Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Städja <strong>ge</strong>tingar<br />
Ingrid<br />
Ibland bodde jord<strong>ge</strong>tingar i de gamla hässjehålen, speciellt<br />
på Holmen. Man vande sig att titta efter innan man<br />
satte i stören, annars var det bara att springa för livet! Vi<br />
började lägga i stenar för att hindra <strong>ge</strong>tingarna. Stenarna<br />
låg då kvar runt stören och var lätta att putta <strong>ner</strong> när sen<br />
stören drogs upp.<br />
Jag var med och slog hö i Brändön när jag var piga där<br />
(sid 89), och jord<strong>ge</strong>tingar flög omkring. Brändö-Erik,<br />
min systers man kunde städja <strong>ge</strong>tingar, flytta <strong>ge</strong>tingbyllor<br />
med händerna. De surrade och kröp på hans händer men<br />
stack honom inte. En gumma hade sagt att han hade något<br />
som gjorde att aldrig en <strong>ge</strong>ting skulle sticka honom.<br />
Han sa till mig att jag inte behövde vara rädd, utan bara<br />
ta upp byllan med händerna och flytta den. Så jag gjorde!<br />
Vi sög ut en del av honun<strong>ge</strong>n med halmstrån när vi<br />
flyttade byllor. Bara en gång förstörde jag och Henning<br />
ett bo som suttit i vedbodan och Henning hade fått sig en<br />
smäll. Vi åt upp honun<strong>ge</strong>n och slängde boet. Getingarna<br />
började bygga i<strong>ge</strong>n, men när vi strukit tjära på stället så<br />
försvann de.<br />
Siri<br />
Du skall vara snäll mot <strong>ge</strong>tingar, då gör de dig in<strong>ge</strong>t. Min<br />
pappa kunde städja <strong>ge</strong>tingar, han hade lärt sig av en gumma<br />
i Karatj, kanske hette hon Inga-Stina. Han pekade<br />
mot <strong>ge</strong>tingbyllans öppning och sade åt dem ”Gå in, in,<br />
in!” De förlorade kraften och trängdes om att komma in<br />
så fort som möjligt, sen kunde han ta lös hela byllan och<br />
flytta den till ett bättre ställe. Harald blev ofta stun<strong>ge</strong>n av<br />
<strong>ge</strong>tingar och ville lära sig hur man gjorde, men pappa sa<br />
att Harald inte kunde lära sig när han var så rädd för dem.<br />
44<br />
Rune: Min mormor Anna Nilssons lövskära. Den är gjord<br />
av en lie som morfar smidde om och satte ett handtag av<br />
renhorn på. Hon skar ris nära gården när lövet precis var<br />
utvuxet, och hon band kärvar åt fåren. De hade fem-sex<br />
får. Det gick så jävla fort att sno ihop, när hon knytte ihop<br />
kärven med vriden vidja. Kärvarna, lövbuntarna hässjades<br />
och sen stabbe hon och mamma upp dem från golv till tak<br />
i ladan. Fåren fick även en del hö.<br />
Löv till får<br />
Ingrid<br />
De som hade får samlade löv inför vintern. Vi körde vår<br />
färja till Kattisvikholmen, tog i land och skar ris på alla<br />
holmarna där och fyllde färjan. Och vi tog löv efter stränder.<br />
Före min tid roddes färjan, men vi drog den med en<br />
motorbåt. En hel dag var vi ute och mat hade vi alltid<br />
med oss. Jag minns att det var roligt, in<strong>ge</strong>t jäkt, färjan<br />
blev fylld ändå. Vi högg ut björk och skar av kvistarna<br />
med skäror, ordentligt slipade, sådana man skar korn<br />
med. Mest tog vi på våren innan löven var helt utvuxna,<br />
björkris men även sälg och vide. Vi tog ris alla år så det<br />
växte ungt och friskt hela tiden. Löv som växte på fuktig<br />
mark var bäst, godast. Vi skar späda kvistar, inte tjockare<br />
än tummen och band kärvar, precis som med korn. Vi<br />
färjade hem och lade lövkärvarna på en hässja som stod<br />
bakom lagårn. Lövet vänt mot solen, då torkade bladen<br />
ihop fort och satt kvar när man sen försiktigt flyttade kärven.<br />
När lövet hade torkat något togs det in i porten.<br />
Skulle vara en jämn fuktighet och gulgrönt,<br />
inte prassla och vara snustorrt,<br />
vi staplade kärvarna korsvis för att få<br />
luft emellan, då höll de sig bra. Andra<br />
lade stän<strong>ge</strong>r emellan lagren, men det<br />
tog allt för stor plats. Vi gjorde likadant<br />
när vi tog löv på hösten.<br />
Det var glädjen när fåren fick lövet!<br />
De åt allt, löv och bark, ja nästan<br />
grenarna också. Till korna drygades<br />
höet ut med löv ibland, de var<br />
så glada när de fick smaka löv och<br />
tuggade i sig av riset också. Till och<br />
med grisen fick löv någon gång.<br />
Det avgnagda riset samlades och<br />
brändes i majbrasan, blev alltid en<br />
stig till den där kasen.<br />
En ste<strong>ge</strong> som hängde på Erik Yngvessons<br />
uthusvägg i Kvikkjokk år 2000. Ste<strong>ge</strong>n<br />
användes vid transporter till och från<br />
kojor med mera, och som botten i höskrindor<br />
när man hämtade myrhö. Den<br />
var un<strong>ge</strong>fär fyra meter lång och lades<br />
på en timmerkälke, framkälke och bakkälke<br />
förbundna med kätting. På framkälken<br />
fästes ste<strong>ge</strong>n med en bult <strong>ge</strong>nom<br />
ett hål i ste<strong>ge</strong>n, hålet var förstärkt med<br />
en järnplatta på undersidan. Från bakkälken<br />
stack en träpinne upp, och gled<br />
i en springa mellan två plankor i ste<strong>ge</strong>n.
Change language