Frihetsgudinnor - Patrik Bergner

Personer: 

Inger, 45 - 65 år 

Katarina, 25 - 35 år 

Francine, 22 - 32 år 

Frihetsgudinnor 

av Patrik Bergner 

efter en idé av Ursula Fogelström 

© 

Jönköping hösten -94

-2- 

Akt 1 

Ett rum utan fönster. En dörr. Möbler, böcker, spel, 

kortlekar, pingisracketar; ett alltiallo-rum, men rensat 

på alla verktyg och tunga, hårda saker. Tre kvinnor 

ligger och sover där de kommer åt. 

Inger 

Katarina? Katarina? Jag trodde du sov. Sover du? Jag tänkte du kanske 

var vaken. Katarina? 

Vi borde göra något. Det kan inte få fortsätta så här, hon är ju alldeles 

vinglig, han gör något med henne, det ser vi båda två. Du, hörru? Är du 

vaken? Hallå? Oj, väckte jag dig? 

Det gör inget, jag sov bara. 

Katarina 

Inger 

Det var inte meningen att väcka dig, jag tänkte att du kanske var vaken 

och då kunde vi passa på medan hon sover. För det är... - 

Det är ingen fara - 

- Det är som att... 

Katarina 

Inger 

Katarina 

- det tar jag igen någon annan gång. 

Inger 

Svarar Katarina, med tankarna på annat. 

Mm, vad bra...

-3- 

Katarina 

Efter att ha väntat på en fortsättning från Inger. 

Jaha? 

"Jaha"? 

Vad var det du ville? 

Inger 

Katarina 

Inger 

Jag vill ingenting, det var om du tyckte att vi borde prata medan hon sover, 

komma fram till något, som till exempel vad vi ska ta oss till. Det är 

det jag menar. Vi måste komma fram till något, han kommer att döda 

henne. - 

Säg inte så, mamma. 

Katarina 

Inger 

- Det är inte klokt att vi sitter här och inte gör något, vi måste... måste 

ju... 

Inte säga så, varför skulle jag inte det? Vad gör vi som är så fantastiskt, 

vad tänker du göra? Du tänker vänta tills det hänt! Du tänker stå där och 

gapa: Nämen? Dog hon? Det var som sjutton. 

Katarina 

Jag vet, jag vet, jag vet, mamma. 

Mm, vad bra, hörru. 

Inger 

Katarina 

Det här är inte klokt, har du inget annat att säga?

Har inte jag? 

Inte vad det verkar. 

-4- 

Inger 

Katarina 

Inger 

Inte klokt, vad menar du med det? 

Katarina 

För då är det bäst att vi sover nu när vi kan. 

Inger 

Jag vill bara att vi kommer överens om något, hur vi ska göra. Vi kan 

inte tillåta det här längre. Vi måste stoppa det på något sätt. 

Hur då? 

På något sätt. 

Hur då? 

På vilket sätt som helst! 

Med en gest mot Francine. 

Sch. 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Sedan är det din tur. Har du tänkt på det? När han är klar med henne. Har 

du inte tänkt på det? Tänk på det.

Han har inte gjort något. 

Hon sade det. 

När sade hon det? 

-5- 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Du frågade henne om han hade gjort något, vad det var och hon sade att 

det inte var något. Det kommer du väl ihåg? 

Inger 

Det syns ju att det är något. Hon håller ju på att bli helt... förlora fotfästet. 

Vad var det hon sade precis när vi skulle somna? Det var något... det 

var något jävulstyg hon kläckte ur sig... 

Du överdriver. 

Katarina 

Inger 

Vad var det hon sade? Hon sade något sådant där så man bara tänker "Hon 

är inte klok längre...", men gud, vad var det hon sade..? "Sov gott"? Nej, 

hon sade något annat... 

Det är skitsamma. 

Det är nog mer du som är det 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Vi ska klara oss, vi kommer säkert på något. 

Inger 

Men vad? Vad? Vad är det vi ska komma på, hur är det vi ska klara oss? 

Säg något, för jag ställer upp på vad som helst, för nu har jag precis nått

-6- 

gränsen för vad jag tål, bara en sådan bit ifrån att bli... Så kom med ett 

förslag så gör vi det, vad som helst... 

- bara jag tror på det, om det verkar rimligt genomförbart, för vi kan 

inte hålla på och... 

- men vi måste göra något, vi måste hitta ett slut och vi måste försöka 

göra det på ett sätt så vi inte dör av det, för då tycker jag vi lika gärna 

kan skita i det... Varför är det ingen som saknar er? Är det ingen som 

saknar er? Jag förstår inte, är pappa van vid att ni försvinner så här? 

Eller tror du att de söker, att han har satt dem på att hitta er, för du vet 

han kan vara envis den, när han sätter den sidan till. Vilket tror du att det 

är, saknar han er eller gör han det inte? 

Saknar han er eller gör han det inte? 

Han saknar er, det måste han göra, det måste han. 

Katarina 

Pappa visste inte att vi skulle hit. 

Håller med. 

Javisst, pappa har säkert..? 

Jaha? 

Va? 

Inger 

Katarina 

Vi har inte berättat det för honom. 

Har ni inte? 

Inger 

Katarina 

Vi bor inte hemma längre. Francine och jag delar en lägenhet i andra 

hand. 

Inger 

Varför berättar ni inte för er far vart ni ska? Hur kunde du göra något så 

obetänksamt? Det är ju just för sådana här oväntade situationer som det är 

bra att någon vet vart man ska så de kan leta efter oss och ta oss härifrån

-7- 

och skjuta honom, man ska alltid låta någon veta vart man ska, det är ju 

en regel. Har ni inga regler i er familj? 

Katarina 

Mamma, vi visste inte att det här skulle hända. 

Inger 

Nähä, säger du det? Det trodde jag! - 

Sch. 

Katarina 

Inger 

- Trodde du jag trodde det? Vad tror du om mig? Får jag fråga det? Vad 

menar du? Gud, alltså. Vad använder du ditt huvud till? Krossa tomglas? 

Vad är det med dig? Det har alltid varit något med dig, vad är det det 

varit med dig? Du har aldrig kunnat lyssna på mig eller bara lyssna på 

mig, du har alltid kommit med argument och suckar och tyckt att jag 

varit en jobbig kärring som lägger sig i. Vad är det med dig? Det skulle 

jag bra gärna vilja veta. 

Det tror jag inte. 

Katarina 

Inger 

Jaså? Är det något obehagligt? Jag tål det nog, jag är härdad. 

Katarina 

Mamma, jag kommer att slå ihjäl fel person. 

Inger 

Se inte på mig så där med dina små ögon - 

Katarina 

Det var inte meningen att titta på dig.

-8- 

Inger 

- jag visste inte att det skulle bli så här. 

Katarina 

Försök sova lite. Vi tar det här i morgon. 

Inger 

Jag måste bara ha någon att prata med. 

Klockan är fem, mamma. - 

Katarina 

Inger 

Tror du jag visste att det skulle bli så här? - 

- Försök sova lite. 

- Jag var som du. Jag visste inte. 

Precis som jag. 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Jag visste ingenting. 

Du behöver inte upprepa allt jag säger. 

Men jag längtar ibland. Det händer att jag går omkring och undrar om 

det alltid ska vara så här... Att leva som om jag var den sista kvinnan på 

jorden. Tack och lov att vi har varandra. 

Sover du? Jag tänkte att du kanske var vaken och ville prata lite. Behöver 

du inte prata lite? Vad är det som händer med oss? Ska vi verkligen vara 

här resten av tiden och aldrig se något mer än dina ruttna ögon stirra hål 

på mig och släpa med rösten och säga Sov, vi ses i morgon. Jag kanske 

inte vill det. Jag har kanske ingen riktig lust, känner för det, jag kanske 

inte känner för det. Jag vill bara ha lite sällskap. Du?

Mm? 

-9- 

Katarina 

Inger 

När ni äntligen kom hit, som jag har längtat, det är det enda jag gjort, jag 

har längtat efter... och hoppats att... Jag kan inte se vad som är så hemskt 

med att längta efter... 

Hela mitt liv har jag passat upp på er och nu kommer ni ut, så där hipp 

som happ bara för att det är jul, som om det skulle vara någon anledning 

helt plötsligt, hur många gånger har jag suttit ensam, har du någon aning 

om det? Har du något som helst begrepp om antalet ensamma julaftnar 

som jag suttit av och längtat efter er och så en dag står ni där och stampar 

av er snön och säger "God jul" som om ni inte gjort annat i hela era små 

liv, och jag ska bara ta emot med varma famnen och inte tänka på vad ont 

allt har gjort, nej, jag ska bara vara glad över att äntligen få sällskap, vilket 

jag redan hade, jag hade till slut fått någon som... när jag för en gångs 

skull i livet inte står ensam då kommer ni med ert God Jul och tror jag 

ska hoppa upp och ner och klappa förtjust och ropa "Töser, töser!" och 

han var så stark, han lade armen om mig och sade... med den här djupa, 

varma rösten... och jag kunde aldrig ana, jag ser aldrig på TV, jag lyssnar 

aldrig på radio eller ser på TV... jag bara längtade efter er och era röster 

- Hej, mamma, hur är det fatt? 

- Tack bra, hur är det själv? 

- Vi ville bara hälsa på för att det är så roligt att få komma hit. 

Förlåt, jag menade inte att du har ruttna ögon, jag menade att säga något 

annat. 

Kan inte längre tygla sin desperation. 

Vad ska vi ta oss till? 

Mamma? 

Ja? 

Sov. 

Katarina 

Inger 

Katarina

-10- 

Inger 

Jag... tänk... te kanske bara att... du ville prata lite om det. 

Nej. 

Katarina 

Inger 

Nej, då så. Jag bara undrade. Ni kom. Jag vill inte skylla ifrån mig, men 

det var ni som kom hit ut, jag kände inte igen honom, ni gjorde det för ni 

är så duktiga, ni såg vem han var direkt, ni såg direkt vem han var 

- Katarina, är inte det han? 

- Jo, det är det. 

Vackert. 

Katarina 

Vi kan inte prata längre, mamma. Det hjälper inte. Livet har blivit alldeles 

för kort för det. 

Inger 

Det har det alltid varit. Livet är för kort ur alla avseenden. 

Snälla mamma, Francine sover. 

Ja? Jag har inte väckt henne - 

Låt henne sova. 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

- Jag är trött och förbannad över att allting har gått så snett. 

Vad skrattar du åt? Vad var det jag sade? Var det något jag sade? Nej, säg 

nu. Jag vill också skratta. Det kanske är det sista jag har kvar.

Det var inte roligt. 

-11- 

Katarina 

Inger 

Nej, du har alltid skrattat på pin kiv. 

Katarina 

Det var bara att du kallade det här för att gå snett. Det var så... märkligt 

sagt, jag skulle nog aldrig kommit på att säga något sådant om något sådant 

här. 

Vad skulle du ha sagt då? 

Inger 

Katarina 

Åt helvete. Det har gått åt helvete, mamma. 

Älskar du mig? 

Inger 

Katarina 

Jag vill bara inte att vi väcker Francine. 

Vem vill det? 

Inger 

Katarina 

Jag vet inte vad som... Jag har en sådan otäck känsla inför i morgon. 

Säger du det? 

Skrattar. 

Mamma. 

Inger 

Katarina

-12- 

Inger 

Det är inte bara jag som säger lustigheter på morgonkvisten. Katarina... 

Jag har aldrig velat er illa. Tvärtom. Precis tvärtom. 

Vad härligt. 

Tycker du? 

Ja. 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Vad härligt. 

Vad skulle ni hit att göra? Plötsligt efter sex år ska ni fira jul hos mig. 

