gammalt och nytt i västerbottnisk textiltradition lin och hampa • ull ...

o 

fl 

o 

•g 

© 

CA 

t 3-74 hemvävt: 

gammalt och nytt i 

västerbottnisk textiltradition 

lin och hampa • ull, ylle och 

bomull «nödår och slöjdstöd • klyvan, stävörat, 

musgillret: om namn på fårmärken • trollklippta 

får«krigsrådinnan pettersson, livsöde i lövånger

insidan« 

Material om västerbottniska 

textiltraditioner tillhör de önskemål 

som oftast framförts 

till tidskriftens redaktion. 

Man får också bläddra ända 

tillbaka till 1940-talets årsböcker 

för att hitta något skrivet 

i ämnet - det var de framstående 

experterna Gertrud 

Grenander, Anna-Maja Nylen 

och Elisabeth Strömberg, som 

då gjort undersökningar häruppe 

och berättade om sina 

iakttagelser. Tack vare de 

senaste årens samarbete med 

Västerbottens läns hemslöjdsförening 

med slöjdinventeringar 

runt om i länet har numera 

ett stort material samlats 

till länsmuseet och trots 

att lokala intensivundersökningar 

av textilbeståndet - i 

Nordmaling och Lycksele - 

ännu pågår, har vi ansett tiden 

mogen att redovisa en del av 

resultaten. Vi har, liksom tidigare 

i slöjdsammanhang, velat 

göra häftet praktiskt inriktat. 

Därför finns en omfattande 

11 vävsektion" med beskrivningar, 

som ger den intresserade möjlighet 

att ta upp gamla vackra 

och karakteristiska västerbottniska 

vävsätt och mönster i sin 

hemvävning. Utom inventeringsmaterialet 

och de äldre uppsatserna 

har som vanligt också 

Skellefteå museums samlingar 

och de alltid mycket användbara 

uppteckningarna av Ragnar 

Jirlow från 1920-talet utnyttjats. 

Som vanligt har det också 

uppstått utrymmesbrist - planerade 

avsnitt om växtfärgning, 

tygtryck och hemslöjdens-hushållningssällskapets 

textila 

strävanden måste stå över. 

Kanske till det kompletterande 

häfte om västerbottniska dräkttraditioner, 

som förhoppningsvis 

ska komma ut inom en inte 

alltför avlägsen framtid. 

Under landstingsveckan, när 

detta skrives, överlämnas till 

landstingsledamöterna de första 

exemplaren av Övre Norrlands 

historia, del 3 och 4. Historieverket 

har därmet förts till sin 

avslutning på den punkt då det 

gamla Västerbotten delades i 

två län. 

De nyutkomna böckerna ger 

stoff åt en av höstens nya vandringsutställningar, 

"Allmogens 

besvär"- kring västerbottniskt 

1700-tal. Den andra blir en 

textilutställning, som produ- 

ceras i anslutning till detta 

häfte. Om övriga utställningsaktiviteter 

vid museet berättar 

den ena av häftets bilagor. 

Den andra bilagan - det tredje 

klipparket - förefaller vara 

efterlängtat - flera förhandsrekvisitioner 

har inströmmat. 

Vidare kan aviseras att en ny 

upplaga av "Sydsamisk slöjd" 

är i antågande... • 

fotografer 

Göte Böhlin omslagets färgbilder 

samt s. 152, Nils Eriksson 

höga bilden s. 148, Peter Gustavsson 

s. 179-180, Sune Jonsson 

s. 145, Nordiska museet 

s. 151 Katarina Ågren s. 138, 

s. 161-171. 

omslagets vävar 

FRAMSIDAN: 

halsduk i 8-skaftsdräll. Se 

s. 173. 

BAKSIDAN: 

överst t. v. bolstervarstyg 

i kypert. Se s. 168. 

överst t. h. rullgardinstyg 

i tuskaft. Se s. 166. 

nederst t. v. stubbtyg av 

halvylle i tuskaft. Se s. 167. 

nederst t. h. livstyckstyg 

av linne i tuskaft. Se s. 167. 

Västerbotten • 

utges av Västerbottens läns hembygdsfö rening Redigeras av tjänstemännen vid Västerbottens 

Utkommer med 4 häften 1974..Lösnummer 7:50 museum och Skellefteå museum 

Prenumeration: fyra häften 20:- Huvudred, och ansv. utg. : Per-Uno Ågren 

häftena i en bok 25:- Grafisk form: Göran Carlsson 

häften + bok 35:- Redaktionens adress: Västerb. mus. 902 44 Umeå 

Häftesrekvisitioner och pren. : Pg 26 22 -6. Tryckt i offset hos UTAB Tryckeri AB,Umeå 1974

västerbottnisk 

textiltradition 

o 

Katarina Ågren • 

9 Det material som utgör underlag för 

detta häfte har under en lång följd av 

år insamlats av Västerbottens museum 

i samarbete främst med Västerbottens 

läns hemslöjdsförening. Genom ett särskilt 

anslag till hemslöjdsföreningen 

från Stiftelsen J. C. Kempes Minne har 

dessa inventeringar nu kunnat intensifieras. 

Djupundersökningar har i sommar 

pågått i Nordmaling och Lycksele. 

Hemslöjdsföreningen har biträtt med 

att upprätta häftets vävbeskrivningar. 

Bilden av den textila traditionen i Västerbotten 

är motsägelsefull och komplicerad. 

Å ena sidan finns - särskilt i lappmarken, 

men också vid kusten - en rad mycket ålderdomliga 

redskap och tekniker, som använts 

långt fram i tiden. Hit kan räknas 

linklubban och linborsten, redskap som 

sannolikt var brt .tans, dragans och häcklans 

föregångare. Vidare finns ullkammen, 

kardornas föregångare, som dock i senare 

tid använts till häckla. "Krötjeln", det 

märkliga härvelkorset utan räkneverk och 

andra finesser, är heller inte ovanligt. 

Till de ålderdomliga teknikerna kan filtningen 

räknas, tovningen av sockar och 

vantar, som förutsätter ett minimum av 

redskap och utvecklad teknologi. Ålderdomligt 

är slutligen hudars och skinns 

stora betydelse i sängutrustningen. 

Å andra sidan har mottagligheten för 

nyheter varit stor på många punkter. Av 

spinnredskap förekommer såväl den vanliga 

spinnrocken som högrocken och storrocken 

medan alla spår av den enkla handsländan 

är borta - det är bara samerna 

som behållit detta redskap. Till skillnad 

från t. ex. Hälsingland, som hade mycket 

stor linproduktion, har man tagit upp en 

nyhet som den från Ångermanland spridda 

lindragan, som helt ersatt den äldre 

stångklyftan, men har däremot stått emot 

Hushållningssällskapets försök att förmå 

linodlarna att inrätta vattendrivna linberedningsmaskiner 

efter från Hälsingland 

införskaffade ritningar. 

De bevarade textila produkterna kan i 

många avseenden tyckas torftiga vid jämförelse 

med många andra landsdelar. En 

rad konstvävnadstekniker gör halt vid 

gränsen till Västerbotten eller finns bara 

sporadiskt i de sydliga delar av länet som 

haft nära kontakt med Ångermanland och 

Jämtland. Hit kan man räkna pinnbandsflätning, 

vävnadstekniken upphämta och 

linnevävnader utförda i damast och drällar 

med mer än fyra skaft. Den enda 

konstvävnad som utvecklats i länet är 

fälltäckena och dukarna. Folkliga brode- 

121

ier ser ut att saknas helt. Nästan inga 

gamla kläder har bevarats, varken av 

hemvävda eller köpta tyger. Av 

det överflöd på dräkter man tycker sig 

spåra i 1700- och 1800-talets bouppteckningar 

från kustsocknarna finns ingenting 

kvar. Kanske är det så att allt textilt material 

blev använt och återanvänt tills ingenting 

återstod av det. Utslitet linne och 

bomull klipptes till trasor till trasvävar 

använda som lakan och mattor. Gammalt 

ylle blev till lump, som repades upp och 

spanns på nytt i hemmen eller i senare 

tid skickades bort som stickylle till fabrik 

för beredning av lumpgarn. Gamla säckar 

blev till inslag i mattor. Helgdagskläder 

blev till vardagskläder för att till slut 

slitas ut som lappade ladugårdskläder eller 

gå i arv och sys om till barnen i huset. 

De möjligheter till inkomster i kontanter 

som järnbrukens - men särskilt 

sågarnas - tillkomst vid kusten innebar 

kring sekelskiftet 1800 och följande 

decennier drog till sig en arbetskraft utan 

möjlighet att längre inom självhushållets 

ram förse sig med klädespersedlar, vilket 

tydligt avspeglar sig i tidens bouppteckningar. 

Även knappheten i materialförsörjningen 

kan ha bidragit till en ökad 

användning av köpta textilier. 

En del av förklaringen till hur den textila 

traditionen gestaltat sig kan man säkert 

finna i näringslivets struktur. Vid 

kusten kan man se att det är de högt ställda 

kraven på lin och hampa som material 

till nät och not, som tvingat fram en högklassig 

produktion och lett till att man odlat 

lin och hampa långt fram i tiden, sporadiskt 

fram till 1950-talet. Någon stor betydelse 

som avsaluprodukt har detta material 

aldrig fått och inte heller har den i 

någon större utsträckning utvecklats till 

en statusladdad symbol för ett hems välstånd. 

I lappmarken har linet spelat en 

underordnad roll, men också här var man 

beroende av lin till fisknäten. Som material 

till kläder, ser det inte ut att ha haft 

någon större betydelse, nästan alla under- 

122 

kläder gjordes av hel- eller halvylle liksom 

skjortor och blusar. I kusttrakten 

har dock linet en mer mångsidig användning. 

I jämförelse med lin och hampa har 

säkert ullen och yllet varit av större betydelse 

i de enskilda hushållen, utan vadmal 

klarade man sig knappast. I princip 

var man klädd i ylle inifrån och ut, man 

gick ofta i halvylle även sommartid. Möjligen 

är det därför bomullen tidigt vunnit 

avsättning. Man producerar alltså inte 

mer textilt material än man själv oundgängligen 

behöver och detta på vissa platser 

och under vissa tider med svårighet. 

Skälet härtill måste vara den stora betydelse 

som boskapsskötseln haft framför 

ett mera utvecklat jordbruk: i boskapsskötseln 

är nämligen kvinnorna engagerade 

i långt högre utsträckning än i åkerbruket. 

Det är av tradition kvinnorna 

som sköter ladugården, deras insats i 

slåttern var betydelsefull och tog många 

arbetstimmar per dag. Till detta kommer 

att männen under vinterhalvåret 

tvingats ut i säsongsarbete av olika slag: 

säsongfiske,, säljakt, forkörning. Sedermera 

höll skogsarbetet dem borta - från 

jul till vårbruket. Senare tog flottningen 

och sågverken många säsongarbetare i anspråk 

även sommartid. Kvinnorna fick alltså 

i stor utsträckning ensamma ta hela 

ansvaret för de mindre gårdarnas skötsel. 

Mycket tid kan inte ha blivit över till textilt 

arbete utöver det allra nödvändigaste 

annat än i de mest välbärgade bondehemmen. 

• 

0 Gåtor med textil anknytning finns från 

olika platser i länet. Några av dem återges 

i rutor här och var i häftet, svaren 

finns samlade på sista sidan. De är hämtade 

ur DAUM:s samlingar och ur GRE- 

NANDER-NYBERG: Lanthemmens 

stolar. Den första följer här: 

väv- 

Titum, totum 

pelar mellan fotum 

ökar framom, 

minskar bak. 

Fr. Vilhelmina

det textila arbetsåret • 

Hampan och linet som såtts på våren växte 

under sommaren utan att någon särskild 

arbetsinsats fordrades. Innan frosten kom 

skulle linet och hampan ryckas och köras 

till sänket, där de rotades i ca tre veckor 

för att sedan sättas på tork. Detta arbete 

skedde samtidigt med kornskörden och 

den för sädestorkningen uppvärmda bastun 

kunde nyttjas också för linet. På sam' 

ma sätt kunde den för brödbak uppvärmda 

bagarstugan användas för den skräpalstrande 

häcklingen, då det knappast gick. 

att hålla till utomhus längre på grund av 

kylan. I arbetet med linets och hampans 

beredning kunde kvinnorna få hjälp av männen, 

ungdomarna och barnen på gården. 

Den tunga klubban hanterades ofta av en 

man och barnen kunde hjälpa till genom 

att vända linstegen under klubbningen. 

Även vid bråkningen kunde männen hjälpa 

till. Dragningen skötte de unga flickorna 

om. För att arbetet skulle bli litet muntrare 

samlades man till lindragarkvällar 

(Nordmalings socken) och då var säkert 

pojkarna med och roade dem. Häcklingen 

sägs ha varit ett viktigt arbetsmoment - 

den och spinningen tog husmor själv därför 

hand om. Småflickorna som tidigt 

skulle lära sig spinna fick börja med att 

försöka spinna blångarn, som var mindre 

dyrbart, men svårare att spinna. 

I samband med att fåren togs in om höstarna, 

klipptes de. Denna ull ansågs ha 

den högsta kvaliteten. 

Sedan alla utomhus sy s slor i jordbruket 

var slutförda kom "den behagliga 

tiden'!, då man fick sitta inne vid den 

varma spisen och skrubba, karda och 

spinna ullen. 

Det var kvinnorna som klippte fåren 

och det var de som hade hand om hela bearbetningen 

av ullen ända fram till stampningen. 

Fanns en vadmalsstamp inom 

räckhåll, brukade denna anlitas annars 

fick gårdens karlar dra tövman- 

geln. Barnen fick hjälpa till med att "tes" 

upp stickylle och halvylletyger, som skulle 

återanvändas som lumpgarn, en långtråkig 

syssla som kunde dra ut över lång tid och 

som belönades med nya kläder. På sina 

håll talas om kvinnor som spinner åt andra, 

ofta gamla änkor som på så sätt skaffar 

sig sitt uppehälle. För julsvintern gick oftast 

åt att bereda materialet, så att man 

fram emot jul kunde ha pinnlisten under 

kökstaket full av garnhärvor som grannkvinnorna 

var välkomna att beundra. Strax 

före jul skulle fåren klippas igen och nu 

fick man den s.k. julväften, som spanns 

till inslagsgarn. Efter julhelgen togs vävstolarna 

fram. Det var nu ljusare ute och 

lättare att se att väva. Spinna kunde man 

göra hur mörkt det än var. I välbärgade 

gårdar, där kvinnlig arbetskraft kunde 

undvaras, sattes ofta flera vävstolar 

upp samtidigt, där döttrar och pigor 

fick arbeta tillsammans. I de mindre 

och fattiga stugorna hade kvinnorna säkert 

svårt att få tiden och krafterna att räcka 

till vävningen. Allt arbete med ladugård, 

vattenbärning, vedhuggning och andra 

gårdssysslor överläts ju på dem sedan 

männen givit sig iväg på förtjänstarbete. 

Helst skulle man vara färdig till vårbruket 

då de många utomhus sysslorna började 

igen. Men också under sommaren kunde 

tid avsättas till vävning i de större gårdarna. 

Uppgifter finns om hur man satt 

ute på logen och vävde, vinterköket skulle 

ju tömmas och skuras rent om sommaren 

och i de små bagar- och sommarstugorna 

rymdes oftast inte någon vävstol. 

En gång i februari kunde det hända att 

fåren åter klipptes, men i nyare tid nöjde 

man sig med att klippa dem till midsommar, 

då man fick den s.k. "midsommarväften". 

Sedan släpptes fåren ut på sommarbete. 

TEXTILIER SOM LÖN 

På självhushållets tid avlönades pigor 

och drängar vanligtvis med naturaförmåner. 

Kläder behövde alla och därför bestod 

123

årslönen framför allt av textilier och skor. 

Av kronofogdens femårsberättelse för 

åren 1871-1875 framgår att "rättigheten 

att få jord till utsäde av en eller ett par 

kannor linfrö ingår ofta bland de lönevillkor, 

varom avtal sker vid tjänares städjande." 

Det vanliga var dock att drängarna 

fick skor och färdigsydda klädespersedlar, 

medan pigorna fick ull eller lin att spinna 

själva eller tyg av det som vävts i gården 

att sy till sig själva eller lägga till sin 

hemgift. 

TEXTILREDSKAP SOM GÅVA OCH KÖP 

I museer och hembygdsgårdar brukar det 

finnas stora samlingar av vackert snidade 

och målade textila redskap, ofta försedda 

med initialer och årtal. Mest iögonenfallande 

är i Västerbotten de torn- och bladformiga 

linfästena, som kan vara verkliga mästerverk. 

De har fått sin rika utformning 

därför att de i många trakter varit en vanlig 

friargåva. Det sades, att om en flicka, 

som fått ett sådant linfäste av en pojke, satte 

det på sin spinnrock och tog det i bruk, 

därmed hade talat om att hon godtog pojken 

124 

som friare. Också de små bandgrindarna 

kan vara vackert snidade, men mera sällan 

målade. Detsamma gäller de kraftiga 

mangelbrädorna. Dessa har ofta mycket 

ålderdomliga ornament som flätband, gotiska 

rosetter, nagelsnitt och tecken av 

magisk natur. De är aldrig målade. Också 

vävstolarna kunde någon gång förses 

med magiska skyddstecken. Det finns en 

vävstol från Vännäs med årtalet 1704 (inskuret 

med romerska siffror) och en vävstol 

från Holmön med årtalet 17 57, som 

båda har en drakhuvudliknande avslutning 

på sidoskalmarna. Möjligen har den någon 

slags skyddsfunktion. 

