o o ty så roar mig att måla om nagra västerbottniska bildberättare

o 

ti 

o 

•g 

o 

CO 

> 

En ny dag har börjat. Klockan är 4 på morgonen 

Tranorna väckte folket tidigare än vanligt med 

sina hesa rop. 

Myggen har varit särskilt besvärlig den här natten. 

En av mannarna har redan gått ut på myren 

för att i forhässjan lägga ner ett stort fång foder, 

övernattningsstället har placerats vid slåtter- 

myrens största gran där de bjuds litet vindskydd. 

Och en fin backe där det växer mossa, litet grönt 

och renlav samt några låga enbuskar. Samt nära 

till en kallkälla där man både kan förvara matvaror 

och mjölk kallt och färskt. Och även dricksvatten 

till kaffe och grötkokning 

ty så roar mig att måla 

om nagra 

västerbottniska 

bildberättare 

3-73

omslagets bilder« 

# SLÅTTERMYREN på omslagets framsida är målad av Britt Bäckström-Johansson. 

Hon har också skrivit den tillhörande text som följer här i oavkortat skick. 

En ny dag har börjat. Klockan är 4 på morgonen. 

Tranorna väckte folket tidigare än 

vanligt med sina hesa rop. 

Myggen har varit särskilt besvärlig 

den här natten. En av mannarna har redan 

gått ut på myren för att i forhässjan lägga 

ner ett stort fång foder. 

Övernattnings stället har placerats vid 

slåttermyrens största gran där de bjuds litet 

vindskydd. Och en fin backe där det växer 

mossa, litet grönt och renlav samt några 

låga enbuskar. Samt nära till en kallkälla 

där man både kan förvara matvaror och 

mjölk kallt och färskt. Och även dricksvatten 

till kaffe och grötkokning. 

Slåttergänget gjorde i går kväll i ordning 

en bädd bestående av några huggna stockar 

granris och torrt foder ovanpå. En syskonbädd 

där alla legat den här natten. Sömnen 

har inte varit den bästa. Nu har myggen 

försvunnit ett tag, så nu kan dom sova en 

timme till. De som ligger kvar på bädden. 

Far har varit vaken länge han har kokt morgonkaffet 

och smugit sig litet åt sidan, för 

att ej störa de sovande. 

På repet som sträckts mellan några 

stolpar har familjen hängt sina kängskor 

med hemsmöjda skoband. De fyrkantiga 

" strigtrasorna" är av juteväv och när man 

sätter pä sig skorna lägger man i litet 

skohö. Det håller mjukt och torrt åt fötterna. 

Liarna med krag på, som ligger över 

en torkad grangren ska snart börja användas. 

Kraget samlar ihop fodret. Det bildas 

långa slingor som löper i bredd med 2 m 

mellanrum, lika långa som slåtterängen 

är. Det liknar ett fält som slagits med maskin. 

5 km är närmaste väg hem till byn. På 

bältet som karlarna bär hänger en stor 

morakniv, som användes för att äta med 

samt skära näver, snickra och laga nödvändiga 

grejer som eventuellt kan gå 

sönder. Beckoljeflaskan som även sitter 

på bältet är ytterst nödvändig för att 

hålla myggen bort hela den här veckan 

de stannar kvar på myren. Året 1939. 

# EN KALL NATT på omslagets baksida är målad av Hildur Hedberg-Johansson. Bilden 

skildrar hur man förr i tiden, vid risk för frost, höll säden i rörelse genom repdragning. 

0 I många av våra norrländska kyrkor kan man få se målningar från 1700-talet om 

vilkas upphovsmän praktiskt taget ingenting är känt. En av dessa "anonyma" hantverksmålare, 

Thomas Kiempe, som varit verksam både på svenska och finska sidan 

om Bottniska viken har nu ägnats en monografi av den finländska konsthistorikern 

Annabrita Ehrnrooth: Målaren Thomas Kiempe.( Finska Fornminnesföreningens 

tidskrift 76. Helsingfors 1973. ) Det har inte varit någon lätt uppgift att fånga in 

denna kyrko-, porträtt-, rums- och möbelmålares öde men vi kan vara författarinnan 

tacksam att hon inte släppt taget om sin uppgift. Med sitt arbete har hon nämligen 

också skrivit ett stycke västerbottnisk konsthistoria. Thomas Kiempe målade sitt 

självporträtt under sin tid i Nordmaling och där finns det än i dag i privat ägo. På 

nära håll kan man studera hans måleri i Nordmalings kyrka, där han målat läktarbröstningarna 

och i Grundsunda kyrka, där det finns två målningar av hans hand. 

Målningarna i Nordmaling beskrev författarinnan tidigare i VÄSTERBOTTEN 1967.

ty så roar mig att måla 

• För innehållet i detta nummer av VÄSTERBOT- 

TEN svarar, där inte författarnamn anges, Kerstin 

Arcadius, Karin Eriksson och Per-Uno Ågren. 

1944 ställde Victoria Nygren från Norrby i 

Norsjö ut i Västerbottens museum, blev i 

ett slag berömd och väckte här ett plötsligt 

intresse för det naiva bild skapandet. Sedan 

den tiden har många naiver framträtt i Västerbotten, 

några med anknytning till konstmiljön 

i Norsjö, några till Agnes och Bertil 

Klementssons betydelsefulla verksamhet 

med utställningar och konstkurser i veterinärvillan 

i Vännäsby. De två Vännäs-målarna 

Erik Persson och Hildur Hedberg-Johansson 

presenterades 1966 av länets konstförening 

i en utställning i Umeå. I höstas samlade 

länsmuseet några nu aktiva naiver i utställningen 

"Ty så roar mig att måla", en 

utställning som pågick samtidigt med Umeå 

kulturnämnds stora utställning av jugoslaviska 

bondemålare och skulptörer. I museets 

utställning visades också verk av "föregångarna" 

Victoria Nygren och Erik Persson i 

Vännäsby, och exempel på de äldre bildtraditioner 

som står naiverna nära. När utställningen 

nu går ut på vandring i länet vill 

vi i detta häfte av VÄSTERBOTTEN litet 

närmare presentera utställningens konstnärer 

och bilder. 

Den naiva konsten tas i vår tid på allvar 

på ett annat sätt än tidigare. Vart tredje år 

ordnas en stor internationell naiv-utställning 

i Bratislava, Tjeckoslovakien, där ett 

särskilt konstvetenskapligt institut inriktat 

sig på den naiva bilden och utger den fyrspråkiga 

bulletinen INSITA. Vid länsmuseet 

i Jönköping har ett särskilt arkiv för svenska 

naiver grundats och leds av Gunnar Hellman, 

som sedan 1962 arrangerat många 

svenska naivutställningar. När standardverket 

"Naivt måleri" av Otö Bihalji-Merin 

1964 översattes till svenska, skrevs ett särskilt 

svenskt avsnitt av Gunnar Hellman. Så 

sent som i somras hölls i Sveagalleriet i 

Stockholm en stor naivutställning, "Naiv 

konst från 20 länder",där för övrigt flera 

västerbottningar deltog. 

Höstens andra vandringsutställning "En 

gång i Fredrika" återgår på vårens utställning 

av målningar och teckningar av Berta 

Hansson från hennes tid som lärarinna i 

Fredrika 1935-45. Anknytning till den utställningen 

har häftets senare del, där vi 

fått tillfälle att återge utdrag ur Berta 

Hanssons dagbok från Fredrika-tiden. • 

97

primitiv • folklig • naiv • naivistisk? 

Primitiv konst är de utomeuropeiska ländernas 

folkkonst. I ännu högre grad än i de 

europeiska kulturerna är konstens religiösa 

roll framträdande. Konstutövningen är 

framförallt ägnad gudabilder och kultföremål. 

0 Man kan lägga märke till att på franskt 

språkområde all konst före den grekiska 

antikens - och för den delen även förrenässansens 

konst - benämnts "primitiv". Den 

liksom naivkonsten saknar det klassiska 

måleriets sex element: rumsillusionen , 

kroppsligheten, stoffet, detaljriktigheten, 

den korrekta anatomin och lokalfärgen. Så 

snart ett konstverk saknar alla eller något 

av dessa element t. ex. centralperspektivet, 

färgperspektivet, riktig modellering 

av ljus och skugga, den påtagliga stoffligheten 

eller den anatomiskt riktiga kroppsframställningen 

gällde bilderna som primitiva. 

(Ernst Winterberg. ) 

98 

• Till sin funktion har den samiska 

trolltrumman, en variant av den cirkumpolära 

schamantrumman, varit ett eggelsemedel 

att försätta sig i ett översinnligt 

primitiv 

tillstånd, trance, varunder guda- och andemakter 

kunde påverkas och fördolda ting 

uppenbaras. På sina håll utvecklades trumman 

till att bli även ett spådomsredskap - 

så just hos samerna. I detta sammanhang 

kan den rika figurteckningen på trumskinnen 

antas ha uppstått. På de sibiriska folkens 

trummor lär trumskinnet oftast vara 

dekorativt bemålat, men på sina håll, som 

hos vissa Altai-stammar, förekommer en 

figurmålning som erinrar om samernas. 

Dock rör det sig inte om så mångskiftande 

disparata ting som på sametrumman 

utan om fåtaligare sammanhängande motiv. 

Med sin figur rikedom, omfattande allt 

mellan himmel och jord som samerna 

för sin existens var beroende av, är same

folklig 

trumman helt unik. Man kan fråga sig hur 

mycket av detta som fanns på trumman 

vid samernas invandring och vad som 

tillkommit på skandinavisk botten. Vissa 

motiv och detaljer verkar östliga, igenkända 

från både sibiriska trummor och 

hällristningarna i öster, medan många figurer, 

i synnerhet de som avser renskötsel, 

såsom renhage och renskjuts med 

ackja - österut okänd slädform - måste 

ha kommit med i figurmassan sedan samerna 

som jägare och fångstmän invandrade. 

Vid en analys av den samlade figurmassan 

finner man det motiverat att dela upp 

materialet i: det realistiska , det reellt 

påtagliga, omfattande vissa naturobjekt 

och framför allt den materiella kulturen; 

det symboliska, avseende magi och mytologi, 

den schamanistiska föreställningsvärlden, 

de förkristna samernas andliga 

kultur. 

Till den förra kategorin, de realistiska 

motiven, hör kanske såsom det ursprungligaste 

det från hällristningarna kända storviltet, 

samt en mängd andra djurformer. 

Med ordet folkkonst betecknas de europeiska 

ländernas provinsiella dekorativa 

konst, framför allt knuten till bruksföremål 

och rumsinredning. Folkkonsten är 

konservativ och traditionell till sitt kynne, 

men har under tidernas lopp tagit upp många 

drag av de högre samhällsklassernas 

konstutveckling, omformat och kombinerat 

dem fritt. Det religiösa draget är ofta 

Faunan är här betydligt mer differentierad 

än i klippkonsten. Till förekommande naturmotiv 

hör även fjäll, trädfigurer, sjöar och 

vattendrag samt himlakropparna. Den materiella 

kulturen illustreras med figurer av 

visten, kåtor, njallor, renhagar, renvallning 

med hund, renskjuts med ackja, samt som 

sena motiv, kyrkby eller bondbygd med 

kyrka, hus och boskap. Överallt rör sig 

människofigurer. Här har trummornas 

tecknare gjort en kulturinventering som 

vittnar om i stort sett samma materiella 

utrustning för flera hundra år sedan som 

de renskötande samerna existerat på 

fram till denna kulturs upplösning i vår tid. 

Den andliga kulturen belyses väl av symboliken 

i och bakom de realistiska objekten 

av materiell kultur, men framför allt av de 

motiv som hör andevärlden till. Ett folk under 

bar himmel som renskötarna, tidigare 

fångstmännen, var starkt beroende av vädrets 

makter och dessa - framför allt sol, 

vind och åska med regn - kom även att uppfattas 

som gudamakter, på trummorna representerade 

med symboliska figurer. 

(Ernst Manker) 

framträdande. Dekorationerna är i särskilt 

hög grad knutna till värdeladdade föremål, 

i Västerbotten t. ex. hästens utrustning: 

lokor och selbågar, fästmansgåvor: linfästen 

och mangelbräden. Folkkonsten är i 

första hand ornamental, men bland dess utövare 

finns några som arbetar också med 

figurframställningar i väggdekoration, 

skåp- och kistmåleri, ja, till och med på 

99

"tavlor". I Västerbotten intar bland dem 

Lars Larsson i Åbyn, Burträsk, en särställning. 

• Folkkonst är det vanliga folkets konst. 

Den växer fram ur det dagliga livet, den 

avslöjar deras liv och intressen och de 

krafter som givit dem form. Den är inte 

en oskicklig kopia av den "fina" konsten, 

den är ett unikt skapande uttryck för en bestämd 

grupp människor i en bestämd tid 

och miljö. 

Det faktum att folkkonstens utövare vanligtvis 

är anonyma visar att de först av 

allt uttrycker traditionerna i sina samhällen, 

ger uttryckför de värden som deras 

medborgare delar. 

Fastän folkkonsten väsentligen är lokal 

till sitt väsen lånar den ofta element som 

man hört, sett och beundrat i urbana centra. 

Men folkkonsten är inte bara en banal 

återspegling av städernas kultur. Att låna 

och efterbilda innebär inte att den förlorar 

i vitalitet. De lånade elementen blir en del 

av, omtolkas och smälts samman med de 

konstformer som den lokala traditionen utvecklat. 

Ofta visar folkkonsten stor friskhet, 

därför att den arbetar direkt och fritt 

med motiven när de anpassas till det material 

som finns tillgängligt. (J. T. Förrest. ) 

# Den ursprungliga folkliga konsten väller 

fram ur en ådra som är begraven så djupt 

inne i människornas hjärtan, att ännu ingen 

kunnat utpeka och kartlägga fyndplatsen. 