Vad säger er far om det här tilltaget? Han blir väl ledsen om ni inte är 

hos dem. Det måste kännas konstigt för honom att inte ha er där för evigt 

hos honom och henne hela tiden, är det inte så? Jag är ju redan ensam för 

jämnan, så jag är van, varför skulle ni hälsa på mig? Och så jul som ni aldrig 

velat fira, har ni blivit kristna eller vad är det som hänt? Stackars 

far. Ni kom väl ihåg att ge honom en ordentlig kram och majsig julklapp 

innan ni bestämde er för att fördärva er jul med mig? 

Sluta nu!! 

Katarina 

Inger 

Väck inte Francine, vad håller du på med? 

Jag är vaken. 

Titta nu vad du har gjort. 

Francine 

Inger

-13- 

Francine 

Det surrar så av alla humlorna. Och kallt på golvet. Var är min filt? 

Katarina 

Stoppar om Francine. 

Försök sova, Francine. Mamma ska vara tyst. 

Inger 

Ja... Förlåt mig... Jag... vet bara inte vad jag ska ta mig till... 

Det glider omkring hela tiden. 

Försök sova. 

Francine 

Katarina 

Inger 

Ja, ja, du som alltid bara lagt ditt stora huvud på kudden och domnat bort. 

Det är inte riktigt så enkelt för oss andra, jag är er mor och jag är oduglig 

och då är det inte så lätt att somna. Försök själv får du se! Jag trodde 

att det var slut på det nu, slut på all skit som jag fått utstå av er far som 

aldrig kunde säga vad han tyckte. Utom när han plötsligt en solig morgon 

skulle ha skilsmässa, då skulle det gå så fort så, och hans advokat stod och 

bankade på bankfacket och sade Nu-är-det-slut-ser-du-Nu-är-det-slut-serdu. 

Mamma, sluta vara hysterisk. 

Förlåt mig? 

Har du lust med det? 

Katarina 

Inger 

Katarina

-14- 

Inger 

Det heter förtvivlad. Inte hysterisk. Kanske emellanåt. Kanske Francine... 

Stackars, älskade... Det är mitt fel. Det är mitt fel. Jo, det är det, säg inte 

emot. 

Det var... jag vet inte, som om han behövde mig. Det var förvirrat alltihop, 

jag kände honom inte, men han tydde sig till mig och jag värmde 

honom... klappade honom. Han har ett så vackert leende. Så hälsosamt på 

något sätt. Han verkade så frisk, så välbyggd. Så jag menar att det är inte 

så konstigt, vad skulle jag tänka om en sådan som han kommer till mig 

och vill älska med mig, skulle jag bara säga 

Nej, du kanske är en galning 

vad skulle jag säga? 

Nej, du kanske har gjort något hemskt med dina vackra händer som smeker 

mig, sluta, sluta säger jag, försvinn, mina döttrar kommer snart, de 

som aldrig brukar komma, bort med dig och hit med dem, dem kommer 

att känna igen dig, de vet, ser du, för de är så intelligenta, precis som deras 

far och hans fru, så välvilligt beräknande att jag får skämmas varje 

gång vi ska gå över gatan 

Gå först du - Nej, gå först du - Nej, gå du - Nej, du går först, gå nu, gå 

över gatan - Men flickor, det gör väl detsamma vem som går över först? 

- Nej, mamma, det kan komma en bil. 

Så var det inte alls, ni har aldrig sagt något sådant till varandra, jag vet 

inte varför jag säger så. Jag är väl lite trött. Besviken. 

Vad har han gjort med henne? Vad har det svinet gjort med min dotter? 

Jag ska döda honom. Jag ska göra något rätt i mitt liv. Jag ska verkligen 

döda honom. 

Francine 

Han har inte gjort någonting, mamma. Han har inte ens... 

Avbryter. Ler stilla. 

Inger 

Till Francine, samtidigt med Katarina. 

Ska du inte försöka sova? 

Katarina 

Till Inger, samtidigt med Inger. 

Ska du inte försöka sova?

Ibland är det som vädret. 

Vilket då? 

-15- 

Francine 

Inger 

Francine 

Ibland haglar det. Klick-klick-klick... klick... klick... Och allting går ändå 

vidare och vi står där vid dagens slut och vrider och vänder på samma 

frågor Varför gjorde jag så? Varför sade jag så? Varför gjorde jag inte 

så? 

Inger 

Så tänker aldrig jag. Jag ber om ursäkt direkt. Det där är något ni fått 

från er far. 

Katarina 

Ja, vi har mycket att vara tacksamma för. 

Inger 

Liksom den där ironiska tonen som lägger sig som en sordin över allt du 

säger - 

Bara när jag pratar med dig. 

Katarina 

Inger 

- som förhindrar varje försök till ett meningsfullt... sam... konversa... 

tion jaså? När du pratar med mig? För jag trodde att det var något du fått 

från din far. Tänk att kunna ta så fel, även i det mest självklara. Det är 

duktigt av mig. 

Francine 

Det som är med ånger... att ångra sig, göra något fel mot någon och 

ångra sig... Hur ledsen man än är, hur mycket man än ångrar sig, så är 

själva grejen med ånger att det är försent.

-16- 

Inger 

Det är aldrig försent att ångra sig. Vad menar du? 

Jag är hungrig. 

Francine 

Inger 

Jag förstår inte, förlåt mig. Men det är väl aldrig försent att ångra sig? 

Vad är det du säger? Jag förstår inte, förlåt mig. 

Francine 

Men nu har jag bestämt mig för att hålla den här dieten, den här gången 

ska jag inte ge efter. Men ett päron kunde jag ta. 

Katarina 

Vad var det han inte gjorde med dig? 

Va? 

Vad är det för slags fråga? 

Francine 

Inger 

Katarina 

Du sade att han inte gjorde något med dig. 

Ja? 

Francine 

Katarina 

Jag skulle så gärna vilja veta vad det var. 

Jag minns inte. 

Francine

Vad är det du håller på med? 

Vad var det han inte gjorde? 

Ingenting. 

Så pass. 

Inte någonting. Alls. 

-17- 

Inger 

Katarina 

Francine 

Katarina 

Francine 

Inger 

Ska du inte låta henne sova? Vad är det här för förhör? Sluta nu och sov i 

stället. Som när ni alltid skulle räkna antalet mötande bilar. Ni fick alltid 

olika och sedan var det ett sådant tjafsande om vem som hade rätt... Jag 

förstår inte vad jag skulle med två till, alla sade det 

Klart du ska ha två - Ja, det är klart de ska ha ett syskon, någon att leka 

med... 

Ni tog ju nästan livet av varandra. 

Så var det inte. 

Katarina 

Inger 

Jaha, men då var det väl jag som höll på att stryka med. 

Kan inte jag få vara orolig och rädd och värdelös utan att du ska vara på 

mig och rätta mig och påminna mig om att jag varit en usel mor. För det 

har jag varit. Det är sanningen. 

Kort paus. 

Säg inte emot. 

Sanningen... 

Katarina

Ja? 

-18- 

Inger 

Katarina 

Jag vet inte vad jag tänkte säga... 

Säg vad du tänkte. 

Sanningen. 

Och? 

Att höra dig säga det. 

Förvånad? 

Chockad. 

Godnatt. 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Francine 

Har ställt upp Kinaschack. 

Är det ingen som vill spela? Ska jag spela själv? 

Det är inte det att jag... känner... 

Övergiven... Det är så fantastiskt vackert... 

Åh, kolla, nu kan jag hoppa så här... 

Eller att jag älskar eller att jag... För först när jag har älskat kan jag hata, 

kärleken kommer först, slingrar sig om mig och värmer mig och jag får 

gråta mina tårar och sedan, just när jag tror att det... äntligen... då, täcker

-19- 

hatet för våra munnar med sin svarta hand, det ser på mig med sorgsna 

ögon innan det... tränger ut kärlekens varma andedräkt i glömskan. Så jag 

förtränger och får glömmer... alla lyckliga stunder... glädjetårar förvandlade 

till saltvatten... Kom min kära och viska i mitt öra vad du vet om 

mig. Att jag älskar dig. Att jag älskar dig. 

Hämtar en present i julklappspapper. Ger den till Inger. 

Va? Vad är det? 

Ska du inte öppna den? 

Varför då? 

Öppna den. 

Varför då? 

God jul, mamma. 

Inger 

Francine 

Inger 

Francine 

Inger 

Francine 

Inger 

Varför då? Skulle jag öppna den? Jaså? Älska och hata, var det så? Och nu 

ska jag öppna den? Jaså? Varför då? 

Den är till dig. 

Francine 

Inger 

Jaha? Det här är en muta då för vad jag känner för dig, medan du går 

omkring och avskyr mig för att jag lämnade din far när det var han som 

övergav mig! Glöm inte det! Jag har lidit tillräckligt!! Tack så mycket!

-20- 

Katarina 

Det är bara en julklapp, mamma. 

Inger 

Ja, så brukar det heta. Vad som sedan händer är det ingen som vet, ingen 

vill ta ansvar för vad som händer sedan. 

Katarina 

Vad skulle det vara? Kasta ut granen? 

Inger 

Hon sade så. Det var hon som sade att den man älskar hatar man. Jag hatar 

inte er. Jag begriper inte hur någon kan tro något sådant. 

Katarina 

Det var nog inte riktigt så hon me... 

Inger 

Kan inte vi försöka vara lite seriösa? Älskade flickor... Förlåt mig. Förlåt 

mig. Det känns inte som jul bara. 

Ödmjukt. Uppriktigt. 

Kan vi vänta med den här lite? Det känns inte som rätt läge. Är det okej? 

Jag vill inte vara den som säger nej hela tiden, men någon måste vara det. 

Hur länge har vi varit här? 

Det är trettondagen. 

"Trettondagknut"... 

Katarina 

Francine 

Inger 

Har ni hållit räkning? Hur har ni kunnat det? Inget fönster. Ingen frukost. 

Ingen soluppgång. Ja, ja. Trettondagen. 

Gråter. 

Gott nytt år då. 

Det är inte lätt att vilja mycket.

Mamma... 

-21- 

Katarina 

Inger 

Förlåt. Det är bara det att förr eller senare måste var och en göra upp 

med mitt förflutna. Vi kommer inte undan det. Inte någon av er. 

Francine 

Kan du inte bara öppna den förbannade julklappen? 

Inger 

"Ska granen ut"... Och jag som trodde jag hade... Att han hade kommit 

till mig... för min skull. Äntligen någon som stannade för min skull och 

inte bara för att jag blev gravid. Nej, nej, nej, nu lät det så dumt, allt låter 

så dumt när det är jag som säger det. Som om jag inte ville vara gravid, 

det är klart att jag ville ha er. Jag ville inte bli gravid - Vem vill det? - 

men när jag väl var det... Ni är det underbaraste som har hänt mig... och 

att ni kom till mig nu i år, så lycklig jag blev, jag ser ut i snön och ser era 

spår och tänker två som går där "Titta, har du sett, två som går där!" Han 

hade inte tid, han ville inte titta... Jag tänkte aldrig på att han höll sig 

borta från fönstren. Jag tänkte överhuvudtaget inte. Vilka älskar? De som 

hatar? Är det så?... enkelt? 

Vilken idiotisk konversation. Sitter jag och pratar detta med mina döttrar 

medan han är därinne och vi är härinne och du som har... han som har... 

du som... 

Det var inget. Det sade jag ju. 

Ska jag öppna den här då? 

Någon annan gång. 

Mamma? 

Francine 

Inger 

Francine

Ja? 

Någon annan gång. 

-22- 

Inger 

Francine 

Inger 

Jag hörde dig första gången. Er far har jag lite svårt för. Och honom har 

jag älskat. Så där stämmer det någotsånär. Men det beror ju på yttre omständigheter. 

Hans fru. 

Vad billig du är, mamma. 

Jaså? Tycker du det? 

Varför måste du vara så billig? 

