o o ty så roar mig att måla om nagra västerbottniska bildberättare

köksdörren redan före första lektionen och
undrar: 'Behöv int fröken nån ve? ' Och så
drar det ett lemmeltåg av klampande vedbärare
i trappan. Påbyltade mot kylan, ivriga,
rödmosiga och snoriga. Vedlådan vid spisen
är snart nog fylld och vedtraven i det stora
iskalla skafferiet växer mot taket. Det känns
betryggande. - Besvärligare är det med vattenförsörjningen.
Vatten kan jag ju inte lagra.
Det måste hämtas var dag och i alla väder.
Och jag måste göra det själv. Jag vågar inte
anlita ungarna, hur gärna de än skulle vilja
hjälpa mig. Brunnen är livsfarlig. Särskilt
vintertid när det frusit isvallar runt brunnshålet.
Jag är själv rädd, när jag vindar ner
hinken på sin rasslande kätting, att jag ska
följa med i djupet. Ju nervösare jag är, ju
mer vatten spiller jag och desto högre växer
isvallen. Rent ut sagt: jag avskyr vattenhämtningen.
Den har blivit min fasa. Men
vatten måste jag ha. Jag kommer inte undan.
Något tal om vattenledning till mitt kök är
det inte. Inte ens ett avloppsrör skämmer
man bort lärarinnan med. Nej, över hela
skolgården och t. o. m. över landsvägen ner
till en slaskhög vid sjön får jag kånka mina
hinkar. Jag försöker ta det som en välbehövlig
motion och för det mesta fungerar
det hyggligt. Men en kväll, när jag halkade
omkull på isgatan med mina hinkar, grät
jag av ilska!
Ordet tvång har ingen god klang. Men tvånget
att måla känns som en räddning till livet. Det
är livet för mig.
Jag skulle önska att angelägenhetsgraden hos
mitt måleri stod i proportion till tvånget att
måla.
Jag är lärarinnan som fritidsmålar, hobbymålar,
söndagsmålar, eller vad det kan heta.
Men också en amatör har rätt att ställa krav
på sitt måleri. Jag undrar om inte mitt första
medvetna krav är enkelhet.Eller renhet
kan jag också kalla det. Allt är på något sätt
naket och avskalat all yttre glans här. Utsatt
för hårda vindar. Kargt. Utlämnat. Skönheten
ligger inte på ytan. Den gömmer sig
på djupet både hos landskapet och i ansiktena.
Ju mer jag studerar mina motiv, desto
allvarligare måste jag sträva efter att
tränga in i dem med några få linjer och
färger som känns meningsfulla. Måste lära
140
mig avstå från lättköpta effekter. Hellre
för litet än för mycket som princip. Hellre
torftighet än överflöd. Krav numro två
är ett mänskligt psykologiskt innehåll. Mitt
möte med några barns verklighet var dag
kräver det
Jag är inte nöjd med mig själv och mitt just
nu. Visst älskar jag ungarna och tycker om
skolarbetet. Men jag känner mig isolerad.
Avskärmad från mina målande likar, dem
som kämpar med samma problem som jag.
Jag skulle behöva någon att tala med när det
kärvar som värst. Här i byn vågar jag inte
andas om min smått skamliga hantering.
Ingen låtsas heller om den. Den finkänsligheten
är jag förresten mycket tacksam för.
Så länge jag inte störs av några förväntningar
vågar jag vara mig själv.
Jag vaknar, känner mig som en renskrapad
palett, så utan grumliga färgackord, gårdagsmisslyckanden,
falska avsikter. Dagen är min
än en gång.
Det har varit vadmalsgrått i luften en lång
tid. Från morgon till kväll har jag alla lampor
tända. All kraft har runnit ur mig, droppe
för droppe. Till skolsalen har jag gått
motvilligt och mer än det nödtvungna har
jag inte åstadkommit. En kväll måste jag
till barnavårdsnämndens sammanträde i
prästgården. Kyrkoherden förstod min situation
och föreslog omväxling. Jag skulle ta
skollov följande dag och få åka med till stan.
Jag tackade för omtanken, men utan entusiasm.
När klockan var sju och bilen tutade på
skolgården, låg jag kvar handlingsförlamad
i min säng och orkade inte röra mig på hela
dagen. Tyckte synd om mig själv. Såg bara
höga berg omkring mig, som jag inte
kunde ta mig öber. - Hur botar man lappsjuka?
För det var väl den jag fått en släng
av. Jag lyckades ta mig i kragen. Tvinga
mig ut på dagliga skidturer över sjön oberoende
av väderlek. Jag kämpade i snöyra
och kyla och mörker och fick tillbaka min
fysiska kondition och därmed den andliga.
Och nu står mitt hopp mer än någonsin
till vårljuset.
Sent omsider har vi fått en fast anställd läkare
i vår by. Jag känner honom inte än, men
ryktesvis vet jag att han är konstintresserad
och har väggarna fyllda med X-et, Hagalund,