VIStidningen 2/2009

More documents

Recommendations

Info

12 Dömd till dövhet Handikapp väcker intresse och nyfikenhet. Allt avvikande pockar ju på en förklaring. I dag vet vi också mer vilka orsaker man kan tänka sig. Det kan handla om olycksfall i trafiken eller i arbetet, om sjukdomar, någon gång också om medicinska biverkningar. Vi vet också att genetiken kan medverka i form av ärftliga anlag, till exempel för dövhet. Förr, när kunskaperna var mer begränsade, fick man ofta söka förklaringar på annat håll, i myter och legender. Det fanns också mer ”vetenskapliga” teorier om att det fanns en hörsel även hos de döva - men att den sov, och den som sover brukar ju kunna väckas. Archigenes, en grekisk-syrisk läkare som levde i Rom under det första århundradet efter Kristus, prövade teorin genom att blåsa med trumpet rakt in i de dövas öron. Det blev deras hörsel knappast bättre av, möjligen fick de tinnitus på köpet. Idén har prövats på nytt av andra läkare långt in i vår egen tid. Avsiktligt vållade Kroppsliga ofullkomligheter kan ha många orsaker. De kan vara avsiktligt vållade och har haft sin plats i lagstiftning och rättskipning på många håll i världen som lagfästa påföljder för brott av skilda slag. Det kallas ibland för talionsprincipen. Många känner igen den från en formulering i Andra Mosebok i Gamla testamentet: ”Öga för öga, tand för – om handikapp som straff tand, hand för hand och fot för fot.” Man skulle kunna tillägga ”öra för öra” för så har det ibland också varit. Talionsprincipen är äldre än Bibeln. Som man kan förvänta sig har den också kunnat tillämpas i den mer privata vedergällningens historia. Tvetydig lagregel Det är en lagregel, som kan läsas på lite olika sätt. Många har läst den som ett blodtörstigt rop på vedergällning. Andra har snarare sett den som en maning till besinning och återhållsamhet. Man skulle inte gå till överdrift i sin hämndlystnad. Straffet skulle förvisso motsvara brottet - men inte mer. En sådan maning kunde nog ibland vara befogad. Litterära exempel på en vrede som går för långt kan man hitta redan i den västerländska litteraturens äldsta bevarade storverk Odysséen, Homeros’ långa versberättelse om trojanska kriget. När Odysseus efter många års kringirrande på havet återkommer till sin hemö Ithaka och finner att hans borg våldgästats och hans hustru påstridigt uppvaktats av den svekfulle Melantheus, då känner Odysseus’ och hans vänners förbittring inga gränser: ”Där skar de av honom både näsa och öron med kniven, / ryckte lemmen ur kroppen och gav den till hundar att äta, / samt högg av honom armar och ben i sin måttlösa vrede.” För grekerna var annars behärskning, sans och måtta, ett medborgerligt ideal som även Homeros bekänner sig till genom att beskriva deras hämndlystnad som överdriven och måttlös. I långa tider har man också tänkt sig ett slags symboliskt förhållande mellan brott och straff: straffet skulle inte bara motsvara utan också spegla brottet. Det är en gammal tanke, som på olika sätt återkommit och levt kvar långt in i vår egen tid – inte minst som ett tacksamt och spektakulärt motiv i skönlitteratur och dramatik. I Jules Vernes klassiska äventyrsroman Tsarens kurir, publicerad 1876, har kuriren fallit i tatarernas händer och ska få sitt straff som spion: ”Du har kommit för att se vad som händer vid ett tatarläger... Du har sett för sista gången.” Och bödeln stiger fram och för den vitglödgade sabelklingan till spionens ögon. Symboliska straff I vissa fall kan det kanske vara så att en spion snarare hört än sett för mycket och att han därför – enligt principen om straffet som en spegling av brottet – borde straffas med hörselns förlust i stället för med synens. Det är också vad som händer i Joseph Conrads Med andra ögon – en roman, publicerad 1911, som på ett helt annat sätt än Jules Vernes står mycket nära vår egen tid. Också här handlar det om en spion, Razumov, som ska få sitt symboliska straff. Tre terrorister har tryckt upp hans huvud mot en vägg och en av dem, den mest brutale av de tre, höjer handen. Razumov, som väntat sig VIS 2/<strong>2009</strong>