Jag är väl född sådan. 

Det är du inte alls. 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Eller uppfostrad sådan eller blivit sådan. Saksamma. Det är inte desto 

mindre uppmuntrande att behöva höra sådant från sitt eget barn. 

Uppmuntrande? 

Francine 

Inger 

Eller nedmuntrande. Eller vad det heter.

-23- 

Katarina 

Du har själv valt det. Du har själv valt att vara så där jävla nedvärderande 

mot dig själv och oss och pappa. Det är ditt liv, mamma. Du väljer det 

själv. 

Inger 

Lilla vän. Man väljer inte sina brister och fel själv. Brister är något man 

kommer underfund med. Det där är något du kommer att upptäcka när du 

själv får barn. Och då kommer vi att slippa sådana här samtal och kunna 

sova istället. Det är nog det enda jag vill just nu. 

Men sov då. 

Inte ens där väljer jag själv. 

Katarina 

Inger 

Francine 

Jag är så torr i munnen. När jag sväljer känns det som om ansiktet skulle 

följa med. En citron eller en alvedon, det är precis vad jag skulle behöva 

just nu... Det var något som rann över mig, jag kom att tänka på... Jag 

blev alldeles varm, inne i huvudet, vad var det jag tänkte? 

Katarina 

De saknar mig säkert på jobbet. Jag skulle vara tillbaks efter nyåret. Så de 

undrar nog var fan jag håller hus. 

Francine 

Var inte vi på semester i Vemdalsskalet? 

Katarina 

Men ingen visste att jag skulle hit. - 

Jag bröt en skida. 

Francine

- Så de vet inte var de ska leta. 

-24- 

Katarina 

Francine 

Pappa åkte inte skidor, han ville inte, han hade semester, sade han. 

Katarina 

Om det nu är någon som saknar mig. 

Francine 

Snön som yr. Mitt täcke som glider av mig hela tiden och ni som aldrig 

kan hålla tyst och så minnet av pappa som bara ligger på hotellrummet 

och sover. Och så kallt. Francine fryser. Mamma följer med till liften och 

hjälper oss med liftstolen och vinkar åt oss och där står jag sedan med 

min skidhalva och hon vet inte om det, pappa sover och Katarina åker i 

förväg och undrar vart fan jag har tagit vägen. Det är så tröttande att stå 

ensam på ett fjäll och se andra åka förbi och le mot solen med färgglada 

streck i ansiktet och jag travar med stavar och skidor och alla är arga på 

mig för att jag dröjer så, pappa missade middagen och mamma var 

tvungen att trösta mig... ingen fick semester. Jag gråter fortfarande när 

jag tänker på det, hela familjen på skidhotell och alla vill därifrån. Utom 

jag. Jag tror inte på sammanhållning. Sammanhållning är som en bilkrasch. 

Man tvingas ihop. Precis som stackars mamma och stackars pappa 

som får några stackars barn som inte vet vad de ska tycka om varandra. 

Människor ska inte hålla samman, de ska bara veta var de har varandra. 

Det var tur att de skiljde sig, de där två, annars hade väl sanningen krupit 

fram. Nu kan de i stället gå på varsitt håll och fabulera historier och händelser 

och vems fel det var och varför det gick som det gick och vem som 

älskar vem mest och varför de envisades med att hålla fast i ett familjeband 

så hårt att öronen började blöda, så hårt att ingen hörde när kvinnan 

skrek att hon ville hoppa av alltihop och hitta ett nytt liv utanför familjen, 

så hårt att när hennes ungar, som valde att bo kvar hos pappamonstret, 

kommer till jul, lagom för att klä granen, då står hon där och undrar vad 

hon gjort för fel... för mannen hon valt att älska och fördriva sin ensamhet 

med är en man som har dolda sidor, svarta sidor framlockade av döttrarnas 

minne och utseende, 

han ser döttrarna, han ser på dem och glömmer modern... Stackars moder.

-25- 

Katarina 

Gode gud. Vad gjorde han med dig? 

Francine 

Mitt huvud är fullt med blåmärken under håret, de syns inte men känns 

varje gång jag lägger mig ner för att sova. Då brister de och blodet rinner 

ut över golvet och vi kan halka i det tillsammans. Som en enda stor 

familj. God jul, mamma. 

Francine. Lyssna på mig. 

Ja. 

Vi är tre. - 

Ja. 

- Vi kan hålla ihop. Vi - 

Ja. 

Katarina 

Francine 

Katarina 

Francine 

Katarina 

Francine 

Katarina 

- är starkare än honom. Våra liv är mer - 

Ja. 

Francine 

Katarina 

- värda än hans, det borde stärka oss... när vi dödar honom.

Ser på Katarina. 

-26- 

Francine 

Katarina 

Men du måste stanna hos oss. Du får inte säga sådana där saker. Du får 

inte försvinna iväg någonstans där vi inte kan följa med. Lämna oss inte... 

med henne. 

Francine 

Snart öppnar han dörren. Han kommer att kalla på mig för att vi ska göra 

samma saker igen, sakerna som vi inte gjorde, och då ska jag förråda honom. 

Jag kan bara inte hata honom, det skulle vara så mycket lättare då, 

men jag som fryser är den enda som kan komma åt honom. Ni har era 

karriärer att tänka på. Jag ville få barn, jag ville så gärna få barn och en 

mening med tillvaron. Nu är jag hungrig. Hemska, kalla fingrar... ensamma 

händer som trevar över mig. Jag biter för jag vill ha mitt päron, 

ett knäckebröd, en riskaka och det enda jag får i mig är en bit av hans 

läpp... Han skrek. Det är logiskt, det gjorde ont och han är bara en människa... 

som jag önskar jag kunde hata. Men... Men jag kan inte älska honom. 

Jag har försökt, men jag kan inte förmå mig till att älska honom. Så 

hur ska jag kunna hata honom? Hur skulle jag kunna döda honom... då? 

Inger 

Jag har varit så självisk. Jag har bara tänkt på mig själv hela tiden, det har 

varit... Det är ju ändå jul. Men jag är sådan, tänk om ni kunde acceptera 

mig som jag är. Alla passar inte att bli morsor... Och här går jag omkring 

och undrar hur jag ska få ihop mitt liv, och jag tycker verkligen inte att 

det är så onaturligt att en människa känner sina egna känslor först, jag 

tycker inte det... Att se någon blöda eller något krig med krypskyttar eller 

vad de hittar på, då är det första jag tänker "Vilken tur att det inte är 

jag"... Och så måste det vara för varje normal människa, det är på ett sätt 

det som är medkänsla: Att förstå att det gör ont hos den där människan 

som jag ser på TV samtidigt som jag käkar ostbågar. Det är bara det att 

efter en stund glömmer jag bort att det fortfarande gör ont hos den där 

människan... och efter en stund fortfarande gör ont... och sedan slickar 

jag av fingrarna och ställer undan skålen och det gör fortfarande ont... 

och jag kan undra vad jag ska laga för gott till middag och inte komma på 

något och tycka att det är ett problem... och de har fortfarande ont... Och

-27- 

jag inser att alla människor har sin egen längtan... Alla innehåller en egen 

smärta, inte min, alla har de varsin, men jag kan bara känna min egen, det 

är den enda jag känner till. Ja? Och så är det för alla människor! Det är 

den enklaste sak i världen! I och med att jag bara kan uppleva mina egna 

känslor glömmer jag ibland att andra känner. De andra som jag ser stå 

där, som går där och håller på lite, är bara anonyma kroppar som studsar 

omkring. Det är inget särskilt elakt eller ondskefullt med det, det är lite 

glömskt av mig bara, jag är lite dum med sådant, jag får påminna mig 

ibland att varje kropp som jag ser lalla omkring, innehåller längtan... efter 

ett eget liv. Förlåt mig. Jag önskar ni kunde förlåta mig... 

Jag lyckas verkligen aldrig med någonting. 

Francine 

Det är inget du kan göra något åt. Vi är vackrare än vad du är. Vi är 

fastare. 

Inger 

Vill ni leka något? Vi skulle kunna... Någonting vi gjorde förut... Förr. 

Katarina 

Tyst, på gränsen till entonigt. 

Nu är det jul igen och nu är det jul igen och julen varar väl till påska... 

Nu är det jul igen och nu är det jul igen och julen varar väl till påska... 

Men det var inte sant... Men det var inte sant... för däremellan kommer 

fasta... 

Fortsätter sjunga. 

Inger 

Jag skulle kunna öppna julklapparna, höra era rim och tacka er och vi 

skulle kunna äta gröt och mandel och leka med leksakerna vi fått... Om 

verkligheten var en annan... kanske vi skulle kunna tro på det. Vi skulle 

kunna klä granen och plundra den och se den vissna... knuffa till den och 

höra barren rassla genom grenarna... Skulle ni ha lust med det? Som för 

länge sedan? 

Börjar sträcka ut armarna. 

En lysande stjärna och trampet av små pepparkaksfötter. Inte en ensam 

jul, undrande var alla håller hus och vad de gett till honom och hans fru 

utan som det var, med tomtebloss och... inte de där grälen, varför skulle

-28- 

vi alltid gräla på julafton? Så meningslöst. Vi kunde vara glada, vänliga, 

lyckliga över att få vara tillsammans. 

Francine 

Börjar långsamt dansa runt Inger. 

Inger 

Med armarna utsträckta som en gran. 

Jag älskar dig. - Och jag älskar dig. God jul. - Tack. Åh, tack så mycket. - 

Var det en sådan du önskade? - Ja, precis, tack så mycket. - Var det 

verkligen en sådan du ville ha? De hade så många olika modeller, jag tog 

den jag tyckte var snyggast. Passar den, tycker du? - Den passar perfekt, 

tack. - Var det verkligen en sådan? Jag kan byta den. - Nej, den är så bra. 

- Jag byter den hellre än att du går omkring i något som du inte vill ha, 

om det finns någon du hellre ville ha. Jag har kvar kvittot. Är det rätt 

färg? - Precis. - Vad bra. God jul, min älskling. - Tack. Det finns en röd 

också, med grå ränder... - Jag såg den. Den var väl inget snygg? Ville du 

hellre ha den? - Nej, den här blir toppen. - Kommer du att använda den 

då? Den var inte billig. - Den blir utmärkt. Jag kanske kan komplettera 

den bara med den där röda..? - Den var fel, alltså. Jag visste det... - Nej... 

- Jag visste det. - Nej... - Jag visste att jag skulle välja fel. - Nej. Den här 

blir så bra så. - Jag visste det. 

Slutar sakta sjunga. 

Katarina 

Inger 

Tar ner sina armar. 

Jag tänker inte bara sitta här längre. Jag tänker inte sitta och se på hur han 

förstör er. Jag tänker inte, det ska inte, jag tänker inte tillåta det längre. 

Du tänker ingenting, mamma. 

Katarina 

Inger 

Nej, jag säger ju det. Jag tänker inte det. Jag måste, finns det inga någonting 

här, eller en stekpanna eller...

Slutar dansa. 

Ska vi inte fira jul? 

-29- 

Francine 

Inger 

Det är en sådan förbannad röra... hittar inte i mitt eget hem... 

Katarina 

Vi har ju aldrig varit här. Vad hade du det här rummet till? 

Inger 

Ensam i en villa, det är inte så lätt att fylla ut alla rum med något vettigt, 

klaga inte. 

Katarina 

Jag klagar inte, det var en fråga, det kallas att fråga det jag just gjorde, 

fråga, jag frågade! 

Inger 

Det här rummet var ingenting just, vad gör man med ett rum utan fönster? 

Hobbyrum, ett förråd, samlingsrum... Finns det inte... något... måste 

ju finnas... något... 

Katarina 

Mamma, du stökar bara till det. 

Som en vit tornado. 

Det måste finnas något... - 

Som en osalig ande. 