Och ådran är rik, den sinar aldrig. I alla 

tider, alltsedan mänsklighetens gryningstimma, 

har man funnit spår av en likartad 

skapande drift, som överallt där den förekommit 

tagit sig besläktade former. I måleri 

och bildsnideri, i saga och visa är uttrycket 

detsamma. Det är den rättframma 

skildringen av händelsen eller föremålet 

med den lilla tillsats av poetiskt skimmer 

det frammanat hos en av alla akademismer 

opåverkad ande. Det är verkligheten 

som stått modell, aldrig en utopi, 

därför är den folkliga konsten tendenslös 

och charmerande som ett stycke god journalistik. 

Mitt i det kaotiska virrvarr en 

förhäxad världsbild bjuder oss, utgör den 

folkliga konsten en oas, i vilken nutidens 

jäktade stads slavar kunnat vila ut. Den 

ger svalka åt upphettade sinnen och dess 

okomplicerade tanke- och bildvärld reder 

100 

ut begreppen och ger ny stadga åt själen . 

Samtidigt är den ett löfte för framtiden. 

När stadens civilisation, rusig av sina 

framgångar, övermodig i sina härjningar 

tömt ut all sin fruktskapande saft och steril 

som en eunuck ligger slagen i komfortabla 

men obrytbara bojor, skall den ge 

vika och på nytt lämna plats åt en levande 

ande, oskuldsfull och naiv i sitt uppträdande, 

skrattretande ociviliserad i sina yttringar, 

men kraftig och full av livslust. 

Ty så är världens gång. Civilisationer 

dö, men den ursprungliga människan lever 

kvar och är sig allestädes lik i sina 

skapelser. Pessimisterna ha sålunda 

ingen rätt att predika ragnarök, så länge 

det ännu finns en "civiliserad" människa 

på jorden. (Otto G. Carlsund i Konstrevy 

1938)

naiv Den naive målaren gestaltar utan förebild 

eller skolning ur sitt eget inre ett färdigt 

konstverk, en färdig bild. Ingen utveckling 

finns, han bara finns där. Barnet däremot 

befinner sig i ständig utveckling och förlorar 

med tilltagande ålder sin naivitet. Den 

naiva bilden är ett stycke liv, inte livets avbild. 

(Ernst Winterberg) 

• Barnteckningar och våra dagars naiva 

bildproduktion är rationalistiska till sin 

form inte realistiska: de visar vad barnet 

eller den naiva konstnären vet, inte vad de 

verkligen ser: de ger en teoretisk syntes, 

inte en visuellt organiserad bild av objekten. 

(Boris Keleman) 

# Folkkonsten förlorade genom industrialismen 

sitt verkliga innehåll, blev till dekorativa 

former, vars ursprungliga innebörd 

gått förlorad. De anonyma krafter, som tidigare 

funnit uttryck i folkkonsten, strävar nu 

efter pånyttfödelse i individuella personligheters 

bilduttryck. En folkkonst i upplösning 

övergår i de naivas konst: där finner man 

det sista utflödet av det kollektiva och ursprungliga, 

förbundet med en tidlös lekfullhet 

och människans eviga gestaltningsdrift. 

Intresset för primitiv konst började med 

att Paul Gauguin upptäckte Söderhavets 

formvärld. Därefter kom upptäckten av afrikansk 

negerplastik, slutligen den naiva 

konstens födelse bland drömmare och poe- 

Teckningar från museets barnverkstad Minimus 

ter i storstädernas vimmel och i avlägsna 

byar. De skapade och skapar sina milda 

och häftiga landskap av själ och känsla, av 

skolor och tradition knappast berörda. De 

naiva konstnärerna som nu ägnats så mycket 

intresse och uppmärksamhet, har fått 

många beteckningar: instinktens målare, 

det rena hjärtats målare, primitiva realister, 

neoprimitiva, söndagsmålare. Alla 

dessa beteckningar innehåller en del av 

sanningen. Kanske pekar beteckningen söndagsmålare 

alltför mycket mot hobby och 

söndagsnöje, mindre på en innerlig, nödvändig 

och skapande verksamhet, som utövas 

lika allvarligt och intensivt som i de professionella 

konstskolorna. Medan de primitivas 

konst utvecklades ur en samlad kulturs 

traditioner är de neoprimitiva, naiverna, 

individualiteter och liknar konstöar 

i en civiliserad och teknokratisk värld. Naiverna 

bildar ingen riktning eller skola 

inom den moderna konsten, deras bilders 

underbara innerlighet står utanför de professionella 

konstnärernas varandra motsatta 

ismer. Obekymrade och spontant skapar 

de ur sin känslas tvång. Deras egenart 

ligger mindre i primitiv dekorativ form än 

i barnslig upptäckarglädje och symbolladdad 

bildmässighet. När det enkla avbildandet 

av ting föreföll som ett övervunnet stadium 

i bildkonsten, trädde Henri Rousseau 

ut ur det borgerliga samhällets själlösa 

förkonstling in i sitt måleris fabelland. Han 

101

förvandlade de nötta, genom masskonsumtion 

förbrukade och genom konventionalism 

osynliggjorda tingen till nyupptäckter och 

återvunna bilder. Som en sömngångare gick 

Rousseau de konkretiserade drömmarnas 

och den drömda verklighetens väg. (Oto 

Bihalji-Merin) 

• Det finns bara en gemensam nämnare 

för naiva bilder: de beskriver verkligheten 

genom att ta fram konstnärens inre 

värld eller hans uppfattning av och reaktion 

på verkligheten. Den naiva konstens 

bilder talar om konstnärens eget liv bland 

tingen, om tingens innebörd och deras betydelse 

för människan. Det är i detta avseende 

man skall söka den naiva konstens 

aktualitet eftersom samma egenskaper så 

påtagligt kännetecknar all modern konst. 

(Boris Keleman) 

Naivist kallas den konstnär som medvetet 

använder sig av den naive konstnärens spontana 

uttrycksmedel. Naivismen, som i Sverige 

fått sitt kanske mest konsekventa uttryck, 

blommade upp under 1910-talets andra hälft. 

Hilding Linnqvist, Eric Hallström och Gideon 

Börje - naivisterna - målade poetiska vardagsbilder 

bl. a. från Stockholms utkanter 

och Norrland. Naivismen var en revolt mot 

akademin och Matisse-elevernas konst. Den 

har också sin förklaring i isoleringen under 

första världskriget. Inspiration gav säkert 

Ivar Arosenius' bilder, Carl Fredrik Hills 

respektive Ernst Josephsons sjukdomskonst 

(visades i utställning 1911), äldre 

svensk folkkonst (första utställningen av 

bonadsmålningar i Nordiska museet 1911) 

och den franske naiven Henri Rousseau. 

9 De naiva konstnärerna - människor, 

som, ofta långt fram i livet, drabbas av 

ett frambrytande uttrycksbehov i bild, 

människor som därför inte blivit akademiskt 

skolade i sitt bilduttryck. Det 

barnsliga förhållandet till verkligheten, 

till drömmar, fantasibilder och upplevelser, 

minnen kräver ett bilduttryck. Att 

formen kan erinra om barns bilder beror 

på att de har samma brist på akademisk 

formtradition. Meddelandet, innehållet är 

det viktiga, problemet att göra det så tydligt 

som möjligt. Också de akademiska 

konstnärer som bryter med akademiska 

bildformler och strävar efter att göra 

sitt meddelande, sin upplevelse tydlig 

blir naiva i väsentlig bemärkelse. Folkkonsten 

och den primitiva konsten är däremot 

i sin avhängighet av fixerade formtraditioner 

akademiska. 

hänta. Ibland ha de lyckats åstadkomma nSUVlStjlSli 

utmärkta ting trots den konstlade oskuldsfullheten, 

men mycket ofta ha de grundligt 

misslyckats i sina försök att spela ingenuer. 

Man kan då gott förstå att de naturligt 

naiva begåvningarna böra ställas i en annan 

klass. Dessa arbeta var och en i sin 

stil utan minsta estetiska spekulationer - 

och kunna inte annat. De äro, om man skall 

ge dem en etikett - och det är man förr eller 

senare tvungen att göra - primitiva realister. 

(Otto G. Carlsund i Konstrevy 1938) 

• Naivisterna hade dels nyupptäckt den 

italienska tri- och quattrocenton, dels fattat 

starkt tycke för det ursprungliga måleriet, 

vars förnämsta representant var 

Henri Rousseau, den målande tulltjänstemannen. 

De sågo i dessa naiva former 

möjligheter till nya uttryck och hängåvo 

sig, med nonchalerande av sin skolning, 

åt lusten att måla ohämmat. Med folkets 

målare hade de ingenting annat gemensamt, 

än att de anammat en del av deras former, 

och försökt att i görligaste mån verka val- Ramselesjön. Eric Hallström 1918 

102

möte med naiver 

Anita Isberg • 

Ur en reseberättelse 1973. 

Gemensamt för dem vi mötte 

var färg- och berättarglädjen. 

Detaljrikedomen, den nära anknytningen 

till det förflutna, ett 

förflutet som levde både i minne 

och färg. Barndomen med 

dess upplevelser befann sig inte 

långt borta. Man berättade 

om den, i ord, man återupplevde 

den i bilderna. Och med den 

återges ett kulturarv, en tradition, 

ja ett sätt att leva. Man 

berättar med penselns hjälp 

om en svunnen vardags alla 

sysslor, men också om helgdag, 

högtid och fest i människans 

liv. Allt detta återgivet 

med en naturlig färgglädje och 

en intensiv lust till detaljåter- 

läs mer i • 

O TO BIHALJI- MERIN Naivt 

måleri. Med ett kapitel 

om naiv konst i Sverige 

av Gunnar Hellman. 

Malmö 1964. 

OTO BIHALJI-MERIN Modern 

primitives. London 

1971. 

ERNST MANKER Samefolkets 

konst. Stockholm 

1971. 

NORDISK FOLKKONST Utg. 

av Nordiska museet. 

Stockholm 1968. 

NAIV KUNST Temahäfte av 

Louisiana Revy, 13. årg. 

nr 2. 1972. 

givning. Man befinner sig i kök 

med trasmattor på golven, i 

kök där inredning och alla föremål 

exakt avmålats. Kök där 

personer rör sig, utför sina 

sysslor, eller helt enkelt bara 

befinner sig där och man får 

en känsla av att dessa människor 

alltid varit där, att deras 

plats var där och just därför 

måste de också få vara där. Så 

var de inetsade i minnet hos 

återberättaren. Ja, det är ett 

myller av arbetande, sittande, 

vilande människor som passerar 

revy. Lägg därtill att det 

mesta ses i minnets och i barnets 

perspektiv. Där finns den 

oförstörda lusten och den kontaktskapande 

glädjen över att 

frimodigt tala om för åskådaren/medupplevaren 

hur det en 

gång var. Tavlorna blir dokumentärt 

rikhaltiga, kulturhistoriskt 

värdefulla och till stor 

glädje för den som bara vill 

titta på dem. Instruktiva som 

ett dokumentärt foto, då de redogör 

för hur en speciell syssla 

gick till. Man håller på med myrslåtter, 

man arbetar med kolmilor, 

man dikar, odlar och plöjer, 

man bärgar sin skörd och allt 

detta var de av hävd och tradition 

givna sysslorna under årets 

gång. Man möttes på en auktion, 

hängde vid en dansbanas räcke, 

sörjde vid en begravning,gladde 

sig vid dop och bröllop, skrattade 

på kafferep, hittade på retfulla 

spratt till någons förtret, lyssnade 

på kusliga saker, som de gamla 

och de vuxna förmedlade:någon 

i byn var kanske lite annorlunda 

och genast finns den med på en 

tavla, man ställde in sig hos 

"makterna" genom att utföra 

vissa ritualer. Ja aktiviteterna 

var många och skiftande. Mycket 

hände som var intressant 

och detta fanns kvar i nästan 

oförändrat skick hos konstnären, 

lagrat i minnet, bevarat med barnets 

kraft att inregistrera och 

kanske också ibland överdimensionera 

förloppen, förväxla perspektiven. 

De som nu förs in under 

gruppen naiver har sin egen metod 

att berätta, sin art av verklighetsuppfattning. 

Speciellt verklighetssynen, 

greppet att återge 

den verkar likartat världen över. 

En jugoslavisk bondemålare 

återger sin verklighet, en naiv 

i Västerbotten sin. Och tekniken 

ter sig ganska likartad, 

verklighetsuppfattningen likaså. 

"Stilen" blir ett sätt att se och 

att återge den verklighet som 

är väsentlig. Detta blir så mycket 

mera intressant då många 

är autodidakter. Finns en likhet 

i kynnet eller är det en likartad 

levnadskultur som föder 

ett likartat måleri? En jugoslavisk 

konstnär återger arbetet 

med skörden, en västerbottnisk 

målare berättar i färg om 

"slåttanna" - och detta är ganska 

likt. Teknik, arbetssätt, bondens 

redskap. Så finns det då 

ett speciellt "naivt" kynne likartat 

trots mil och landgränser? 

Eller blir konsten sådan 

som den verklighet är, där man 

arbetar, lever och känner? 

Viljan till närhet, ömheten 

glider fram som utmärkande 

drag hos de "naiver" vi besökte 

Deras glädje över ett nära nog 

förflutet inger ljus och hopp. 

Berättarglädjen är naturlig 

och avsiktslös - kanske troskyldig, 

oskyldig. Men framförallt 

ÄKTA. Man har inte svikit sina 

rötter. Tvärtom. Man finner 

liv i dem. Ursprunget är nära. 