Många av de textila redskapen gjordes 

i hemmen, men vissa redskap har specialiserade 

hantverkare tillverkat. Hit hör 

kardorna, kardmakare omtalas på många 

håll i länet. De kunde köpas på marknaderna, 

men fjällbefolkningen köpte dem 

gärna från Norge liksom mycket annat av 

sina förnödenheter. Vävskedsmakare skall 

ha funnits i länet bl. a. en i trakten av Yttersjö 

som hette Selin, men det vanliga 

ser ut att ha varit att man köpte vävskedar 

och vävspännare av kringvandrande försäl- 

'^CW IMj/xUi

jare från Småland. Spinnrockar gjordes 

på många håll i länet. Till de mest kända 

hörde Fårträsk-rockarna, som tillverkades 

av flera generationer spinnrocksmakare 

i samma släkt och som såldes runt om 

i norra länsdelen bl. a. på marknaden i 

Lycksele och Arjeplog. 

TEXTILIER SOM HEMGIFT 

Uppgifter om den textila hemgiftens betydelse 

och tradition i Västerbotten är fåta- 

liga men de skymtar dock fram i en del 

bouppteckningar. Det man i första hand 

ville vara utrustad med var en säng med 

sängkläder. Särskilt viktigt var att man 

hade en riktig långullfäll. Trots denna brist 

på uppgifter är det dock troligt att kvinnorna 

här som på andra håll i den textila 

produktionen fann grunden för stolthet och 

självkänsla liksom att välfyllda ki stor - 

i senare tid linneskåp - var en viktig del 

av det välstånd en förmögen gård kunde 

visa upp. • 

läs m e r i • NILS-ARYID BRINGEUS Arbete och redskap. 

Lund 1971. 

AGNES GEIJER Ur textilkonstens historia. 

Lund 1971. 

GERTRUD GRENANDER Några härveltyper 

i Västerbotten och deras användning. 

I: Västerbotten 1935. 

GERTRUD GRENANDER-NYBERG Lanthemmens 

vävstolar. Stockholm 1974. 

ANNA HUSS Något om textilier i Lövånger 

socken, I: Västerbotten 1949. 

RAGNAR JIRLOW Linets och hampans 

beredning och spinning i Västerbottens 

län. I: Västerbotten 1932. 

SVEN T. KJELLBERG Ull och ylle. Bidrag 

till den svenska yllemanufakturens 

historia. Lund 1943. 

ANNA-MAJA NYLEN Något om det folkliga 

dräktskicket i Västerbotten. I: Västerbotten 

1944. 

ANNA-MAJA NYLEN Hemslöjd. Lund 1968. 

ALBERT SANDKLEF Lin och linne. 

holm 1945. 

Stock- 

LINODLINGS-KATEKES 

E. O. ARENANDER 

L'1'PSAI.A & S'i'OCKIl()I.M 

Pris 25 öre 

ELISABETH STRÖMBERG Textilt hemarbete 

i Västerbotten, I: Västerbotten 1936. 

VÄSTERBOTTENS LÄNS HEMSLÖJDSFÖ- 

RENINGS TIOÅRSSKRIFT 1909-1919. 

Umeå 1919. 

VÄSTERBOTTENS LÄNS HEMSLÖJDS- 

FÖRENING 1909-1949. Umeå 1949. 

KATARINA ÅGREN Tovning, I: Västerbotten 

1969/4. 

125

lin och hampa« 

Sida ur vävbok i Skellefteå museums arkiv. 

Handskrivna vävböcker, som i äldre 

tid måste ha varit ganska vanliga, är i 

Västerbotten ytterst sällsynta. Enligt 

påskrift har boken ägts av en gästgivarfamilj 

Bergendahl i Grimsmark 1774. 

126 

Hur gamla traditioner odlingen av lin och 

hampa har i Västerbotten är svårt att säga. 

Carl von Linné, som reste genom landskapet 

1732,konstaterar att man sällan eller 

aldrig såg lin odlas, detta kan dock ha varit 

en slump. Både Per Högström och 

Hiilphers omnämner hamp- och linodling 

från 1700-talet. Per Högström 1765: "Af 

Hampa, som är socknens egen afvel, och 

Lin, som köpes ifrån Ångermanland, Stockholm 

och Ryssland, spinnas och väfvas 

Lärfter och Dräll till bättre och sämre 

behof". 

Studerar man kartmaterial från tiden 

för laga skifte har de flesta byar ett samfällt 

lin- eller hampsänke. 

Alla traditionsuppgifter pekar på att i 

södra Västerbotten upp till Umetrakten enbart 

lin odlats, medan man norr därom

odlat hampa och lin parallellt, dock med 

övervikt för hampan. Från Lövånger berättas, 

att linodlingen där fick fart sedan 

gästgivaren Zakris Andersson från Röbäck 

så sent som i början av 1900-talet flyttade 

in och började med linodling i stor skala. 

Han fick många efterföljare inom socknen. 

Den södra länsdelens linodlingstradition 

är en nordlig utlöpare av den sedan medeltiden 

kända och under 1700-talet blomstrande 

linkulturen i Hälsingland och Ångermanland. 

I Mo i Hälsingland grundades 1729 Flors 

damastfabrik, som kom att bli av betydelse 

för utvecklingen. Direktören Stephen Bennet 

öppnade spinnskola i Nätra. För att 

förbättra kvaliteten på det spunna linet utdelades 

belöningar i form av silvermedaljer 

och silverbägare. Även lärften premierades. 

Då var det bl.a.kyrkoherdarna 

som granskade kvaliteten. Tillverkningen 

av den s.k. premielärften i bondehemmen 

ökade kraftigt fram till början av 1800talet. 

Den kom att bli av stor ekonomisk 

betydelse för området, eftersom den var 

en eftertraktad handelsvara. Enligt Abraham 

Htilphers utdelades en silverbägare 

1778 till Daniel Steckzéns hustru i Röbäck. 

Umeå, 

Även i socknarna inåt landet har lin och 

hampa odlats i begränsad utsträckning. 

Gamla linberedningsredskap och även strödda 

uppgifter tyder på att man i Bjurholm, 

linets odling 

och beredning 

Lyfter på låret 

skelar med håret 

och kör in där det gapar. 

Fredrika, Åsele, Dorotea och Vilhelmina 

socknar, som sedan gammalt haft sina kontakter 

mot Ångermanland och Jämtland, odlat 

lin. Johan Wilhelm Zetterstedt har från 

sin resa 1832 i Umeå lappmark antecknat 

att man i Vilhelmina tidigare mest odlat 

hampa, men detta år försökt med lin. I 

Kattisavan i Lycksele odlas lin, i Bastuträsk 

(Gunnarn) och Stensele både hampa 

och lin, linet sägs dock i Stensele vara 

uselt. I Åsele lider man vid denna tid av 

att man fått in ogräset Lindodran i mängd 

i linodlingarna. 

Vid 1800-talets mitt får bomullen allt 

större användning och linodlingen börjar 

gå kraftigt tillbaka. Det lin som behövdes, 

kunde man köpa t. ex. på marknaden i Åsele 

eller från Norge och spinna själv. Den 

som odlade lin, kunde skicka det för 

beredning på linberedningsverket i Mellansel. 

Ett sista försök att uppmuntra och stödja 

linodlingen i länet gjordes av Hushållningssällskapet, 

då - på Hemslöjdsföreningens 

initiativ - två maskiner för bråkning 

och skäktning av lin och nässlor inköptes. 

De placerades i Umeå och Skellefteå. 

En sammanställning av uppgifter från 

sagesmän som berättat om linodling i 

gamla dagar, ger följande bild av förloppet. 

sådd 

Lintegen plöjdes om hösten och bereddes 

på våren. Både lerjord och sandjord uppges 

ha använts. Gödsling skulle ske sparsamt 

- dels ville man inte ha alltför frodvuxet 

lin, dpls var man rädd att få in ogräs. 

Dock kunde aska strös ut över linåkern. 

Det var också vanligt att flytta linåkern 

till en ny plats varje år. Den brukade i 

regel vara ganska liten, kunde exempelvis 

i Tavelsjö vid början av 1900-talet 

127

vara 14 steg i fyrkant. Linet såddes - liksom 

kornet - av kvinnorna. 

skörd 

På hösten, strax innan frosten kom, 

skulle linet skördas. Det tillgick så att 

man med en hand grep om så mycket lin 

som rymdes i en näve och ryckte upp detta 

med rötterna. Jorden slogs av med en 

käpp eller mot kängskon. Det kallades att 

"napp linet". Varje näve lin kallades "lintott". 

Dessa lintottar lades i kors över 

varandra på marken till en hög. Sedan 

bands den omkring med vidjor eller råghalm 

till en kärve, som kallades "linsteg". 

Dessa linsteg restes mot varandra med 

rotändan ned så att 12 linsteg kom att bilda 

en "kase" (Umeå sn) eller 20 linsteg en 

"knock", linskyl (Nordmaling sn). 

Alla familjemedlemmar hjälpte till med 

detta arbete. Vissa år, då fröet mognat, 

kunde man ta vara på detta. I de norra 

kusttrakterna nöjde man sig då med att 

slå linet eller hampan mot en vägg eller 

över ett kar, där fröet samlades upp. I de 

södra socknarna hade man ett särskilt redskap, 

"knopp häcklan", som vanligen såg 

ut som en grov kam av trä och som sattes 

fast i ett säte. Fröet breddes sedan ut och 

torkades på ett bakbord och rullades sönder 

med en träkavel. Det kunde sedan rensas 

vilket i senare tid gjordes i en kastmaskin. 

Detta frö användes både som utsäde 

och kreatursfoder. 

128 

Häng ball 

stå i stall 

skjut för och smäll åt. 

rötning 

Sedan fröet tillvaratagits, lades lintottarna 

åter ihop till linsteg och lastades på en 

"långflake", en tvåhjulig kärra med höga 

sidor, som enbart användes för transport 

av lin och kornkärvar. Kärvarna kördes så 

till linsänket. Detta var samfällt för byarna. 

Vattnet skulle helst vara stillastående 

så att det var varmt, rötningen gick då 

fortare. Här skulle linet "vattnas" eller 

"sänkas" d. v. s. läggas under vattnet för 

att rötas. För att få ner linstegen under 

vatten kunde man klämma dem mellan 

stänger som bands samman, "klamra linet", 

och sedan stenades. Man kunde också 

ha pålar nerslagna i vattnet, innanför vilka 

linet lades. Ovanpå placerades virke, 

"sänkveden", som sedan belastades med 

stenar tills linet var under vatten. I 

Klabböle var varje gårds plats vid linsänket 

markerad med brännmärkta pålar 

som var nerslagna vid stranden. 

Efter 2-3 veckor var linet färdigrötat. 

Från Klabböle berättas att husfadern kunde 

gå och pröva om linet var färdigt genom 

att dra ut några strån ur ett linsteg 

och slå dem mot vattnet. Spjälkade sig 

stråna, var linet färdigt att tas upp. 

"Surlinet" kördes då åter hem till gården 

på långflaken. Där löstes linstegen upp 

och "stegades" om, d. v. s. lintottarna 

lades pä nytt i kors, men de nya linstegen 

var mindre än de tidigare. Sedan detta 

var gjort sattes linet upp på gärdesgården, 

"skihagen" , som omgärdade hemskiftet. 

Stegen sattes med rotändan uppåt. Så fick 

de sitta tills de torkat, ibland satt de kvar 

ännu sedan snön kommit. Då togs de in 

och lades i logen eller något annat uthus 

i väntan på fortsatt beredning. I välbärgade 

gårdar hade man årsförlag av lin, vilket 

innebar, att man kunde låta det lin 

som skördades på hösten sitta ute och torka 

långt in på vintern för att sedan inte 

beredas vidare förrän nästa år. Det gick 

att spara det rotade linet hur länge som 

helst utan att det tog skada. Talesättet

"ull blir mull" men "lin blir gull" uttrycker 

denna erfarenhet. Många fortsatte 

dock beredningen av årets skörd i ett 

sammanhang då den var torr. Efter tröskningen 

av kornet grep man sig an med det 

arbetet. Om bastun varit uppvärmd för 

torkning av säden kunde man breda ut linet 

för torkning på bastulavarna. 

klubbning 

Linstegen bands sedan ihop till en stor 

bunt med en remlycka för att klubbas. Man 

kunde då hålla till utanför bastun där en 

stor flat sten placerats mot vilken linbunten 

lades under klubbningen. En karl hanterade 

den tunga klubban, medan ett mindre 

barn kunde få sitta och vrida och vända 

på linbuntarna under arbetet. Klubbanban 

har i senare tid inte använts överallt. Den 

är ett av de ålderdomligaste redskapen inom 

linberedningen. 

Brytning och klubbning av lin, Hössjö, Umeå. 

Foto från 1920-talet. 

Liten häst står i stall. 

Skjut före, smäll efter. 

Från Lycksele 

bråkning 

Efter klubbningen skulle linet bråkas i 

dens.k. "bruttun", linbråkan. Den bestod 

ofta av en trädstam med två kvarsittande 

rotben som bildar ben på redskapet. I andra 

änden av stammen har i allmänhet ett 

tredje ben tappats in men i norra Västerbotten 

vilar denna del ofta bara mot en 

sten. Det innebär att man där sitter, medan 

man bryter linet. Redskapet på tre 

ben blir högre och arbetsställningen söderut 

därför stående. På bilden från Hössjö 

129

ser man att männen hjälpte till med denna 

tunga fas av linberedningen. I bråkningen 

bröts de vedartade delarna av linstrået 

och föll ner till marken. Avfallet kallas 

"linsjev". Ofta höll man till i bastusvalen 

eller på logen med detta arbete. Linstegen 

var nu upplösta och man tog så mycket som 

rymdes i handen, en "lintott", då man bröt 

linet. Varje lintott var ombunden med några 

linstrån, 40 st lintottar lades ihop och 

bands ihop till ett "linbänne". 

dragning 

Nästa moment av beredningen bestod av 

att dra linet först genom "gropdragun", 

grovdragan, och sedan genom "findragun". 

Grovdragans springa hade en sida skodd 

med järn, findragans springa var skodd på 

båda sidor och även tungan var järnskodd. 

Kanske "har detta redskap spritts till Västerbotten 

från Ångermanland under 1700talet. 

Stångklyftan och skäktkniven som 

är de vanliga redskapen för denna del av 

beredningen ända upp i Hälsingland, saknas 

helt i Västerbotten, Under dragningen föll 

ytterligare "sjev" ur linet och fibrerna 

mjukades upp. Under arbetet med dragningen 

omtalas att man på sina håll kunde gå 

samman till "lindragarkvällar under höstarna 

då ungdomarna drog lin och roade 

sig. 

130 

häckling 

Efter dragningen följde häcklingen. Också 

då förekom två olika redskap en "grovhäckla" 

och en "finhäckla, Lintotten lindades 

runt handen och drogs så genom häcklans 

metalltinnar. I häcklans "tinnar", 

spetsar, fastnade det kortare, oredigare 

linet, blånorna, som i Västerbotten kallades 

"ystre", "borstling" eller "stri". 

Detta avfall skulle sedan kardas med speciella, 

glestinnade kardor, innan det 

spanns. Häcklingen ansågs mycket viktig 

för linets kvalitet och utfördes av husmor 

själv. När den var slutförd,var varje tott 

i linbännet så tunn, att man fick lägga 

ihop 7, ja ända upp till 12-13, tottar, som 

snoddes åt hårt i väntan på spinningen.

I samband med att man spann har man 

på sina håll också borstat linet med en 

borste av svinborst tills det var glänsande 

mjukt. Detta, det finaste linet, gick att 

spinna den tunnaste och starkaste tråden 

av och den användes framförallt till nät 

och laxnot, men även sytråd. 

Linborstning, Holmön. Foto 1920-talet, 

9 De tornformiga linfästena kallas 

i Västerbotten "rockhuvuden", "linspett", 

"linkrona" m. m* De plana linfästena 

kallas ofta "linkam". De är för 

det mesta försedda med vackra skurna 

ornament, genombrutna mönster 

och målad dekor, som allt visar att de 

fungerat som fästmansgåvor. De bladformiga 

linfästena har en östlig utbredning 

i vårt land och man möter 

dem på andra sidan Kvarken i Finland. 

De tornformiga linfästena har troligen 

utvecklats ur den gamla linkäppen, som 

man hade linet på medan man ännu 

spann på slända. Att förse dem med 

en toppkam är dock en idé, som hämtats 

österifrån. .¿t 

131

stäCC- 

Linborsten är - liksom linklubban - 

ett mycket ålderdomligt redskap, som i 

Västerbotten varit i användning fram till 

våra dagar. För att kunna göra den måste 

man ha borst från en svinras med långa 

borst som inte längre finns. På senare 

tid köptes därför linborstar från Finland. 

I en uppteckning från Kålaboda beskrivs 

hur man gör en sådan borste. Svinborsten 

bands ihop till små knippen som satt ihop 

som en matta. De rullades ihop, ibland 

kring en träpinne i skaftdelen och bands 

sedan ihop på mitten. Mellan borsten hälldes 

grov sand och med handen skiljde man 

borsten från varandra så att de kom att 

spärras ut. Därefter hälldes smält kåda 

mellan borsten och det hela sattes sedan 

in i en varm ugn. Kådan smälte då, rann 

ner mellan borsten och fastnade i gruset. 

