o o ty så roar mig att måla om nagra västerbottniska bildberättare

Skurlov. En gång i månaden. Mitt andningshål
i tillvaron. Alltid med gula bussen till
metropolen Umeå. Tolv mils skumpande
dit fredagsmorgon. Tolv mils skumpande
tillbaka i ottan måndagmorgon. Och så direkt
till skolan. Då tycker jag synd om mig
själv. Hänger kvar vid stads synerna. Älskar
inte lappmark. Älskar inte barn i gryningen.
Själen stretar åt annat håll - men så är jag i
skolsalen. Möter ögonen. Tjugu par. Känner
strömmar av samhörighet. Är hemma igen.
Går omkring och snusar in. Låter luktsinnet
fira orgier i doften av såpa, tvål och vatten.
Känner det som trampade jag på helig
mark. Vi drar också bokstavligen skorna av
våra fötter. Tills vid slutet av dagen ordningen
är återställd och jag resignerat konstaterar
att den odefinierbara mättade skollukten
åter gjort sig till herre på slagfältet.
För att stanna en månad. Till nästa skurlov.
Så här var det igår kväll. Syrligt höstsvalt i
luften. Jag kokade lingon på järnspisen i köket.
La in ett vedträ då och då. Avnjöt min
ovanliga huslighet, när det knackade på köksdörren.
Två okända ynglingar steg tveksamt
in. Jo, vi undrar om det finns något bibliotek
i skolan. Och om vi kunde få låna lite böcker.
Vi är vapenvägrare och gör vår värnplikt på
stormyren utanför byn. Helst om det finns
nån bok i psykologi, sa den ene gossen. Eller
någon konstbok, sa den andre. Vi gick ner i
skolsalen. Inspekterade "biblioteket". Inte
större än att det ryms i bruna hörnskåpet
med glasdörrar. Det blygsamma anslaget,
jag själv får bestämma över, har räckt
till inköp av några nyutkomna böcker just
av det önskade slaget. Jag visade mina skatter
och antecknade lånen i min blå journal.
Men gossarna verkade inte riktigt nöjda ändå.
Började undra igen. Om inte lärarinnan
möjligen hade ett instrument. Kanske en orgel.
Att det inte fanns någon i skolsalen var
redan konstaterat. Och så kom det sig att
Filip under några timmar trakterade mitt
kammarpiano, medan jag kokade kaffe och
bjöd på nykokta lingon och Torsten till min
förtjusning plockade fram skissbok och penna.
Vi tinade upp. Pojkarna berättade om
sitt liv i förläggningen. Om baracktillvaron.
Om den färgstarka skaran av samvetsömma,
som fösts ihop där av religiösa och etiska
skäl. Om sjundedagsadventister, Jehovas
vittnen och Evangelii härolder som pä dagarna
dikade myrmark och på kvällarna
138
sjöng sina sånger, läste högt, diskuterade
och predikade för varandra. Torsten sa,
att han nån gång skulle skriva en bok om
den här miljön. Den skulle heta "Ön" rätt
och slätt som förläggningen. - Också mitt
skissblock kom fram så småningom. Filip
med sin skarpskurna profil och väldiga
svarta hårman var som hämtad ur en gammal
italiensk målning. Av Piero della Francesca
kanske. Medan Torstens nordiskt ljusa
typ blev en intressant kontrast för pennan.
När vi sent omsider tröttnat på att spela,
rita och prata, läste vi dikter för varandra.
Jag tyckte att Gullberg passade ovanligt bra
till situationen: "byta ett ord eller två, gjorde
det lätt att gå. Alla människors möte
borde vara så". Jag visste inte att jag varit
så hungrig på just den här sortens möte.
Hoppas att gossarna kommer tillbaka.
Den usla kaminen i skolsalen är värd en
litania. För det mesta spyr den rökridåer
värdiga en krigförande nation. Eller också
står den kall och hånfull när skoldagen börjar.
I stället för en skara barn, som skulle
ha strålat mot sin fröken, möter mig såna
mornar rödnästa och tandskallrande små
liv. Då gäller det att hålla strama tyglar
på humöret medan jag kämpar med näver
och späntstickor. Vi hackar oss igenom morgonpsalmen.
Fingrarna vägrar att göra tjänst
på orgelns isbitar. Och tankarna är inte morgonljusa
längre. Hur gammal kan den vara
denna tredskande tingest på taxfötter, som
sträcker patetiska rörarmar mot det röksvarta
taket? Borde den inte ha tjänat ut för
en mansålder sedan? I min första oskuld
fann jag den rörande och rentav vacker. Ett
motiv för min penna och pensel. Jag målade
det lilla barnet vid den lilla kaminen med de
väldiga rören med stor inlevelse, tills jag
förstod att den kaminen och jag aldrig skulle
samsas. Stå och vara fin och antik är det
enda den kan. Många gånger har jag gett
tappt. Tröttnat på åkarbrasorna och tagit
med mig ungarna upp till värmen i min lya.
Där har de suttit runt omkring mig på golvet
som i en kåta. Det nya och ovanliga i
situationen har gjort oss upprymda. Kanske
kommer mina ungar att minnas just de här
evakueringarna som angenäma avbrott i rutinen,
medan det som varit som det skulle,
fallit i glömska.