Det är hos dessa konstnärer 

det fruktbara. Skulle man någon 

gång finna den självklara 

omedvetenheten naiv, barnslig 

och kanske drista sig till att 

le åt den, ja då ler man åt sig 

själv, för att man gått miste 

om, ja förlorat det värdefulla 

och omistliga som de har kvar. 

103

Victoria Nygren • vyer och visioner 

Viktoria Nygren från Norrbyn i Norsjö gjorde 

1944 en uppmärksammad debut vid länsmuseet 

i Umeå. Hon var då redan omkring 

60 år, men hade innan hon framträdde för 

allmänheten sysslat med teckning och måleri 

i sin ensamhet ända sedan unga år. Den 

som lyckades övertala henne att ställa ut 

sina tavlor var teckningslärare Gunnar 

Brydolf från Umeå och som utställningskommissarie 

fungerade konstnären Helge 

104 

Linden. Umeåutställningen blev en stor 

succé - alla målningar såldes och i lokalpressen 

kunde den nyupptäckta konstnärinnan 

läsa många vackra ord om sin konst. 

För stockholmspubliken blev hon känd 

genom de målningar hon visade i två samlingsutställningar, 

"Nordiska konstnärinnor" 

1948 och "Svensk naivism" 1949. Kritiker 

som Gustaf Näs ström, Bo Lindwall 

och Nils Palmgren uttryckte alla sin stora

förtjusning över hennes äkta och omedelbara 

naivism. Den sistnämnde gratulerade 

Västerbotten att ha fått denna äkta konstnär, 

"med en fond av verklig målerisk begåvning. 

. . stundom i sin renhet och sin 

innerliga känsla på och över gränsen till 

det sublima". Från och med nu var Victoria 

Nygren ett av de stora namnen i svensk naiv 

konst, nämnd vid sidan av Lim-Johan, Kristina 

Forstén och Primus Mortimer Pettersson 

i uppslagsböcker och samlingsverk. 

Victoria Nygren bodde ända till sin död 

1965 i fädernebyn Norrbyn i Norsjö, ensam 

i en liten stuga ett stenkast från föräldragården. 

Hon arbetade som lärarinna från examensåret 

1907 till 1935, då hon blev sjuk. 

Mycket tidigt kände hon en stark drift att 

skapa bilder av sina upplevelser och iakttagelser. 

På 1920-talet gjorde hon sina första 

försök att måla med olja. Någon direkt konstnärlig 

utbildning fick hon aldrig - hon sade 

själv att de enda lektioner hon fått var ett 

par lärorika timmar i konstnären Martin 

Åbergs ateljé i Stockholm. Kontakten med 

hemtraktens konstnärer var många gånger 

uppmuntrande och givande. 

Victoria Nygren var mycket intresserad 

av konst och försummade inte att besöka museer 

och konstsamlingar under de få studieresor 

hon fick tillfälle att företa. Genom reproduktioner 

och illustrationer i tidningar 

och böcker kom hon i kontakt med den "stora" 

konsten. I konsthistorien var det i synnerhet 

Albrecht Diirer och Rembrandt, som 

intresserade henne. Hennes väggar var översållade 

av bilder av olika slag, inte bara egna 

målningar, utan också fotografier, konstreproduktioner, 

vykort och tidningsurklipp, 

blandade med tänkespråk och bibelord. 

Frågan om Victoria Nygren påverkats 

av andra konstnärers teknik eller uttryckssätt 

blir emellertid betydelselös då man 

ställs inför hennes bästa arbeten. Man kan 

inte undgå att känna att dessa tavlor tillkommit 

på grund av att den som målat dem 

vill berätta om en stark upplevelse. Här 

finns den direkthet och ursprunglighet som 

karaktäriserar den naiva konsten när den 

är som bäst. Liksom de flesta andra naiva 

konstnärer arbetar hon långsamt och kärleksfullt 

fram sina bilder, redogör för detaljerna, 

lägger tillrätta för att förtydliga 

och drar ifrån sådant som är onödigt. 

Landskapet kring hembyn är ett ofta 

återkommande motiv i hennes målningar. 

Hon följer årstidernas växlingar i naturen 

och återger nor sjöbygdens röda och grå 

gårdar inbäddade i djup snö eller mörk 

grönska under flammande norrskenshimlar 

eller lätta sommarmoln. Hon försöker 

också skildra landskapets förändringar under 

dygnets olika timmar. 

Av människorna och tingen omkring henne 

gör hon porträtt, som ofta ger en intensiv 

känsla av närhet till motivet. 

Men lika verkliga som dessa motiv förefaller 

det som om Victoria Nygren upplevde 

sina drömmar, syner och religiösa uppenbarelser. 

Ända sedan barndomen var hon 

varmt religiös och hennes gudstro blev med 

åren starkt spiritistiskt färgad. Berta Hansson 

som kände stor beundran och tillgivenhet 

för Victoria Nygren har påpekat hur nära 

Victoria Nygrens konstnärskap var sammanvävt 

med hennes religiösa känsla. Det 

ena gick helt enkelt inte skilja från det andra. 

En stor del av hennes produktion utgörs 

av målningar med religiöst motiv. Här 

finns illustrationer till bibliska händelser 

och Kristusporträtt, men mest originella 

och särpräglade är de stora detaljrika återgivningarna 

av hennes egna religiösa visioner. 

Dessa har ofta formen av allegorier, 

befolkade med heliga gestalter, änglar och 

andra väsen. Inte sällan kompletteras dessa 

bilder av nedskrivna förklaringar i form 

av dagboksanteckningar och dikter. 

Det är mindre känt att Victoria Nygren 

också var en flitig skribent. Bland hennes 

efterlämnade papper återfinnes en mängd 

utkast till artiklar, dikter och nedskrivna 

funderingar och drömmar. Ännu mer skrivet 

material lär hon ha bränt upp. Ett urval 

av hennes dikter gavs 1963 ut av vännen 

Gottfrid Carlsson. Den lilla diktvolymen 

innehåller dels religiösa dels profana verser 

illustrerade med reproduktioner av några 

av hennes tavlor. Liksom målningarna karaktäriseras 

dikterna av en naiv direkthet 

och en stark och ärlig gudstro. 

En minnesutställning anordnades 1966 

i Skellefteå. I anslutning till den gav Berta 

Hansson i Norra Västerbotten och Vi en 

fin och personlig skildring av ett möte med 

Victoria Nygren. __ . _ .. 

Karm tnksson • 

105

AHRENBERG 

"Sverige-fågeln" 

Det lyfter en fågel med väldiga vingar. 

Mot blånande rymder han ledigt sig svingar. 

Till väster han styr från lyckönskande skaror 

Han djärves att trotsa en vägs stora faror. 

Först flyger han fram över två kungariken. 

Sen dröjer han litet och lyssnar nyfiken, 

om vindar och väder över blå oceanen. -- 

Blott orädda hjältar beträda den banen. 

Och färden går fram genom dagen och natten 

Snabbt glider han över de blågröna vatten. 

Från vandrande vågor oc h böljande sjöar 

han vinkas av havets små nymfer och möar. 

Om resan går väl över havet från Bergen, 

först Grönland de skåda i snövita färgen. 

Med eldar de hälsas att där stiga neder, 

Hurra för de svenske! God resa och heder! 

• Ur lyriksamlingen DIKTER av 

Victoria Nygren, Umeå 1963. 

106 

M 

LAMMET 

(Min heligaste dikt, skriven efter en salig 

förnimmelse av Gud) 

På en hög och helig tron 

höljd av helighet 

satt Allfadern. 

Lovets ton ljöd från skaror, 

som från jordens faror 

gått till salighet. 

I sin starka högra hand 

helig bok han höll. 

Den förseglad var med band. 

Ingen fanns att kalla 

ibland själar alla 

till att öppna den. 

Bitter sorg och kvidan, 

ångestfull förbidan, 

stilla dämpad gråt 

ljöd i morgonväkten 

ifrån jordens släkten, 

som städs blickade ditåt. 

Synden, sorgen, nöden 

och den bittra döden 

fruktade de mest. 

Var finns starka handen 

som kan lossa banden. 

Bagarstugan. Målning 

av Victoria Nygren 

Då klädd i ett strålande ljus 

en ängel från tronen gick fram 

Från vingarna hördes ett sus - 

Han pekade bort på ett lamm. 

De stod inför tronen och såg 

på sörjande skarorna ned. 

Väl mättad av kärlekens håg 

och kraft att slå avgrunden ned. 

Ängelen talade ord, 

som hugsvalade själar till tröst: 

"Lammet har vunnit striden, 

givit oss glädjen och friden, 

oss ifrån domarna löst. 

Avgrundens krafter må ryta 

Lammet kan inseglet bryta". 

Bedjande skaror beskärma: 

"Oss med sin salighet värma". 

Jubla må himlen och jorden 

Lammet är härskare vorden.

Kristi eld 

När Victoria Nygren berättade 

om sina tavlor framhöll 

hon ofta hur påtagligt hon alltid 

upplevde inspirationen att 

måla. 

Om sin tavla "Kristi eld" 

berättade hon, att hon en natt 

drömde att hon stod vid ett 

vägskäl, och där fick hon se 

en man som stod och höll 

framför sig en tavla, som var 

så "obeskrivligt vacker och 

gripande som en del av paradiset". 

I drömmen upplevde 

hon en stark längtan att kunna 

måla en sådan tavla, och 

på morgonen blev hon förvissad 

om att om Gud ville att 

hon skulle försöka måla tavlan, 

så skulle han ge henne 

ett tecken. Hon hade ingenting 

att måla den på, men 

när hon gick upp på vinden, 

så höll hon på att snava 

över något mjukt. Det var 

en hoprullad tavelduk till 

format och storlek exakt 

lik den tavla hon sett i 

drömmen. Detta var det tecken 

hon behövde. 

Med rörelse berättade hon 

hur hon omedelbart satte 

igång med att måla tavlan. 

"Jag visse ju precis hur den 

skulle vara, jag hade ju fått 

se den, men den tog mig fyra 

år att fullborda, för den 

skulle ju innehålla allt som 

fanns på tavlan jag sett i 

drömmen". 

Denna tavla, som är en 

av Victoria Nygrens märkligaste 

allegorier kommer 

att finnas i Norsjö församlingshem, 

som uppföres 

under den närmaste tiden. 

0 Lotten Finnberg 

107

Britt Bäckström-Johansson 

Född 1923. Bosatt i Skog, Vilhelmina. 

Har gått i folkskola och fortsättningsskola. 

Skickades som 16-åring till en skogsavverkning 

för att tillsammans med en syster vara 

kocka åt 24 man. 

Byggde tillsammans med maken Karl i mitten 

av 1940-talet ett arbetar småbruk i Skog. 

Efter två år slutade man med jordbruket, 

mannen blev ambulerande träarbetare. 

Målade sin första tavla 1947. Är helt själv- 

108 

lärd. "Nu håller jag på att kunna lite och då 

tycker man att man kan ingenting". 

Har de senaste åren haft tjänst som hemsamarit, 

hade dessförinnan hjälpt svärfader 

och egna föräldrar. Har lett kurser i konsthantverk. 

Målar minnen från Skog och andra 

byar, skriver kompletterande texter till bilderna, 

skildrar endast händelser hon själv 

upplevt.

EN DJURTRANSPORT ÖVER MALGOMAJ. 

Så minns jag som liten en djurtransport 

över Malgomajsjön. Idag kommer en djuruppköpare 

till Rönnäs. De står här i väntan 

på en roddbåt i vilken en stor kraftig 

karl sitter vid årorna, samt en flicka i 

båten som gått med för att driva på djuren. 

På flotten i ett bås har kon bundits fast 

och grisen har en fålla i ena änden av flotten. 

Det är underbart sommarväder. Malgomajsjön 

är nästan blank. På grund av den 

intensiva värmen syns i en hägring som 

om sjön reser sig mot den blå himlen. 

Mannen med den stora svarta hatten 

och den randiga slipsen är djuruppköparen. 

En gång varje år säljs några djur som 

skall bli proviant till vintern, vetemjöl, kaffe, 

socker olika gryner, torkad frukt, salt 

både till mat och hö samt fotogen. Ryktet 

har spritt sej, att i dag skall en bra mjölkko 

säljas och en prima gris. Därför har 

folket tagit en paus för att möta upp vid 

det ställe där båten går i land med djurtransporten. 

I nästan varje gård fanns förståsigpåare 

som visste hur en bra mjölkko 

skulle se ut. Den bör ha ett stort juver 

med kraftiga spenar och mjölkådror, utåtstående 

bogar och hög manke. När båten 

med djurflotten landat undersöktes den 

här kon mycket noggrant. Det fanns tydligen 

fler spekulanter. Mannen som väntande 

står stödd på sin käpp undersökte kon 

mycket noggrant med säker blick. Sedan 

tittade han kon i käften och sen nickar 

han förtroligt till hustrun som sitter på 

stolen. Och det betyder att den här kon 

är godkänd./Britt Bäckström-Johans son. 

109

Hildur Hedberg-Johansson 

Född 1902 i Obbola, uppvuxen i Vännfors. 

Bosatt i Vännäsby. Äldst av 12 syskon. 

Blev 1921 antagen vid lärarinneseminariet 

i Skellefteå med endast 6-årig folkskola 

som bakgrund. Fick sin första plats i Selet 

och blev kvar där i 17 år. Undervisade sedan 

i småskolan i Tväråbäck och Vännäsby 

tills hon 1966 pensionerades efter 43 års 

tj änst. 

Deltog i flera år i de målarkurser som makarna 

Klementsson initierade i Vännäs på 

110 

1950-talet och som leddes av teckningslärare 

Erik Friesendahl. Samma kurser alltså 

som inspirerade Erik Persson. 

Tog 1959 en konstkurs från Hermods. 