Francine 

Inger 

Francine

-30- 

Inger 

- något vi kan använda som tillhygge, slå in skallen på honom, "stökar till 

det", idiot, ingen ska få göra så mot min dotter... 

Katarina 

Ingenting? Ska ingen få göra ingenting? 

Va? Va? Va? 

Inger 

Katarina 

Han har ju inte gjort något. Säger hon. 

Inger 

Viskar. 

Hon är ju tokig. Ser du inte det? Han har ju gjort henne galen. 

Ja, han kanske spädde på lite. 

Hon är fläng, hon är ju helt borta. 

Fläng? 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Vemdalsskalet? Hur kan någon komma att tänka på skidåkning nu, i ett 

sådant här läge? Hon är väck. 

Fläng? 

Katarina 

Inger 

Det måste finnas något... Något som... Något!..

Sluta mamma. Sätt dig ner. 

-31- 

Katarina 

Inger 

Det är två galningar jag sitter med, men du har ingen anledning, hon har 

åtminstone en ursäkt, du är galen av egen fri vilja du. Ser du inte vad som 

händer här? Tänker du bara sitta där och inte göra något, låta dagarna 

passera, låta honom ta din systers liv och hacka upp det i mikroskopiska 

våldtäkter, så små att hon inte ens märker att han dödar henne ett steg i 

taget - 

Nu räcker det, mamma... 

Katarina 

Inger 

- och du ser på mig med dina hundögon - Jag har aldrig tålt den där 

blicken, lägg av med den! - och säger gläfs, gläfs, låt honom göra som 

han vill, det är ju ändå inte JAG som råkar ut och så länge det inte är JAG 

som råkar ut så må det vara hänt, det som hon säger inte har hänt, då är 

det inget - "Ingenting!" - då kan vi sitta här, låta dagarna rinna undan och 

hoppas att någon idiot på jobbet ska sakna en och efterlysa och vad hjälper 

det! Ditt nöt! De kan efterlysa oss hur mycket de vill, vi kommer aldrig 

att komma härifrån! 

Sätt dig ner nu för helvete! 

Katarina 

Inger 

Du svär inte åt mig, din skit, är det sådant din far har lärt dig? Älska din 

låtsasmamma och svär åt den där som övergav dig, hata henne och glöm 

henne! Fantastiskt! Det här måste vi göra till en tradition, varje jul kan vi 

väl träffas och spendera trettondagen i morsans fallfärdiga kåk på vischan 

och hoppas-hoppas att någon på det lilla jobbet saknar den lilla Katarina 

så att den stora stygga galningen får en julgransfot i skrevet och vi kan 

trampa på hans huvud och krossa det och där fick han för att han inbillade 

mamma att han älskar henne och gjorde henne lycklig och fick henne att

-32- 

börja hoppas på ett nytt liv... en början på... något bra... och i stället så 

har han gjort... - 

Ser på Francine. 

- ... "ingenting". 

Snälla... sluta... 

Gör det ont, fortfarande? 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Det är inte så farligt. Jag tror inte det är något brutet. 

Får jag känna. 

Nej. 

Inger 

Katarina 

Inger 

Klämmer försiktigt på Katarinas revben. 

Kvider. 

Katarina 

Francine 

Sjunger. 

Toj hemtegubbar gla i slåsen och låt oss vastiga lura, Toj hemtegubbar gla 

i slåsen och låt oss vastiga lura, En liden tit, vi heva lär, med möcket 

myda och svär bestor. 

Har du fortfarande huvudvärk? 

Inger

Inte så farligt. 

Mm. 

Inte övertygad. Lämnar Katarina. 

Kort tystnad. 

-33- 

Katarina 

Inger 

Katarina och Francine 

Utan att se på varandra. Avslutar sången. 

Toj hemtegubbar gla i slåsen och låt oss vastiga lura. 

Paus. Inger reser en stol och sätter sig på den. Ser sig 

om och börjar plocka med sakerna som ligger på golvet. 

Försöker städa. 

Vad röksugen jag är. 

Du röker ju inte. 

Francine 

Katarina 

Francine 

Jag är nog lite galen ändå... precis som hon säger. 

Inger 

Tar stolen och kastar den mot dörren. 

Kort tystnad. 

Katarina 

Perfekt, mamma. Det där är verkligen listigt. Herregud, så fort du inte 

får vad du vill lägger du dig ner och skriker och dunkar huvudet i golvet 

och kastar stolen i väggen och bara ska ha din vilja i genom. Tvärs i genom. 

Locka inte hit honom, mamma... Inte förrän vi vet vad vi ska göra.

-34- 

Inger 

I två veckor har vi undrat vad vi ska ta oss till utan att komma fram till 

något. 

Katarina 

Vi kommer på något. Låt oss sätta oss ner, vi borde sova, komma på något, 

tänka efter och sedan slår vi ihjäl honom. 

Vi måste hålla ihop, mamma. 

Francine 

Katarina 

Bara du inte lockar hit honom eller gör honom förbannad, jag vill inte att 

han kommer in här igen. Inte förrän vi vet vad vi ska göra. 

Inger 

Tänk ut något då, fundera du, så sover Francine och jag och vilar oss så 

vi kan utföra vad det är du kommit fram till. 

Katarina 

Mamma, jag orkar inte, jag vill bara inte att vi gör något förhastat. 

Inger 

Det är bra, Katarina, det är finurligt, det har bara gått och blivit ett nytt 

år och vi har fortfarande inte fått minsta uppslag, det är klart att du 

kommer på något nu med en gång, så dum jag är, låt oss för guds skull 

inte göra något förhastat - 

Ja, ja... 

Katarina 

Inger 

- jag är så korkad så hälften kunde vara nog. 

Sluta nu! Sluta! 

Katarina

Mamma och Katarina... 

-35- 

Francine 

Katarina 

Han har tagit bort allt, vi såg honom göra det - 

Francine 

Vi måste hålla ihop. Det är det enda vi har kvar. 

Katarina 

- men det måste finnas något som ingen av oss har tänkt på, varken han 

eller vi, det måste finnas något som vi kan använda oss av... 

Det enda vi har. 

Francine 

Inger 

Jag ser hellre att han dödar mig än att jag går här och ser er förtvina... 

Ingen mat... Vi får aldrig någon mat... 

Vi klarar oss. 

Katarina 

Francine 

Det är ett oväder, men det går snart över. Det regnar aldrig så här års, 

tomten måste ju komma fram, vad ska annars barnen tänka? 

Katarina 

Vi klarar oss, jag har ju sparat lite av den där chokladkakan... 

Inger 

Vi bestämde att vi inte skulle prata om det, kan du inte hålla käft då? 

Det var ju du som... 

Katarina

-36- 

Inger 

Ja! Gör som din far! Skyll på mig! Jag är ett svin, eller hur? 

Det var ju du... 

Katarina 

Inger 

Och hur menar du att vi ska överleva? Det är inte det han vill. 

Jordgubbar. 

Francine 

Inger 

Han vill inte att vi ska leva, han vill att vi ska göra som han säger. 

Vi klarar oss. 

Vi har ju ingenting! 

Vi kan väl bara... försöka. 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Francine 

Och i sydligaste götaland svag till måttlig vind... 

Ingenting! 

Lägg av! 

Inger 

Katarina 

Francine 

Mot eftermiddagen uppklarnande...

-37- 

Inger 

Bara den här förbannade karaffen!! 

Kastar karaffen i mot dörren. 

Mamma! 

Katarina 

Francine 

Nej! 

Plockar upp skärvorna och försöker rädda vattnet. 

Katarina 

Mamma, för helvete, sätt dig ner! 

Inger 

Slå mig bara, gör det, visa vad du går för, du är din fars flicka, kom 

igen. Slå till den här kärringen som förstört era liv. 

Mamma... mamma... 

Katarina 

Francine 

Och krukan for i golvet och ingen av kungens män kunde sätta ihop den 

igen. 

Inger 

Se på er. Det är så patetiskt. Vad skulle ni hit att göra? 

Katarina 

Gråter. 

Ja... Kan du någonsin förlåta oss? 

Inger 

Hade ni inte kommit hade jag haft någon att älska. Jag hade inte längre 

drömt om er eller er far, jag hade äntligen haft något eget. Ett alldeles

-38- 

eget liv. Men nu kom ni, av ingen anledning alls, och nu har jag ingenting 

längre. 

Katarina 

Det var kanske inte så mycket att ha heller. 

Inger 

Men det var inte ensamheten! Det var något! Det var kärlek! Som jag 

kunde få tro på, hoppas på... 

Bli besviken på. 

Hur har du kunnat bli så elak? 

Det var svårt, men det gick. 

Är du likadan mot din far? 

Hur ska jag kunna veta det? 

Är han fortfarande gift? 

Med Amanda, menar du? 

Ja..? 

Nej. 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina

Nej? 

Ja. 

Igen? 

Vilket då? 

Har han gift om sig igen? 

Tydligen. 

-39- 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Hur många gånger tänker karlen gifta sig? 

Katarina 

Han är inte den som ligger på latsidan, mamma, det vet du. 

Jag har nog förträngt det. 

Inger 

Francine 

Vad händer med alla nät som fiskare förlorar i haven? De löser inte upp 

sig och förvandlas till luft, de försvinner väl inte bara, de måste finnas 

kvar i havet för alltid... Driver genom vattnet och stryper förvånade fiskar. 

Även ett förlorat nät utför det den är till för. Det lägger sig över 

bottnen, ett minfält för fiskar, som till slut får ge upp inför denna nya, 

oväntade fiende. De ligger insnärjda, med kippande gälar och avvaktar 

befrielsen: Att äntligen få förvandlas till de vita, uppblötta lik som dränker 

havet med sitt tysta lidande.

Sjunger lågmält. 

Jesus älskar alla barnen... 

Fortsätter sången. 

-40- 

Katarina 

Varför köpte du det här huset, mamma, om du inte gillar att bo här? 

Inger 

Vad skulle jag annars göra med alla pengarna? Din far var ju ingen fattiglapp 

precis... och där stod han sedan utan äktenskapsförord. Jag är så dum 

med pengar, det var inte alls det jag ville ha, men om han nu ville skiljas 

måste jag ju ha något för att sluta älska honom. Nu lyckades jag inte med 

det, men det är en helt annan historia. 

Låter som exakt samma. 

Katarina 

Inger 

Men jag vill att det ska vara en annan. Jag vill kunna tänka på honom när 

jag själv väljer det. Nu vill jag tänka på honom, nu vill jag inte tänka på 

honom. Knölen. 

Till Francine. 

Kan inte du sluta!? 

Vad är det med henne? 

Slutar sjunga. 

Francine 

Katarina 

Ja, man skulle kunna tro att det bara är hon som mår dåligt. 

Så menar jag inte. 

Vi måste hålla samman. 

Inger 

Francine

Vad menade du då? 

Hålla samman. 

-41- 

Katarina 

Francine 

Inger 

Jag vet inte vad jag menade, men så var det inte. 

Francine 

Håller upp sin hand som en handdocka. Med pipig röst. 

Först skulle jag vilja tacka er för att ha tagit er tiden att komma hit i 

kväll, jag vill också tacka våra sponsorer för att ha gjort denna sammankomst 

möjlig. Kvällens fråga är: Behöver vi verkligen varandra? Är våra 

liv lika värdefulla var för sig som de är tillsammans? Vi har som förste 

gästföreläsare doktor Heinz Kleinz, professor vid Lunds universitet. 

Godafton. Som jag ser det, så har kein ansträngning givit dem resultat, de 

slåss und vi sitter och ser på och förstår ingenting. Den frågan är då: Vad 

göra? Nämlich: Hålla zusammen. Låt oförsonligheten dala som dem näten 

zum havsbottnen... sprida ut sig...und fånga upp mig. 

