o o ty så roar mig att måla om nagra västerbottniska bildberättare

möte med Elsa Björkman-Goldschmidt
I sin bok Den värld jag mött skildrar Elsa Björkman-Goldschmidt hur
hon en vinterkväll kommer till Fredrika för att föreläsa.
£ Hållplatsen höll på att avfolkas men något avsides fick jag syn på en ung flicka
som hämtat post och höll på att fästa ett paket på sin spark. Här var förstås
föreläsningsföreståndaren. Så likt dem häruppe att inte komma fram utan lämna
det första steget till mig. Jag med mina svidande tår. Det fick verkligen vara nog
med oföretagsamhet och det de kallar blyghet, de kan väl försöka tänka sig in i
hur det känns att landa här, där det inte finns tåg en gång. . .
Jag tror jag lyckades haspla ur mig några av dessa synpunkter innan gestalten
vid sparken hann få fram ett ord.
"Jag är så ledsen, men det är inte jag som har hand om föreläsningsföreningen",
sa hon avvärjande. "Det är kyrkoherden, och han är dessvärre lite
glömsk ibland. Jag är lärarinna och bor i skolan. Men kom upp till mig så får jag
bjuda på något varmt".
Ännu inte helt blidkad följde jag med uppför en skranglig trappa, kom in i ett
stort trevligt rum ovanför skolsalen - och blev stående framför en tavla som genast
grep mig: allvarsamma barnansikten utan all fadd sötma, sparsam färgskala
i fina toner. Jag kom att tänka på Olof Sager-Nelson, på Helene Scherfbeck. . .
"Hur i all världen kan den här tavlan ha hamnat här? Var har fröken fått
tag på något så bra?" frågade jag innan jag ens hunnit ta av mig.
"Jag har målat den".
Det var jag som blev stum, ställd och slagen, och jag förblev det ännu sedan
vi druckit kaffe framför brasan; intrycket kom så oväntat och blev så starkt.
Jag fick se mer, ur skrubbar och garderober kom skissblad, pannåer och dukar.
Läsande och sjungande skolbarn, grå stugor i stilla ödslighet, tung skymning, lågmäld
vårlängtan. Jag tyckte med ens att jag fick svar på de många frågor som
tränger sig på en häruppe i glesbygderna - de långa åsarna, de tigande husen
utan hägnande trädgårdar, avstånden, kärvheten, ordlösheten om vilken Ludvig
Nordström skrev "det är på något obegripligt sätt inte som tal, det är som skogssus";
allt kom närmare, blev lättfattligare. Mycket av mina tidiga ungdomsminnen
från övre Norrland dök upp igen och fick ny innebörd - allt under det vi till
slut hade utställning över hela golvet. Som något alldeles självklart hade vi duat
varandra långt innan jag fått reda på att de smalt tecknade initialerna B. H. betydde
Berta Hansson.
Det hördes tunga steg i trappan.
"Du store tid, kyrkoherden! Vi skulle förstås ha ringt! " ropade upphovet till
alla dessa konstverk förskräckt. "Det är nog tid för föreläsning!"
Det var just vad det var, långt över tiden. Jag vet inte hur det gick med föredraget,
vad jag talade om minns jag inte. Jag kommer bara ihåg att jag överallt
i publiken tyckte mig möta stora undrande ögon i grå barnaansikten. Men det
måtte verkat inspirerande för mottagandet blev gott och efteråt inbjöds vi till
samkväm. Däremot vet jag inte om de närvarande riktigt förstod varför jag så
ivrigt framhöll att det kunde hända att en folkbildare ibland får ta emot mycket
mer än han ger.
Morgonen därpå skulle jag vidare på min turné i södra Lappland men vi kom
överens om att jag på hemvägen skulle göra uppehåll hos Berta. Och när jag då
for därifrån hade inte bara en nu snart tjugufemårig vänskap befästs, jag hade
också med mig en tjock bunt dukar som skulle förbereda en utställning i Stockholm.
Den kom till stånd på Färg och Form och så vitt jag minns rätt såldes
alla dukarna. De sjungande, plitande skolbarnen i Fredrika, de tysta husen, de
långa åsarnas vidder spreds till olika delar av vårt land. •
143