Utställde första gången i Göteborg 1966, genom 

Gunnar Hellman. Har i sommar deltagit 

i Sveagalleriets utställning, är nu med i Riksutställningar 

"Dom kallar oss naiva". 

En speciell motivgrupp bland hennes skildringar 

av äldre tiders liv tar upp övertro och 

sjukdomsbot.

Då staden brann 1888 

insita • 

Insita är namnet på den publikation om 

naiv konst, som sedan 1970 på fyra språk 

utges i Bratislava, Tjeckoslovakien, av 

det dokumentationscenter för "insitkonst" 

som upprättats i anslutning till Nationalgalleriet. 

Denna bulletin har hittills utkommit 

med sex nummer. Centret anordnar 

sedan 1966 vart tredje år internationella 

utställningar, triennaler. Den senaste ägde 

rum 1972, nästa blir alltså 1975. Termen 

"insitkonst" (av latinets "insitus" = 

medfödd) har man sökt införa för att undvika 

alla bibetydelser hos andra benämningar 

på denna konstart och dess utövare. 

111

Göta Johansson 

Född 1908 i Selsfors, Sävar. Bosatt i Älglund. 

Har gått tre och ett halvt år i flyttande mindre 

folkskola. 

Var tidigt intresserad av att rita och måla. Ett 

intresse som inte rymdes i hennes liv som 

lantbrukarhustru och senare - sedan maken 

omkommit vid ett blixtnedslag - som ensam 

ansvarig för familjen. Först mot slutet av 

1960-talet när barnen börjat stå på egna ben, 

fick hon tid att måla. Är helt självlärd. 

112 

"Upptäcktes" av Erik Lindholm och hade sin 

debututställning i hans galleri i Umeå 1972. 

Utom skildringar av arbetslivet, som det gestaltade 

sig på barndomens gårdar, målar 

hon helt aktuella händelser - rymdfärder, 

sportevenemang - som förmedlats av TV. 

Har deltagit i Sveagalleriets sommarutställning. 

Var en av de tre västerbottniska naiver 

som presenterades i TV-programmet "Det 

rena hjärtats målare".

Linnéa Jonsson 

Född 1910 i Norrbotten, uppvuxen i Vilhelmina. 

Bosatt i Överklinten. 

Har gått sex år i folkskola samt två år i 

fortsättningsskola. Fadern, som ägnade sig 

åt konstsmide, har också gjort några målningar. 

Övertalade 1945 maken Georg att av hälsoskäl 

lämna sitt skogsarbete och helt övergå 

till horn- och träslöjd. Snidade samefigurer - 

som hon målade - blev stöttepelaren i deras 

försörjning. De slutade med tillverkningen 

först på 1960-talet, då storbeställningar från 

varuhus skulle förvandlat slöjden till massproduktion. 

114 

Började göra pasteller i slutet av 1950-talet 

och debuterade på riktigt 1963 i Umeå. Maken 

hade då målat i flera år, hon hade följt 

honom som åskådare på kurser i Stockholm 

och Skåne. Senare övergick också hon till 

oljemåleri. 

Har deltagit i naivutställningar i flera länder. 

Är nu med i Riksutställningars "Dom 

kallar oss naiva". 

Målar upplevelser från både barndom och 

nutid, gör gärna bilder med utgångspunkt 

från visor och dikter.

Åkare Lundgrens begravning 

Nu skall kornet fraktas 

till tröskning 

115

Einar Lindgren 

Född 1901 i Hössjö. Bosatt i Rönnholm. 

Fadern gjorde laggkärl till avsalu. Barnen 

fick hjälpa till med tillverkning och försäljning. 

De uppmuntrades också att själva arbeta 

i trä, men ingen av de nio syskonen har varit 

yrkesverksam som slöjdare. 

Flyttade 1929 till Rönnholm, där han drivit 

116 

jordbruk och vid sidan av snidat i trä för sitt 

eget nöjes skull. Har gjort både skulpturer, 

möbler och andra bruksföremål, oftast målade. 

"Ty så roar mig att måla" i länsmuseet i 

Umeå 1972 var hans första utställning. Genom 

denna kom han sedan också med i TV-programmet 

"Det rena hjärtats målare".

117

Arvid Munther 

Född 1909 i Granås, Stensele. 

Sattes av föräldrarna i skomakarlära i 

Lycksele vid 17 års ålder. Var verksam 

som skomakare i 14 år, varav 7 år i Granås, 

där han legotillverkade s. k. Betselepjäxor. 

I 25 år var han sedan kronotorpare i Granås 

och arbetade i skogen men tvingades sluta 

på grund av hjärtsjukdom. 

118 

1967 började han snickra och snida i trä, 

har genom utrustningsbidrag från AMS kunnat 

skaffa vissa maskiner. Har också genomgått 

en två månaders omskolningskurs i Vilhelmina. 

Deltar i Storumans sommarutställningar av 

slöjd. 

Bilder: Adam, Eva, Prinsessa

119

Beda Rönnberg 

Född 1913 i Rönnholm. Bosatt i Lögdeå. 

Har gått i 6-årig folkskola, en termin per 

läsår. 

Ritade mycket redan som barn, bl. a. karikatyrer, 

mötte ibland inställningen att hon 

lade mycket tid på något som var onyttigt. 

Intresset för att skapa bilder ökade genom 

kontakten med maken Ivars måleri, men 

hon sköt det, trots uppmuntran, åt sidan för 

att sköta hem och familj. Började måla på 

120 

allvar först sedan makarna blivit ensamma. 

Debuterade 1967 på Lilla Galleriet, Umeå. 

Innehavaren Erik Lindholm hade sett hennes 

målningar, när maken Ivar skulle ha en 

utställning. 

Har i sommar varit med på Sveagalleriet, 

deltar nu i Riksutställningars "Dom kallar 

oss naiva". 

Har tidigare tillverkat tygdockor med äldre 

personer som förebild.

Bilden t. h: En sommardag 

på Salustrand. 

Nedan: Namnsdagskaffet 1972 

121

naturromantiker i Gallejaur 

• Birger Lövgren 

Född 1916 i Gallejaur. 

Vårdades 1944 för lungtuberkulos på Arjeplogs 

sjukstuga, där doktor Einar Wallqvist fick se hans 

teckningar och uppmuntrade honom att fortsätta. Har 

tagit en Hermodskurs i frihandsteckning. 

Har arbetat i blyerts, krita och kol och på senare år 

framför allt i tusch. I dagspress och jakttidskrifter 

har hans teckningar använts som illustrationer. 

1970 hade han sin första och hittills enda separatutställning 

i länsmuseet i Luleå. Tilldelades 1971 ett 

stipendium av Norrlandsförbundet och deltar nu i en 

vandringsutställning med förbundets stipendiater. 

Teckningar ur ett skissblock från Sandträsk sanatorium 

1950-53. 

122

123

en bondes måleri • Erik Persson 

Erik Persson, naivisten och gode vännen är 

borta men minnena av trevliga sammanträffanden 

lever kvar. Erik Persson började måla 

på "riktigt", då han som förste deltagare 

anmälde sig till Medborgarskolans målarkurs 

1959. Själv blev jag naturligtvis förvånad 

över att en så gammal man (79) hade sådana 

intressen, men givetvis gladde jag mig 

mycket åt att få honom med som elev. Målarkurser 

i Vännäsby var något helt nytt och 

oprövat. Som kontrast till den 79-årige eleven 

var den yngste 17 år. Erik Perssons berättarglädje 

tog sig många former, när andra 

brottades med olika uppställningar, krukor, 

flaskor etc. då satt Erik Persson avsides 

med sin palett och pannå, klämmande ut 

färgerna direkt på penseln. Spontant placerade 

han ut kor, hästar och ladugårdar tills hela 

pannån var fylld. Han älskade klara och 

ljusa färger - det kan man se i den så ofta 

reproducerade tavlan "Bröllop i Strand", likaså 

i "Midsommardans", som hänger på Vängården 

i Vännäsby. Vid ett tillfälle under kurserna, 

de var flera, talade dåvarande läraren 

Astrid Tobias son-Schoerner om komplementfärger. 

Alla lyssnade intresserat även Erik 

Persson, men när fru Schoerner senare frågade 

honom, om han arbetade efter dessa regler, 

så sa han "jag tycker inte om de där med 

kompletfärger, jag vill måla, som jag tycker 

själv". Han fick också måla, som han själv 

ville och det blev bäst så. Jag tror, att han - 

trots sin egensinniga stil och ohörsamhet 

mot råd och föreskrifter - ändå kände allas 

stöd och uppmuntran. Han kände kamratskap 

och sammanhållning, som det ju alltid blir 

vid all kursverksamhet. - 1964 hade vi glädjen 

att se X-et, Sven Erixon, ställa ut i Vännäs 

sockens konstklubbs regi. Erik Persson 

var en av de första vernissagebesökarna och 

han blev också god vän med den celebre gästen 

och inför en av X-ets äldre målningar utbrast 

Erik Persson "jag tror, att professorn 

målar likadant som jag". X-et samtyckte, fick 

sig ett gott skratt och köpte dagen därpå en 

tavla av Erik Persson. 

Efter de lärospån han fått, satt Erik Persson 

sedan på sitt rum på Vängården i Vännäsby 

och målade. Jag besökte honom då och då, 

min man gick ner till honom minst en gång i 

veckan och det satte han stort värde på. Han 

behövde litet kritik, sade han, och han blev 

124 

lika glad som vi, varje gång han målat färdig 

en sak. Man blev alltid glad till sinnes, när 

man tittade på hans bilder, det var minnen, 

som kom fram, minnen av ett långt strävsamt 

bondeliv. Han kunde också konsten att berätta 

om sina saker, om auktioner och bönemöten, 

hästpremieringar och djurauktioner. Jag frågade 

honom ibland om det inte tröt med motiv. 

"Nej då", sa han, "ibland kan jag ligga 

på natten och komma ihåg saker från min 

ungdoms- och jordbrukartid, och då vet 

jag, vad jag skall måla. Och inte behöver 

jag motiven framför mig heller, man vet 

ju hur en ko ser ut". 

Vår familj gladdes åt hans framgångar, 

han var inte själv riktigt medveten om, hur 

underbart han målade och vilken märklig 

konstdebut han gjort. Den största var säkerligen 

den på Sveagalleriet 1962, då han 

utställde med både svenskar och fransmän 

och allt såldes. Erik Persson var då ganska 

nyopererad, men ville förfärligt gärna 

resa till Stockholm och bese utställningen. 

Min man lovade följa honom och de skulle 

flyga ner över dagen. Jag kan än idag se 

den gamle fine hedersmannen iförd mörk 

kostym och rock, nyinköpt svart hatt och 

käpp med silverkrycka stående utanför 

vår dörr för avfärd till flygplatsen. Han var 

litet nervös och spänd inför resan, men glad 

och lycklig över att den skulle bli av. Vid 

återkomsten på kvällen hade han mycket att 

berätta och upplevelserna fick vi ta del av 

en lång tid framåt, bl. a. tyckte han att besöket 

på Moderna Museet var "dåligt". En av 

hans tavlor "Fäbodvallen" såldes till Moskva, 

inköpt av en rysk ambassadtjänstemän, 

likaså inköpte chefen för Moderna Museet 

en vacker Perssontavla och allt detta gladde 

honom oerhört. Jag tror att resan, upplevelserna, 

det brusande storstadslivet påverkade 

honom positivt. Han fick dessutom 

tillfälle att råka sina båda söner och se deras 

hem, vilket i och för sig var en upplevelse. 

Med åren avtog krafterna och ett och 

annat sjukhusbesök gjorde att penslar och 

palett fick vila. Sjukhusmiljön gav honom 

impulser att börja igen, han målade läkare, 

sköterskor och interiörer. Han målade en 

tavla med tre sängar och mellan varje säng 

ett bord. På alla borden stod det blommor,

två bord hade sprakande friska, det tredje 

vissna blommor. Jag frågade honom varför 

han målade vissna blommor på ett bord. 

Svaret blev "Jo, den mannen med de vissna 

blommorna, han dog". Erik Perssons starka 

livsvilja och hopp om att något så när 

tillfriskna, gjorde varje gång ett starkt intryck 

på mig. Han ansåg sig ha allt för mycket 

ogjort här i livet, han plockade fram målargrejorna 

igen och nästa gång vi råkades 

stod en pinfärsk tavla på tork ute på hans 

balkong eller framför elementet. En tavla 

var fylld av människor i arbete, slåtter, ett 

älskat och upplevt motiv, och jag kan inte 

glömma det lilla trädet, fyllt av fåglar i massor, 

stora och små. 

Man kunde aldrig i största välmening anmärka 

på perspektiven. När han målade ett 

hus, lade han helt enkelt byggnaden på sidan. 

En anmärkning på detta, besvarades kort och 

gott med, att det måste vara så, annars kunde 

man inte gå in i huset. Sedan talades det aldrig 

mera om detta. Han använde sällan 

staffli. Han satt med pannån i knäet och 

svängde den runt, så att han alltid såg sina 

bilder rakt framifrån. 

Umgänget och vänskapen med Erik Persson 

har varit berikande och en källa till 

glädje. Men i denna glädje blandar sig också 

vemodet och eftertänksamheten. Det är 

en förgången värld, minnen av idyll och 

drömmar, men där ordningen ändå härskar, 

där man vet, vad som är upp och ned eller 

ont och gott. 

De naiva konstnärerna vårdar ömt minnenas 

örtagård. Erik Persson var en av 

dem, han målade därför att det var roligt 

och han hade förmågan att fröjda våra hjärtan 

och göra dem varmare. 

Agnes Klementsson • 

Gård i Vännäs, målad med J. A. Linders 

teckning av Jan Ers gård i Strand från 

1862 som förlaga. 