Med sin normala röst, men fortfarande med handdockan. 

Mamma? Katarina? 

Sänker handen. Ler omedvetet. 

Kärlek. 

Va? 

Inger 

Katarina 

Francine 

Det är ingen som hör vad du säger. 

Inger 

Betyder inte det något för er? Att jag älskar er? Är det möjligtvis så att 

det inte betyder något längre? Förlåt att jag frågar men jag blev så förvånad 

av ditt "Va?". Jag säger ordet Kärlek och du säger Va?... Jag vet inte

-42- 

vad er far har lärt er, jag har inget med det att göra längre, vilket är lika 

bra, så menar jag inte, det är mycket bättre så här än att vi bara grälar 

hela tiden och jag har ändå inget att ge mina barn, en sådan idiot som jag 

är, vad skulle jag ha att säga om ett ord som Kärlek? Att jag älskar er. Ni 

kan inte tro som jag har längtat efter er... 

Så lång tid. Som om ni inte fanns. Inga brev, inget telefonsamtal... Jag 

väntade på er, ett livstecken... Att jag älskar er. Har det slutat betyda något 

för er? När jag ser er sitta här och önska att ni var någonannanstans 

känns det som om allt var mitt fel. Fast jag älskar er. Jag känner skuld för 

vad som drabbat er - och mig, i och för sig, jag är ju med på ett obehagligt 

hörn - som om jag bjudit hit er, lockat er med presenter och storslagna 

löften, som om jag hade något med er att göra... Varför känner jag 

så här? Skuld, det är ju... så stort, en... jag vet inte vad jag ska säga... 

Ni får sluta att vara här!! Lägg av nu! Stick! Ska ni ställa er in eller vad 

är det frågan om här, va? Ska ni komma här och ställa er in, få en massa 

pengar eller en massa arv eller en massa annat, jag skiter i er! Jag vill inte 

ha er här, jag önskar att ni aldrig hade kommit överhuvudtaget, aldrig 

kommit hit och aldrig kommit ut, jag skulle knipit igen, pluggat igen hålet 

"Försök nu, kom ut om ni kan, nej, små systrar, den vägen går inte, ni får 

hitta på något annat", hade jag vetat hur det skulle bli hade jag inte varit 

den lyckligaste människan, jag hade inte lett mot er, hållit upp er mot 

ljuset och skrattat "Titta... Titta... Jag har fått en dotter... min lilla 

flicka..."... Två bölder. Tack så mycket. Det slutgiltiga beviset på vilken 

sopa jag är. Två fantastiska flickor... Ert enda misstag var att få mig som 

mamma... Jag är ett skämt. Kan ni någonsin förlåta mig? Mina underbara 

tjejer, jag älskar er... ni vet inte hur jag har längtat efter er, ni tror att jag 

gått och varit lycklig och haft massor med karlar och levt livet och loppan 

och haft fest varje dag, det har ni trott men - kanske en liten överraskning 

för er - det har inte varit någon fest. Jag har haft... jag vill inte säga 

svårt, men ett helvete har det varit. Och när ni kom, när jag såg er genom 

fönstret, den glädje jag upplevde, den värme som strömmade genom mitt 

huvud, som om jag födde er på nytt... Jag sade till honom 

- Titta vilka som kommer, har du sett? 

och han ville inte se, han drog sig undan... 

- Kör bort dem. - Det är mina flickor, har du sett? - Kör i väg dem, sade 

jag, jag vill inte träffa någon. - Men snälla du, det är ju mina döttrar, jag 

har inte sett dem på... Är det så länge sedan? 

Var det verkligen så länge sedan? Det känns så overkligt långt borta, som 

om det inte hänt... aldrig någonsin inträffat, som om ni varit hos mig hela

-43- 

tiden. Så kände åtminstone jag det. Och därför frågar jag: Kärlek? Är det 

ett så främmande ord? Något jag inte lyckats förmedla till er. Jag har inte 

lyckats... särskilt väl... med er. 

Kan ni någonsin förlåta mig? 

Förlåt. 

Är det så mycket begärt? 

Mamma? 

Mm? 

Håll käften. 

Jag vill inget hellre. 

Håll käften. 

Det vet du att jag vill. 

Håll käften, mamma. 

Förlåt mig. 

Fy fan, mamma. 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina

-44- 

Inger 

Svär inte åt mig. Du får svära åt mig hos din far, men inte hos mig, inte i 

mitt hus, då svär du inte åt mig. Ta hand om din syster i stället. Ser du 

inte att hon behöver dig? Du har alltid bara tänkt på dig själv. Jag då? Hur 

tror du jag känner det? "Fy fan"... Jaså? "Fy fan"! Är det någon som 

borde säga det så är det jag. Leva ensam i fjorton år. Det blir ärr av sådant. 

Och om ni inte vill förlåta mig får jag väl sluta be om det då. Jag 

skulle bara vilja vara någon som ni kunde lita på. Som ni kunde komma 

till med era problem, killar, om ni har killproblem. Jag är ju tjej, jag 

känner till sådant, glöm inte det. Ni kan komma till mig. Skulle ni ha lust 

med det? Vara kompisar. Va? Skulle inte det vara något? 

Francine 

Det är som att han tar tag i min arm och vrider den bakåt i ett polisgrepp 

tills det krasar i armbågen och axeln hoppar ur led. Det låter riktigt obehagligt. 

Jag tror inte världen är mogen för så mycket våld. I en amerikansk 

undersökning fann de att medelungdomen i medelstaden i medelstaten 

med medeltittande på TV sett över tiotusen mord innan puberteten. 

Det är alldeles för mycket chokladsås på den här blusen, jag trodde jag 

bad om en blodig biff och i stället sitter jag här med er och vet inte åt 

vilket håll jag ska tugga. Som att hälla bensin över en katt och tända på 

och se den springa fram och tillbaka över gräsmattan. Gärna en ljum augustikväll 

så att skenet från katten lyser upp himlen, med dess skrik och 

besatthet, höra den jämra sig och tystna, ligga alldeles stilla och brinna 

färdigt, så jag får ett ögonblick på mig att fundera över vad i helvete jag 

håller på med innan jag letar upp en ny katt. Vi måste hålla ihop, mamma 

och Katarina, det är det enda som betyder något just nu. Att ha varandra. 

Ni har något annat, ni har irritationen, sarkasmen, grälet... Jag har bara 

varandra. Och allt jag gör gör jag för oss, så vi ska kunna överleva tillsammans. 

Jag har inte ens försökt att smaka på hundchokladen, den får du 

behålla. Mata inte djuren, så är du snäll, Skansen har stängt för säsongen, 

men klockan har ändå klämtat in det nya året för oss. Och allt som finns 

oroar mig, som att mitt reslustkort har gått ut nu, hur ska jag nu komma 

hem? Det är sådant jag måste sluta tänka på. Det och döden. Jag blir så 

törstig bara jag tänker på det. Bruna bönor och fläsk. 

Suger i sig vatten från den våta mattan. 

Det ska ni veta, att överallt i himlen finns det bara en man som kan rädda 

världen: Woody Allen. Underbara, våta matta. Så törstig, det är så svalt

-45- 

så det sticker i munnen. Mina fingrar letar men de ser bara glassplittret 

som modern ordnade så fint åt sina döttrar och sedan levde de lyckliga i 

alla sina dagar. 

Sätter sig på mattan. 

"Ska du komma nu? Vem av er ska jag ta? Jag tror jag tar dig, du verkar 

vara något för mig, du verkar vara så yngst... Titta inte på mig så där, det 

var ni som kände igen mig... Du har en så smal arm, får jag känna? Jag 

vill bara känna lite på din arm. Den är så vit. Som gräddmjölk, späd och 

oplockad, en liten ofödd kalv på grönbete, kom nu, streta inte emot, jag 

säger ju att du är så vacker, då ska du väl inte slå mig? Vill du inte älska 

mig? Det skulle göra mycket mindre ont om du älskade i stället för att 

skrika. Ingen kan höra dig. Du är alldeles ensam. Alldeles ensam." 

Blod har börjat sippra ut ur munnen. 

En klippa, ett lodrätt stup som kastas ut från trettionde våningen landar 

mjukt i duntäcket om hon älskar det, och inte känner sig övergiven av sin 

ankfamilj, Pomperipossa som doppar sin näsa i vattnet för att kyla av den 

när den växer, vad ska du med en familj till? Nu har du ju mig. Din 

familj kommer inte att sakna dig. De undrar nog var du är vid det här 

laget, skulle inte du komma hem nu? Vet du hur mycket klockan är? Vem 

har du varit ute med? Du är inte min mamma! Vi ska hälsa på henne, vi 

har skaffat julklappar åt henne, hon öppnar dem inte, hon tror att vi har 

glömt bort henne när det är precis tvärtom. Precis tvärtom. För jag kan 

aldrig komma ihåg om abborre stavas med två b:n eller två r. Nu ringer 

det in, sista ringningen innan andra akten, dags att gå in. Och han tränger 

in, slår undan mina ben och sprutar in sig i mig... Kväver min ande, så 

barnet undrar vad den ska göra. Mamma, vad ska jag göra? Jag har inget 

att göra? Mamma! Tyst unge, gå och lek med en plastpåse eller hitta någon 

jordnöt eller något, vi är vuxna nu. Vi kan spela alfapet och älska och 

gifta om oss. Det är vår vilja. Att hålla samman. Det är det enda vi har 

kvar. Sammanhållningen. Jag älskar er. Han kommer nu. Han vill ta mig 

härifrån, men jag ska svika honom. Jag ska ringa polisen. Som ur en bok 

av Enid Blyton, hunden Riff på nya äventyr. Jag kan höra hans steg. Hans 

hand på dörrhandtaget. Nu är det min tur att inte vara rädd. Jag var rädd 

förut, men inte nu längre. 

Dörren öppnas. Ljus strömmar in. Ingen syns i dörr 

öppningen.

-46- 

Francine 

För nu vet jag vad jag måste göra. Jag bär min hemlighet själv och ni får 

dela den med mig. Glöm mig inte, Katarina. Bär mig härifrån när allt är 

över. Mamma. Tack så mycket, snälla mamma. God jul. Och gott nytt år. 

Francine går långsamt ut. Dörren stängs.

-47- 

Akt 2 

Inger sitter på golvet med Francine. De är insvepta i 

en filt. Inger håller hårt om Francine, tätt intill sig, 

som för att aldrig släppa taget. 

Inger 

Gungar sakta med Francine i sina armar. Sjunger på en vaggvisa. 

Katarina 

Snälla... snälla, snälla, snälla, snälla... 

Gömmer ansiktet i sina händer. Tystnar. 

Sjunger stilla. 

Inger 

Katarina 

Sprucket, förtvivlat. 

Herregud, mamma... Vad ska vi ta oss till? 

Mamma? Kan du inte..? Mamma! Sluta, för helvete! Hör du inte vad jag 

säger? Vad fan ska vi ta oss till?! 

Inger 

Vi ska inte tänka på oss själva nu. Nu ska vi bara tänka på Francine. Vi 

ska ta hand om henne. 

Slår sig själv i tinningarna. 

Nej... 

Katarina 

Inger 

Hon har kommit hem nu, till mig, och jag tänker aldrig mer släppa er.

Sluta nu, säger jag... 

-48- 

Katarina 

Inger 

Ni är mina barn och jag älskar er... älskade Francine. 

Sluta! Sluta nu, säger jag! 

Slår Inger. 

Katarina 

Inger 

Tar tag i Katarinas hand och håller den fast. 

Hon behöver oss. Nu har hon gjort sitt, hör du mig? Det är vår tur nu. 

Släpper Katarina. Håller om Francine. 

Kom inte till mig om du vill gråta. Det är för sent för det nu. 