ett knivhugg, känner i stället ett våldsamt slag mot örat. De vänder honom och ett lika våldsamt slag träffar hans andra öra. ”Det kändes som om huvudet gick i två bitar, och samtidigt blev männen som höll honom alldeles tysta – ljudlösa som skuggor.” Det är han, som inte hör dem längre. Han har hört för sista gången. De öppnar dörren och kastar ut honom på gatan. Litteratur är dikt och ska så vara – men verkligheten är kanske inte alltid så avlägsen som man gärna vill tro eller hoppas. Det som händer i de nyss nämnda och citerade berättelserna har haft sina motsvarigheter även i svensk officiell lagstiftning och rättskipning. I Marstrand på den svenska västkusten dömdes år 1706 en man att mista livet. Han hette Johan Henrik Schönheit och var landsfiskal och boktryckare. Han var frispråkig och hade aldrig gjort någon hemlighet av vad han tyckte om landets regering och rättsväsende. För sin frispråkighet dömdes han inte bara till att få se sina böcker brännas av bödeln utan också till att få sin högra hand, skrivhanden, avhuggen och tungan utdragen med en krok så att den kunde skäras av. Först därefter, sedan han fått sitt symboliska straff, blev han halshuggen och bränd på bål. Handen avhuggen Ett liknande öde drabbade Jacob Johan Anckarström, som 1792 fick sitt straff för mordet på kungen, Gustav III. Även han blev halshuggen men innan han miste livet på det sättet hade också han fått högerhanden, den hand som hållit i vapnet, avhuggen och uppspikad på en påle. Symboliken var i båda fallen tydlig för var och en som ville se. Behandlingen av Razumov går ett stycke längre än vad som varit vanligt i öronstympningarnas historia. Medan avsikten med vad som kallas ”bländning” helt otvetydigt varit att för all framtid beröva en människa synen har bruket att skära öronen av människor haft ett delvis annat syfte. Stympningen skulle tjäna som skamstraff och igenkänningstecken. Själva hörselsinnet, hörselförmågan, kunde i allt väsentligt lämnas intakt. Öronlös och föraktad – det är så bödeln möter oss i Vilhelm Mobergs roman Rid i natt! För att undgå straff för egna brott har Hans i Lenhovda gått med på att överta ”mästermans” avskydda syssla. Och det är för att han i framtiden inte ska kunna undgå upp- Öra för öra Genom historien har man haft uppfattningen om ett slags symboliskt förhållande mellan brott och straff: straffet skulle inte bara motsvara utan också spegla brottet. I Odyssén står att läsa ”Där skar de av honom både näsa och öron med kniven... i sin måttlösa vrede.” täckt och igenkänning som jesuitpatern Hieronymus får ett öra avhugget i Zacharias Topelius’ en gång så populära romancykel Fältskärns berättelser. Man kan ibland förvånas över dessa traditioners livskraft – barbariska sedvänjor, ofta sanktionerade av gällande lagstiftning, som tycks sakna såväl början som slut. Öronstympningarnas kända historia sträcker sig över många tusen år. Motsvarigheter i Sverige I Hammurabis redan nämnda lagsamling från Babylon, tusen år äldre än berättelsen hos Homeros, finns två paragrafer som har med öronstympningar att göra. De säger att om en slav ger en friboren man en örfil eller är uppkäftig mot sin herre, då ska han straffas genom att få ett öra avhugget. Motsvarigheter finns i vår egen svenska medeltidslagstiftning. I Magnus Erikssons stadslag från 1350 stad- Skulptur: Sven Lindholm Foto: Lisa Wadin gas att för stölden av en halv mark ”skall en tjuv bliva slagen vid kåken (skampålen) och mista båda öronen, för tre örar mista huden och ett öra” (örar=mynt red. anm.). En likartad paragraf fanns då i Södermannalagens ”tjuvabalk” från 1327: ”Stjäl någon mer än en halv mark… har målsäganden rätt att skära öronen av honom eller taga tre mark i böter.” Ingen bör i sin förfäran över gångna tiders brutalitet förledas till tron att vår egen tid alltid är så mycket bättre. Stympningstraditionen har inte upphört. Den, som under de senaste årtiondena följt mediernas utlandsbevakning, vet att sådant fortfarande förekommer. Den av Sydafrika stödda gerillan i Moçambique var på 1980-talet ingalunda främmande för att skära öronen, ibland också näsan, av sina fiender. Att läsa historia är förvisso nyttigt men inte alltid något nöje. Text: Bo Andersson VIS 2/<strong>2009</strong> 13
Page 1 and 2: VIStidningen Utgiven av Vuxendöva
Page 3 and 4: LEDarEN: VIS, CI och framtiden De s
Page 5 and 6: VIS gÄVLEbOrg bland ormar, hembakt
Page 7 and 8: VIS NOrrbOTTEN Öppet hus med infor
Page 9 and 10: SammaNDrag: VIS rIKSFÖrbuNDS Plats
Page 11: Min CI-operation (Cochlea Implantat
Page 15 and 16: IKSÅrSmÖTET offentliggöras undre
Page 17 and 18: Nya FÖrbuNDSSTyrELSEN 2009 1 namn
Page 19 and 20: agabergs folkhögskola Olika erfare
Page 21 and 22: INSÄNDarE Varför flytta kansliet?
Page 23 and 24: HELA DENNA SIDA ÄR EN ANNONS MKT20
Page 25 and 26: ESCENSION Lång dags färd mot natt
Page 27 and 28: KrÖNIKa: NEar DEaF ExpErIENCE Inge

VIStidningen 2/2009

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?