Sedan togs linborsten ut och skaftändan 

lindades hårt med tråd. 

132 

É^—- e&mr 

y SftälCtfryp 

SntUw/ 

tratwUcfa 

tr^cU^c^ faMUr.tuaqarl 

tWM*- J 

spånad 

riAUfr 

Då linet och hampan skulle spinnas användes 

två olika typer av linfästen att fästa 

linet i under arbetet. "Långlinet" som 

borstats och sedan veckats i handen så att 

det föll som långt vågigt flickhår, sattes 

fast i kammarna på det tunna bladformiga 

linfästet. Det tornformiga linfästet kunde 

visserligen ha en kam överst att hänga 

långlinet i, dock användes det oftast till 

blånorna, "ystre". Detta hade kardats till 

en matta, som virades runt och knöts 

fast med ett band. 

Det finns i Västerbotten inte längre några 

som helst traditioner som berättar om 

en tid, då man spann på slända. Bland 

spinnrockar som finns bevarade har en 

del hjul, där mycket breda stycken, "hjullöt", 

bildar periferin och ekrarna är ytterst 

korta. Dessa har i senare tid ofta

använts endast som spolrockar. Spinnrockar 

med långa ekrar och starkt snedställd 

kropp är vanligast, men även horisontala 

kroppar har gjorts av vissa spinnrocksmakare. 

Några "högrockar" finns, som har 

spinnvingen placerad ovanpå hjulet, men 

de har inte varit vanliga. 

Under spinningen matade man med vänster 

hand fram spånadsmaterialet, linet eller 

hampan. För att få dem smidiga och 

sega fuktades de under arbetet. Vanligen 

tog man saliv på fingrarna, men blev man 

torr i munnen, kunde man ha en liten kopp 

med vatten stående vid spinnrocken att doppa 

fingrarna i. 

Det finaste linet skulle vara så jämnt 

och tunt spunnet att härvan gick att dra genom 

vigselringen. Härvan fick man genom 

att vinda upp garnet på ett härvelkors.Härveln 

räknade varven, 100 varv kallades en 

pasma, och runt denna knöts en tråd 

så att antalet pasmor lätt kunde räknas. En 

lingarnshärva skulle innehålla 16 pasmor 

d. v. s. 1. 600 trådar och då kan det nästan 

tyckas otroligt, att en härva skulle rymmas 

i en vigselring. 

Då rullen i snälldonet är full av garn, 

måste den bytas ut mot en ny rulle eller 

också måste garnet vindas upp på härveln 

till en härva. Skulle man ha flertrådigt 

garn sattes rullarna först i en rullstol 

medan man tvinnade ihop trådarna på spinnrocken. 

Då man spann, lät man i allmänhet 

spinnrockshjulet gå medsols, då man tvinnade 

måste hjulet gå motsols. 

lägga linet på härvor 

Det finns i Västerbotten flera olika typer 

av härvelkors för uppläggning av garn i 

härvor. De flesta har någon form av 

133

äkneverk, som räknar det antal varv 

härvelkorset gör och genom en knäppning, 

hammarslag eller liknande markerar när 

en pasma är full. Eftersom man kände 

till härvelkorsets omkrets och visste hur 

många varv pasman innehöll kunde man 

räkna ut garnmängden. Detta var viktigt då 

garnåtgången till en varp skulle beräknas. 

Omkretsen kan variera i olika bygder, likaså 

antalet trådar i pasman. 17 39 kom en 

kunglig förordning, som angav att härvelkorsets 

omkrets skulle vara 2 1/2 aln och 

varje pasma innehålla 100 trådar. Lingarnshärvor 

skulle innehålla 16 pasmor, ull- och 

bomullshärvor 12 pasmor. Sådana härvlar 

kallas i Västerbotten ofta "haspelhärvel". 

En vanlig härvel kunde däremot ha 60 trådar 

i en pasma och 13 pasmor i en härva. 

Statens försök att få fram enhetliga mått 

för en härva, bottnar i att man under 1700talet 

ännu var beroende av det hemspunna 

garnet i de tidiga manufakturerna, som 

köpte stora mängder garn av landsbygdens 

134 

kvinnor liksom från spinnhus och liknande 

inrättningar. Genom att väga garnet i en 

härva, kunde grovleken på garnet avgöras. 

En härva var alltså ett mått för garn och 

de många härvorna som efter höstens flitiga 

arbete vid spinnrocken prydde väggarna 

i köket, var kvinnornas stolthet. 

Då man hanterade härveln, satt man 

framför härvelkorset och snurrade detta 

med höger hand. I väster hand höll man 

rullen uppträdd på en pinne av något slag, 

ibland en vackert snidad rullsticka, som 

hade pinnen rörlig i förhållande till skaftet. 

I lappmarken förekommer på sina 

håll ett ålderdomligt och mycket enkelt 

härvelkors, "krötjeln", som härvan lades 

upp på. Använde man en sådan, fick man 

själv räkna antalet varv och pasmor, om 

man var beroende av de uppgifterna t. ex. 

för att kunna sätta upp en vadmalsväv. 

Garnet förvarades i härvor. När det 

skulle användas till varp, inslag, stickgarn 

och liknande sattes härvan på en

"nystkrona", ett "nystben". Skulle garnet 

användas till varp, "revgarn", fördes det 

över på bobiner, "kabbar", med hjälp av 

en "kabbstol". Dessa kunde sedan ställas 

på kant på golvet medan man varpade, "revade", 

garnet. Alternativt kunde garnet 

spolas upp på rullar, som sattes i en rullstol 

under varpningen. 

varpning 

Själva varpan, "revträt", var en enkel 

konstruktion som fästes i golv och tak med 

urborrade klossar. De sattes ofta upp i en 

bagarstuga eller i köket när man behövde 

dem, annars förvarades de hoplagda i uthus, 

eftersom de var skrymmande. Ofta lånades 

revträ grannar emellan. Om inte 

tillgång fanns till något revträ, kunde 

man klara sig ändå, t. ex. genom att slå 

in pinnar i en husvägg och spänna upp 

garnet mellan dem, eller mellan träd, stolar 

eller på gärdsgårdar. 

Hade man många trådar att hålla reda 

på, kunde man låta dem löpa genom en 

"revsticka", en liten bräda med genomborrade 

hål, som man höll i handen. 

vävning 

Pådragningen av väven, solvningen, 

skedningen och vävningen i äldre tid skiljer 

sig inte nämnvärt från tillvägagångssättet 

i nutiden. 

Kanske man dock skall nämna, att man 

själv knöt sina solv, "skaft", med hjälp 

av en solvstock, "skaftbräda". Skaften oljades 

med linolja för att bli starka. 

Vid själva pådragningen lät man varptrådarna, 

"revgarnet", fördela sig över en 

"gredkam", en träslå liknande skedkloven, 

men i stället för en vanlig vävsked bestod 

den av glest isatta träpinnar. På så sätt 

fick man revgarnet att jämnt fördela sig 

över garnbommen, "bulten". De äldsta 

bultarna hade inborrade hål i vilka den 

käpp stacks in, med vilken bulten kunde 

vridas runt, så att varpgarnet matades 

fram. På något nyare vävstolar finns ett 

metallbeslag med urtag ytterst på bulten 

mellan vilka käppen vilar. Karaktäristiskt 

för många vävstolar i övre Norrland är 

att de yttersta tramporna är spända in 

mot mitten. De kallas "Norrlandstrampor" 

av Gertrud Grenander i hennes avhandling 

om vävstolar. Hon visar också att vävstolar 

med "skalmar" av stammar 

med kvar sittande rotben är kännetecknande 

för övre Norrland. 

"Hur/ 

135

När garnet till inslag skulle spolas, användes 

i äldre tid spinnrocken. Ibland 

hade man dock en särskild spolrock, ofta 

en uttjänt spinnrock för ändamålet. 

Vävskedar och vävspännare köptes av 

smålänningar, dalmasar och andra 

136 

# I Bygdeå kyrka lästes - enligt ett i 

länsmuseets arkiv bevarat dokument - 

den 5 juli 1845 följande kungörelse: 

"Sedan Jungfru Catharina Magdalena 

Löf, på Westerbottens Läns Hushållningssällskaps 

bekostnad, vid den 

spinningsskola, som innevarande år 

under Mamsell Granbergs ledning 

hållits i Nätra socken, blifvit inlärd 

i dubbel spinning, eller sättet att med 

bägge händerna spinna på dubbel 

sfadJUwt' 

'ftfutfj 

1 —brirtiwlwv 

¿¿U^ii^ri/ 

UUt- "/Ufiiarn? 

kringresande försäljare resten av den textila 

redskapsutrustningen tillverkades i 

allmänhet inom bygden. 

I en bouppteckning från Lövånger 1857 

uppräknas vävskedar för 10, 11, 12, 13, 

14, 18 och 22 passmor. 

spinnrock, så får Hushållnings Sällskapet 

härmed tillkännagifva att de, 

som sådant åstunda, kunna hos bemäldta 

Jungfru, boende här i Umeå, 

erhålla undervisning i nämnde spinningsmethod. 

... Och har Sällskapet 

ansett sig böra uppmana hvarje 

Qvinnsperson, som vill sysselsätta 

sig med spånad, att begagna det nu 

yppade tillfället, hwilket medför betydlig 

fördel... "

lin till nät och not • 

I Västerbottens kusttrakter användes 

det allra bästa linet till nät och not. 

Det är kanske en av förklaringarna till 

att linodlingen levt kvar och haft stor 

betydelse fram till början av 1900-talet. 

Linet till strömmings skötarna som 

tvinnades tvåtrådigt skulle vara så 

tunt att det inte syntes i vattnet. Översta 

och nedersta partierna på skötarna 

var av grövre garn för att hålla att fästa 

i telnarna. I övergången mellan grovlekarna 

användes ett mellangrovt garn. 

Laxnäten måste vara av kraftigare, 4trådigt 

garn. De blev så tunga, att inga 

flöten kunde hålla dem uppe, utan de 

fästes i pålar nedslagna i bottnen och 

kallades därför "stakanät". 

Från Klabböle berättar fru Helga 

Sandén hur det gick till då hennes far 

tvinnade garn till laxnoten. När hans 

hustru hade spunnit ett visst antal härvor 

entrådigt lingarn,tog han härvorna 

och lindade upp garnet på 6 olika 

träklossar. Tråden sträcktes så hårt 

som möjligt; för att kunna göra det 

hade han en skinnbit i handen. De sex 

nystanen lades sedan i en "sesskorg", 

såkorg (använd vid sådd), och garnändarna 

fästes i snällan till spinnrocken, 

som placerades ute på gårdsplanen. 

Han gick sedan med korgen till en 

grind på lagom avstånd, klippte av garnet 

och fäste det. Medan en person 

sedan trampade spinnrocken, gick 

han utefter garnet och såg till att det 

blev lagom hårt tvinnat. Det tvinnade 

garnet nystades sedan hårt upp på 

en träkloss. När han "slagit", tvinnat, 

tillräckligt många längder notgarn 

för att det skulle räcka till ett notstycke 

kunde han börja binda noten, ett arbete 

som ingen kvinna var betrodd med 

att göra. Notstycket var gårdens andel 

i den för byalaget gemensamma noten. 

Den var alltså hopsatt av flera notstycken. 

Garn som skulle användas till nät 

och not, måste blekas, "sjudas", ordentligt. 

Om det fanns kvar av "det gröna" 

ruttnade de lättare. Garnet lades då 

varvvis med spisaska i ladugårdsgrytan 

och kokade tills vattnet var alldeles 

svart. Garnet sköljdes därefter och 

lades ut mellan stänger att blekas på 

snön. 

"Sådan lintråd, grov som segelgarn, 

men trind och jämn, blank och smidig 

som en silkesnodd, är som handspånad 

betraktad något fullkomligt häpnadsväckande. 

. . och näten äro givet det mest 

imponerande man här finner i textilväg", 

säger Elisabeth Strömberg då hon redovisar 

en textilinventering i Västerbotten 

1936. 

137

hampans beredning 

Bilderna är tagna i samband med en filminspelning 

av hampodling och hampberedning i Bursiljum 

1970-72. Hemmansägare Gösta Marklund 

och fru Ingrid Andersson i Bursiljum hjälpte 

museet att genomföra denna filmning av ett arbete, 

som på lång tid inte utförts i Västerbotten. 

Rickard Tegström filmade. 

en bildserie 

Under sommaren växer sig hampan manshög. 

Växten är tvåkönad och hanplantorna växer fortare. 

Man försöker vänta med skörden tills fröna 

mognat så att de kan repas av och användas 

till föda åt djuren eller till utsäde. Risken för 

frost gjorde att man ofta måste skörda innan 

fröet mognat. Hampfröet skakas ur fröställningarna. 

Buntarna med hampa lastas på ett lastvagnsflak 

och körs ner till hampsänket för att rötas. 

138 

|| ^•rjL^m^H • V* "U 

•UL JfaB| 

^jpysB^Kb 

Plantorna rycks upp med rötterna och jorden 

slås av med en käpp. Hampan läggs i buntar 

som knyts ihop med vidjor. 

mmk 

Ett sänke är en vattensamling gärna med stillastående 

varmt vatten där hampan, sedan buntarna 

klämts fast mellan två hässjestänger, 

med stenar sänkts ner under vatten. Här skall 

den ligga tills de vedartade delarna av stjälken 

ruttnat, så att fibrerna sedan går att skilja 

från veden.

Efter c:a 3 veckor är hampan klar att ta upp. 

Den är då slemmig och illaluktande. Den körs 

fram till gården för att torkas. 

På våren sedan det blivit varmt och torrt, skall 

hampan beredas. Först "bråkas" - bryts - hampan 

med hjälp av en bråka. Stjälkarnas hårda 

vedartade partier bryts sönder och större delen 

av dem faller ner på marken, då bråkans trätunga 

med korta rörelser hackar stjälkarna som 

hålls under tungan. 

Den rötade hampan sätts på tork över en gärdesgård. 

Där får den sitta tills den är torr, ibland 

hela vintern. 

Med hjälp av dragan, som liknar bråkan, men 

är mindre, avlägsnas återstående "sjev" - 

vedartade delar av hampstjälken. Med långa tag 

drar man hampknippet under trätungan. Längre 

söderut i vårt land används andra redskap, 

skäktstol och linklyfta till detta arbetsmoment. 

139

När hampan häcklas skiljer sig de kortare fibrerna 

från de längre och fastnar i häcklans nålar. 

Först dras hampan genom en grovhäckla 

där nålarna sitter glesare och är grövre, sedan 

genom en finhäckla. De långa fibrerna läggs i 

buntar för att spinnas till det bästa garnet. 

140 

De korta fibrerna - blånorna - som fastnar i 

häcklan kardas med särskilda handkardor för 

att sedan spinnas till blångarn. Detta garn blir 

grövre och litet ojämnt.

När hösten kommer, tar man åter fram hampan 

för att fortsätta beredningen. Den långfibriga 

hampan sätts på ett linfäste, varifrån fibrerna 

dras loss när man spinner. Under arbetets 

gång måste hampan fuktas för att det 

skall gå lätt att spinna. 

Vid spinningen lindas den färdiga tråden upp 

på en rulle som sitter i snälldonet inuti spinnvingen. 

Då och då måste man flytta tråden över 

en hake i vingen för att den skall fördelas jämt 

över rullen. "Revgarnet", varpen, spinns medsols, 

"väften", inslaget, motsols. 

Lin- och hampodlingen i länet har helt upphört men glädjande nog håller intresset för 

linodling på att vakna igen. En av svårigheterna vid filmningen var att skaffa hampfrö 

lämpligt till utsäde. Sådant gick inte att få på närmare håll än i Polen. I norra Västerbotten 

odlade man förr lin och hampa jämsides. För det mesta växlade man emellertid, 

så att man bara sådde en sort varje år. Någon större skillnad i proceduren med lin 

och hampa inom området har inte funnits, däremot är beredningen något enklare då det 

gäller hampan. Hamplandet låg i allmänhet på samma plats år från år. Det gödslades 

på samma sätt som övriga åkrar och bereddes med samma redskap. Kvinnorna sådde 

hampan, liksom de sådde korn och andra sädesslag. 

141

När rullen är full av garn, överförs det till en 

härva med hjälp av en härvel. Härveln har ett 

kugghjul, som räknar antalet varv. När härveln 

har gått 100 varv har man en pasma, och detta 

markerar ett kugghjul. Eftersom man vet härvelns 

omkrets och kan räkna varven, vet man 

också hur lång tråd som finns i härvan. Det 

måste man veta då garnåtgången till en väv 

beräknas. Härvelkorset med lingarn doppas i 

skummjölk för att motverka att garnet krullar 

sig. 

142 

Liten och lurvig, 

rund och knurvig, 

kör emellan benen, 

så att det "virsar" i håren. 

Härvan sätts på en nystkrona då garnet skall 

spolas över till de spolar eller bobiner som används 

vid varpningen. Efter jul hade man spunnit 

tillräckligt för att kunna börja väva.

Den stora varpställningen, "revträet", är uppsatt 

i bagarstugan, där den kan fästas i golv 

och tak. Från rullarna i rullstolen förs de trådar 

som skall bilda varp i väven runt revträt, 

som är vridbart. Längst ned läggs trådarna i 

en åtta runt pinnar och därigenom förbereds 

skälbildningen. 