Katarina 

Tror du hon lyckades? Tror du inte det? Hon försökte, hon sade hon 

skulle försöka och det är... säkert, hon lyckades säkert. Tror du inte? 

Inger 

Det enda jag vet är att jag äntligen kan hata någon tillräckligt för att döda 

honom. 

Hon lyckades, kanske... - 

Katarina 

Inger 

För jag har verkligen älskat honom. 

Katarina 

- ... de kanske kommer nu, tror du inte? Jag vill inte att han ska ta på 

mig, mamma, jag vill inte det... Jag skulle aldrig klara det... jag orkar 

inte längre... snälla... mamma... gör något... 

Gråter.

-49- 

Inger 

Vad vill du jag ska göra? Lilla flicka... Jag försöker ju så gott jag kan. 

Det är bara det att jag inte kan. Jag duger inte till. Jag har aldrig gjort 

något bra eller rätt eller riktigt eller halvbra eller dugligt, en totalt bortkastad 

mamma, så bra, ljuvligt för er att få en riktig morsa som Amanda 

som visste hur man gör för att göra rätt, ta män ifrån andra kvinnor och 

uppfostra deras barn och inte låta deras riktiga mor lära känna dem, inte 

ha en aning om vilka de är, vilka gener de förvaltat och vad de fått från 

mig, vilken miss jag är... Jag är inget annat än en stor bom. 

Katarina 

Gud, vad jag hatar dig, mamma... fast jag inte gör det. 

Jag vet. Jag tänker likadant. 

Kort paus. 

Vilken värdelös jul. 

Paus. 

Inger 

Katarina 

Inger 

Ni hade så mycket framför er, som låg där och skimrade... precis som jag 

en gång haft. Mitt liv tog slut när jag skiljde mig, det blev slutet för 

mig... fast jag har inte riktigt insett det än. På något sätt vill jag fortfarande 

gärna tro att han inte betyder något för mig, att jag kan hitta en ny 

man och leva ett liv och få barn och älska och laga mat och kåldolmar och 

vad var det hon sade förut? Bruna bönor och fläsk. Sirap och ättika. Jag 

vill ännu så gärna tro att vi alla tre har ett liv var kvar att leva... men vi 

måste kanske dö först. Hur har det kunnat bli så här? Ni är så unga, du 

med ditt jobb och Francine med sina skulpturer. 

Katarina 

Hela den här tiden har jag tänkt och undrat... precis som du har gjort... 

och bruna bönor, jag förstår inte det...

Är hon duktig? 

Jo, hon är duktig. 

Tycker du Francine är duktig? 

Hon är duktig. 

Hade hon kunnat bli något? 

-50- 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Hon hade en utställning förra månaden. Hon sålde allt. Varenda grej. Han 

som hade galleriet sade att han aldrig varit med om något liknande. Det är 

ingen som köper konst längre om det inte är för en investering, sade han. 

Men hennes prylar köpte de. 

Inger 

Jag visste det. Älskade, älskade, jag visste det... Teckningarna som satt på 

kylskåpet när jag flyttade, som jag glömde ta med... Alla gånger jag tänkt 

på dem, flodhästen och flaggstången och den där med kanariefåglarna! 

Det var det där röda klotet i bakgrunden... 

- Är det en ballong, Francine? Har de små fåglarna en ballong? - Det är 

solen, mamma. - Åh, en solnedgång, så vackert! Så vacker den är! - Nej, 

mamma. Det är soluppgången. Ser du inte det? - Jo... nu ser... jag... ser 

det nu... 

Älskade flicka... 

Jag gjorde aldrig annat - 

Katarina 

Mamma... Släpp henne. Hon vill ligga på golvet. Låt henne vara.

-51- 

Inger 

- Det var inte så. Jag glömde dig aldrig, inte en dag på alla dessa år, jag 

diskade, handlade, lagade mat... alltid med dig som ett evigt surr i mina 

tankar... varma, underbara, kalla dotter... Lade bönor i blöt, fruktsallad, 

allt vad jag kunde komma ihåg. Och aldrig något nytt, bara sådant jag 

visste du gillade, aldrig något annat. Inte för din skull, inte alls så, du 

visste inte ens om det, det var inte för dig, eller mig, det bara blev så, 

automatiskt, av sig självt... Stå i frysdisken och välja något till i kväll, det 

råkade bli kåldolmar, att du älskar det, åtminstone som liten, var inget jag 

tänkte på. Det bara råkade bli så. Vad tycker du om nu? Är det fortfarande 

husmanskost som gäller eller har du förändrats, pannbiff eller 

Wallenbergare, jag vet ju inte, jag har ingen aning om vad du gillar eller 

var du står eller vilka du umgås med, vilka du tar intryck av... Vem du 

har blivit. Vem är du? Varför kunde jag inte ha fått lära känna dig, i stället 

för att enbart älska dig. Vi kunde varit vänner i stället för... släkt. 

Katarina 

Vad har du haft det här rummet till? Det måste finnas något, kan du inte 

försöka tänka efter? Låt bli henne hela tiden nu, tänk efter. 

Vänligt. 

Vad jobbar du med? 

Vad då? 

Inger 

Katarina 

Inger 

Vad är det för ett arbete? Du pratar om ditt jobb, men du säger aldrig 

vad det går ut på. 

Vad jag sysslar med? 

Vad går det ut på? 

Katarina 

Inger

Vill du veta det? 

-52- 

Katarina 

Inger 

Besvara inte en fråga med en fråga, det vet du väl. 

Varför vill du veta det? 

Katarina 

Inger 

Vad är det nu? Jag försöker bara prata med dig, konversera lite, jag försöker 

vara lite intresserad. Kan du inte säga vad du jobbar med? 

Jag gillar inte bruna bönor. 

Katarina 

Inger 

Nähä? Gör du det på heltid eller vikarierar du för någon? 

Katarina 

Jag försöker allt vad jag orkar men jag är bara jag, mamma. 

Jaha? 

Jag är ingen konstnär. 

Vad menar du? 

Inget. 

Vad menar du? 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger

Inget, det var dumt. 

-53- 

Katarina 

Inger 

Skulle jag inte bry mig om dig bara för att du inte gjuter byster? 

Förlåt, jag vet inte... 

Vad tror du om mig? 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Jag jobbar på Hennes och Mauritz. 

Vad tror du om mig? 

Inger 

Katarina 

Jag hittar nya kläder och smycken... 

Svara! 

Inger 

Katarina 

Far runt och spanar efter nyheter och kollar om det... - 

Va? 

Inger 

Katarina 

- ... kan vara något som vi kan göra något av... 

Tystnar. Vill inte gråta.

-54- 

Inger 

Väntar på svar. Får inget. 

Fattar du inte att jag älskar dig? Kan du inte försöka fatta det någon gång? 

Nu svarar du mig och kom inte med dina undanflykter, det är slutundanflyktat 

nu! 

Katarina 

Det är klart att jag förstår att du älskar mig... 

Inger 

Vad skulle du annars hit att göra? Du måste ju ha känt något för mig, 

fattat att jag längtade efter er, vad skulle ni annars hit att göra, dumma 

unge! Hur kan någon göra mig så rosenrasande som den jag älskar mest 

av allt? Varför gör du så här mot mig? 

Vad är det jag gör? 

Varför gör du så här? 

Vad är det jag gör!!? 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Du ser på mig! Du kommer hit! Du finns! Lägg av med det!! 

Det är ditt fel... 

Katarina 

Inger 

Ja, ja, kom igen, lägg allt på morsan bara, det har du gjort i så många år 

nu utan att jag fått vara med, passa på nu och gör det rätt i ansiktet på 

mig, jag gjorde fel i att föda dig, hoppsan, förlåt, det ska aldrig hända 

igen, är det bra så?

Du kan aldrig gottgöra, aldrig! 

-55- 

Katarina 

Inger 

Det var inte ens jag som övergav, han svek, han lurade oss allesammans 

och jag var tvungen... 

Katarina 

Jag vet ingen som kan bli så kränkt som du, till och med när det är ditt 

eget fel! 

Inger 

Vad skulle jag göra då? Jag var en hemmafru, inget jobb, ingen utbildning... 

Katarina 

Bara precis så det räckte till en villa med jacuzzi och polpottkök... 

Inger 

Han hade allt! Och han fick allt, för han hade pengar att ge er utbildning 

för och mat och ni fick bo kvar hemma där ni trivdes i ert hem och ni 

fick vara i fred, det var jag som tog på mig skulden så ni skulle få ett 

drägligt liv, med mig hade det bara blivit en dans på knivar, "hur ska vi 

klara maten den här månaden, hur ska vi klara hyran den här månaden", 

det var jag som offrade mig så kom inte här fjorton år efteråt och påstå 

att det var jag som levde high life medan ni hade varandra, och er farsjävel 

som alla tyckte så synd om, inte ens när han gifte om sig med den 

där slampan var det någon som hörde av sig och berättade att nu händer 

det och det och nu får vi en ny mamma, hej då mamma, mamma är död, 

länge leve mamma, det var jag som gick ensam, det var jag som längtade, 

det var jag som gav upp allt för er skull. Du ska inte tro allt du hör. 

Nej, då gör jag väl inte det då. 

Katarina

-56- 

Inger 

För sanningen är att det var inte jag som hittade en annan karl, som ni 

trodde, som ni har sagt att ni trott. Sanningen är att det var han som fixade 

några skjut vid sidan om, som han sedan gifte sig med. Hon trängde ut 

mig, tog min plats och mina barn och jag gav efter. Det kan du anklaga 

mig för, är det något jag gjort fel, så är det att jag varit för omtänksam 

mot er ungar. Där var det! Nu har du hört sanningen. Är det bra så? 

Det visste vi redan. 

Katarina 

Inger 

Kort paus. Försöker att inte låta förvånad. 

Jaså? 

Katarina 

Det förstod vi när de skiljde sig. Det var då vi flyttade hemifrån. 

Inger 

Men... Men varför hörde ni inte av er då? 

Det gjorde vi. 

Jag hörde aldrig något. 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Jaså, till dig? Nej, vi hade arbete att sköta och knådade lera, vi hade inte 

tid. 

Inte tid? 

Jag menar ingen ork. 

Inger 

Katarina

Du menar ingen lust. 

Om du säger det så. 

-57- 

Inger 

Katarina 

Inger 

Du behöver inte förakta mig, Katarina. Det gör jag så bra själv. Tack i 

alla fall. 

Katarina 

Kan du inte släppa ner henne nu? Jag mår illa, mamma. Snälla. 

Inger lyfter ner Francine och lägger henne på golvet. 

Det heter Poggenpol-kök. 

Inger 

Katarina 

Tror du hon lyckades, mamma? För jag vill inte... att han ska komma... 

Tror du det, visst klarade hon det, mamma, tror du inte? Francine genomför 

alltid det hon... ger sig den på... Kan du inte säga att du tror det? 

Eller kommer vi att bli kvar här för alltid? Tror du det? Jag har aldrig 

varit så arg, en ny dag, en ny morgon som kommer och jag har förlorat 

mitt förstånd, runnit ut på mattan med det där vattnet och mina ögon gör 

så ont, jag tror febern blivit värre, att ögonen ska ramla ur skallen och 

ligga och skramla på golvet. Och där ligger de och stirrar och även om 

jag blundar så gör jag inte det, allt går rätt in i de här förbannade ögonen 

och skär sönder hjärnan i småstrimlor. Så varm, mamma... mitt blod kokar, 

jag är så arg så det sticker i hjärtat. Inte sedan den där natten du och 

pappa bestämde er för att skiljas har jag känt det så här, en vilja att döda 

någon, trampa på de där värdelösa ögonen som gör mig så illa, uppleva 

smärtan igen, du vet inte det, mamma, smärtan Francine och jag kände... 

att vi inte var värda något för dig längre, du sade det, jag kommer ihåg 

att du sade att du älskade oss och att det var bara pappa du inte kom överens 

med längre, men vi hörde bara ditt farväl och att du gick, att du inte 

stod ut längre med oss, vi som älskade dig eller åtminstone... eller åtmins-

-58- 

tone dyrkade dig. Du var som en ouppnålig stjärna på himlen, lockande 

och klok och stark... Och pappa som grät. Vi fick inte veta att det var du 

som var sårad, att det var han som träffat någon annan, vi visste bara att 

det var du som flydde. Då var jag arg, mamma. Så besviken så du anar 

inte. Och parfymen som jag hittade i badrumsskåpet, den var ju din, jag 

hade gett den till dig bara dagarna innan, köpt den för pengar jag tjänat 

ihop som barnvakt. Du glömde den. 