125

Helge Backman • djur- och naturmålare i Knaften 

"Han lyssnar inåt sig själv och sitter i det 

stora, gula huset och målar, synliggör för 

sig själv de glädjefulla upplevelserna av 

naturen. Han föraktar de yttre konstgreppen. 

Det skaparen uppenbarat för honom 

av färg, form och sinnrikhet är nog. " 

Så skriver Sune Jonsson i Norrländsk 

Tidskrift 1/71 om Helge Backman, "den 

vänlige naturmålaren i Knaften". De flesta 

av hans tavlor är naturbilder målade med 

beundransvärd kunnighet om och kärlek 

till detaljerna, men där finns också den 

väldiga fantasieggande duken med barnet 

och den bengaliska tigern. 

Helge Backman är född 1897 och började 

i 18-årsåldern en kurs i fullständig landskapsmålning 

på Hermods. Han arbetade 

då i skogen, varför kursen tog tre år att 

fullborda. Fortsatte sedan med kortare 

specialkurser i bl. a. pastellmålning och 

tuschteckning. 

Han företog 1932 en utställningsresa 

norrut, bl. a. till Kiruna och har senare 

haft ytterligare några utställningar.

porträtt av bruk och 

gårdar 

Karin Eriksson • 

Johan Brändström. Gård i Ersmark, 1912 

I kulturhistoriska museer och samlingar 

återfinner man en kategori äldre målningar 

och teckningar som på sätt och vis står 

utanför konsthistoriens stilväxlingar. Det 

är de talrika topografiska skildringar som 

under 1700- och 1800-talen målades eller 

tecknades från bruk, gårdar och städer och 

som inte förrän i våra dagar uppfattats som 

något annat än kulturhistoriska dokument. 

De topografiska målarna övade upp en otrolig 

skicklighet i exakt verklighetsåtergivning 

- en skicklighet som många gånger 

gav deras bilder en opersonlig prägel. Genren 

kan till en del föras tillbaka på gravyrverket 

Suecia antiqua et hodierna ( 1668 - 

1715 ), men ett mera direkt samband har 

den med bruksporträtten från 1700-talets 

början. Här fanns den vetenskapliga noggrannheten 

i förhållande till motivet som 

Sveciaverket saknade. Från landskapsmåleriet 

övertogs kompositions schemat med 

centralper spekti vi sk återgivning ofta från 

en upphöjd position och metoden att skapa 

djup i bilden med hjälp av tre skiktning i 

förgrund, mellangrund och bakgrund. 

De topografiska bilderna tillkom i allmänhet 

på beställning av en bruks- eller 

gårdsägare. De placerades i ägarens hem 

som väggdekoration eller visades som reklam 

för företaget. 

Under senare år har man börjat uppskatta 

de topografiska bilderna också för deras 

måleriska kvaliteter och framför allt kanske 

för den naivitet många av dem utstrålar 

och som gör dem själsligt besläktade 

med den naiva konsten i vår tid. Bredvid 

de mer yrkesmässigt arbetande topografiska 

målarna arbetade nämligen en hel kader 

av amatörer eller dilettanter i de flesta 

fall tillhörande de bildade klasser, där 

teckning och målning ingick som ett led i 

uppfostran. Också dessa har först och 

främst ambitionen att ge en korrekt och 

detaljerad bild av motivet, men perfektionen 

saknas, och det som skulle vara en korrekt 

återgivning av verkligheten enligt det 

gängse schemat, blir istället en bild präglad 

av den naive konstnärens kärleksfulla 

omsorg om detaljen. 

De äldsta kända topografiska porträtten 

från västerbottniskt område tillkom inte 

förrän långt in på 1800-talet. Innan dess 

har vi inte andra bilder från vårt län än 

gravyren av Umeå i sueciaverket och någ- 

127

C. J. F. Plagemann. Blyertsteckning av Bygdeå kyrka, 1837. 

ra inexakta vyer utförda av förbiresande 

utländska resenärer. Här skall tre av de 

flitigaste topografiska skildrarna i korthet 

presenteras. 

Synnerligen värdefulla som tidsdokument 

är Carl Johan Fredrik Plagemanns serie 

blyertsteckningar utförda under tjänsteresor 

i Norrland, Dalarna, Västmanland och på Gotland 

mellan 1833 och 1856. Plagemann var 

ursprungligen apotekare, men kom till övre 

Norrland 1835 med regeringens uppdrag att 

undervisa allmogen i framställning av salpeter 

och pottaska. Han avancerade senare 

till salpetersjuderidirektör för norra distriktet 

och var tidvis bosatt i Piteå och Umeå. I 

bortåt 170 blyertsteckningar, vilka publicerats 

med en utförlig kommentar av Carl Johan 

Lamm, har han avbildat bebyggelsen i 

de brukssamhällen, byar och städer där han 

rest. Plagemanns teckningar är ofta de enda 

vittnesbörd vi har om hur dessa platser 

tedde sig under 1800-talets förra del. 

Verklighetsskildringen är mycket exakt 

och konstnärliga stilgrepp lyser med sin 

frånvaro. Han bekymrar sig inte om landskapsmåleriets 

kompositionsschema och 

hans teckningar saknar helt staffagefigurer 

i form av människor eller kreatur. Man kan 

knappast heller tala om en naiv inställning 

till motiven, snarast är teckningarna att likna 

vid en noggrann vetenskapsmans anteckningar. 

En flitig topografisk tecknare, i synnerhet 

under äldre år, var också komminister 

Johan Anders Linder fxån Umeå landsför- 

128 

samling (1783-1877). De bilder vi känner 

till av hans hand har alla en omedelbar 

charm. Trots att syftet i allmänhet är att 

göra en dokumentärbild är den naiva grundtonen 

dominerande. Många av Linders topografiska 

bilder av bruk, gårdar och kyrkor 

tillkom som en artighetsgest mot ägaren 

Under en resa till Jämtland 1853 blev han 

vänligt mottagen i prästgårdar och herrgårdar 

under vägen. 

Väl hemkommen bearbetade han sina 

reseskisser och skickade teckningarna laverade 

eller akvarellerade till de olika familjer 

han gästat med ett tack för senast. 

Den här återgivna laverade teckningen 

var emellertid ett beställningsarbete. Den 

visar sågen och herrgården i Sävar 1858. 

Brukspatron Erik Forsell hade vid denna 

tid för avsikt att sälja bruket och sågen 

och behövde därför bilder av anläggningen 

att visa för hugade spekulanter. Han kontaktade 

därför pastor Linder och bad denne 

teckna ett porträtt av bruket och dess 

byggnader från flera håll samt av lastageplatsen 

i Skeppsvik. När de laverade teckningarna 

väl var klara och iväg sända med 

konsul Forsell till England, uppenbarade 

sig ännu en spekulant och Linder fick upprepa 

arbetet än en gång. Denna gång var 

det så brådskande att han måste be sin 

överordnade prosten A. A. Grafström om 

hjälp och denne ställde villigt upp för att 

göra molnen och förgrunden med dess figurer. 

Att vännäsbynaiven Erik Persson kän-

de sig befryndad med den gode pastor Linder, 

visar han i en av sina målningar, som 

är en fri omtolkning av ett av Linders 

gårdsporträtt från Strand. Med friskhet 

har Erik Persson tagit upp Linders ystra 

hästar i förgrunden och likaså det naivt 

skildrade ekipaget på väg upp till gården. 

I Umeå bodde en annan kunnig amatörmålare 

- Jacob Oscar Högstadius (1829- 

1903), lektor och samtidigt teckningslärare 

vid Umeå läroverk. I unga år hade han 

haft kontakt med folkminnes samlaren P.A. 

Säve i Visby. Som hembygdsmålare har 

han lämnat efter sig en ur kulturhistorisk 

synpunkt mycket värdefull produktion. Tack 

vare honom vet vi hur Baggböle sågverk 

såg ut under dess storhetstid och hur 

Umeå tedde sig före branden 1888. Många 

av hans målningar är tyvärr förskingrade; 

men några är kända genom reproduktioner 

och xylografier i bland annat Ny Illustrerad 

Tidning 1874, där fyra av dem 

återgivits med en utförlig kommentar av 

J. A. Linder. Laverad teckning från Sävar bruk, 1858 

honom själv. I sina bilder visar Högstadius 

prov på noggrann iakttagelse av motivet. 

Ett naivt drag lyser också igenom. 

Skildringen är aldrig schablonartad utan 

man känner bakom den en upplevelsens 

friskhet, som skvallrar om konstnärens 

uppriktiga känsla för motivet. 

Kring sekelskiftet 1900 uppstod en genre 

som är besläktad med det äldre topografiska 

måleriet, men ändå har en annorlunda 

ställning i socialt och konstnärligt 

avseende, nämligen gårdsmåleriet. Som 

en följd av de nationalistiska strömningarna 

under 90-talet samt emigrationen 

och den därav orsakade egnahemsrörelsen 

växte en slags stolthet fram för den 

egna torvan och den egna gården. Att ha 

ett oljemålat porträtt av den älskade hemgården 

blev alltmer populärt och de som 

reste till Amerika ville också gärna ha 

en tavla av fädernegården med i bagaget. 

Gårdsmåleriet har uppmärksammats 

starkt på senare år och i Skåne och Hal- 

129

J. O. Högstadius. Baggböle sågverk. Ur Ny illustrerade tidning, 1874. 

land har man gjort inventeringar och utställningar 

med bilder utförda av "gåramålaren", 

som de där kallas. Målarna 

var ofta självlärda och reste från gård 

till gård och erbjöd sina tjänster. En del 

blev mer eller mindre professionella, 

andra hade gårdsmåleriet som en hobby 

vid sidan av annan verksamhet. 

Också i Västerbotten har det funnits ett 

gårdsmåleri men vilken omfattning det hade 

och vilka som utövade det återstår att 

utforska. Tack vare en donation av ett 

gårdsporträtt 1912 från Ersmark, Umeå, 

fick museet för några år sedan kännedom 

130 

om en amatörmålare, som visade sig ha 

varit mycket produktiv som gårdsporträttör. 

Han hette Johan Brändström och var 

handlande i Umeå och en av dem som grundade 

Västerbottens-Kuriren. Han handlade 

med grisar och gick på landsbygden under 

öknamnet Gris-Brändström. 

Av hans hand känner vi 7 målningar med 

motiv från olika gårdar i södra Västerbotten 

vid seklets början. Hans målningar 

har ett dokumentärt värde, men är 

också prov på naivt måleri av hög kvalitet. 

De kännetecknas alla av en pedantisk detaljåtergivning, 

och en intuitiv känsla för

färgkomposition. De röda gårdarna ställs 

gärna i glad kontrast mot den klara grönskan 

hos träd och buskar. 

Johan Brändström emigrerade med 

sin familj till Amerika 1915 men fortsatte 

att ägna sig åt måleri nu huvudsakligen 

med religiösa motiv, eftersom han 

var pingstvän. En tid var han innehavare 

av en dekorationsfirma, John Brandström, 

Decorating & Artist Work. Han kom aldrig 

åter till Sverige, utan avled i USA 1941. 

Från umetrakten finns också en serie 

tecknade gårdsporträtt bevarade från seklets 

början. De är alla osignerade, men tra- 

ditionen berättar att det var lantmätare 

Åslunds söner som gick runt i gårdarna 

och erbjöd sig att teckna av dem. Den ene 

av dem hette Helmer och blev senare väl 

känd under namnet Osslund. 

När fotografiet fick högre status ersattes 

de kringresande gårdsmålarna av fotografer 

som snabbt kunde leverera gårdsporträtt 

med oöverträffad verklighetstrohet. 

Observeras bör emellertid att just oljemålningen 

behållit en högre status, att 

fotografier ibland färglagts eller fått tjäna 

som förlagor till målningar. • 

Johan Manfred Janze • Venus födelse 

Johan Manfred Janze f. 1892 i Norsjö, d. 1967 i Yttertavle, Umeå, var en särpräglad 

konstnärsbegåvning, som i färglagda höga träreliefer gestaltade sina 

skönhetsdrömmar. I Västerbottens museum finns numera en av hans tavlor utställd. 

Den här återgivna, gjord med den italienske ungrenässansmästaren 

Botticellis "Venus födelse" som förebild, finns i Åmliden, Norsjö. 

131

en gång i fredrika • 

en Berta Hansson-utställning 

I september 1943 debuterade Berta Hansson 

med ett sextital målningar med motiv från 

västerbottniska Fredrika. 

Utställningen, som hölls i Färg och form 

i Stockholm, blev hennes konstnärliga genombrott. 

Starka lovord utdelades av kritiker som 

Ragnar Hoppe, Gotthard Johansson och Gustaf 

Näsström. I första hand var det hennes målningar 

med skolmotiv man uppehöll sig vid 

och tidningarna skrev artiklar om målarinnan 

som också var lärarinna. 

Berta Hansson, född 1910 i Hammerdal, 

hade kommit till Fredrika kyrkskola 1935. 

Det var hennes andra termin som lärare efter 

examen vid seminariet i Umeå. 

Det röda skolhuset - som ännu står kvar - 

rymde lektionsrum på bottenvåningen och 

lärarbostäder på den övre. Här undervisade 

hon barn från kyrkbyn och kringliggande byar 

i tredje och fjärde årskurserna. Med 

åren var hon fröken för bortemot 150 fredrikabarn. 

Femte och sjätte klasserna undervisades 

av en manlig kollega först Arvid 

Tengborg,senare Charles Grahn. 