Då varpen skall dras på den stora garnbommen 

längst bak i vävstolen läggs "revgarnet", varptrådarna, 

i en gredkam så att de fördelas jämnt 

över bommen. Sedan väven solvats, "skedats", 

knutits upp och tramporna knutits, kan vävningen 

börja. Att väva med varp av hemspunnen hampa 

är svårt. Därmed upphörde man också för 

mycket länge sedan, övergick till bomullsvarp 

och använde hampan enbart som inslag. För att 

underlätta arbetet då man vävde med varp av 

hampa, brukade man klistra väven d. v. s. trådarna 

drogs över med en smet av rågmjöl och 

vatten. Detta gjorde att garnet blev starkare 

och - framförallt - förhindrade att trådarna 

fastnade i varandra och slets av. Man försökte 

också hålla väven en aning fuktig, då fibrerna 

blev segare och starkare. 

143

kardmakeri • 

Frans N. Jonsson på Ålidbacken i Umeå var den 

siste kardmakaren i staden. Han dog 1931, men hans 

redskap finns kvar i Västerbottens museum. Sitt 

yrke hade Frans Jonsson lärt av en kardmakare 

Brännlund i Umeå och efter honom fick han överta 

en maskin för klippning och vikning av kardpinnar. 

Den gjorde det möjligt att tillverka dubbelt så många 

kardor som andra kardmakare. Kardorna såldes 

på marknader i Åsele och Nordmaling, men han 

gjorde också resor genom Bygdeå, Nysätra och 

Lövånger, då han hade fått ihop ett lager. 

"Standardkardan" hade 27 rader "kårpinnar", 

grovkardorna hade 20 rader, men även mellansorter 

med 25 och 23 rader förekom. Kardbottnarna 

var av trä. På dem fästes stycken av garvat fårskinn 

från vuxna får, som skurits ur hudens ryggsida. 

Styckena togs ut parvis på ömse sidor av 

mitten. De sattes fast så att ryggsidan kom på 

kardans översida, eftersom den nöttes hårdast. 

Men dessförinnan blöttes och spändes skinnet upp 

på en träram, "kårstocken", som hade kardans 

storlek. På baksidan, skinnets köttsida, klistrades 

ett grovt papper. Med en "kårsticka", ett par nålar, 

stack kardmakaren upp hålen för kårpinnarna 

efter en särskild mall. I hålen plockade han sedan 

in alla de i förväg tillverkade kårpinnarna. Dessa 

gjordes av mjukdragen, polerad järntråd som 

klipptes av och bockades för hand, om man nu 

inte hade en särskild maskin till detta. Varje ämne 

böjdes, så att det bildade två tinnar i kardan. När 

alla kårpinnar plockats in i de uppstuckna hålen 

togs skinnet loss från kårstocken och nubbades 

fast L kårtaken. Dessa skulle vara en al, gran eller 

furu. Ämnena gjordes svagt kupade för att underlätta 

kardningen. Kardämnena köptes från 

byarna Brån, Strand och Berg i Vännäs. Skinnen 

med kårpinnar såldes ibland utan tak till 

dem som hade gamla kardor med hela tak, men 

utslitet skinn. 

Ingrid Pettersson har berättat detta om Umeås 

siste kardmakare i Västerbotten 1931. 

Är det någon som minns andra Kardmakare i 

Västerbotten? Vi är tacksamma på museet om vi 

får uppgifter om dem och deras verksamhet! 

144

ull och ylle t 

# På de flesta gårdar höll man i äldre tid får, på en medelstor gård 10-15 st 

på en riktigt stor gård upp till 40 st. Den fårras som fanns i övre Norrland var 

mindre än nutidens. Mestadels hade den fin och mjuk ull. I Vilhelmina kallade 

man dem "knåbbfår", och man sade att de hade "knållrig" ull. Samma ull kallades 

ofta "tyskull". I senare tid har man ansett denna vara sämre än annan ull. 

Men det fanns vid sidan av detta får också ett lantrasfår med grov, rak och ganska 

lång ull. Från hushållningssällskapets handlingar vet vi att sällskapet försökte 

uppmuntra införandet av en tysk fårras på 1830-talet som hade en fin ull lämpad 

för klädesframställning. Abraham Hiilphers berättar från Lövånger att man 

här genom prosten Dahlins försorg anskaffat spanska får vid mitten av 1700talet. 

Fåren kunde hållas i särskilda fårhus eller i ladugården. Sommartid släpptes 

de på skogsbete och kunde då getas tillsammans med korna. Det var också 

vanligt att fåren fördes över till en holme eller hölls på en udde som kunde 

stängas av. Skälltackan bar en plåtskälla, de andra fåren var dels öronmärkta, 

kunde dels ha en träflår med ägarinitialer. Se vidare om fårmärken sid. 174 

145

fårklippning' 

Fåren klipptes ännu i slutet av 1800talet 

fyra gånger om året. Klippningen 

skulle alltid utföras då månen stod i ny, 

man trodde att ullen då växte fortare. Den 

finaste ullen gav höstklippningen då fåren 

togs in för vintern. Den kallades "ull" och 

användes framförallt till revgarn (varp). 

En del får slaktades oklippta. Deras fällar 

användes till fälltäcken. Den andra 

klippningen skedde dagarna kring jul, då 

dens.k. "julväften" klipptes. Tredje 

klippningen ägde rum i slutet av februari 

eller början av mars och den fjärde några 

dagar innan fåren släpptes ut på bete. Ullen 

från de senare klippningarna kallades 

"väft", d.v. s. den användes framförallt 

till inslag i vävar, men även till stickgarn. 

Vid själva klippningen lades fåret omkull. 

Ofta bands benen ihop t. ex. med 

ett strumpeband, som var mjukt och bra. 

Fåret kunde läggas på marken eller på 

en planka, lagd över ett par bockar eller 

liknande, som man själv också kunde sitta 

på. Man började klippa kring huvudet. På 

huvudet lämnades en liten ulltott kvar. 

"Klipp min ull, men lämna min kull" sade 

man t. ex. i Degerfors. Genom denna handling 

ville man få fåren att trivas och få 

god återväxt av ull. Då fåret var klippt, 

skulle ullen hänga ihop som en fäll. Den 

sorterades sedan, så att ryggullen - som 

ansågs bäst - skildes ut. 

146 

ullen tvättas och piskas 

Mestadels tvättades inte ullen utan det färdiga 

garnet, men undantag finns. Det uppges 

sålunda att fåren kunde tvättas före 

klippningen om vintern, då de hölls inne. 

Ullen förvarades i stora ullkorgar, men 

sedan den tvättats, hängdes den upp under 

taket i stora nätsäckar för att torka. , 

I allmänhet höll man ett mindre antal 

svarta får för att få svart ull att blanda med 

den vita till grått garn. De svarta fåren 

ansågs dock ha kallare och sämre ull samt 

vara magrare vid slakt. 

Ett förarbete till kardningen, som nog 

inte var så behagligt,var piskningen av 

ullen. Den utfördes med ett par käppar, 

då den svarta och vita ullen skulle blandas 

samt då ull skulle blandas med nöthår 

till nöthårsgarn. 

Nöthår tillvaratogs när korna ryktades, 

när nöthudar garvades, eller köptes från 

garverier. Om avhårningen skett med 

hjälp av kalk, dammade det kraftigt vid 

piskningen. Arbetet förlades därför till 

en loge eller annat uthus. Piskades inte 

ullen, kunde man reda den, vilket kallades 

"napp" eller "flåck" ullen. 

ullen skrubbas 

och kardas 

Därefter skulle ullen "skrubbas", grovkardas, 

i ett skrubbsäte. Den undre kardan 

sitter fäst i sätet. Skrubbsätena 

är av tre typer. De kan bestå av en 

planka med fastsatt skrubba, som lades på 

ett par stolar eller ett annat säte, vidare 

av ett säte med intappade ben. Den tredje 

typen har formen av en stol med skrub- 

Stint som en körv 

löent som en lörv 

ligg på låre 

å vänt på höle. 

Från Vilhelmina.

Ullen sk rubbas på skrubb säte som på 

teckningen. 

ban på ett litet bord framför. Den påminner 

därför om en gammal skolbänk. Den 

första typen finns framförallt i lappmarken, 

den andra modellen är vanlig i hela 

länet och den tredje är talrikast i kustbygdens 

norra socknar. Vid grovkardningen 

lades rikligt med ull mellan skrubbornas 

tinnar. Den färdigskrubbade ullen 

samlades i stora "flagor". Som vid allt arbete 

med ullen höll man till nära spisen 

så att ullen kunde hållas varm. Den blev 

då mer lättarbetad. 

Den skrubbade ullen kardades sedan 

med handkardor, "kåren", till rullar av 

ull, "kullror", "tyllor" eller "döllor". 

147

spånad 

Även då man spann, satt man intill spisen, 

så att ullen kunde hållas riktigt varm. 

Spinnrockarnas viktigaste del är snälldonet 

med vingen och rullen. Spinnrockarna 

kunde vara utrustade med tre olika snälldon. 

Det med den minsta vingen gick snabbast. 

Med detta spanns vadmalsrevgarnet 

till varp i vadmalsväven. Det ansågs vara 

en svårt konst att få den så tunn, stark och 

jämn som fordrades. Härtill användes den 

s.k. "ullen" från höstklippningen, som var 

ren och lång. Inslagsgarn spanns på ett 

148 

mellanstort snälldon, medan det största 

snälldonet användes för det löstvinnade 

stickgarnet. 

I Västerbottens kusttrakter förekommer 

också den s.k. "långrocken", som 

även kallas bomullsrock eller fabriksrock. 

På den spanns vanligtvis mer löstvinnat 

Bilden t. v. : Ullspinning i Bäsksjö 1944, 

Övre högra bilden: Ullspinning på storrock 

i Granö, 1930-talet. Nedre högra bilden: 

Garnet vindas upp på härvelkorset, Granö.

ullgarn, uppgifter att man på den också 

kunde spinna finare garn förekommer 

dock. Av beteckningen bomullsrock att 

döma, har den någon gång också använts 

att spinna bomull med. Långrocken börjar 

uppträda under medeltiden i Europa, men 

dess spridning i Västerbotten hänger ihop 

med en senare tids historia. Benämningen 

fabriksrock hänför sig till 1700-talet, då 

de svenska yllemanufakturerna var beroende 

av det garn som spanns i hemmen 

eftersom då ännu inte några spinnmaskiner 

fanns. Långrocken är en tekniskt sett 

enklare konstruktion som trots detta tyd- 

ligen spritts vid sidan av de mer avancerade 

spinnrockarna, man redan kände till. 

I Västerbotten saknas alla traditionsuppgifter 

om spånad med slända det enkla 

och ålderdomliga handredskap, som i vissa 

svenska bygder levt kvar långt fram i 

tiden. Den äldsta daterade spinnrocken i 

Västerbottens museum är från 1723 och 

kommer från Vännäs socken. 

Det spunna garnet lades upp i härvor 

med hjälp av härveln och förvarades sedan 

upphängt, t. ex. på köksväggen, tills 

det skulle användas. 

tesgarn • 

Eftersom ingenting fick förfara i äldre tid 

tog man vara på gammalt utslitet ylle och 

återanvände det. Stickylle, vantar och 

strumpor klipptes upp i långa remsor som 

finfördelades med fingrarna, men även vävda 

ylletyger klipptes sönder i små lappar 

som man drog ut trådarna ur. Det var 

framförallt barnen som sysselsattes med 

detta för dem långtråkiga och enahanda arbete. 

De upprivna trådstumparna lades i 

en gryta, hett vatten hälldes över och sedan 

"tvarades" det tills allt var helt sönderdelat. 

Ibland användes en särskild kärna, 

"teistrådkärna", som man lade det upprivna 

yllet i. Sedan man slagit på hett vatten 

stötte man det med en särskild "törel", 

som bestod av en käpp med intappade pinnar. 

Sedan yllet torkat, kunde det blandas 

med ny ull och kardas och spinnas på nytt. 

Det "teisgarn" man då fick, var ofta lite 

noppigt och innehöll rester av färg. Detta 

garn användes som inslagsgarn i klänningstyger 

och till "teisronor". 

149

vadmal 

Som redan omtalats valdes till "vadmalsgarnet" 

den långa rena höstullen. Eftersom 

grå vadmal var det vanliga i männens 

vardagskläder blandades svart och vit ull 

först vid piskningen, sedan vid skrubbning 

och kardning. Vadmal vävdes ofta med fyra 

skaft och vävslaget kallades "vienne", 

ett namn som syftar på det V-formade 

mönster som bildas i kypertväven. Vadmal 

kunde dock även vävas i tuskaft, men 

blev då tunnare. Eftersom den färdiga väven 

skulle krympas mycket kraftigt, måste 

man sätta upp så breda vadmalsvävar 

som möjligt. I en del hem fanns en dubbel 

uppsättning bommar till vävstolsskalmarna, 

en uppsättning för de vanligaste vävarna, 

som ofta låg på mellan 70 och 80 centimeters 

bredd och en uppsättning för vadmalsvävar, 

bredare dukar m. m. En vadmalsväv 

borde vara två alnar bred i vävstolen. 

Efter stampningen av den färdiga 

väven hade den då krympt till 1 aln. Den 

kunde emellertid också "halvstampas" 

och blev då något bredare. Viktigt var att 

tyget hade den bredd som krävdes för att 

man skulle kunna sy ett par mansbyxor. 

Eftersom revgarnet måste spinnas ganska 

hårt, kunde det doppas - medan det ännu 

satt kvar på härvelkorset - i en gryta 

med kokande vatten. Då det sedan hade torkat 

"knorre" det sig inte i härvan. Om trådarna 

ville gå av i väven kunde den i vävstolen 

utspända varpen, "ränningen", med 

en borste bestrykas med en gelatinliknande 

lösning, kokad på skägglav. Man sparade 

gärna med att sätta upp vadmalsväven 

tills det blivit varmt och torrt ute. Det 

gick då lättare att väva. 

Den färdiga väven skickades för beredning 

till en vadmals stamp. Syftet med beredningen 

var att krympa och filta tyget så 

att det blev tjockare och kraftigare. Det 

var oftast färgare eller mjölnare som hade 

inrättat stampar för vadmal och ylletyger. 

De har inte varit många i Västerbotten, 

men man föredrog i allmänhet att skic- 

150 

ka tyget till beredning även om det var 

långt än att själv försöka utföra arbetet. 

Tyget hade, då det kom igen, den rätta 

"letten" det var pressat, slätt och blankt. 

Stamparen samlade ihop vadmal från flera 

beställare innan han satte igång den vattendrivna 

stampen. Ett vattenhjul drev de 

stora, vertikalt stående stockarna under 

vilkas tvärrefflade kortändar tyget lades. 

En efter en föll de stora stockarna ner 

mot tygbuntarna, som låg hopvikta nere i 

en sorts hoar. Tyget var genomdränkt av 

varmt vatten och även under arbetets gång 

hällde man på varmt vatten för att underlätta 

filtningsprocessen. En järngryta att 

värma vatten i fanns alltid i stampen. Med 

jämna mellanrum togs tygbuntarna ut och 

veks om. 

Under arbetet nöttes det av ludd från 

tyget, den kallas "stamplo". När tyget 

krympts färdigt spändes det upp i en torkram 

mestadels utomhus.Eör att kunna 

spänna de mycket långa vadmalsvåderna 

behövdes krokar, block och hävstång. Efter 

sträckningen skulle vadmalen pressas. 

Också nu lades tyget i veck i en stor bunt. 

Mellan vecken lades på tre ställen in varma 

järn. Järnen värmdes i en ugn där de 

vilade på ett par jämställ. De flyttades sedan 

med hjälp av en särskild gaffel. När 

pressen var full drogs den åt kraftigt. Tyget 

fick ligga två dygn i press, därefter 

togs det ur och rullades upp på en vinda, 

"rullmärr" . För att kunna skilja olika beställares 

tyger åt, syddes ett nummer på 

tyget med ullgarn. 

Mycket vadmal såldes också till samerna 

som använde den både till duk på sina 

kåtor och till koltar, byxor, mössor och annat. 

Även ylletyger och halvylletyger till underkläder, 

klänningar, ronor kunde stampas, 

men då mindre kraftigt. I en del trakter 

har man kunnat utföra denna procedur 

i hemmet på en "tövmangel". Melian tövmangelns 

refflade "överbord" och "under-

ord" lades den hopvikta tygpacken, sedan 

den först doppats i varmt vatten. Det övre 

bordet belastades med stenar och sedan 

skulle karlarna dra överbordet fram och 

åter över tyget. Det tog tid, var ansträngande 

och gav ett ojämnare och mindre hårdstampat 

resultat än den vattendrivna stampen. 

y 

N * 

T 

tin/mmjvU 

c 

M < 

Stickade strumpor och vantar brukade 

också de krympas, "tövas". Det gjordes 

alltid i hemmen på en "tövbräda", en refflad 

träbräda som man gnuggade de i varmt 

vatten doppade plaggen med, tills de hade 

krympt till önskad tjocklek . 

Vadmal användes framförallt till byxor, 

storvästar och korta kappor åt männen 

vintertid. 

Av Abraham Hiilphers' skildring av Västerbotten 

1789 framgår att man i kustsocknarna 

norr om Umeå vid den tiden producerar 

mindre mängder vadmal för avsalu. 

Denna avyttras till handlandena, som i sin 

tur säljer tyget i lappmarken. 

