VIStidningen 2/2009

12
Dömd till dövhet
Handikapp väcker intresse och
nyfikenhet. Allt avvikande
pockar ju på en förklaring.
I dag vet vi också mer vilka orsaker
man kan tänka sig. Det kan handla
om olycksfall i trafiken eller i arbetet,
om sjukdomar, någon gång också om
medicinska biverkningar. Vi vet också
att genetiken kan medverka i form av
ärftliga anlag, till exempel för dövhet.
Förr, när kunskaperna var mer begränsade,
fick man ofta söka förklaringar
på annat håll, i myter och legender.
Det fanns också mer ”vetenskapliga”
teorier om att det fanns en hörsel även
hos de döva - men att den sov, och den
som sover brukar ju kunna väckas. Archigenes,
en grekisk-syrisk läkare som
levde i Rom under det första århundradet
efter Kristus, prövade teorin genom
att blåsa med trumpet rakt in i
de dövas öron. Det blev deras hörsel
knappast bättre av, möjligen fick de
tinnitus på köpet. Idén har prövats
på nytt av andra läkare långt in i vår
egen tid.
Avsiktligt vållade
Kroppsliga ofullkomligheter kan ha
många orsaker. De kan vara avsiktligt
vållade och har haft sin plats i lagstiftning
och rättskipning på många håll
i världen som lagfästa påföljder för
brott av skilda slag.
Det kallas ibland för talionsprincipen.
Många känner igen den från en formulering
i Andra Mosebok i Gamla
testamentet: ”Öga för öga, tand för
– om handikapp som straff
tand, hand för hand och fot för fot.”
Man skulle kunna tillägga ”öra för
öra” för så har det ibland också varit.
Talionsprincipen är äldre än Bibeln.
Som man kan förvänta sig har den
också kunnat tillämpas i den mer privata
vedergällningens historia.
Tvetydig lagregel
Det är en lagregel, som kan läsas på
lite olika sätt. Många har läst den som
ett blodtörstigt rop på vedergällning.
Andra har snarare sett den som en maning
till besinning och återhållsamhet.
Man skulle inte gå till överdrift i
sin hämndlystnad. Straffet skulle förvisso
motsvara brottet - men inte mer.
En sådan maning kunde nog ibland
vara befogad. Litterära exempel på
en vrede som går för långt kan man
hitta redan i den västerländska litteraturens
äldsta bevarade storverk Odysséen,
Homeros’ långa versberättelse
om trojanska kriget. När Odysseus efter
många års kringirrande på havet
återkommer till sin hemö Ithaka och
finner att hans borg våldgästats och
hans hustru påstridigt uppvaktats av
den svekfulle Melantheus, då känner
Odysseus’ och hans vänners förbittring
inga gränser: ”Där skar de av honom
både näsa och öron med kniven,
/ ryckte lemmen ur kroppen och gav
den till hundar att äta, / samt högg av
honom armar och ben i sin måttlösa
vrede.”
För grekerna var annars behärskning,
sans och måtta, ett medborgerligt ideal
som även Homeros bekänner sig
till genom att beskriva deras hämndlystnad
som överdriven och måttlös.
I långa tider har man också tänkt sig
ett slags symboliskt förhållande mellan
brott och straff: straffet skulle inte
bara motsvara utan också spegla brottet.
Det är en gammal tanke, som på olika
sätt återkommit och levt kvar långt in
i vår egen tid – inte minst som ett tacksamt
och spektakulärt motiv i skönlitteratur
och dramatik. I Jules Vernes
klassiska äventyrsroman Tsarens kurir,
publicerad 1876, har kuriren fallit i
tatarernas händer och ska få sitt straff
som spion: ”Du har kommit för att se
vad som händer vid ett tatarläger... Du
har sett för sista gången.” Och bödeln
stiger fram och för den vitglödgade
sabelklingan till spionens ögon.
Symboliska straff
I vissa fall kan det kanske vara så att
en spion snarare hört än sett för mycket
och att han därför – enligt principen
om straffet som en spegling av brottet
– borde straffas med hörselns förlust i
stället för med synens.
Det är också vad som händer i Joseph
Conrads Med andra ögon – en roman,
publicerad 1911, som på ett helt annat
sätt än Jules Vernes står mycket nära
vår egen tid.
Också här handlar det om en spion,
Razumov, som ska få sitt symboliska
straff. Tre terrorister har tryckt upp
hans huvud mot en vägg och en av
dem, den mest brutale av de tre, höjer
handen. Razumov, som väntat sig
VIS 2/2009