Berta Hansson stannade i Fredrika och 

i lärarinneyrket till 1945. Hon hade då undervisat 

i kyrkskolan i sju år samt under 

några terminer tagit lärarvikariat på andra 

håll för att se mer av Sverige. Ett sådant vikariat 

hade fört henne till Linköping, där hon 

genom konstnären Leo Verde stimulerades 

att börja med oljemåleri. Hon hade då sedan 

flera år gjort akvareller och varit en flitig 

tecknare. Kontakten med Verde resulterade 

i att hon 1940 gick en termin i Otte Skölds 

målarskola. Efter denna återvände hon till 

Fredrika - sökte åter den lärartjänst hon 

sagt upp i avsikt att lämna kyrkskolan - 

för att som dubbelarbetande här inmuta 

sitt konstnärliga revir. 

132

ur dagboken • 

Berta Hansson 

Jag tänker ofta: det här kommer jag aldrig 

att glömma. Eller: det här får jag aldrig 

glömma. Det kan vara en ovanlig situation 

eller ett benådat ögonblick i skolan. Ibland 

lyckas jag rädda en upplevelse i en hastig 

skiss, men för det mesta suddas den ut av 

nya intryck. Idag är det Alf som inte vill 

lämna mig efter dagsverket. Bilden på näthinnan 

har jag ritat av mig. En liten blek 

pojk-gubbe i styva grå vadmalsbyxor, grå 

sticketröja, grå luddor. Han står på bilden 

som i verkligheten med fromt 

knäppta händer och allvarstyngd blick. 

Vad bilden inte förmedlar är att Alf 

just rabblat sin "bibliska historia". 

Som ett rinnande vatten. Och att 

jag ändå inte är riktigt nöjd. Jag 

ställer frågor. Ber honom försöka 

berätta med egna ord. Historien om 

Abraham som flyttar till Kanaans land. Alf 

är van att bokens ord är de enda som gäller. 

Och nu vill ny-lärarinna tvinga fram egna 

formuleringar. Alf ser stint och förebrående 

på mig med vattenblå blick. Jag märker 

hur det tar emot först, men lossnar efter 

tålmodig väntan. Och så kommer det med 

all önskad inlevelse och Alfs egen vokabulär. 

En detaljerad skildring som avslutas 

ordagrant "å Gud han så åt n Abraham att 

du ska få bo henna ve ett". - Jag kunde 

känna mig lugn. Alf hade gjort texten till 

sin. Och min. Evinnerligen. 

Denna skolsal! Vilket främlingskap för att 

inte säga fiendskap kände jag inte för den 

först. Så fick inte en skolsal se ut efter 

min nyutexaminerade lärareinneuppfattning. 

En skolsal borde ha stora fönster och ljusa 

väggar och vara möblerad med lätta ändamålsenliga 

bänkar, ordentligt tilltagna svarta 

tavlor att skriva, räkna och rita bilder på, 

en orgel att locka glada visor och milda 

psalmer ur och först och sist vara utrustad 

med fungerande värmeanordning. Avklädningsrummet 

skulle ha dricksvatten 

och möjlighet till hygien. Oeftergivliga 

krav alltså för den nykläckta, Min skola 

ägde intet av allt detta. Den var en enda 

besvikelse. Väggarna var smutsbruna 

och gjorde rummet mörkt. Svarta 

tavlan var liten och usel, orgel existerade 

inte och bänkarna var av den gammaldags 

modellen med plats för två. Värst var ändå 

den lilla kaminen på taxfötter med väldiga 

svarta rör mot taket. Den inte bara spydde 

rök och värmde uselt, utan totalvägrade då 

och då. Av undervisningsmaterial kunde jag 

bara upptäcka ett antal trasiga läseböcker, 

en karta över Norden i blekta färger, en gammal 

skranglig jordglob, en meterstav och en 

pekpinne. Avklädningsrummet företedde en 

om möjligt ännu större bedrövelse. Det var 

ett trångt, mörkt kyffe med källarlucka mitt 

på golvet. - Så småningom har jag lärt mig 

se på min skolsal med en smula försonande 

humor. Jag inte bara accepterade den. Jag 

gjorde den till min och började tycka om 

den. Ljusa gradiner hängdes upp för fönstren. 

En präktig orgel inköptes. Ny svart 

tavla och jordglob skaffades. Allt för pengar 

ungarna och jag samlat på små tillställningar 

med sång, teater, deklamation och tårtauktioner, 

eftersom skolstyrelsen framhärdade 

i oförståelse för våra krav. Vi har också 

skylt de smutsbruna väggarna med glada 

barnmålningar och satt krukväxter på fönsterbrädan. 

Hur det sedan gick till att jag upptäckte måleriska 

värden i min tidigare förkättrade 

skolsal minns jag inte riktigt längre. Jag 

vet bara att den en dag vädjade starkt till 

målareni mig och att den blev en outsinlig 

källa att ösa ur. De gammaldags tvåmansbänkarna 

var inte enbart fula och klumpiga 

längre. De hade karaktär och ville bli mina 

modeller tillsammans med sina små passagerare. 

De var lika spännande framifrån 

som bakifrån och från sidan. Kaminen med 

taxfötter och plåtrör krävde också mitt intresse, 

fast kärleken där förblivit vacklande. 

Väggar och fönster, tak och golv i länge beprövade 

dunkla färger bidrog till att 

skapa en särpräglad atmosfär. Det var 

bara att ta för sig. Och det gör jag sannerligen. 

Dag ut och dag in med aldrig sinande 

aptit. 

133

Med jämna mellanrum gör sig mina ungar 

ärende till den präktiga vedlådan vid kaminen 

för att vässa pennan. Men ingen så ofta 

som Hasse: "Fröken få ja väss penna?" 

upprepar han monotont med jämna mellanrum 

och lodar iväg utan brådska. Jag unnar 

honom dessa små avbrott och noterar f. ö. 

egoistiskt hur vackert han avtecknar sig mot 

den gulmålade vedlådan. Hasses magra gestalt 

med sluttande axlar och påsbyxor har 

en gång för alla gått mig till hjärtat. Jag 

måste måla honom så i favoritsysselsättningen, 

vässande pennan. 

En sorgligt svulten gäst är Kalle, som kommer 

upp till mig så gott som varenda frukostrast 

den här våren. Han gapar som en 

fågelunge, när jag stjälper i honom hans 

dagliga dos fiskolja. Och sen tuggar han i sig 

ett lass smörgåsar utan att det märks det 

minsta på honom. Medan han äter och dricker, 

ritar jag honom. Det har han blivit så 

van vid att han självmant poserar i olika 

ställningar som en yrkesmodell. Han lutar 

134 

huvudet i den ena handen och i den andra 

och så i båda. Sjunker lättjefullt ihop i en 

bekväm ställning. Rätar på sig. Korta skiftande 

ställningar, avslappnade och disciplinerade 

omväxlande. Men alltid fina och intressanta, 

där det gängliga och förvuxna 

markeras. Jag får aldrig nog av Kalle. Griper 

bara efter nya papper. Måtte hän inte 

tröttna på min fiskolja och min ivriga penna! 

I går följde jag kyrkoherden till Klippen, 

fem mil från kyrkbyn och spelade orgel på 

husförhör. Det var kallt och snödjupt och 

vi var rädda att fastna med bilen i dåliga 

plogade vägkanter. Men fram kom vi till 

målet i utsatt tid. Och målet var förstås 

skolan, byns samlingsplats. Folk hade packat 

ihop sig på bänkar runt väggarna och 

i de trånga skolbänkarna. Luften var redan 

het och kvav av ångor. En susande karbidlampa 

lyste nödtorftigt upp lokalen. I spelpauserna 

satt jag hårt och varmt inklämd 

i gemenskapen. På min ena sida gav en ung 

mamma lugnt bröstet åt sitt barn när det

lev dags, och på den andra satt en gubbe, 

som ideligen prasslade med tablettasken 

och bjöd runt. Andaktsfulla, helgdagsklädda 

män och kvinnor, unga och gamla sjöng med 

i läsår sångerna - "Klippa du som brast för 

mig" och " O hur härligt att få vandra" - 

och svarade prästen med långa utläggningar. 

Det hela var mer ett samtal än ett direkt 

förhör. Många ville gärna visa upp sitt 

bibel- och katekeskunnande och blev mångordiga. 

Alla neg och bockade innan de satte 

sig tillrätta i bänken igen. Jag kände mig 

förflyttad till en annan tid. Och lätt förvirrad. 

Knappt en fråga skulle jag själv kunnat 

besvara. Här var det de riktigt gamla som 

glänste, därnäst de medelålders. Hela aftonen 

hade jag två gamla slitna kvinnor i mitt 

blickfält. Uttrycksfulla erfarna ansikten. 

Landskap att vandra i. Jag präntade in dem 

i minnet. Fotograferade dem på näthinnan. 

Pennan vågade jag inte plocka fram. Och nu 

har jag ägnat hela söndan åt att måla dem. 

Mitt livs första och säkert enda husförhör 

måste dokumenteras. 

Jag undrar ibland om mina ungar finner något 

besynnerligt i mitt ständiga ritande och 

målande. Mitt aldrig sinande behov av modeller. 

Tycker de något, så är de finkänsliga 

och hänsynsfulla nog att aldrig visa det. De 

frågar inte, är aldrig nyfikna och ber att få 

se. Fnissar aldrig när de blir avbildade. 

Tar det fullständigt naturligt. Nästan varenda 

frukostrast ber jag någon följa mig upp 

och sitta för mig en stund. För det mesta 

blir det de som har lång väg hem och som 

äter sin matsäck i skolan. Greta med de 

skygga, vackra ögonen och den bleka hyn 

har jag fäst mig mycket vid. Hon förlorade 

sin mor för ett år sen. Det var inte bra för 

henne. Jag ska försöka få ta hand om henne. 

Se till att hon får lite hull på sin magra 

kropp samtidigt med modellsittandet. Hon 

är på tok för genomskinlig. 

I samma stund som jag vaknade i morse 

visste jag att det var söndag. Söndag i maj. 

Och att dajen var min. Solen lyste in i kammaren. 

Jag låg länge och tittade i taket. Lät 

tankarna komma och gå som de ville. Bara 

135

vara till. Genomträngande sjöfågelsrop 

fick mig på benen. Lockande, enträgna 

främmande visslingar och ljud. Först 

stannade jag på förstukvisten. Berusade 

mig med allt det jag längtat mig sjuk efter 

i vinter. Lät det strömma in i mig och 

skölja mig invärtes. Sen började jag härma 

fåglarna. Försökte snylta in mig i kören. 

Men ingen lät sig luras. Det var bara jag 

själv som fick utlopp för ett överskott av 

känslor. Barfläckarna mellan björkarna var 

inte stora, men några ärlor hade hittat dem 

och gjorde bugande turer för mig i någon 

slags improviserad vårbalett. Långsamt 

drog jag mig ner mot sjön. För några dar 

sen spelade vi bandy på isen, ungarna och 

jag. Idag föreföll det ofattbart. Nu var den 

redan uppluckrad och hade släppt strandkanten 

på sina håll. Och solen fortsatte 

att fräta på den. Våren har bråttom här i 

norr. Är otålig, nästan våldsam när den 

kommer. Man vill be den vänta litet. Ransonera 

med sin kraft. - Det kom ett streck 

tranor över mig medan jag stod vid sjön. 

Med vinande, piskande vingslag och klagande, 

ödesmättade strupljud. Transkriet känns 

som lappmarkens röst framför andra. 

Jag rusar uppför trappan och in i kammaren. 

Mitt allra heligaste. Klämmer upp färg på 

paletten, blandar och målar några timmar 

och är nära den fullständiga lyckan. Det 

var ett skogsbryn på andra sidan myren som 

satte fart på mig idag. Det stod i vårens 

136 

speciella brunvioletta färg mot skarsnöns 

blekblå. Jag skvalpade nästan ut mjölken i 

byttan, så brått fick jag att komma hem 

kvickt med mitt synintryck i behåll. 

Det är tidig söndagsmorgon. Nyss gick jag 

med lördagskvällens brev till postlådan. 

Genom hela byn. Alla hus sov. Ingen var 

uppe. Känslan av att rå om byn ensam var 

ovanlig. Jag kunde stå mitt på vägen och 

titta på Viklunds ljusblå stuga mot jordbrun 

barmark i morgonljus så länge jag 

ville, utan att någon undrade vad det tagit 

åt lärarinna. Och jag kunde trampa på vattenpölarnas 

nattgamla is före alla andra 

och roa mig med det fina klirret.som det 

barn jag var just då. 

Vårkvällarna här i norr är inte lika bra 

som rnornarna. De gör bara ont. Resulterar 

i dunkla känslor av oro, ensamhet, 

längtan, smärta och allt vad det heter i 

böckernas värld. Mornarna däremot är fina 

friska, beslutsamma. Då målar jag utan tvekan. 

Kanske med näring från kvällens vånda. 

Efteråt känner jag mig tvättad invärtes. 

Borta är allt det unket självömkande från 

kvällen innan. 

Någon enstaka gång har det hänt att jag 

tyckt mig ha en uppgift med mitt målande. 

Utom den förstås att rädda mig själv, att 

överleva isolering och arktiskt mörker. 

Det är när jag ser på min skolvärld som

något unikt som jag måste dela med mig av. 

Rent av dokumentera, socialt, konkret, psykologiskt. 

Hur länge till kommer en skola 

att fungera så här? Som en liten cell sluten 

i sig själv. Med ett självklart tillitsfullt 

förhållande mellan lärare och elever. 

Det är förstås svårt att skildra i bild, detta 

som jag vill komma åt. Men något slags 

besked kanske en gammaldags skolmiljö 

med dubbelbänkar, skurgolv, vedlåda och 

järnkamin på taxfötter kan ge. 

På tiominutersrasterna springer jag med 

skissboken mellan mina fönster och fångar 

in ungarna i lek och rörelse. De vet inte om 

mitt spioneri, utan går helhjärtat upp i sina 

förehavanden. Just nu vilar fotboll och brännboll 

för en våg av sjungande och dansande. 