Bilderna uppifrån: Vadmals stamp, Ersmark, 

Skellefteå. Vadmal spännes, Gammelbyn, 

Burträsk. Vadmal på tork, Ersmark. 

Vadmalspress, skruvpress, Gammelbyn. 

Samtliga foton: Nord. museet. 

151

vadmalsapplikation 

Den hårt filtade vadmalen och klädet går 

att klippa till figurer av olika slag utan 

att trådarna i väven repar upp sig. Detta 

har gjort det möjligt att använda vadmal 

och kläde till en speciell sorts broderi, 

som brukar kallas påläggsöm eller applikation. 

På ett tyg fastsyddes utskruna 

mönsterbitar av vadmal eller kläde i kontrasterande 

färg, vanligen med en snodd 

lagd över konturen. Under medeltiden 

var detta mycket vanligt och omtyckt. 

Det Kar även förekommit i senare folklig 

tradition i södra Norrland, där bl. a. 

kjolväskor dekorerats på detta sätt. 

Från Västerbotten finns tre bårtäcken bevarade 

utförda i denna teknik. De har ägts 

av familjer, som använt dem vid familjemedlemmarnas 

begravning då de breddes 

över kistan och knöts fast på sex ställen. 

Ett av täckena som är sytt av mörkbrun 

vadmal, är kantat med vit vadmal och har 

i varje hörn en figur av vit vadmal i form 

av ett hjärta. Täcket är fodrat med grov 

linneväv i tuskaft och har sex band vävda 

i ripsteknik med bruna och vita ränder. 

Mitt på täcket står initialerna OLB och 

årtalet 1845. Det har ägts av Olov Lindberg 

från Ekträsk, Degerfors sn, f. 1814. 

År 1845 lät han sy bårtäcket som användes 

vid hans begravning 1904. Även vid sonens 

begravning användes detta täcke. 

Det andra täcket är av blå vadmal med 

vita applikationer i varje hörn. Också 

det är fodrat med linne och försett med 

6 band. 

Eli tredje bårtäcke finns i Skellefteå 

museum och är daterat 1746. Det är sytt 

av brun-svart ylletyg med vit vadmalsapplikation. 

Se bilden! 

152

tovning 

Att med hjälp av varmt vatten och gnuggning 

filta ull kallas i Västerbotten att tova. 

Med denna teknik har man i övre Norrland 

ända fram till våra dagar tillverkat 

sockar, vantar, barnstövlar och någon 

gång också mössor och hattar. För arbetet 

behövs inga andra redskap 

än ett par skrubbor eller kardor och en 

tovbräda eller tvättbräda. Genom att lägga 

ullen runt en mall av tyg, trä eller den 

egna handen kan man forma ett plagg utan 

några sömmar. 

Många varianter av tekniken finns dock, 

man kan t. ex. trä ett rutmönster av ullgarn 

genom ullen, då behöver den inte filtas 

så hårt eller sockan kan göras i två 

halvor som sedan sys ihop, I stället för 

att gnugga filten mot tovbrädan kan den 

göras till en rulle, lindas om med tyg och 

sedan bearbetas med en klubba. 

Tekniken ser. ut att ha förekommit i hela 

länet, men det var långt ifrån alla som 

kunde konsten att tova. Vanligen har det 

varit en kvinnas specialitet i en bygd 

och till henne har man tagit sin ull 

för att få den tovad. 

I Själevad vid Örnsköldsvik utvecklades 

denna hemslöjd strax efter sekelskiftet i 

flera gårdar till en tillverkning av filtsocka 

i stor skala för avsalu. Den fick åtminsto- 

ne i ett fall formen av en liten industri, 

där man på egen hand konstruerade en del 

mekaniserade specialredskap. 

Både i Norge och Finland har hemtillverkningen 

av filtade sockar, skor och 

stövlar industrialiserats. Till Finland 

har man från Ryssland vid sekelskiftet 

importerat tunga maskiner och fått tekniskt 

bistånd till denna filtindustri, som 

dock ännu kräver stora manuella insatser. 

I Norge har produktionen mera formen 

av organiserad och rationaliserad bygdeslöjd 

i form av legotillverkning. 

Hur gamla anor tovningstekniken har 

i Norrland går inte att säga, men dialektordet 

tova är ett gammalt västnordiskt 

ord och fynd av filt finns i Norge från förhistorisk 

tid. Också teknikens enkelhet 

vittnar om en hög ålder. 

Mera om tovning berättas i VÄSTER- 

BOTTEN 1969/4! 

UhjctJM/ 

mm// 

Hilma Hedman-längst till höger-gör tovesockar. 

Granträsk, Sorsele s:n omkr. 1920. 

153

hemtextilier • 

gardiner mattor 

och möbeltyg 

Interiör med uppbäddad säng och golv 

med heltäckande trasmattor. Foto 

från Holmsund omkring 1920. 

154 

Gardiner är mycket sena inslag i de västerbottniska 

hemmen. Länge nöjde man sig 

med att för fönstrets nedre del sätta upp 

vita fördragsgardiner. De försågs upptill 

med dragsko genom vilken drogs en bomullstråd. 

De kallades "jalusier" ett ord 

som kunnat omtolkas till "solaskiner". 

Jalusierna kunde också göras av spån eller 

bestå av en träram med insatt tryck. 

Över draggardinerna sattes ibland gardinkappor 

av rutigt eller randigt bomullstyg, 

som kunde gå ner över halva fönstret. 

På så sätt gick det att stänga för hela 

fönstret mot insyn, kyla och värme. Även 

hemvävda rullgardiner har använts, dels 

av randiga bomullstyger eller vit lakanslärft, 

som nertill kunde kantas med virkad 

spets. Dessa är dock relativt sena. Salen 

hade i allmänhet inga gardiner, så länge 

den fungerade på gammalt sätt. Det är för 

först sedan salen får en ny roll som finrum, 

som står på parad året runt även om 

den inte används, som man börjar sätta upp 

långa vita genombrutna hemvävda gardiner 

eller spetsgardiner. De hör samman 

med att de nya rumsgarnityren med salsbord, 

byfféer, skänkskåp och stolar i 

samma stil blir vanliga. 

Inte heller mattor blev vanliga förrän 

långt fram i tiden. Köket var arbetslokal 

inte bara för husmodern, som där lagade 

mat, kardade, spann och vävde, utan också 

för männen, som snickrade och lagade 

redskap här inne. Det var därför första 

mattorna lades på endast vid större helger 

som jul. Helst ville man då ha trasmattor 

som täckte hela golvet, vävda med 

breda mörka bottnar och smalare ljusa 

randpartier. De lades ut så att de låg om 

lott och ränderna stämde överens. Över 

de utlagda mattorna kunde sedan gångmattor 

läggas från köksdörren till spisen och 

på andra ställen där man gick mycket. I 

trasmattorna kunde alla sorters trasor 

slås in även vadmal och halvylle. Sedan 

salen blivit permanent finrum, försågs 

även den med långa mattor. Framförallt 

finns sommarmattor kvar, vävda av linne,

Fönster med halvgardin och jalusi. Manbyggnad 

i Kattisträsk, Norsjö, 1949. 

hampa och ripsmattor av bomullsvarp 

med inslag av upprivna säckar eller annat 

billigt material. Också halmmattor 

har använts vid kusten, med bomullsvarp 

och kantning med bomullstyg. De tillhör 

alla det sena 1800-talet och tidiga 1900talet. 

Buntade möbler klädda med möbeltyg 

är mycket sällsynt i äldre tid. De små 

fragment, som bevarats, är av rutiga och 

randiga bomullstyger. 1900-talets buntade 

möbler kläddes med halvylletyger med 

mönster hämtade ur tryckta vävböcker. 

dukar och handdukar 

Några stora linneförråd fanns vanligtvis 

inte i de västerbottniska hemmen i äldre 

tid. Handdukar behövdes dock och de var 

av flera olika kvaliteter, från grova vardagshanddukar 

av blångarn - ystre eller 

stri - vävda i tuskaft eller kypert,till finare 

handdukar av halvlinne vävda i t. ex. 

korndräll, plattväv eller någon kypertvariant. 

Dessa är ofta enfärgade men kan 

även ha någon röd rand av bomull längs 

kanterna. Kulört var emellertid den s.k. 

"blåhandduken" en bomullsduk med blå 

botten och röda kantränder. Den användes 

av männen vid handelsresorna till stan. 

Då kunde de göra ett knyte av blåhandduken 

och lägga de inköpta varorna i. 

I bouppteckningar finns uppgifter om 

s.k. "västgötatäcken". Det rör sig då 

om en sort bordstäcken, kraftiga dukar 

vävda i upphämta med linne eller bomullsvarp 

och med mönsterinslag av kulört 

ylle. Ett sådant finns bevarat i museet. 

Denna sorts täcken köptes, som namnet 

anger, av västgötaknallar. Upphämta är 

en teknik som man i äldre tid inte kände 

till och kunde väva i Västerbotten. Bordtäcken 

vävdes dock i andra tekniker t. ex. 

plattväv med botten av bomull och inslag 

av ylle starkt påminnande om fälltäcksvävarna. 

Från Söråsele finns ett bordtäcke 

i plattväv med mönsterinslag av kulört 

linne, men det är så ensamt i sitt 

slag att man kan förmoda att det varit en 

vävintresserad kvinnas unika påhitt. 

Stora linnedukar är sällsynta, men förekommer 

- liksom mindre fyrkantiga 

dukar "servietter" - vid kusten inom de 

områden där linodlingen varit mest intensiv. 

I Nordmaling har - vid den textilinventering 

hemslöjden genomförde där sommaren 

1974 - många exempel framkommit 

på hel- men framförallt halvlinne och 

bomullsvävar vävda med upp till 15 skaft. 

Här har också damast vävts ännu under 

1900-talets början, då bl. a. hemslöjden 

155

stod som beställare. I vilket förhållande 

denna damasttradition står till de bemödanden 

som Hushållningssällskapet nedlade 

på att sprida tekniken är svårt att 

säga, men att hemslöjdsföreningens intresse 

för linslöjden och föreningens önskan 

att uppmuntra den i början av 1900talet 

har haft sin betydelse för teknikens 

fortlevande verkar sannolikt. 

Bilden intill: Bordduk i drällteknik. Interiör 

från Olofsfors, Nordmaling, 1930-talet. 

Nästa sida: Förlåtsäng med rutiga förlåtar. 

Holmön, 1920-talet. Uppbäddad utdragssäng, 

"gustaviansk säng". Interiör från 

sal i manbyggnad på Holmön, 1940-talet. 

sängutrustning 

Med ordet bädd avsåg man ursprungligen 

sängkläder. Sin bäddplats kunde man finna 

var som helst - på golvet på en bänk eller 

lave - det behövde inte nödvändigt vara en 

särskild möbel. I Västerbotten har man 

långt fram i tiden använt enkla, ålderdomliga 

bostadsformer i samband med säsongsarbete. 

Om vintern låg skogsarbetarna i 

skogskojor, under fisket låg man i primitiva 

fiskebastur med eldstad mitt på golvet 

och lavar runt väggarna. Här låg man på en 

bädd av halm eller granris. Allra enklast 

var den bädd man redde sig då man under 

myrslåttern låg ute i skogen under bar himmel. 

Alla som färdades efter vägarna som 

las skörare eller marknadsfolk var vana 

att hålla till godo med en bit av ett köksgolv 

att sträcka ut sig på. I hemmen var 

vintertid alla bäddplatser samlade i köket, 

det enda uppvärmda rummet i små som stora 

gårdar. Sommartid flyttade man ut i bagarstugor, 

bodar och på vindar, där ungdomarna 

kunde känna sig friare och man levde 

mindre trångt. Som regel hade ingen 

egen säng, föräldrarna låg i samma bädd 

156 

ofta med ett litet barn hos sig. Barn och 

ungdomar fick tränga ihop sig i högsängar, 

utdrags sängar, fållbänkar, bord- eller stolsängar 

- sängar som på dagarna kunde 

skjutas ihop och få annan användning. 

Det kalla klimatet och svårigheterna att 

hålla bostäderna varma under natten har 

bevarat en mycket ålderdomlig bäddutrustning 

långt in i våra dagar. Hö och halm som 

lätt gick att byta ut då den blivit nerlegad 

eller fuktig har varit det vanliga underlaget 

i sängarna. Över detta breddes vintertid 

ett skinnlakan, ett renskinn eller en fäll 

sydd av kalvskinn, getskinn eller fårskinn 

från nyklippta får, "snödullfällar". Denna 

underbreda kallas i Västerbotten ofta för 

bredsel i olika dialektala former. Sin allra 

sista användning fick de, då man övernattade 

i kyrkstugor, vindskamrar eller andra 

utrymmen som var svåra eller omöjliga 

att värma upp. 

Från Skelleftetrakten finns det uppgifter 

om att man över halmen lade sämskade 

skinnlakan.

Lakan av trasväv, vävda i tuskaft av ljusa 

bomulls- och linnetrasor brukade isynnerhet 

sommartid bredas ut direkt över 

halmen. De var så kraftiga att halmstråna 

inte trängde igenom och stacks. De kallas 

ibland "slarvvepa". 

Bolstervar, som sveptes runt sänghalmen, 

gjorde att den skräpade mindre, 

Bolster var också nödvändiga för gästsängarnas 

finare madrasser fyllda 

med fjäder och dun från vildfågel. Dessa 

bolstervar var vävda i oliksidig kypert 

för att vara riktigt täta och materialet i 

den kunde vara hampa, linne, halvlinne, 

vadmal?, halvylle eller bomull. Bolstervaren 

av hampa, linne och halvlinne är 

till skillnad från fälltäckena mycket milda 

i färgen och mönstringen inskränker 

sig till enkla randningar. Bolstervaren 

med ylleinslag kan däremot vara lite färgstarkare 

och är ibland också rutiga. Grannast 

och starkast i färg är bolstervaren 

av bomull, till vilka man använt köpt garn. 

Vita lakan och örngott av linne eller 

bomull förekommer i boupptecknings-material 

från 1700 och 1800-talet sparsamt. I 

allmänhet har man långt fram i tiden haft 

ett mycket litet förråd av lakan på landsbygden 

och de har länge endast använts i 

den uppbäddade gästsängen. Lakanen har 

också varit mycket enkla. Broderier, spetsar 

och annan prydnad på lakanen har ingen 

gammal tradition. 

Utanpå kuddvaren användes örngott av 

rutigt bomullstyg i rött-vitt, blått-vitt eller 

grönt-vitt. I de väggfasta förlåtsängarna 

hade man långa kraftiga kuddar som 

gick över hela sängens bredd. I de "gustavianska" 

sängarna, utdragssängarna, 

hade man en långkudde och två mindre 

fyrkantiga kuddar. När sängen var uppbäddad 

låg långkudden mitt på sängen 

med en liten kudde på var sida så att de 

täckte hela sängen och bildade ett jämnt 

och pösigt krön på bädden. 

I de hem där man skaffade sig imperialsäng 

fick man också utrusta sig med 

nya kuddar. Den skulle bäddas med två 

157

stora och två mindre fyrkantiga kuddar 

helst med brodyr eller spetsar runt alla 

sidor. Sådan sängutrustning är sällsynt i 

Västerbotten. 

Över sig bredde man vintertid en fäll 

sydd av sex långhåriga fårskinn med ett 

fastsytt mönstervävt täcke, fälltäcke, på 

översidan. Ibland markeras vad som är 

upp och ner på fällen genom att en bit av 

fårens ben fick sitta kvar på de översta 

skinnen, eller genom att fällen brämades 

bara på tre sidor. 

Också harullfällar har använts. Eftersom 

harskinnen var mycket svaga, klipptes 

de upp i remsor som användes till inslag 

i en bomullsvarp. Mellan varje 

skinnremsa slogs en ljus bomullstrasa in. 

Sådana fällar omtalas särskilt som täcken 

i barnvaggor, men har också gjorts till 

vuxna. 

Fälltäckena sprättades sommartid av 

fällarna och användes som filtar i sängarna. 

De äldsta har varp eller bottenväv 

av lin eller hempa och inslag av hårgarn. 

I senare tid har linet bytts ut mot bomull. 

Många fälltäcken var vävda i tuskaft med 

ripseffekt och helt enfärgade ofta klart 

röda, blå eller gröna. De flesta fälltäcken, 

som idag finns bevarade är dock vävda i 

någon konstvävnadsteknik som rosengång, 

förenklad dräll eller munkabälte. "Pricktäcken", 

"rutetäcken", "tjocktäcken" är 

exempel på vanliga dialektala benämningar 

på munkabälte- och rosengångstäcken. 

Stickade täcken med fyllning av vadd 

har använts, men i mindre utsträckning, i 

de uppbäddade "gustavianska" gästsängarna. 

Täcket är gjort av hemvävt enfärgat 

eller rutigt halvylletyg och fodrat med 

bomullstyg, samma material och teknik 

som för under stubbar. Också mycket vackra 

lapptäcken finns, men de är troligen inte 

äldre än från senaste sekelskiftet. 

Så länge fällar med fastsydda dekorativa 

täcken användes, fanns inget behov 

av sängöverkast i de stora väggfasta sängarna. 

Över de uppbäddade gustavianska 

sängarna kunde ett los sprättat fälltäcke 

bredas som överkast. Också särskilda 

överkast av bomull eller halvylle vävdes, 

som gjordes tunnare än fälltäckena, men 

i samma tekniker och som därför liknar 

dem mycket. Kring sekelskiftet blir de 

vita bomullsöverkasten vanliga på utdragssängarna 

och de då moderna imperialsängarna. 