Vilken..? 

Inger 

Katarina 

Det kommer du inte ihåg, du kommer inte ihåg det, Francine ritade ju sådana 

underbara teckningar. Men det gör inget, det gjorde inget, jag hade 

inte tid att tänka på det. Jag försökte trösta pappa, hon kommer nog tillbaka, 

sade jag, tillbaka och sedan blir allt bra igen, hon har bara gått ut 

lite, vart skulle hon gå, pappa? Jag kan springa efter henne, och jag kan 

prata med henne... Gråt inte mer nu, snälla pappa, inte för henne... inte 

för den kärringen som svek oss, aldrig mer tänka på henne eller sakna 

henne, hon stack den gången och hon kom aldrig tillbaka, hon hatade oss 

och vi hatar henne, varför stack hon den gången, pappa? Hur kunde hon 

bara överge oss, vad var det för man hon träffade som var mer värd för 

henne än vad vi var. Nej, vi pratar inte mer om henne, nu har du gift om 

dig, nu är Amanda vår mamma, hej mamma, hur är det? Du behöver inte 

föda barn för att vara en mamma. Och du blir inte automatiskt mamma 

bara för att du föder ett barn. Så det blev Amanda som läste sagor och 

hemläxor och inte du. Vi saknade dig aldrig. Du hade övergivit oss och vi 

förträngde dig. Aldrig. Amanda var snäll. När hon och pappa skiljde sig 

berättade hon att det var inte du, det var han som hade träffat någon, han 

hade träffat henne, det var han som tvingat fram er skilsmässa och det var 

för hennes skull. Henne som vi hade litat på och älskat som om hon var 

vår mamma... som han var vår pappa. Och då blev jag så där arg igen, 

exakt samma ilska kom över mig, jag kände mig, jag var så sviken igen 

och jag vet inte om jag älskade honom eller om han var en skit, men efter 

det kunde jag aldrig säga att jag älskade honom även om jag gör det, för 

jag vet inte längre, jag vill inte bli sviken en gång till, mamma, inte en 

gång till! Nu har vi kommit ut hit, vi är här och du ger fan i att ge oss 

skuldkänslor för att vi ville göra ett försök, för att vi saknade dig -

Inte ett ord på alla år... 

- du måste sluta... 

Inte en rad... 

Inte från dig heller! 

Jag var rädd! 

Du var vår mamma! 

Är! Jag är!... 

Jävlar... Du ljög - 

... er... mamma... 

- Amanda ljög, pappa ljög... 

-59- 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Det är ingen som har ljugit för dig. 

Katarina 

Han skulle sagt något, vad som helst, sagt som det var. Jag slog honom, 

jag orkade inte se honom sitta i sin fåtölj med fötterna på palljäveln och

-60- 

slå ut med sina armjävlar och säga "Men gumman?" Varför berättade han 

inte som det var? Han sade att vi var ju ändå så gott som vuxna, vi borde 

vetat eller sett eller anat eller vad det var han tyckte vi borde ha gjort, jag 

tyckte bara att han borde sagt sanningen. Sanningen. Och jag trodde allt 

skulle bli så bra bara vi fick träffas igen. Jag hade glömt bort hur du var. 

Hur det var varje jul, varje påsk, varje dag, året runt. Jag hade glömt hur 

vi hade det och varför det var troligare att det var du som övergav oss än 

att det var pappa som svikit dig. Nu har jag haft hela julen och det nya 

året på mig att ångra att vi kom hit och återupplevde gamla minnen. På 

ett sätt är det som att tiden stått alldeles stilla, vi tog bara vid där vi slutat 

sist. Det är bara det... att jag pratar så fruktansvärt mycket när jag bara 

vill bli av med den här ilskan och försvinna upp i ett träd eller ner i en 

soffa eller vad som helst... bara glömma att det här verkligen hänt. Det 

här har inte hänt. Jag älskar inte dig, mamma. Jag är så ledsen för det, jag 

är så oerhört ledsen... Jag trodde det när vi kom, jag tycker fortfarande 

om henne, jag tycker fortfarande om henne, jag har saknat henne... till 

precis samma sekund du öppnade din mun... och jag öppnade min... och 

jag kände bara... Herregud! Samma förebråelser, samma självömkan... 

samma... idiotiska... längtan efter... en vettig konversation... och inte 

bara... detta eviga... försvar. Att nå dig, att känna dig bakom din mur av 

halvsanningar och ditt sätt att få oss att tycka synd om dig... Vi tycker inte 

synd om dig. Vi tycker du har dig själv att skylla. Precis som vi, så lever 

du ditt eget liv, mamma. Ditt liv är upp till dig. Och jag är fortfarande så 

jävla arg!! 

Slår sönder en stol mot golvet. 

Efter en liten paus. 

Perfekt. 

Tar sig åt revbenet. 

Gör det ont? 

Sjunker ihop och skrattar. 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina

-61- 

Inger 

Sluta. Sluta, jag ber dig snälla... kan du inte... 

Gråter. 

Katarina 

Plötsligt inser jag att vi står utan föräldrar. Varken en pappa eller en 

mamma. En plastmamma. Två plastmammor. Amanda brukar fortfarande 

ringa. Vi träffas då och då på fik utan att pappa vet om det. 

Varför skiljde de sig? 

Inger 

Katarina 

Det förstår du väl. Han träffade Erika. 

Erika? Är det den nya? Erika? 

Inger 

Katarina 

Han säger att han kastade ut henne, men det var hon som gick. 

Erika? 

Amanda. 

Hon gjorde som jag... 

Precis som du. 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Lämnade över er till en ny kvinna. Som två stafettpinnar.

-62- 

Katarina 

Utan att vi hade något att säga till om. 

Inger 

Ingen av oss har valt själva. Ingen av oss har gjort det den innerst inne 

själv önskade. Det är bara en. 

Det är bara en som gjort det. 

Katarina 

Inger 

En enda, av oss alla som alltid gjort precis vad den känt för... som gått 

helskinnad ur varje strid och som ingen anklagat för någonting. Som mått 

bra. Med ständigt samma stafettpinne. Med ständigt nya kvinnor. 

Han är en skit, mamma. 

Så ska du inte säga. Han är ett as. 

Katarina 

Inger 

Katarina och Inger skrattar. 

Katarina 

Sjunger på melodin till Sven Grens extra ben. 

Han är en skit, dideli, dideli 

En riktig skit, dideli, dideli 

Vartän han går så snoppen står 

Vartän han... 

Kommer inte på mer. 

Vartän han ser vill han ha mer... 

Han är... 

Inger 

Inger och Katarina

ett as... 

dideli, dideli 

Tar sig ett glas... 

dideli, dideli... 

Slår allt i kras, dideli... 

Dideli. 

-63- 

Inger 

Inger och Katarina 

Katarina 


Inger 


Inger 

Och tänk så lycklig jag var med det aset. Det kanske är som Francine säger. 

Först kärlek, sedan hat... sedan förlåtelse. Vad ska vi göra med den 

därute? 

Katarina 

Jag vågar inte ens tänka längre. Han kommer att döda mig med, först gör 

han ingenting med mig, sedan dödar han mig... sedan gifter ni er. Grattis. 

Så jävla grattis. 

Ser du..? 

Nej, men jag förstår. 

Det är som en list. 

Inger 

Katarina 

Inger

En krigslist? 

-64- 

Katarina 

Inger 

Ovanför dörren, den är så bred, ser du? 

Ser, förstår långsamt. 

Nästan - 

Ser du inte? 

- nästan som en hylla... 

Vi skulle... 

Skulle kunna... 

Vi skulle kunna... 

Kort tystnad. 

Jag kan knappt andas. 

Kort paus. 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Kom, upp med dig, kom, vi måste ha något som, något kraftigt som kan, 

upp med dig, leta, hjälp mig lite, ska du bara sitta där, det finns säkert 

något som... De här!

-65- 

Inger och Katarina plockar fram böcker och lägger på 

listen ovanför dörren. Det är svårt; böckerna ramlar 

ned. 

Nej... Skit! Skit! Nej... 

Inger 

Katarina 

Det kanske finns något annat... något vasst eller något annat... 

Vi kan kanske bygga ett torn... 

Ett torn? 

Något högt som... 

Om vi hade en... 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger 

Försöker ställa böcker på varandra på listen. 

Letar efter något. 

Katarina 

Inger 

Så här något... Men titta på det... några böcker... Ska han dö av läslusta? 

Här! 

Katarina 

Katarina har hittat en schackbräde som hon håller mot

-66- 

listen, men det är för stort. Hon kastar ilsket undan 

brädet och ser sig om. Inger förstår inte. Katarina river 

ett spelbräde och får en kraftig pappskiva. Hon r i - 

ver ned böckerna och håller pappskivan som en hylla 

på listen. Inger förstår och ger Katarina böcker. 

Tunga böcker närmast väggen håller skivan på plats så 

det blir möjligt att lägga fler saker på pappskivan. Ett 

snöre apteras från pappskivan till dörrhandtaget. Det 

ser till slut ut som en kraftig och även farlig fälla för 

den som öppnar dörren. De ser på sitt verk. 

Det skulle vara något mer... 

Något framför dörren... 

Katarina 

Inger 

Kort paus. Plötsligt får de varsin idé, samtidigt. 

Arbetar energiskt. 

Inger 

Plockar fram Kinaschacket. Strör ut kulorna framför dörren. 

Katarina 

Plockar fram blyertspennor och kör ned dem i suddgummin och hålslagen 

på skrivblock och placerar dem på golvet framför dörren med spetsarna 

uppåt. 

Inger och Katarina sätter sig ihopkurade. 

Förväntansfulla. 

Katarina 

Börjar sakta sjunga. Lycklig. 

Tänk om jag hade en liten liten apa... umpa, umpa, faderaderej... tänk... 

vad folket... skulle stå och gapa... umpa, umpa... faderaderej...

-67- 

Katarina och Inger 

Inte på mig... men på min lilla apa, umpa, umpa, faderaderej... Inte på 

mig... men på min lilla apa, umpa, umpa, faderaderej! 

Sjunger kraftigare, som för att locka till sig mannen utanför. 

Tänk om jag hade en liten liten apa, umpa, umpa, faderaderej! Tänk! - 

vad fol! - ket skulle stå och gapa! Um! - pa! Um! - pa! Faderaderej! Inte 

på mig! men på min lilla apa! - 

Kom då! Kom igen! 

Faderaderej! 

Inger 

Katarina 

Inger 

Ditt arsel! Kom då, vi väntar på dig, kom så ska du få! 

Särar sina ben mot dörren. 

Titta, vilka godsaker som väntar på dig, din skithög! 

Skrattar, sjunger. 

Inte på mig! - 

Katarina 

Inger 

Det är julgodis, ska du inte smaka!? 

- men på min lilla apa..! 

Inte på mig! - 

Katarina 

Inger 

Katarina och Inger 

- men på min lilla apa! Umpa, umpa, faderaderej!

-68- 

Inger 

Hörrö! Hör du oss! Här är vi! Vi lever! 