Skära, skära havre, begås högtidligt, nästan 

rituellt ända till slutorden 'när var tar sin, 

så tar jag min och så blir trollet utan'. Då 

rusar alla som galningar mot varann och 

söker en partner under vilda tjut. Ingen 

vill bli ensam och utpekad. 'Fy skam, fy 

skam, för ingen ville ha-na'. Jag upplever 

den som en grym lek. Skulle vilja förbjuda 

den. Min känsliga Greta vågar inte ens 

ställa upp. 

Att bli öga och hand. Alltmer öga och hand. 

Morgonen kommer med räddning. Hur gårdagen 

och natten än varit. Så här års när 

vårljuset överflödar är jag i farten vid 

staffliet redan klockan fem. Ofta är det 

minnesbilder från skolsalen, som jag skyndar 

mig att kasta ner. Eller som idag - 

utsikten från mitt fönster. Den har jag utnyttjat 

vid alla årstider. När rönnarna stått 

mörkrött glödande mot kyrkans vithet, när 

nysnön tecknat ränder i höstplöjd jord, när 

höstdimmorna svept genom landskapet. 

Idag har turen kommit till björkstammarna 

och ladorna vid sjön. Att ha tre alldeles 

egna timmar i morgonlandet är det bästa 

jag kan önska mig. Det byter jag inte mot 

något. 

Besöket i målarlådan gav ingen utdelning 

idag. Jag trevade som en blind i rummen 

för kadminum, krapplack, smaragdgrönt, 

terra di Siena och caput mortuum. Till 

sist bad jag en bön till färgen med hälsning 

från havet - ultra mare - men ingen färg 

ville mig något idag utom möjligen den 

svarta. 

137

Skurlov. En gång i månaden. Mitt andningshål 

i tillvaron. Alltid med gula bussen till 

metropolen Umeå. Tolv mils skumpande 

dit fredagsmorgon. Tolv mils skumpande 

tillbaka i ottan måndagmorgon. Och så direkt 

till skolan. Då tycker jag synd om mig 

själv. Hänger kvar vid stads synerna. Älskar 

inte lappmark. Älskar inte barn i gryningen. 

Själen stretar åt annat håll - men så är jag i 

skolsalen. Möter ögonen. Tjugu par. Känner 

strömmar av samhörighet. Är hemma igen. 

Går omkring och snusar in. Låter luktsinnet 

fira orgier i doften av såpa, tvål och vatten. 

Känner det som trampade jag på helig 

mark. Vi drar också bokstavligen skorna av 

våra fötter. Tills vid slutet av dagen ordningen 

är återställd och jag resignerat konstaterar 

att den odefinierbara mättade skollukten 

åter gjort sig till herre på slagfältet. 

För att stanna en månad. Till nästa skurlov. 

Så här var det igår kväll. Syrligt höstsvalt i 

luften. Jag kokade lingon på järnspisen i köket. 

La in ett vedträ då och då. Avnjöt min 

ovanliga huslighet, när det knackade på köksdörren. 

Två okända ynglingar steg tveksamt 

in. Jo, vi undrar om det finns något bibliotek 

i skolan. Och om vi kunde få låna lite böcker. 

Vi är vapenvägrare och gör vår värnplikt på 

stormyren utanför byn. Helst om det finns 

nån bok i psykologi, sa den ene gossen. Eller 

någon konstbok, sa den andre. Vi gick ner i 

skolsalen. Inspekterade "biblioteket". Inte 

större än att det ryms i bruna hörnskåpet 

med glasdörrar. Det blygsamma anslaget, 

jag själv får bestämma över, har räckt 

till inköp av några nyutkomna böcker just 

av det önskade slaget. Jag visade mina skatter 

och antecknade lånen i min blå journal. 

Men gossarna verkade inte riktigt nöjda ändå. 

Började undra igen. Om inte lärarinnan 

möjligen hade ett instrument. Kanske en orgel. 

Att det inte fanns någon i skolsalen var 

redan konstaterat. Och så kom det sig att 

Filip under några timmar trakterade mitt 

kammarpiano, medan jag kokade kaffe och 

bjöd på nykokta lingon och Torsten till min 

förtjusning plockade fram skissbok och penna. 

Vi tinade upp. Pojkarna berättade om 

sitt liv i förläggningen. Om baracktillvaron. 

Om den färgstarka skaran av samvetsömma, 

som fösts ihop där av religiösa och etiska 

skäl. Om sjundedagsadventister, Jehovas 

vittnen och Evangelii härolder som pä dagarna 

dikade myrmark och på kvällarna 

138 

sjöng sina sånger, läste högt, diskuterade 

och predikade för varandra. Torsten sa, 

att han nån gång skulle skriva en bok om 

den här miljön. Den skulle heta "Ön" rätt 

och slätt som förläggningen. - Också mitt 

skissblock kom fram så småningom. Filip 

med sin skarpskurna profil och väldiga 

svarta hårman var som hämtad ur en gammal 

italiensk målning. Av Piero della Francesca 

kanske. Medan Torstens nordiskt ljusa 

typ blev en intressant kontrast för pennan. 

När vi sent omsider tröttnat på att spela, 

rita och prata, läste vi dikter för varandra. 

Jag tyckte att Gullberg passade ovanligt bra 

till situationen: "byta ett ord eller två, gjorde 

det lätt att gå. Alla människors möte 

borde vara så". Jag visste inte att jag varit 

så hungrig på just den här sortens möte. 

Hoppas att gossarna kommer tillbaka. 

Den usla kaminen i skolsalen är värd en 

litania. För det mesta spyr den rökridåer 

värdiga en krigförande nation. Eller också 

står den kall och hånfull när skoldagen börjar. 

I stället för en skara barn, som skulle 

ha strålat mot sin fröken, möter mig såna 

mornar rödnästa och tandskallrande små 

liv. Då gäller det att hålla strama tyglar 

på humöret medan jag kämpar med näver 

och späntstickor. Vi hackar oss igenom morgonpsalmen. 

Fingrarna vägrar att göra tjänst 

på orgelns isbitar. Och tankarna är inte morgonljusa 

längre. Hur gammal kan den vara 

denna tredskande tingest på taxfötter, som 

sträcker patetiska rörarmar mot det röksvarta 

taket? Borde den inte ha tjänat ut för 

en mansålder sedan? I min första oskuld 

fann jag den rörande och rentav vacker. Ett 

motiv för min penna och pensel. Jag målade 

det lilla barnet vid den lilla kaminen med de 

väldiga rören med stor inlevelse, tills jag 

förstod att den kaminen och jag aldrig skulle 

samsas. Stå och vara fin och antik är det 

enda den kan. Många gånger har jag gett 

tappt. Tröttnat på åkarbrasorna och tagit 

med mig ungarna upp till värmen i min lya. 

Där har de suttit runt omkring mig på golvet 

som i en kåta. Det nya och ovanliga i 

situationen har gjort oss upprymda. Kanske 

kommer mina ungar att minnas just de här 

evakueringarna som angenäma avbrott i rutinen, 

medan det som varit som det skulle, 

fallit i glömska.

En aln från målet - tror jag - när det flyr 

mig. Men riktningen vet jag och en myckenhet 

tålamod äger jag. Alltså fortsätter jag 

vandringen och sökandet. 

Det är inte målet det handlar om, utan den 

långa vägens goda möda. 

Januarimörkret är kompakt. Men dagarna 

förlängs det vet jag. Och mörkret ska vika. 

Jag försöker övertyga mig. Idag tvingade 

jag mig upp i svinottan. Jag ville uppleva att 

byn vaknar. Morgonhimlen var gröngult kallgrinande. 

Husen tryckte i snödunklet. Ur de 

flesta skorstenarna steg spikraka feta rökar. 

Tecken på att kaffeveden brann i stugorna. 

Här och där ett enstaka fönsterljus. Jag spanade 

ut i det blågråsvarta, ovanför fönsterrutornas 

isblomsgardiner. Noterade vilka 

grannar som vaknade. Avläste termometern. 

Isluddet gjorde mig osäker. Men omkring 

trettio grader var det. Jag fyrade på i min 

köksspis med geysirsystem till rummets 

och sovalkovens element. Och välsignade 

ungarna som burit in lassvis med härlig 

björkved. Jag behöver inte snåla. Rumsvärmen 

steg. Snart kunde jag hålla en pensel. 

Jag försökte som så många gånger förr 

fånga de kylstela rökarna mot en ettrigt 

gulgrön lappmarkshimmel på en bit duk. 

Färgen kärvade först, men gav med sig. 

Jag greps av det tunga och ödesmättade i 

stämningen. Målade som en besatt medan 

byn vaknade. Jag måste springa i kapp med 

ljuset. Förr sökte jag tröst mot januaris 

grymhet i sömnen. Nu vet jag att jag inte 

har råd att förlora en enda morgon av den. 

Ungarna hämtar in veden åt mig. Tävlar närapå 

om denna ynnest. Ofta knackar någon på 

139

köksdörren redan före första lektionen och 

undrar: 'Behöv int fröken nån ve? ' Och så 

drar det ett lemmeltåg av klampande vedbärare 

i trappan. Påbyltade mot kylan, ivriga, 

rödmosiga och snoriga. Vedlådan vid spisen 

är snart nog fylld och vedtraven i det stora 

iskalla skafferiet växer mot taket. Det känns 

betryggande. - Besvärligare är det med vattenförsörjningen. 

Vatten kan jag ju inte lagra. 

Det måste hämtas var dag och i alla väder. 

Och jag måste göra det själv. Jag vågar inte 

anlita ungarna, hur gärna de än skulle vilja 

hjälpa mig. Brunnen är livsfarlig. Särskilt 

vintertid när det frusit isvallar runt brunnshålet. 

Jag är själv rädd, när jag vindar ner 

hinken på sin rasslande kätting, att jag ska 

följa med i djupet. Ju nervösare jag är, ju 

mer vatten spiller jag och desto högre växer 

isvallen. Rent ut sagt: jag avskyr vattenhämtningen. 

Den har blivit min fasa. Men 

vatten måste jag ha. Jag kommer inte undan. 

Något tal om vattenledning till mitt kök är 

det inte. Inte ens ett avloppsrör skämmer 

man bort lärarinnan med. Nej, över hela 

skolgården och t. o. m. över landsvägen ner 

till en slaskhög vid sjön får jag kånka mina 

hinkar. Jag försöker ta det som en välbehövlig 

motion och för det mesta fungerar 

det hyggligt. Men en kväll, när jag halkade 

omkull på isgatan med mina hinkar, grät 

jag av ilska! 

Ordet tvång har ingen god klang. Men tvånget 

att måla känns som en räddning till livet. Det 

är livet för mig. 

Jag skulle önska att angelägenhetsgraden hos 

mitt måleri stod i proportion till tvånget att 

måla. 

Jag är lärarinnan som fritidsmålar, hobbymålar, 

söndagsmålar, eller vad det kan heta. 

Men också en amatör har rätt att ställa krav 

på sitt måleri. Jag undrar om inte mitt första 

medvetna krav är enkelhet.Eller renhet 

kan jag också kalla det. Allt är på något sätt 

naket och avskalat all yttre glans här. Utsatt 

för hårda vindar. Kargt. Utlämnat. Skönheten 

ligger inte på ytan. Den gömmer sig 

på djupet både hos landskapet och i ansiktena. 

Ju mer jag studerar mina motiv, desto 

allvarligare måste jag sträva efter att 

tränga in i dem med några få linjer och 

färger som känns meningsfulla. Måste lära 

140 

mig avstå från lättköpta effekter. Hellre 

för litet än för mycket som princip. Hellre 

torftighet än överflöd. Krav numro två 

är ett mänskligt psykologiskt innehåll. Mitt 

möte med några barns verklighet var dag 

kräver det 

Jag är inte nöjd med mig själv och mitt just 

nu. Visst älskar jag ungarna och tycker om 

skolarbetet. Men jag känner mig isolerad. 

Avskärmad från mina målande likar, dem 

som kämpar med samma problem som jag. 

Jag skulle behöva någon att tala med när det 

kärvar som värst. Här i byn vågar jag inte 

andas om min smått skamliga hantering. 

Ingen låtsas heller om den. Den finkänsligheten 

är jag förresten mycket tacksam för. 

Så länge jag inte störs av några förväntningar 

vågar jag vara mig själv. 

Jag vaknar, känner mig som en renskrapad 

palett, så utan grumliga färgackord, gårdagsmisslyckanden, 

falska avsikter. Dagen är min 

än en gång. 

Det har varit vadmalsgrått i luften en lång 

tid. Från morgon till kväll har jag alla lampor 

tända. All kraft har runnit ur mig, droppe 

för droppe. Till skolsalen har jag gått 

motvilligt och mer än det nödtvungna har 

jag inte åstadkommit. En kväll måste jag 

till barnavårdsnämndens sammanträde i 

prästgården. Kyrkoherden förstod min situation 

och föreslog omväxling. Jag skulle ta 

skollov följande dag och få åka med till stan. 

Jag tackade för omtanken, men utan entusiasm. 

När klockan var sju och bilen tutade på 

skolgården, låg jag kvar handlingsförlamad 

i min säng och orkade inte röra mig på hela 

dagen. Tyckte synd om mig själv. Såg bara 

höga berg omkring mig, som jag inte 

kunde ta mig öber. - Hur botar man lappsjuka? 

För det var väl den jag fått en släng 

av. Jag lyckades ta mig i kragen. Tvinga 

mig ut på dagliga skidturer över sjön oberoende 

av väderlek. Jag kämpade i snöyra 

och kyla och mörker och fick tillbaka min 

fysiska kondition och därmed den andliga. 

Och nu står mitt hopp mer än någonsin 

till vårljuset. 