Bomullsöverkasten försågs ofta 

med en bred virkad spets nertill, men 

även virkade och stickade sängöverkast 

blev moderna. 

Några få ryor med stora färgstarka 

mönster finns bevarade i Västerbotten. 

De är alla från Umeå stad och tillhör en 

borgerlig tradition. De har använts som 

prydnadstäcken, har alltså legat med nocken 

upp på de uppbäddade sängarna. Den 

enklare sorts rya som kallas slitrya och 

som i andra delar av vårt land använts i 

stället för fällar ser inte ut att ha förekommit 

i Västerbotten. 

Den stora väggfasta säng i en eller två 

våningar som varit vanlig ända fram till 

början av 1900-talet kallas ofta "fallåtsäng" 

(förlåtsäng) efter de förlåtar man 

hängde framför öppningarna. Dessa sängar 

bars ut och brändes upp i stor omfattning 

i samband med tuberkulosens härjningar 

i början av 1900-talet, då de betraktades 

som farliga smittohärdar. Med sängarna 

försvann också förlåtarna, varav mycket 

få finns bevarade. De var i senare tid 

oftast vävda av blårutigt bomullsgarn, bestod 

av två kappor med drag sko, i vilken 

man trätt ett bomullsband. Förlåtsängen 

i en våning i södra länsdelen hade ibland 

också en rynkad kappa upptill med tygets 

rutor lagda på snedden. De äldsta gustavianska 

sängarna har ofta haft ett sängomhänge 

fästat i en sänghimmel i taket. Något 

sådant finns dock inte bevarad. 

Ett hål jag har ett hål jag gör 

Igenom det förra en svans jag drar 

men jag går först och visar vägen. 

När jag gått fram jag fyllt igen spåren. 

Från Vilhelmina.

om renhår, rörlugg och ängsull • 

I sängarna hade man vanligtvis halmmadrasser och också kuddarna kunde 

vara fyllda med halm. Det finns dock många exempel på att man tagit vara på 

andra material som hänger ihop med en hushållning där sädesodlingen inte haft 

någon omfattning utan boskapsskötsel, jakt och fiske varit de näringar människor 

fått lita till. Dun och fjäder av vilda fåglar har använts både som fyllning 

i madrasser oc h kuddar. Ofta låg dunbolstret i den uppbäddade gästsängen i den 

oeldade kammaren eller salen. I denna paradsäng låg aldrig husets folk utan 

den var avsedd för resande ståndspersoner som här ofta fick krypa ner mellan 

råa och fuktiga sängkläder. Även om man hade gott om dun var det vanligt att 

man blandade upp detta med renhår, kanske för värmens skull. Även i stoppade 

tagelmadrasser kan man stöta på renhår. Trots att renhåren är sköra och lätt 

smulas sönder har de också varit en exportprodukt från Norrland till Stockholm 

där man också uppskattat dem. 

"Rörlugg", en sorts vasspipor, samlade man vid myrslåttern, liksom "myrtofsar", 

den vanliga ängsullen, och "tistellugg". Allt detta kunde också användas 

som fyllning i kuddar. 

I barnvaggorna bäddade man ibland med "ismossa" som blir lång och vit då 

den växer på fuktig mark. 

^hjOTtrf/ 

hel- och halvylle 

Vadmalens stora betydelse som material 

till männens vinterkläder har redan 

nämnts. Men även andra helylletyger vävdes, 

som inte stampades d. v. s. krymptes 

så hårt som vadmalen. I södra länsdelen 

var det vanligt att både männens underkläder 

- skjortor och kalsonger - och 

kvinnornas - byxor och livstycken - vävdes 

av vitt helylle, som stampades lätt. 

I Åsele anlitades färgaren Hammar i Söråsele 

för att få tygerna beredda. Han brukade 

även få färga en del av vävarna röda. 

Det var särskilt kvinnornas livstycken, 

som skulle vara röda men det röda tyget 

användes även till männens s. k. livtröja. 

Den var ofodrad, knäpptes hela vägen 

fram och hade en liten låg ståndkrage. 

I andra delar av länet har underkläderna 

mestadels varit av halvylletyg, vävt 

med vit varp och grått inslag i kypert. Av 

halvylle var också männens arbetsblusar, 

"ronorna", som kunde vara grå, blå eller 

röda till helgdags i vissa socknar. Vidare 

förekommer exempel på mansvästar av 

159

Skördefolk i arbetskläder. Kornskörd 

1915. Ånäset, Nysätra. 

halvylle, vävda i oliksidig kypert med varp 

av lingarn och med smala ränder i olika 

färger. 

Kvinnornas kjolar och blusar har likaså 

varit av halvylletyg, ofta randigt eller 

rutigt. Till vardagskläder nöjde man sig 

med hemspunnet lumpgarn, men till helgdagskläder 

hände det i senare tid att man 

försökte få tag i något högglansigt, köpt 

ullgarn. Vackra hemvävda rutiga tyger 

från 1800-talets senare hälft finns bevarade. 

Samma sorts tyger ser ut att ha kunnat 

användas i de vadderade, korta underkjolar 

som kallas stubb. 

160 

lin och bomull 

Lin, men framförallt blånor, har i kusttrakterna 

kunnat användas till underkläder. 

Kvinnornas blaggarnssärkar, men 

också karlarnas vita sommarbyxor, "stribyxor", 

användes på sina håll in på 1900talet. 

De har i senare tid avlösts av köpta 

blåbyxor eller av hemvävda blåbyxor med 

vit bomullsvarp och blått inslag. Tyg till 

mansskjortor, vita och kulörta, har också 

vävts i hemmen. 

Bevarade förklädestyger är av bomull, 

mestadels smalrandiga med blå bottnar 

och röd-vita ränder. 

Halsdukarna av bomull hade oftast vita 

bottnar med ränder i rosa eller blått 

som bildade rutor i hörnen. Eftersom en

halsduksväv helst skulle vara några meter 

för att det skulle vara någon idé att 

sätta upp den och man knappast ville ha 

något stort lager av likadana halsdukar, 

förekom det att många vävde just halsdu- 

band 

Band i olika kvaliteter och tekniker har 

varit viktiga detaljer framförallt i dräk- 

den, som lindades runt kängskoskaften, 

sedan man. stoppat ner byxbenen i dem. 

De enklaste skobanden är svarta eller 

röd- och svartrandiga av helylle, vävda i 

tuskaft antingen i bandgrind eller i vävstol. 

De har i ena änden en fastknuten läderrem 

eller ullgarnssnodd som fästes i 

skoöglan. De kan också ha en knapp att 

fästa med. Andra änden avslutas med en 

tofs. Ibland kan dessa skoband göras dekorativare 

genom enkla upplockade mönstertrådar 

i rött på svart botten. 

De breda pälslisterna, som användes 

till de stora vargskinns- och hund skinn spälsarna, 

är också de ofta vävda med uppplockade 

mönster. Vanligtvis är de så breda 

att de vävts i vävstol. De är mycket 

långa upp till 425 cm och ca 7-8 cm breda. 

Vanliga färgsammanställningar har varit 

rött med svart-bruna mönster och 

grönt med svarta mönster. 

kar till avsalu. Oftast är de vävda i tuskaft, 

men det finns från Teg, Umeå sn ett prov 

på en halsduk i rött och blått, vävd med 8 

skaft som är mycket vacker. Den är kantad 

med frans av rött ullgarn på två sidor. 

Smalare var männens hängslen. Också 

de kunde vara gjorda av ylle med upplockade 

mönster, eller av bomull med på samma 

sätt åstadkomna mönster. I ytterändarna 

har de haft läder stroppar med knapphål. 

Smala band av linne eller bomull, vita 

eller randiga i rosa, blått eller annan kulör 

vävdes till örngottsband, knytband till 

kläder m. m. 

Skoband, vävda i tuskaft. Umeå sn. 

Hängslen med upplockade mönster. Vilhelmina. 

161

SKOBAND från Ullbergsträsk, Jörn s:n. 

Varp: svart och rött 2 tr möbeltygsgarn. 

Inslag: svart möbeltygsgarn. 

Varpordning: 1 tr svart, 1 tr rött 19 ggr - 

1 tr svart. Summa 39 trådar. 

Bergå möbeltygsgarn nr 100, nr 2075. 

flätade band 

Skobanden var i synnerhet i Lappmarken 

oftast smöjda, d. v. s. flätade av många trådar. 

De kunde vara helsvarta eller mönstrade 

i svart och rött, så att ett V-formigt 

mönster bildades. Dessa var ganska löst 

flätade, vilket berodde på att man endast 

lyfte en och en tråd i skälet och inte heller 

drog åt så kraftigt. Samerna som flätat 

band av samma typ gjorde dem däremot 

täta och hårda. Som strumpeband 

(som knöts nedanför knäet) var de smöjda 

banden uppskattade därför att de var mjuka, 

smidiga och töjbara. De flätades ofta 

i två färger, t. ex. brunt och vitt i V-formigt 

mönster. 

pinnband 

Endast inom Åsele socken har denna teknik 

hittills påträffats. Fru Karolina Mikaelsson 

har berättat att tekniken användes 

vid tillverkning av skoband. Varptrådarna 

162 

PÄLSLIST från Umeå. 

Varp: svart och grönt gobelingarn. 

Inslag: grönt gobelingarn. 

Varpordning: 6 tr grönt - 1 tr grönt, 1 tr 

svart 3 ggr - 2 tr grönt - 1 tr svart, 1 tr 

grönt 2 ggr - 4 tr grönt - 2 tr grönt, 1 tr 

svart 31 ggr - 6 tr grönt - 1 tr grönt, 1 tr 

svart 2 ggr - 2 tr grönt - 1 tr svart, 1 tr 

grönt 3 ggr - 6 tr grönt. Summa 139 tr.

Bandvävning. Bild från Nordmaling om 

kring sekelskiftet. 

spändes upp mellan två spikar inslagna i 

var ände av en lång stång t. ex. en hässjestång 

(därav "stångade band", den dialektala 

benämningen). Bandet flätades av de 

uppspända trådarna. För att binda flätningen 

användes strumpstickor gjorda av ene, 

som fördes ut mot sidorna. Banden vävdes 

vita och färgades genom omknytning så att 

de fick vita ringar på röd botten. 

• t" a ; v rr-rrr " 

PÄLSLIST från Umeå. Virkat. 

Teknik: fastmaskor. 

Material: Bergå möbeltygsgarn nr 100 

(svart) nr 2158 (rött). 

virkade band 

Virkade arbeten är ganska sällsynta i Väsbotten, 

tekniken har sparsamt använts just 

för band, dels breda pälslister, dels smalare 

hängslen. Pälslisterna är virkade på 

längden med fasta maskor och kan t. ex. 

vara röda med svarta mönster eller blå 

med svarta mönster. 

Min fader hade ett underligt ting 

som hade ögon runter omkring 

på buken och på sin skalle. 

Detta gömdes så väl i lådor och skrin 

som i säckar och skinn 

och hjälper den enögder, 

som alltid står i fara. 

Från Vilhelmina. 

163

vävnads 

beskrivningar • 

västgötatäcke 

164 

I bouppteckningar från 1700- Och 1800talen 

förekommer s.k. "västgötatäcken", 

som använts som bordtäcken och fälltäcken. 

Bevarade exemplar är vävda i upphämta, 

en teknik, som inte vävts i Västerbotten 

förrän vävkurser och vävböcker 

började bli vanliga. De berättar om en 

tid då västgötaknallar kom ända upp till 

Norrland med sina slöjdalster. I början 

av 1800-talet försökte landshövdingen 

stoppa det utflöde av pengar ur länet, som 

denna och liknande handel innebar, genom 

att rikta ett upprop till länets husmödrar 

om att själva tillverka de vävnader som 

behövdes i hemmen. 

På bilden ett fälltäcke vävt i upphämta. 

Bottenväv av linne, mönster inslag av 

brungult, grått och rosa entrådigt ullgarn. 

Från Umeå sn. 

Några få ryor från äldre tid har bevarats 

i Västerbotten. De har alla stora blomeller 

palettmönster och tillhör den grupp 

ryor som brukar kallas prydnadsryor och 

som lades ovanpå sängarna med nocken 

upp som en sorts prydnadstäcken. Den äldre 

typen av ryor, slitryor, som användes 

i stället för fällar att ha i sängarna känner 

man inte till från Västerbotten. 

Mönster till den s. k. Palmettryan, som tillhört 

färgare Wall i Umeå vid slutet av 1700talet 

har sedan länge sålts genom Västerbottens 

läns hemslöjdsförening. Ryan ägs nu 

av Nordiska museet. 

Rya, daterad 1787, från Umeå stad.

HANDBOK 

för 

Unga Fruntimmer 

Ronsten att tillverka 

Bomulls- och Linne-våfnader, 

efter Engelska uppgifter 

och egna försök, 

utgift en af 

1. E EK EKMARK. 

S T O C K H O L M , 

tryckt hos OLOF GSIHM, i8ao 

Framsida och illustration 

ur den Ekenmarkska vävboken. 

damast 

Hushållningssällskapet spridde under sin 

första verksamhetstid i början av 1800talet 

den Ekenmarkska vävboken och ordnade 

också kurser i vävning med många 

skaft och i damastvävning. Traditionen att 

väva damast levde kvar i socknarna S om 

Umeå en bit in på 1900-talet då hemslöjdsföreningen 

livligt uppmuntrade linodling 

och linnevävnad och knöt damastväverskor 

till föreningen. 

Damastduk, hellinne vävd i Umeå landsförsamling 

år 1809. 

165

tuskaft 

Tuskaft kallades L Västerbotten ibland för 

"tveskäft:. Lakan, örngott och en rad randiga 

och rutiga bomullstyger till gardiner, 

klänningar, förkläden, skjortor o. s. v. väv 

des i tuskaft. 

Rullgardinstyg från Gräsmyr, Nordmaling 

sn, vävt i tuskaft. Se färgbild på baksidan! 

Förklädestyg av bomull vävt i tuskaft från 

Holmsund. Rosa, blått, vitrandigt. 

166 

1 1 X 

1 1 X 

1 1 

1 1 X 

Varp: obl o kul bom garn 24/2. Holmia nr 557, 1299, 105, obl. 

Inslag: kokt eller gyllenblekt lingarn nr 20 

Sked: 105/10, 1 tr i solv, 2 tr i rör 

Skedbredd: 116 cm = 2.466 

Varpordning: 

6 tr obl - 2 tr blått, 2 tr obl (4 ggr) 

20 tr blitt - 2 tr rött, 2 tr blått (2 ggr) - 8 tr rött - 20 tr 

blått - 2 tr obl - 4 tr blått - 4 tr obl - 6 tr blått - 6 tr gult 

- 20 tr blått - 2 tr obl - 2 tr blått, 2 tr obl (7 ggr) 

20 tr blått - 2 tr rött, 2 tr blått (2 ggr) - 8 tr rött - 20 tr 

blått - 2 tr obl - 4 tr blått - 4 tr obl - 6 tr blått - 6 tr gult 

- 20 tr blått - 2 tr obl, 2 tr blått (4 ggr) - 6 tr obl 

Varp: kulört bom. garn 16/2, Holmia 122, Marks 6285 

Inslag: oblekt bomullsgarn 20/2 


Skedbredd: 85 cm = 1448 tr 

Varpordning: 

8 tr rött - 6 tr vitt - 4 tr blått - 2 tr rött - 4 tr blått - 2 tr rött 

- 4 tr blått - 2 tr rött - 4 tr blått - 4 tr vitt - 2 tr rött - 2 tr 

vitt - 2 tr rött - 2 tr vitt 

8 tr rött 

I 22 tr 

128 tr 

18 ggr = 

2324 tr 

120 tr 

48 tr 

30 ggr = 

1440 tr 

8 tr 

1448 tr

Varp o. inslag: bomullsgarn 16/2, Holmia 132, 557, blekt 



Varpordning: 

6 tr grått - 10 tr blått - 6 tr grått - 2 tr blekt - 2 tr blått 

- 2 tr blekt 

6 tr grått - 10 tr blått - 6 tr grått 

Varp: kulört bomullsgarn 30/2, Klippan nr 46 

Inslag: 1 tr ullgarn, Bergå nr 1533, 2813 ' 

Sked 100/10, 1 tr i solv, 2 tr i rör 

Skedbredd: 91, 5 cm = 1832 tr 

Varpordning: 

40 tr brunt - 2 tr vitt - 4 tr brunt - 2 tr vitt - 8 tr brunt 

40 tr blått - 2 tr vitt - 4 tr blått - 2 tr vitt - 8 tr blått 

40 tr brunt 

1 1 y 

1 1 X 

1 1 v 

1 1 

28 tr 

51 ggr= 

1428 tr 

22 tr 

1450 tr 

112 tr 

ggr 

1792 tr 

40 tr 

1832 tr 

Varp: bomullsgarn 30/2 

Inslag: 1 tr klänningsgarn 



Livstyckstyg av linne vävt i tuskaft, Från 

Djupsjö, Nordmaling sn. Blå-vitrutigt. 

Se färgbild på baksidan! 

'T ij* iff firrtfr" 

Stubbtyg av halvylle vävt. i tuskaft. Från 

Nordmaling sn. B run-blå-vitrutigt. Se 

färgbild på baksidan! 

Schal av halvylle, vävd i tuskaft. Svart med 

vita ränder. 133x143 cm, frans 12 cm. Umeå. 

