pdf-format - Tillbaka till start

om dagen, ser till att du får mat och kommer
till toaletten. Du lever ditt liv i väntan
på hemtjänsten och telefonen är tyst och du
har ingen att ringa. Med tiden djupnar känslan
av ensamhet. Men sällskap mot ensamhet,
räknas inte som ett nödvändigt behov.
JAG RINGER PÅ, har med mig en blomma
eller en liten chokladask, dörren öppnas,
kaffet står på. Hembesök tar tid och måste
få ta tid. Även om vi vet att Jesus finns hos
oss varje stund, vet att han lyssnar till oss
och älskar oss, så behöver vi ändå ibland gemenskapen
av en fysisk person. Någon som
sitter där mitt emot oss, som dricker vårt
kaffe, tycker om våra kakor och lyssnar på
vår berättelse om hur livet blev eller inte
blev och hur det känns just nu. Behovet av
sådan gemenskap, särskilt när livet på flera
fronter krymper och närmar sig sitt slut,
kan inte nog överskattas.
Att få lyssna till äldres livsberättelser har
jag upplevt som mycket värdefullt. En del
personer har varit helt ensamma, saknat
både anhöriga och vänner. Då har det känts
särskilt viktigt att hälsa på och hålla kontakten,
ibland har jag haft förmånen att lära
känna dem under flera år. När några av
dem har blivit sjuka och hamnat på sjukhus,
då har jag hälsat på dem där, suttit vid
sängkanten. Vi har hållit varandras händer,
bett tillsammans och gråtit en skvätt. Frid
och glädje blandat med vemod.
FÖRST TÄNKTE JAG om hembesök, att
sällskapsdam det ska jag minsann inte bli
efter 3,5 års socionomutbildning. Jag hade
glömt det som först fick mig att förälska
mig i diakonyrket, att ha tid och omsorg
om de som ingen annan har tid eller
omsorg för. Ibland har jag en så lång lista på
26
personer som jag vet skulle behöva besök,
att jag inte vet var jag ska börja. Tyvärr är
det inte heller så lätt att överlåta kontakter.
Man har kanske redan en relation uppbyggd
och personen ifråga är osäker inför
nya bekantskaper eller vill inte vara någon
till besvär.
TRIVSELTRÄFFAR FÖR ÄLDRE har jag
ibland hört kallas lite föraktfullt för godisdiakoni.
Men ju mer jag upptäckt svårigheterna
i att bli äldre, har jag förstått hur väl
de behöver bli uppmuntrade av en hoppingivande
andakt, ett livsglatt program och en
stund av gemenskap runt kaffeborden. Det
är inte en lyx, det kan vara en nödvändighet
för att orka med resten av livet.
ANDAKTEN PÅ SERVICEHUSET är speciell.
Dessa krumma damer och herrar som
ibland inte minns vilka de är eller vilka de
varit. En äldre herre brukar vördnadsfullt
hälsa mig välkommen övertygad om att jag
är kyrkoherden. Många upprepar endast en
och samma mening om och om igen…
men när musikern tar upp en gammal
psalm börjar flera av dem som genom ett
trollslag sjunga med och orden kommer
med melodin. En del nynnar eller klappar
takten glatt igenkännande.
En kvinna sittligger i en slags rullvagn.
Smal och med genomskinlig hud, slutna
ögon, darrande händer och halvöppen
mun. Hon verkar helt frånvarande. Plötsligt
när vi börjar be Fader vår, sätter hon sig
upp och börjar be med. Ett ögonblick av
förundran. Det känns som om änglar far
runt i rummet och det blir svårt att hålla
borta tårarna.
En stund då gemenskapen i Kristus överbryggar
både ålders- och demensbarriärer.
NÅGON SOM SITTER
DÄR MITT EMOT
OSS, SOM DRICKER
VÅRT KAFFE