Sent omsider har vi fått en fast anställd läkare 

i vår by. Jag känner honom inte än, men 

ryktesvis vet jag att han är konstintresserad 

och har väggarna fyllda med X-et, Hagalund,

Ivarson, Kyhlberg, Schiöler, Hedberg och andra 

kända målare. Är jag ute på kvällen och 

lamporna är tända i det röda huset nedanför 

vägen, kan jag inte låta bli att stanna i mörkret, 

sträcka på halsen och tjuvtitta på härligheten. 

Svältfödd som jag är, gör det nästan fysiskt 

ont att vara så nära och ändå utestängd. 

Man köper sina medikamenter vid disken i det 

lilla gammaldags postkontoret. Huvudvärkspulver, 

förkylningsdroppar, karlsbaderpiller. 

Postpaket och brev ligger i hyllorna till höger, 

medicinen till vänster. Rationellt och 

praktiskt. Flera ärenden slås samman. På 

posten träffar man folk. Byter ord. Får veta 

vad som händer i byn. Har man tur stannar 

gula postbussen på gården och man går hem 

med nya ansikten på näthinnan. På hemvägen 

händer det att jag stannar vid kyrkstugorna. 

Jag tycker de är så vackra de här grå timmerstugorna, 

som fått stå kvar i sitt ur sprungliga 

skick från den tid de verkligen fyllde en funktion 

för avlägset boende kyrkobesökare från 

byarna. Kyrkstan är ett av mina återkommande 

motiv. Särskilt inbäddade i väldiga snödrivor 

och med tjocka rökar ur skorstenarna 

gillar jag dem. 

Ibland blir bilderna av mina modeller alltför 

statiska. Ungarna verkar att ha stelnat 

i en rörelse nästan. Fastnat. Som i en film 

som plötsligt stannat. Jag vet inte vad det 

beror på. - Det finns ett drag av inåtvändhet, 

avvaktan och dröjande, t. o. m. av svårmod 

hos mina modeller och överhuvudtaget 

här i norr. En motsats till sydländsk livlighet 

och spontanitet. Det draget känner 

jag väl igen. Det har en stor lockelse på 

mig. Kanske sökandet efter det gör bilden 

onödigt tung och torftig och på något 

sätt livlös. 

Form och färg måste stämma. Bli till 

ett med upplevelsen. Jag måste vara väldigt 

vaksam hela tiden. Använda små medel. 

Söka det enkla. Inte fastna i detaljer som bara 

förvillar. 

Antagligen inspirerade av mitt ständiga ritande, 

undrade ungarna idag om de fick porträttera 

mig på teckningstimmen. Och nu har 

jag suttit stilla och foglig vid mitt bord och 

141

låtit mig studeras av tjugu par ivriga ögon. 

Resultatet är roligt och skiftande om inte direkt 

smickrande för modellen. Ingen har missat 

glasögonen och knapparna i koftan. Annars 

varierar mitt utseende mycket. Någon har uppfinningsrikt 

tillgripit sitt runda bläckhorn för 

att få hjälp med huvudformen. På ett antal 

bilder blixtrar stjärnögon och glöder rosiga 

kinder. Än ler jag med knallröda läppar, än 

snörper jag lärarinneaktigt på munnen i ett 

enda streck. Några har tilldelat mig ett par 

fattiga hårstripor, andra har slösat med lockar 

och vågors svall. Alla är stolta, när de 

visar upp sina döpta eller odöpta verk. De 

flesta heter'Min fröken' eller'Våran fröken' 

Någon liten inställsam filur har passat på 

att kalla sin bild 'Min snälla fröken'. Jag 

förstår vinken. 

Det är upp och ner med mig. Ett bra tag 

har jag tyckt mig leva på baksidan av allt 

meningsfullt. Var livet än är, så inte är 

det här, har jag sagt mig. Allt har varit 

oföränderligt tyst stumt och dött inom mig. 

Då, mitt i eländet, började det hända något. 

Jag befann mig inte på baksidan av det meningsfulla 

längre. Det var plötsligt viktigt 

att måla igen. Rentav ett tvång. 

142 

Nu frågar jag mig. Måste jag betala detta 

pris av nollställdhet om och om igen. Är 

det fråga om nån slags ordning, rättvis 

eller inte. Först sveda och värk. Sen kompensation. 

Ordet är tålamod. Tålamod att börja om. 

Igen och igen. Tålamod att trots allt. 

För det mesta är jag sprängfylld av idéer. 

Det gäller bara att få tid att pröva dem. Ett 

barnansikte i vila, blå skymning över snön, 

stela rökar mot grönkall himmel. 

Jag vet min begränsning, men också att jag 

har något som jag inte får göra avkall på. 

Viljan hjälper inte. Inte uppsåtets renhet. 

Inte ens hjärtats värme ger utdelning. Återstår 

uppmärksamheten. Öga och hand får inte 

slinta i ingivelsens ögonblick. 

En aldrig så liten landvinning, men min egen, 

ger mig ett ögonblicks svindel: i nästa är 

det hård vardag med kamp och misslyckanden 

igen. H 

Klassfoto. Fredrika 1943

möte med Elsa Björkman-Goldschmidt 

I sin bok Den värld jag mött skildrar Elsa Björkman-Goldschmidt hur 

hon en vinterkväll kommer till Fredrika för att föreläsa. 

£ Hållplatsen höll på att avfolkas men något avsides fick jag syn på en ung flicka 

som hämtat post och höll på att fästa ett paket på sin spark. Här var förstås 

föreläsningsföreståndaren. Så likt dem häruppe att inte komma fram utan lämna 

det första steget till mig. Jag med mina svidande tår. Det fick verkligen vara nog 

med oföretagsamhet och det de kallar blyghet, de kan väl försöka tänka sig in i 

hur det känns att landa här, där det inte finns tåg en gång. . . 

Jag tror jag lyckades haspla ur mig några av dessa synpunkter innan gestalten 

vid sparken hann få fram ett ord. 

"Jag är så ledsen, men det är inte jag som har hand om föreläsningsföreningen", 

sa hon avvärjande. "Det är kyrkoherden, och han är dessvärre lite 

glömsk ibland. Jag är lärarinna och bor i skolan. Men kom upp till mig så får jag 

bjuda på något varmt". 

Ännu inte helt blidkad följde jag med uppför en skranglig trappa, kom in i ett 

stort trevligt rum ovanför skolsalen - och blev stående framför en tavla som genast 

grep mig: allvarsamma barnansikten utan all fadd sötma, sparsam färgskala 

i fina toner. Jag kom att tänka på Olof Sager-Nelson, på Helene Scherfbeck. . . 

"Hur i all världen kan den här tavlan ha hamnat här? Var har fröken fått 

tag på något så bra?" frågade jag innan jag ens hunnit ta av mig. 

"Jag har målat den". 

Det var jag som blev stum, ställd och slagen, och jag förblev det ännu sedan 

vi druckit kaffe framför brasan; intrycket kom så oväntat och blev så starkt. 

Jag fick se mer, ur skrubbar och garderober kom skissblad, pannåer och dukar. 

Läsande och sjungande skolbarn, grå stugor i stilla ödslighet, tung skymning, lågmäld 

vårlängtan. Jag tyckte med ens att jag fick svar på de många frågor som 

tränger sig på en häruppe i glesbygderna - de långa åsarna, de tigande husen 

utan hägnande trädgårdar, avstånden, kärvheten, ordlösheten om vilken Ludvig 

Nordström skrev "det är på något obegripligt sätt inte som tal, det är som skogssus"; 

allt kom närmare, blev lättfattligare. Mycket av mina tidiga ungdomsminnen 

från övre Norrland dök upp igen och fick ny innebörd - allt under det vi till 

slut hade utställning över hela golvet. Som något alldeles självklart hade vi duat 

varandra långt innan jag fått reda på att de smalt tecknade initialerna B. H. betydde 

Berta Hansson. 

Det hördes tunga steg i trappan. 

"Du store tid, kyrkoherden! Vi skulle förstås ha ringt! " ropade upphovet till 

alla dessa konstverk förskräckt. "Det är nog tid för föreläsning!" 

Det var just vad det var, långt över tiden. Jag vet inte hur det gick med föredraget, 

vad jag talade om minns jag inte. Jag kommer bara ihåg att jag överallt 

i publiken tyckte mig möta stora undrande ögon i grå barnaansikten. Men det 

måtte verkat inspirerande för mottagandet blev gott och efteråt inbjöds vi till 

samkväm. Däremot vet jag inte om de närvarande riktigt förstod varför jag så 

ivrigt framhöll att det kunde hända att en folkbildare ibland får ta emot mycket 

mer än han ger. 

Morgonen därpå skulle jag vidare på min turné i södra Lappland men vi kom 

överens om att jag på hemvägen skulle göra uppehåll hos Berta. Och när jag då 

for därifrån hade inte bara en nu snart tjugufemårig vänskap befästs, jag hade 

också med mig en tjock bunt dukar som skulle förbereda en utställning i Stockholm. 

Den kom till stånd på Färg och Form och så vitt jag minns rätt såldes 

alla dukarna. De sjungande, plitande skolbarnen i Fredrika, de tysta husen, de 

långa åsarnas vidder spreds till olika delar av vårt land. • 

143

Kurt Sundberg 

"Fåren tas hem från sommarbetet" är en av de bilder som utgör stommen i "Torpet 

Åsen på Brännsjöskogen", den märkliga skildringen av kronotorparlivet i Fredrika. 

Kurt Sundbergs teckningar var sammanställda med texter redigerade av Sune Jonsson 

efter inspelningar av Kurt Sundbergs berättelser. Ytterligare en serie bilder - som 

ansluter sig till gamla läsarsånger - publicerades 1968 i boken "Till det härliga land". 

Lisa Johansson • berättare i ord och bild 

Lisa Johansson i Vilhelmina är vid det här laget en av de bäst kända kulturpersonligheterna 

i lappmarken. Hennes bok "Saltlake och blodvälling. Berättelser från nybyggartiden 

i lappmarken", har tryckts i två upplagor, hennes omfattande uppteckningar 

i dialektarkiven i Uppsala och Umeå samt i Nordiska museet har blivit värdefulla 

källor för folklivsforskare och socialhistoriker, hennes skrift "Gamla i lappmarken 

kända växtfärgningsrecept", späckad med kulturhistoriska notiser är välkänd för 

textilare och hemslöjdare. Lisa Johanssons mångsidiga begåvning har sökt sig uttryck 

också i bildskapande. Hennes ulltavlor, "bildmosaiker" av växtfärgad ull, med 

framför allt naturmotiv, har gjort henne känd både i Sverige och utomlands. 

144

minnen av Gustav Rosén • efterlysning 

Landshövding Gustav Rosén avled 1942 efter att sedan 1931 ha förestått länet och 

dessförinnan sedan sekelskiftet som radikal tidningsman och politiker ha stått i 

centrum för länets politiska liv. Västerbottens museum har genom redaktör Stellan 

Rosén erhållit en samling fotografier som belyser hans mångsidiga verksamhet. Ett 

urval av dem kommer att bilda stomme i det sista häftet för året av VÄSTERBOTTEN. 

Inför redigeringen av detta efterlyser vi bland våra läsare personliga minnen av 

Gustav Rosén, minnen som kan belysa hans resor i länet och kontakterna med dess 

invånare i konkreta frågor. Hörav Er till Västerbottens museum! 

innehåll • 

PRIMITIV-FOLK LIG-NAIV- 97 

NAIVISTISK 

MÖTE MED NAIVER 103 

Anita Isberg 

VICTORIA NYGREN - VYER 104 

OCH VISIONER 

Karin Eriksson 

NÅGRA VÄSTERBOTTNISKA NAIVER 113 

NATURROMANTIKER I GALLEJAUR 122 

BIRGER LÖVGREN 

numrets fotografer 

Göte Böhlin: s. 98-101, 106, 113, 1 19, 122, 123, 

Göran Carlsson: porträtten s, 112, 116, 122. 

Ester Harnesk-From: s. 107. 

Sune Jonsson: omslagets färgbilder, samt s. 97, 

Katarina Ågren: s. 104. 

EN BONDES MÅLERI - 124 

ERIK PERSSON 

Agnes Klementsson 

HELGE BACKMAN - DJUR OCH 126 

NATURMÄLAREIKNAFTEN 

PORTRÄTT AV BRUK OCH GÄRDAR 127 

Karin Eriksson 

EN GÄNG I FREDRIKA - EN BERTA 132 

HANSSON- UTSTÄLLNING 

UR DAGBOKEN 133 

Berta Hansson 

125, 127, 131-141. 

108-111, 1 14, 115, 117, 120, 121. 

Västerbotten • 

Tidskriften VÄSTERBOTTEN redigeras av tjänstemännen vid 

Västerbottens museum och Skellefteå museum. 

Huvudredaktör och ansvarig utgivare: antikvarie Per-Uno 

Ågren, Umeå. 

Grafisk form: Göran Carlsson. 

Redaktionens adress: Västerbottens museum, 902 44 Umeå. 

Tryckt i offset hos Centraltryckeriet, Umeå 1973. 

Omslagets färgtryck utfört av Tryckeri AB UTAB, Umeå.

aksidan • 

Västerbotten • 

utges av Västerbottens läns Hembygdsförening. Tidskriften utkommer 

med 4 häften 197 3. Lösnummerpris 7:50. 

Prenumeration kan göras enligt 3 alternativ: 

• fyra häften 20:- 

# häftena samlade i en häftad volym vid årets slut 25:- 

0 häften + volym 35:- 

Prenumeration och beställning av lösnummer sker enklast genom 

insättning av beloppet på föreningens postgiro 6 26 22 - 6.

o o ty så roar mig att måla om nagra västerbottniska bildberättare

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?