167

kypert 

Kypert är ett vanligt vävslag i Västerbotten. Det har använts till alla typer av textilier - 

fälltäcken, bolstervar, lakan, handdukar, schalar, beklädnadstyger av ylle, halvylle och bomull. 

Genom att binda upp tramporna olika kan man variera kypertmönsterna. Oliksidig kypert, den 

variant som har ett V-formigt mönster kallas i dialekterna för "vienna", och den användes 

framförallt i bolstervarstygerna. 

Västtyg i korskypert från Ljusvattnet, Burträsk 

sn. Ljusblå botten med ränder i 

brunt, grått, gult och vitt. 

Bolstervarstyg från Hössjö, Umeå sn, 

vävt i oliksidig kypert. Se färgbild på baksidan! 

168 

Inslag: 1 tr ullgarn, dubbelspolat, Bergå möbeltygsgarn 

3364, 1, 1345, 1520, 1580 



Inelagets randning: 

18 mm turkos, 3 svart, 4 oblekt, 3 grått, 3 gult, 3 grått, 

4 oblekt, 3 svart, 18 turkos, 3 svart, 4 turkos, 3 svart, 

3 oblekt, 3 svart, 4 turkos, 3 svart 

Varp: blekt, oblekt o. kulört bomullsgarn 16/2 

Inslag: oblekt bomullsgarn 16/2 



1 1 y 

1 1 X 

1 1 

1 1 v 

I I i i i v 

i i i i i i X" 

i i i i i i v 

i i i i i v 

Varpordning: 

42 tr brunlila - 6 tr vitt, - 6 tr blått - 6 tr vitt, 6 tr blått 

(4 ggr) - 6 tr vitt - 6 tr blått - 6 tr vitt 

42 tr brunlila 

1 5 ggr • 

1800 tr 

I 42 tr 

1842 tr

holmöväv 

Holmöväv kallas inom hemslöjden en effekt man får genom att trampa omväxlande kypert 

och tuskaft. Fälltäcken vävda på detta sätt påträffades på Holmön, då man i början av 

1900-talet inventerade folkliga textilier. De betraktades så karakteristiska för denna 

bygd att vävsättet fick sitt namn därav. 

X 

Trampordning till BARD I 

EX 

Varp: oblekt lingarn 16/2 

Inslag: 1 tr ullgarn, dubbelspolat (grovullgarn) 

Färgförslag: svart Bergå nr 1 + 1512, gult 1157 + 1357 

rött 2056, grönt Marks 254 + 4765, vitt Bergå nr 10 


Inslagsordning: 

5 cm svart tuskaft - BÅRD I 25 mm: gult/svart, rött/svart, 

ljusgrönt/vitt, rött/svart, gult/svart - 5 cm svart tuskaft - 

BÅRD II 16 mm: gult/svart - BARD III 11 mm: rött, ljusgrön! t/ 

vitt, rött - 7 mm ljusgrönt tuskaft 10 mm gult tuskaft - 

BARD IV 5 mm: rött/gult - 5 mm rött tuskaft - BARD V 

11 mm: rött/vitt - 8 mm svart tuskaft - BARD VI 25 mm: 

vitt/svart, rött, ljusgrönt, svart, gult/svart,ljusgrönt, 

svart, rött, svart/vitt - 8 mm svart tuskaft. 

XS 

Fälltäcke från Holmön. Randigt i svart, 

rött, grönt, vitt och gult. Sällan ser man så 

lysande gula bårder som just i Holmöväven. 

Vävnotorna i detta häfte har utarbetats av 

Västerbottens läns hemslöjdsförening efter 

gamla textilier i museets samlingar 

och i enskild ägo. Vävnotorna liksom 

garn till vävarna kan rekvireras från 

Hemslöjden, Skolgatan 51, 902 46 Umeå. 

Tel. 090/137010. 

169

enkel rosengång 

Denna teknik har använts i fälltäcken i hela länet. Vanligen är monsterna samlade i breda färgstarka 

ränder mellan bottnar av enfärgat ullgarn vanligtvis svart. Någon dialektal benämning 

på detta vävslag är inte känd. 

MÖNSTERBÅRD 

tuskaft 

IV 

MÖNSTER BÅRD 

IV 

I tuskaft 

| MÖNSTERBÅRD 

ni 

j MÖNSTER BÅRD II 

— tuskaft 

MÖNSTERBÅRD 

Fälltäcke från Skellefteå sn vävt i enkel 

rosengång. Svarta bottnar med bårder i 

rött, grönt, blått och gult. 

bunden rosengång 

lila 2725 

gul-beige 1064 

blå 3364 

mörkrosa 2337 

rosa 2363 

grå 1560 

Fälltäcke fr Lycksele. Bunden rosengång. 

170 

TT 

Varp: Oblekt lingarn 16/2 

Inslag: 1 tr ullgarn dubbelspolat (grovullgarn) 

Sked: 55/10 1 tr i solv, 1 tr i rör 

I I , , 1 

ET 

Inslagsordning: Svart tuskaft 115 mm - MÖNSTERBÅRD I röd + 

svart 13 mm - grön tuskaft 3 mm, blå tuskaft 3 mm, röd tuskaft 

8 mm, rosa tuskaft 3 mm, gul tuskaft 3 mm - MÖNSTER- 

BÅRD II blå + svart 13 mm - MÖNSTERBÅRD III röd + svart 

13 mm - grön tuskaft 3 mm, blå tuskaft 3 mm, röd tuskaft 8 

mm, rosa tuskaft 3 mm, gul tuskaft 3 mm - MÖNSTERBÅRD 

IV grön + svart 13 mm - röd tuskaft 10 mm, blå tuskaft 2 mm, 

röd tuskaft 40 mm, blå tuskaft 2 mm, röd tuskaft 10 mm, 

MÖNSTERBÅRD IV mönstret upprepar sig nu, men inslagsordningen 

läses i omvänd följd. 

Denna teknik har använts i fälltäcken i S länsdelen 

i de socknar som har haft nära kontakt med 

Jämtland, som Å sele, Vilhelmina, Fredrika.Den 

fasta rosengången har på framsidan en ripsartad 

yta medan trådarna på baksidan ligger lösa över 

långa partier. Till skilnad från den enkla rosengången 

och de flesta andra vävar vävdes dessa 

fälltäcken i ett stycke med full bredd och de är 

därför inte skarvade på mitten.Eftersom de blev 

mycket tjocka kallas de ofta "tjocktäckenl|Varpen 

i rosengångsvävnaderna är i äldre vävnader 

linne i yngre fiskgarn och inslaget ofta av kraftigt 

entrådigt hårgarn. 

Varp: mattvarp av bomullsgarn 12/6 

Inslag: 1-trådigt ullgarn dubbelspolat (grovullgarn) 

Sked:40 rörs sked. 1 tr i solv. 1 tr i rör. 

Inslagsordning: bottnar bruna. Mönsterbård se bild. 

Siffrorna vid mönsterbården avser Bergå ltr ullg.

gr II 24 tr 

munkabälte 

Den variant av munkabälte som brukar kallas plattväv har varit vanlig i fälltäcken, sängöverkast 

och borddukar i Västerbotten. Detta vävslag kallas här "rutetäcken" eller "prickuttäcken". 

En variant kallas också Åseleväv inom hemslöjden. Denna variant av plattväv togs tidigt upp i 

hemslöjdens produktion och den har alltid vävts i färgerna blått, gult, orange och vitt. Av bevarade 

textilier i plattväv är det endast i Åsele man träffar på kulört lingarnsinslag. 

X T 

I . .11 

ex 

xi 

gr I 32 ti 

1,1,1,1,1,1,1,11 i 

: I I I I I I I l 

II I I I II I 

.1 .1. 

i i T i i i i x 

r II 

Varp: beigefärgat bomullsgarn 16/2 

Inslag: 1 tr ullgarn (2 tr) 


gr II 24 tr 

XI 

ii i r 

X 

1,1 ,1,1 

Inslagsordning: Alternativ l(fotot): 5 rutor blått, 1 ruta ljusbrunt, 

6 ränder ljusbrunt, 2 rutor mörkbrunt, 2 rutor ljusbrunt, 

2 rutor mörkbrunt, 6 ränder ljusbrunt, 5 rutor rosa. 

Alternativ 2: 4 ränder rött, 1 ruta grått, 1 ruta svart, 

1 ruta grått, 1 ruta svart, 4 ränder rött, 4 rutor svart, 

4 ränder rött. 

xn 1,1,1,1, 

xr 

gr I 28tr 

1,1,1,1,1,1 

I I I 1 1 1 1 1 1 111 11 

I . I . I . I . I 

X L 

1 I I I 

gr VI 12tr gr V 16tr gr IV 36 tr 

rrr X 

I'I 1 1 

I'I 

affl i'I'I'I'I'I'II'I 

1 1 

~rr 

1 »'I 1 ,••• i ' ^ f l 

Varp: oblekt bomullsgarn 16/2 

Inslag: till botten lingarn nr 16 

Inslag: till mönster kulört lingarn nr 

eller kulört tovgarn nr 6 

16 dubbelspolad 

Sked: 80/10, 1 tr i solv 2 tr i rör 


Solvordning: höger stad 8 tr - RUTA 1 = 164 tr: gr I 28 tr, gr II 24 tr (4 ggr 

= 96 tr), gr VI 12 tr, gr I 28 tr - gr IV 36 tr - RUTA 2 = 196 tr: gr I 28 tr, 

gr V 16 tr (8 ggr = 128 tr,), gr VI 12 tr, gr I 28 tr - gr IV 36 tr - RUTA 1 = 

164 tr - gr IV 36 tr - RUTA 2 = 196 tr - gr IV 36 tr - RUTA 1 = 164 tr - 

vänster stad 8 tr. Summa: 1044 tr. 

Inslagsordning: 11 rutor grönt/l ruta brunlila, 1 rand brunlila, 1 ruta brunlila, 

1 rand grönt, 1 rand orange, 1 rand grönt, 1 rand orange, 1 rand 

grönt, 1 rand orange, 1 rand grönt, 1 ruta brunlila, 1 rand brunlila, 1 ruta 

brunlila/brunlila stolpar, partiet /.../upprepas, 11 rutor grönt o.s.v. 

m 

Fälltäcke, Bottenväv av vitt bomullsgarn 

inslag av kraftigt entrådigt ullgarn i ljusbrunt, 

mörkbrunt, rött och blått. 

/•••/ 

JJAU.LLM.M.M.» • • J J UiCC«"i 

Bordduk, från Söråsele, Åsele sn. Bottenväv 

av vitt bomullsgarn, inslag av kraftigt 

lingarn i brunlila, grönt och gult. 

171

Bordduk i s.k. Åseleväv från Nickes bod i 

Åsele. Bottenväv av blått, orange och vitt 

bomullsgarn mönsterinslag av lila, gult och 

grönt linne. 

gr II 114 tr 

aEEffiB 1 

grllétr hblZtr stad 

,1,1,1,1,1 ,1,1,1,1 IIII J ,I J ,I| JTTTT 

r,,,jni,,,n TrTT J Q 

•••'•• •'•••••• I 1 ' 1 ' 1 IW •'•'•• .V. 1 I'I'I'I' I'IV I. 1 •' I 1 I. 1 .'. 1 II' 

gr IV 114 tr grill16tr 

III! ILL III 1 III III LLLL III 1 11 1 LLLL LLLL 

ULL III III 1 III III LLLL III LLLL II LLLL 

IIII IIIII I III III I IMII IIII II III III 

1 1 1 III II 1 1 IIIII II 1 II 1 1 1 11 III 

Varp: kulört bomullsgarn 16/2 

Inslag till botten: kulört lingarn 16 

Inslag till mönster: kulört tovgarn 6 

Sked 85/10, 1 tr i solv, 2 tr i rör 


Solvordning: 

Höger bård 12 tr 10 ggr = 120 tr + 4 stadtr 

Gr I, II, III, IV 260 tr 1 gång 

Gr I, II, III 1 

Vänster bård 

Varpordning: 

124 tr blått - 16 tr vitt 

16 tr vitt - 114 tr gult - 

stad vbl2tr 

1 .01 in 

1 M III 

II 

1 11 

! 124 tr 

I 260 tr 

I 146 tr 

I 124 tr 

654 tr 

114 tr gult - 16 tr vitt - 114 tr blått - I 

16 tr vitt - 124 tr blått I 654 tr 

västerbottensdräll 

Dräll vävd med endast 4 skaft är vanlig i länet. Denna typ av dräll har många namn t. ex. Daldräll, 

Jämtlandsdräll o. s. v. och ett speciellt stjärnmönster har kallats Västerbottensdräll eftersom 

man funnit det vara karakteristiskt för länet. Mönstret har sedan spritts via böcker 

och Västerbottens läns hemslöjdsförening som under större delen av sin verksamma tid haft 

tyger med detta mönster till försäljning. I äldre tid var det framförallt fälltäcken, sängöverkast 

och borddukar som vävdes i denna teknik. Bottenväven är vanligen av vitt bomullsgarn 

och inslaget av svart, grått,rött eller annat enfärgat ullgarn ofta hårgarn. Man talar också 

om Doroteadräll inom hemslöjden i Västerbotten, där man funnit det vara typiskt för denna socken. 

I äldre vävböcker kallas den dock Daldräll. I hemslöjdens produktion har man framförallt 

använt västerbottensdräll i halvlinnedukar, vita eller kulörta. 

gr I 68 tr hb 16 tr 

III I I I I I I IIII II II X 

III III M I M M I LLLL 

III! IIII II 11 11 LLLL >< 

IIIII LLLL 11 LLLL X 

vb 16 tr gr II 36 tr 

III II II II II II LLLL 1 

LLLL 1 1 

LLLL II II II 

LLLL 1 II II II 1 II II 1 II 1 1 1 

Varp: oblekt eller kulört bomullsgarn 24/2 

Inslag till botten: halvblekt eller kulört lingarn nr 28 

" till mönster: oblekt eller kulört lingarn nr 12 eller entrådigt 

ullgarn enkel- eller dubbelspolat. 

Tuskaftstrampor: 1-3-2-4 

Mönstertrampor: 1-2, 2-3, 3-4, 4-1 

Trampas som det solvas 

Fälltäcke i doroteadräll. Botten av vitt bomullsgarn, mönster av grått ullgarn. Vilhelmina. 

172 

h

gr I 56 tr hb 16 tr 

II II llll II II >< 

III 1 1 II 1 1 1 1 llll X 

1 1 1 1 i 1 1 I 1 1 1 II II llll X 

1 1 1 II 1 1 1 1 1 1 1 llll >< 

gr II 52 tr 

II II II II llll 

1 II 1 1 1 1 1 1 1 1 1 llll 

1 1 1 1 1 II 1 llll llll 1 

II 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 I 

v b 16 tr 

II llll 

llll llll 

Vl'l 1 1 

T~ 

Varp: oblekt eller kulört bomullsgarn 24/2 

Inslag till botten: halvblekt eller kulört lingarn nr 28 

till mönster: oblekt eller kulört lingarn nr 12 eller 

entrådigt ullgarn enkel- eller dubbelspolat. 

Sked: 100/10 1 tr i solv, 2 tr i rör 

Tuskaftstrampor: 1-3, 2-4 

Mönstertrampor: 1-2, 2-3, 3-4, 4-1 

Trampas som det är solvat 

åttaskaftsdräll 

Bordduk i västerbottensdräll från Storlögda, 

Fredrika sn. Brunsvart bomullsvarp, 

grönt entrådigt ylleinslag. 

Dräll vävd med upp till 15 skaft har förekommit men är mycket sällsynt utanför Nordmaling, 

Hörnefors och Umeå socknar. Traditionen hör där intimt samman med den under slutet av 1700talet 

och början av 1800-talet blomstrande linkulturen i denna del av länet. Här kan man ännu finna 

dukar och servietter av mycket hög ålder i denna teknik, men även i nyare tid har man på sina 

håll hållit kunskaperna vid liv i någon liten utsträckning. 

Upphämta har inte vävts i Västerbotten före den tid då vävkurser och vävböcker började bli vanliga. 

De omtalas i bouppteckningar från 1700-talets mitt, som fälltäcken och som bordtäcken. 

Varp och inslag: Kulört bomullsgarn 30/2 


Skedbredd: 73 cm = 1744 tr = 581 rör + 1 tr (2 + 2 tr i de 

sista rören) 

Färdig bredd: 70, 5 cm 

Varpordning: VÄNSTERBARD: 28 tr blått, 6 tr gult, 15 tr 

rött, 3 tr vitt, 6 tr rött, 3 tr vitt, 15 tr rött, 72 tr blått, 

14 tr rött, 3 tr vitt, 6 tr rött, 3 tr vitt, 14 tr rött, 6 tr 

gult. 

101 tr blått, 

101 tr blått 

3 tr vitt, 101 tr blått, 3 tr vitt 

194 tr 

208 tr 

6 ggr = 

1248 tr 

I 101 tr 

HÖGER BARD: 6 tr gult, 15 tr rött, 9 tr blått, 3 tr vitt, 

9 tr blått, 15 tr rött, 14 tr blått, 44 tr beige, 14 tr blått, 

15 tr rött, 9 tr blått, 3 tr vitt, 9 tr blått, 15 tr rött, 6 tr 

gult, 15 tr blått. I 201 tr 

1744 tr 

Halsduk vävd i 8-skaftdräll. Teg, Umeå s:n. 