Inte på mig... - 

Vi lever! 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Försöker sjunga, men skrattar så det bara blir ett väsande. 

- men på... på min lilla - 

Det hörs ett svagt knak från dörren. 

- a... pa?... 

Gråter. 

Katarina 

Kort paus. Bokhögen rasar från dörrlisten. Tystnad. 

Katarina 

Inger 

Vi har ju inte gjort något. Det är inte vårt fel. - 

Gör något! 

Katarina 

Inger 

- Vi har inte med det här att skaffa - 

Slår Inger. 

Gör något! Jävla hagga! 

Katarina

-69- 

Inger 

Låter Katarina slå. 

- Varför ska det vara så här, varför sitter vi här när vi inte har gjort något... 

- 

Katarina 

Sitt inte bara där, du måste säga till honom - 

- vi är ju oskyldiga - 

- säg att vi ber om ursäkt - 

- vad har vi gjort? - 

Inger 

Katarina 

Inger 

Katarina 

- säg att du älskar honom, säg vad som helst! 

Inger 

- Det enda jag gjorde var att skilja mig, men jag glömde aldrig bort er - 

Satan! 

- er glömde jag aldrig... 

Satan! 

Jag älskade er 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Inger

-70- 

Katarina 

Gör något, säger jag, gör något! 

Inger 

Jag har ju inte gjort något. Jag har inte gjort något. Jag har inte gjort något. 

Katarina 

Mamma... mamma... 

Slutar slå och börjar utmattad kräla runt på golvet. 

Snälla... Jag vill inte att han, jag vill inte att han, jag vill inte känna hans 

händer och honom och hans lukt och hans andetag och hans händer, 

mamma... ta bort hans händer och låt mig vara... låt mig gå härifrån, jag 

lovar att aldrig störa dig mer, vi ska aldrig mer se varandra... Vad kallt 

det är, ska det vara så här kallt? Bor du i ett sådant här kallt hus, mamma, 

fick du inget bättre för pengarna, det ska jag berätta för pappa, att 

mamma slog runt med pengarna och köpte en dragig gammal kåk på landet 

som ingen vet var den ligger för ingen hittar dit, taxichauffören visste 

inte vad vi pratade om, han fick slå upp det i katalogen. I katalogen. 

Matt, oengagerat. 

Jag hörde dig första gången... 

Inger 

Katarina 

Taxin åker och vi ringer på och alla är så glada... Han tog oss åt sidan och 

sade Känner ni igen mig, sade ni? Vet ni vem jag är? Sådan små luder, 

tittar ni på Efterlyst eller hur kan ni veta vem jag är? Ni kanske tar fel? 

Ett misstag? Jag tror att ni har begått ett misstag. Ett stort riktigt jävla 

misstag. Ni skulle aldrig känt igen mig. Ni skulle inte sagt något. Ett stort 

misstag. Vem är yngst? Vilken är yngst, du med tuttarna, kom hit, kom 

får jag känna, vilken våt liten hora, kom till mig så ska jag visa dig vad 

jag är efterlyst för, ni andra kanske kan vara bussiga och lämna oss ifred, 

kanske låsa in er i förrådet, lås in er så länge så kommer hon strax, där 

här ska inte ta så lång stund, vänta bara, du med, du ska få se vilken kille 

jag är, du ska också få smaka på en karl, precis som din lillasyster, du ser 

inte ut att ha haft en riktig kuk på länge, det ska vi ändra på... fråga din 

syrra bara, hon vet hur skönt det var, en riktig karl... som aldrig tvättar

-71- 

sig, som flagar och luktar urin och sliter ner dig på soffan och trycker 

ner dig bland de mjuka kuddarna och visar dig vad som skiljer män från 

pojkar... Kom och älska mig. Din syster gillade det, din morsa gillade 

det... men morsan lever fortfarande, du kan ju fråga henne då, fråga 

morsan hur det var, när himlen öppnade sig för henne och hon älskade 

mig och glömde er och sedan kom ni och visste vem jag var och det var 

så jävla synd, så förbannat korkat! Varför sade ni något, hur kan man 

vara så otroligt godtrogen att man talar om för en galning att det är vad 

han är. Det är ju det absolut värsta, det mest genom-ogenomtänkta i 

världshistorien, så fruktansvärt dumt, så hemskt... hemskt dumt... och 

Francine... Francine... du sade aldrig vad han gjorde, du sade att det inte 

var något, att det var ingenting... och nu kan du inget säga längre, nu kan 

jag inte fråga dig... någonting längre... Nu kan jag bara vänta... sitta och 

vänta på stegen som ska öppna dörren och säga Det är din tur, kom nu. 

Nu är det din tur. Kom till mig... Mamma? Mamma?... snälla... säg till 

honom att jag inte vill. Att jag inte vill, jag vill inte, mamma... Jag vill 

inte... 

Inger 

Det har varit ett sådant bortkastat liv. Att ha en familj, med döttrar och 

man... och veta att jag har det... men aldrig få säga godmorgon eller godnatt 

eller hålla om eller sjunga Ja Må Hon Leva... Ingenting. Ett sådant 

slöseri. Så ensam som jag har varit så du kan inte fatta det. Ibland ser jag 

brevbäraren när han kommer med reklam. Och räkningar. Elräkningen 

då, teleräkningen blir ju inte så... blodig. Det är en sak som är bra med 

att inte ha någon att ringa, det nästan bara abonnemangsavgiften.... Och 

jag har gått här och längtat och tänkt att De har det nog bra, de är hemma 

nu, hos någon som tar hand om dem, som ger dem en låtsasmamma och 

riktiga pengar och utbildning och ordnar med lägenheter och kysser dem 

godnatt... från mig... Inte från mig men istället för mig. Så mycket som 

jag tänkt på er... och teckningarna och undrat vad som hänt med er, hur 

ni blev till slut, om ni hittade något i livet som... var värt... slitet att 

förbli vid liv... att söka efter något, vad som helst, som var härligt, som 

var underbart, livet är så kul, det är så fantastiskt att få barn, mina älskade 

barn, när jag höll dig först gången och jag tänkte en gång till! Igen! 

Direkt!... Jag kunde aldrig få nog av er... Förstår du inte vilken uppoffring? 

Du tror jag svek er och rymde från alltsammans, när jag egentligen 

offrade mig... för er. Det var fel gjort av mig. Jag inser det nu, nu äntli-

-72- 

gen, att det jag trodde var för ert bästa, i förlängningen innebar att vi 

skulle hamna här, i det här rummet... och inte ha något att säga varandra... 

Jag vill inte... Snälla mamma... 

Kryper upp i Ingers famn. 

Mamma... Hjälp mig... 

Katarina 

Inger 

Håller om Katarina. 

Varandra. Det var det hon sade, det sista hon sade innan hon lämnade 

oss... "Vi har bara varandra"... 

Katarina 

Tror du hon lyckades? Fick hon tag på polisen, tror du? Hon sade hon 

skulle försöka... Han håller henne, hon går ifrån en stund, ringer polisen, 

förklarar var vi är och vad som hänt, han väntar på henne i sovrummet, 

hon hinner nog, hon hann säkert ringa, tror du inte? Visst? Varför skulle 

han annars blivit så arg så han vred nacken på henne? Tror du inte det, 

mamma? För jag vill inte, jag klarar det inte, han tar på mig, hans händer 

som gräver i mig och sliter inuti mig, och jag blöder mamma... jag blöder 

och allt rinner ut över honom och han slickar i sig det och äter upp 

mig... ingen mat, inget vatten kvar... Ingenting... 

Inger 

Det var så dumt, jag är ledsen för det, jag vet inte vad som hände med 

mig där... 

Katarina 

Skriker mot dörren utan att släppa Inger. 

Vi kan väl åtminstone få lite vatten! Ditt jävla svin!! 

Inger 

Jag gjorde fel, jag skulle inte ha gjort så... Det är så mycket jag inte skulle 

ha gjort...

-73- 

Katarina 

Din jävla galna jävla... galning... Francine? Vad ska vi ta oss till? Du visste 

alltid, du hade alltid något att säga... Vad ska jag ta mig till? Han 

kommer att döda mig. Först leka med mig, sedan tröttna på mig och sedan 

döda mig... 

Börjar krama hårdare. 

Akta mamma, mitt revben... 

Inger 

Katarina 

Inger 

Släpper taget. Lyfter sina händer från Katarina. Vet inte var hon ska ha 

händerna. 

Katarina 

Det gör så ont... Han var så stark... 

Inger 

Vart ska vi ta vägen? Vad ska vi ta oss till? 

Katarina 

Här är den här. Ska du inte öppna den? 

Inger öppnar försiktigt julklappen från Francine. Den 

innehåller en trasig byst. 

Katarina 

Den måste gått sönder när han... slet... slet tag... 

Inger 

Håller upp delarna mot sitt ansikte och gråter. 

Katarina 

Sänker skulpturdelarna mot golvet och förmår Inger att släppa dem.

Strör ut delarna över golvet. 

-74- 

Inger 

Katarina 

Tar tag i Ingers händer och håller dem om sig. 

Inger 

Jag har gjort så många misstag i mitt liv... - 

Jag älskar dig, mamma... 

Katarina 

Inger 

- Och jag har aldrig lyckats med något, förutom dig... och Francine... ni 

är min mening med livet. 

Hjälp mig... 

Jag älskar er. 

Katarina 

Inger 

Katarina 

Jag orkar inte längre... Hör du? Nu kommer han. 

Det är ingen som kommer. 

Inger 

Katarina 

Nu öppnar han snart dörren och ser på mig... "Nu är det din tur. Kom. 

Kom." 

Ingen ska få skada dig, Katarina. 

Inger

Mamma? 

-75- 

Katarina 

Inger 

Åtminstone en sak i livet ska jag lyckas med. 

Mamma? 

Katarina 

Inger 

Åtminstone en sak ska jag göra rätt. 

Mamma, vad gö... r du..? 

Katarina 

Inger 

Jag älskar er, mina älskade flickor, älskade tjejer... som jag har saknat 

er... Nu ska jag göra rätt, ingen ska få göra er illa... inte så länge jag lever. 

Ma..? 

Katarina 

Inger 

Jag är så misslyckad. Men inte den här gången. Den här gången vet jag 

vad jag gör. 

Stryper Katarina. 

Ligger livlös i Ingers famn. 

Inger 

Katarina 

Inger 

Gungar Katarina och sjunger en vaggvisa. Tystnar, som om hon hörde 

något avlägset. Stelnar.

-76- 

Tystnad. 

Så hörs polissirener, först svagt sedan allt starkare. 

Helt stilla. Stirrar rätt ut i luften. 

Inger 

Plötslig tystnad. Ett ögonblicks mörker. 

En strålkastare riktas mot Inger, som en förhörslampa. 

Inger 

Och sedan hade jag en plan, jag hade tänkt ut att han inte skulle få henne 

och sedan... För jag hade tänkt ut att han skulle inte kunna... Och sedan då 

så skulle jag... Det var min plan som jag hade tänkt ut, jag skulle... För då 

fanns det inget kvar för mig, då hade ju allt tagit slut. Allt har ju tagit 

slut. - Nej, jag visste inte vem han var, det var Francine och Katarina som 

kände igen honom... De skulle hit och jag vet inte vad de skulle här att 

göra, varför de kom hit, jag vet inte... - Jag ville bara skydda dem. Jag är 

ju deras mor. Förstår ni inte det? Är det ingen som vill förstå det? - 

Förlåt? - Ja, efterlyst, ja, det var det de sade, de visste det men jag visste 

inte om det, jag kände inte till det, jag kände bara honom som han var och 

inte som han... verkligen visade sig... - Ursäkta? - Nej. Nej, jag vill inte 

ha någon belöning.

Frihetsgudinnor - Patrik Bergner

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?