika
bra, så menar jag inte, det är mycket bättre så här än att vi bara grälar
hela tiden och jag har ändå inget att ge mina barn, en sådan idiot som jag
är, vad skulle jag ha att säga om ett ord som Kärlek? Att jag älskar er. Ni
kan inte tro som jag har längtat efter er...
Så lång tid. Som om ni inte fanns. Inga brev, inget telefonsamtal... Jag
väntade på er, ett livstecken... Att jag älskar er. Har det slutat betyda något
för er? När jag ser er sitta här och önska att ni var någonannanstans
känns det som om allt var mitt fel. Fast jag älskar er. Jag känner skuld för
vad som drabbat er - och mig, i och för sig, jag är ju med på ett obehagligt
hörn - som om jag bjudit hit er, lockat er med presenter och storslagna
löften, som om jag hade något med er att göra... Varför känner jag
så här? Skuld, det är ju... så stort, en... jag vet inte vad jag ska säga...
Ni får sluta att vara här!! Lägg av nu! Stick! Ska ni ställa er in eller vad
är det frågan om här, va? Ska ni komma här och ställa er in, få en massa
pengar eller en massa arv eller en massa annat, jag skiter i er! Jag vill inte
ha er här, jag önskar att ni aldrig hade kommit överhuvudtaget, aldrig
kommit hit och aldrig kommit ut, jag skulle knipit igen, pluggat igen hålet
"Försök nu, kom ut om ni kan, nej, små systrar, den vägen går inte, ni får
hitta på något annat", hade jag vetat hur det skulle bli hade jag inte varit
den lyckligaste människan, jag hade inte lett mot er, hållit upp er mot
ljuset och skrattat "Titta... Titta... Jag har fått en dotter... min lilla
flicka..."... Två bölder. Tack så mycket. Det slutgiltiga beviset på vilken
sopa jag är. Två fantastiska flickor... Ert enda misstag var att få mig som
mamma... Jag är ett skämt. Kan ni någonsin förlåta mig? Mina underbara
tjejer, jag älskar er... ni vet inte hur jag har längtat efter er, ni tror att jag
gått och varit lycklig och haft massor med karlar och levt livet och loppan
och haft fest varje dag, det har ni trott men - kanske en liten överraskning
för er - det har inte varit någon fest. Jag har haft... jag vill inte säga
svårt, men ett helvete har det varit. Och när ni kom, när jag såg er genom
fönstret, den glädje jag upplevde, den värme som strömmade genom mitt
huvud, som om jag födde er på nytt... Jag sade till honom
- Titta vilka som kommer, har du sett?
och han ville inte se, han drog sig undan...
- Kör bort dem. - Det är mina flickor, har du sett? - Kör i väg dem, sade
jag, jag vill inte träffa någon. - Men snälla du, det är ju mina döttrar, jag
har inte sett dem på... Är det så länge sedan?
Var det verkligen så länge sedan? Det känns så overkligt långt borta, som
om det inte hänt... aldrig någonsin inträffat, som om ni varit hos mig hela