173

om namn på fårmärken • Sven Söderström 

En del av oss torde minnas, att bönderna 

förr om vårarna släppte ut fåren på bete 

i skogen. När hösten kom, letade man igen 

dem. För att varje bonde skulle känna 

igen sina får, märktes dessa på olika sätt, 

vanligen genom skåror i öronen. Då man 

talade om fårmärkena, kunde man beskriva 

dem, t. ex. säga "höger öra av". Men 

i regel hade man namn på de olika märkena. 

Detta märke kallades helt enkelt HÅL. 

Här ser vi ett märke som i Nysätra hette 

RUNDBETA men i Skellefteå RUNDSKÄRA. 

Ordet SKÄRA brukar betyda "klar strimma 

under molnen". I Norrbotten kallades 

detta märke WEL, Detta ord är - tro mig - 

besläktat med det mera välbekanta ordet 

HJUL. Jämför verbet WÄGLA, som i 

Norrbotten betyder "skela med ögonen, 

blänga" och i Umemålet "vingla med ögonen 

hit och dit liksom runt i huvudet". 

Detta märke hette i Nysätra och Skellefteå 

BETAN. I Norrfjärden hette det emellertid 

KLYVAN. 

174 

/ü\ 

iiiif 

Men KLYVAN avsåg i Skellefteå det här 

märket. Detta ord torde också ha varit 

namn på ett slags gaffelformigt stöd för 

sädesskylar - allt före skördetröskans tid. 

Vi har då sett exempel på att fårmärkena 

kunde få namn efter bruksföremål. 

¡1111 

STOLKARMEN kallades detta märke. 

Benämningen STÄVÖRAT är lätt att förstå 

när man jämför med handtaget på en mjölkstäva. 

I I 1 I • • ' 1 

Detta hette BYTTÖRAT men kunde i Skellefteå 

också kallas MUSGILLRET. Förebilderna 

är lätta att återfinna i byttans 

öron och näbben på råttfällan.

TIMMERSKÖRAN liknar skåran i den 

stockända som bildar knuten i ett timrat 

hus. Denna timmerskåra kan också ha 

hamnat i spetsen på örat. 

Likheten mellan fårmärket SPADEN i 

Norrfjärden och en gammaldags spade 

är väl inte direkt slående men dock skönjbar. 

Man har tydligen i detta märke sett 

hela spadbladet upp och nedvänt samt den 

nedersta delen av skaftet. 

TUMLINGSMÄRKET i Nysätra liknar 

övre delen av en tumme. På fornisländska 

hette "tumme"THUMLUNGR. Detta ord är 

bevarat i en del norrländska dialekter, 

där tumme kan heta "tumling". 

Likheten mellan fårmärket RÄVTÅNG 

och fångstredskapet där den gamla goda 

tidens räv kunde hänga i tassen är påfallande. 

SAXMÄRKET eller SAXEN har säkerligen 

fått sitt namn av likheten med en 

ullsax, men vi skall kanske inte helt 

avvisa tanken på att man vid namngivningen 

kan ha sett på likheten mellan 

märket och rävtången, som också på sina 

håll hetat RÄVSAX (Nordmaling och Vilhelmina, 

jfr RÄVASAXMYRAN, en myr 

ett par kilometer norr om Botsmark i 

Sävar). 

SPRÄNGSLEV 

I KORNSKÅTAN EL. KORNSKÅTUMÄRKET 

har man känt igen den stör som man lyfte 

upp banden i kornhässjan eller storhässjan 

med. I Norrfjärden och i Nederluleå har 

man kallat detta märke för KORNHAGE T. 

Därmed är vi inne på de gåtfulla namnen. 

Ett HAG brukar åsyfta ett mera provisoriskt 

stängsel av ris. Var har norrbottningarna 

sett likheten? Ett ännu mysteriösare 

namn på detta fårmärke finner vi i 

Anundsjö i Ångermanland, där det lär ha 

kallats KÄKEN. Vilket föremål har lånat 

sitt namn till detta fårmärke? Helt okänt 

är för mig också verktyget (?) SPRÄNG- 

SLEV. Om någon läsare vill hjälpa till 

att skingra mörkret kring namnen på 

dessa fårmärken (eller ge andra upplysningar 

om fårmärken) ber jag honom 

skriva till Dialektarkivet, Universitetet, 

901 87 Umeå. • 

r\ 

175

krigsrådinnan 

pettersson 

ett levnadsöde 

i lövånger 

Anna Huss • 

Krigsrådinnan Pettersson - 

vem var hon - var kom hon 

från? Ja, hon kom visst från 

Råneå, vandrande efter vägen. 

Varför skulle hon just till Lövånger? 

Hade väl hört att det 

fanns mycket krigsfolk just 

nu i dessa trakter och som 

hon kunde konsten att bränna 

brännvin kunde hon väl förtjäna 

till sitt uppehälle. 

Hon började sin vandring i 

mitten av december, hade tänkt 

sig nå fram till en släkting 

som bodde i närheten av Luleå, 

stanna där över julen och hjälpa 

till med vad hon kunde. 

Det var ju den sämsta tiden 

att börja en sådan promenad. 

Dagarna blev kortare, snö och 

kyla kom, men ingenting fick 

hindra henne att fullfölja sitt 

beslut. 

Efter två till tre dagar var 

hon framme och hjärtligt välkomnad, 

då det fanns arbete i 

överflöd i det lilla barnrika 

hemmet. Här skulle hon nu 

stanna medan värsta vintern 

rasade över och det blev längre 

och ljusare dagar. 

176 

Så en dag i början av mars 

stod hon på brotrappan väl 

rustad för sin långa vandring, 

med varma kläder och en väl 

tilltagen matsäck. Dagarna hade 

blivit längre, solen värmde, 

men sjöar och vattendrag låg 

ännu frusna, vilket gjorde att 

vägar och mil förkortades. 

Det blev många vedermödor 

på den vandringen. Snöstormar 

som svepte fram över kala 

slätter utplånade varje spår. 

Snart började emellertid 

solen lysa och värma så det 

glimrade för ögonen mot den 

vita snön och kläderna blev en 

extra börda. Men steg för steg 

kämpade hon sig fram. 

Då och då nåddes hon upp 

av någon forkarl, och hon kunde 

då få åka en mil eller så. 

På en gård, där hon stannat 

och fått natthärbärge, frågade 

de vart hon var på väg. När 

hon då talte om att hon skulle 

till Lövånger varnade de henne 

för att gå dit. Förra sommaren 

hade en ung kvinna kommit 

och fått stanna några dagar. 

Hon berättade då, att hon kom 

från Lövånger och var på väg 

till Finland. Hon hade haft 

tjänst hos en officersfamilj, 

men hade inte fått vara ifred 

för husbonden. När hon så talade 

om att hon var med barn, 

blev hon helt enkelt utkörd 

och fick inte ens vistas i socknen. 

Hon hade då packat ihop 

det lilla hon ägde i ett knyte 

och skulle då gå till Finland, 

där hon visste hon hade släktingar. 

Så gå inte dit, hade de 

sagt till Råneåflickan. Men hon 

gick. En dag när hon tänkt vila 

litet i en av de små raststugor, 

som fanns här och där, 

och kom in i stugan låg där en 

man som befanns vara mycket 

sjuk. Han var het, andades 

tungt och hade nog hög feber. 

Det var kallt i rummet och det 

första hon gjorde var att göra 

upp eld. 

När det blivit varmt, försökte 

hon lossa på hans kläder 

och ge honom något att dricka, 

men hon förstod snart att hon 

inget kunde göra - det var bara 

att vänta att någon skulle 

komma förbi, så hon kunde få 

bud till första gård om hjälp 

med att forsla den sjuk. 

Dagen gick, det började 

mörkna och hennes oro över 

mannen tilltog. Det blev natt 

och inte förrän på morgonen 

hörde hon ljudet av en hästklocka. 

Hon sprang ut för att 

möta den kommande, som var 

en forkarl med säckar, lådor 

och varjehanda. Hon berättade 

om den sjuke och bad att han 

i första gård skulle be någon 

komma och hämta honom. 

- Vet du hur han är sjuk 

då? frågade körkarlen. Det kan 

ju vara något smittsamt. Hon 

trodde inte det och med det 

for han vidare. Det blev en 

lång dag. Inte förrän långt på 

eftermiddagen kom en man 

och en läkekunnig kvinna. Hon 

undersökte mannen och försäkrade 

att det inte var något farligt, 

varpå de bäddade ner honom 

på långflaket och for därifrån. 

Själv stannade flickan 

från Rånen i den uppvärmda 

stugan för att få sova och vila 

ut. Efter ett par dagar rustade 

hon sig för att fortsätta 

sin vandring. 

Enligt milstenarna, som 

hon noggrant studerade,visste

hon att det inte var så långt 

kvar till Piteå, där hon skulle 

stanna några dagar, se över 

sina kläder och fylla på matsäcken. 

Vandringen mellan Piteå 

och Skellefteå gick utan några 

större äventyr. Dagsmejan 

började göra sig kännbar - det 

var bäst att börja dagen före 

soluppgången. Det började bli 

mera folk på vägen både gående 

och åkande. Många soldater, 

ibland hela trupper, kom marscherande. 

Hon tyckte nog att 

det var lite oroligt, men det 

var ju krig. I Skellefteå stannade 

hon bara en dag, för att 

så fort som möjligt nå sitt 

mål. 

Nu hade föret börjat bli 

sämre, det blev moddigt och 

tyngre att gå. Det var mera 

bebyggt efter vägen så hon 

kunde gå och få vila lite oftare. 

Så en dag öppnade sig skogen 

helt plötsligt. Hon stod uppe 

på en hög ås med vid och 

vacker utsikt. Framför henne 

sluttade åsen ner mot en skummande 

å, där de nyss brustna 

isflaken dansade omkring och 

slogs sönder mot varandra. 

På ömse sidor om ån låg gårdar 

med sina åbyggnader och 

till vänster en stor sjö kringgärdad 

av mörkgrön skog. Detta 

var alltså Lövångerbyn tänkte 

hon. Hon gick ner för backen 

över bron vid kvarnen för 

att söka rätt på en gästgivaregård 

som hon hört skulle finnas 

där. Hos gästgivare Nils 

Andersson i Broänge blev hon 

väl mottagen, fick ett ensamt 

rum och bra mat. Efter några 

dagars vila gick hon upp till 

kyrkplatsen för att se hur där 

såg ut. Hon följde landsvägen, 

som här gick uppe på åsen 

ovanför och mellan gårdarna, 

så sluttade den ned mot ännu 

ett vatten som omslöt ett rätt 

högt berg. Där nere låg en bro 

som hon kunde komma över 

och fortsätta upp på bergets 

krön. Äntligen där uppe fick 

hon se den vita vackra kyrkan 

med sitt svarta tak och klockstapel. 

Där på höjden var många 

gårdar,där bodde förstås 

både prästen, länsman och 

andra. Så fanns det nära kyrkan 

en hel mängd små kyrkstugor, 

som det fanns också 

vid andra kyrkor som hon 

sett. Men här var det så ovanligt 

många och byggda nära, 

nära varandra som om de sökte 

skydd. 

Efter några dagar och med 

god hjälp av gästgivaren hade 

hon nu blivit städslad hos kapten 

K. H. Enesköld som piga på 

hans gård Selslund. Där kom 

hon att trivas och efter en tid 

begärde hon tillstånd både av 

sin husbonde och av länsman 

att få bränna brännvin. Eftersom 

hon från sin hemtrakt 

fått goda vitsord beviljades 

detta. Hembränning var på denna 

tid ingenting ovanligt. Hon 

ansåg sig i gott sällskap då 

själva kyrkoherdefrun utan 

mannens vetskap höll krog i 

prästgården, varvid brännvinet 

langades ut genom fönstret i 

norra kammaren. 

Brännvinsbränneriet blev 

en god affär. Enligt berättelsen 

hade hon tjänat ihop 30. 000 

kronor, mycket pengar på den 

tiden. Mycket folk, mest soldater, 

passerade genom Lövånger 

och de flesta hittade snart 

till den lilla boden uppe i Selet, 

där utminuteringen skedde. Så 

en dag kom order till kapten 

Enesköld att han skulle bege 

sig ut i kriget. Kapten Enesköld 

var nästan född till krigare. 

Han var född 177 3 och 

blev vid 1 års ålder volontär 

vid Västerbottens regemente, 

sergeant 11 år gammal, löjtnant 

vid 17 års ålder, kapten 

1803 och major 1815. 

För att ge sin duktiga piga 

en tryggare ställnig beslöt 

han sig för att gifta sig med 

henne. Eftersom det brådskade 

med avresan, lät han lysa 

alla tre gångerna på samma 

dag som vigseln skulle ske. 

Trots onda aningar återvände 

han hem med livet i behåll. 

Ända från 17 års ålder 

till sin död 1823 var han utkommenderad 

i kriget, bevistade 

slaget vid Uttismalm, åtskilliga 

kanonader vid Anjala, 

råkade i rysk fångenskap, deltog 

i marschen till ryska gränsen 

1814, var chef för Löfångers 

kompani 1808-1822. Som 

överstelöjtnant och riddare av 

Svärdsorden dog han i Selet 

den 20 februari 1823. Dödsorsak: 

slag. Han hade vid återkomsten 

från den sista av sina 

kommenderingar en kväll 

gått ner till gästgivaregården 

på Ruskberget i Selet för att 

prata med några goda vänner, 

där fick han slag och dog. 

Hans efterlämnade hustru 

var nu ensam med en stor 

gård, efter den tidens värde en 

stor förmögenhet och en lönsam 

affärsrörelse. Visserligen 

var hon relativt ung och 

stark, van att reda sig själv, 

men ändå. Hennes husbonde 

177

och sedermera hennes man 

hade varit hennes vän och rådgivare. 

Jordbruket hade under 

hans frånvaro skötts av pålitliga 

drängar och pigor. Där 

hade allt gått sin gilla gång, 

så hon hoppades kunna klara 

det också i fortsättningen. 

Under de senare åren hade 

Selsberg ofta gästats av en 

gammal vän till major Enesköld 

från tjänstgöringen vid 

Kalix kompani, krigsrådet 

Erik Gustav Pettersson från 

Kalix. Han hade tydligen blivit 

intresserad av flickan från 

Råneå. Då hon nu stod där ensam, 

blev intresset större. En 

dag friade han och fick ja. Vigseln 

ägde rum den 28 mars 

1824. Nu var hon krigsrådinna, 

men hur hon tog den utmärkelsen 

vet man inte. Hon hade i 

alla fall ånyo en vän och rådgivare. 

Krigsrådet Erik Gustav 

Pettersson var född i Ringarum 

socken i Östergötland den 

5 oktober 1776. Han hade blivit 

sekundadjutant vid Västerbottens 

regemente 1789 senare 

fänrik därstädes samt överjägmästare 

i Västerbotten. 

Avsked från överjägmästartjänsten 

fick han 1797 och befäl 

över regementets sjuka 

och lasarett . Krigsråd blev 

han 1820. Död i Råneå den 2 

mars 1830. Han var gift första 

gången med Barbro Catharina 

Örnberg, Nederkalix församling. 

Han var bosatt i Kalix 

där han var delägare i Törefors 

bruk och även disponent 

på Vitåfors. Som vedermöda 

för denna tjänst erhöll han hederstiteln 

krigsråd, vanligt vid 

denna tid. Han var sålunda en 

178 

upptagen man, var väl mest 

belåten med att få ta hand om 

hennes pengar och återvände 

snart nog till sitt land igen. 

Vad hon ansåg om detta betydde 

ingenting, hon var ju enligt 

den tidens lag omyndig. 

Nu blev det härda tider för 

"flickan från Råneå" så krigsrådinna 

hon var. Kriget var 

slut, inga soldater som ville 

köpa brännvin, några ovanligt 

hårda år hade åstadkommit 

missväxt på både korn och potatis 

så den inkomstkällan sinade. 

Det blev sämre och sämre 

med skötseln av gården och 

till slut måste den arrenderas 

bort. Under arrendetiden bebodde 

hon den lilla stuga där 

hon haft sin brännvins handel. 

Från sin man krigsrådet hörde 

hon inte mycket. En gång 

vet man, att han besökte henne 

i hennes lilla stuga. Han 

gick en dag upp i skogen för 

att hämta ved och mötte skogens 

ägare, som frågade vad 

han gjorde där i hans skog. 

Krigsrådet hade då helt bryskt 

befallt honom att bära ned veden 

till krigsrådinnan. Eftersom 

mannen tyckte synd om 

henne, gjorde han det, 

I sin ensamhet och längtan 

skrev hon brev till sin man. I 

bevekande ordalag bad hon honom 

komma hem ("lillgullsötpappa 

får jag komma till dig"). 

Hon fick också göra en resa 

upp till Råneå, men då var han 

mycket sjuk i tvinsot. Han dog 

den 2 mars 1830 och lämnade 

inga pengar efter sig. Hon återvände 

samma år till Lövånger, 

sin lilla stuga och sin fattigdom. 

Till sin gamla hantering 

att bränna brännvin kunde hon 

ju återgå, men det var andra 

tider nu och inte så mycket 

folk i farten. Det var ont om 

pengar och så hade det börjat 

predikas om nykterhet. Någon 

liter blev det väl då och då så 

pass hon kunde livnära sig. I 

slutet av 1840-talet upphörde 

tillståndet för husbehovsbränning. 

Med det upphörde inkomsten 

helt. 

Den lilla stuga hon hade var 

liten och kall och hon for säkert 

mycket illa där. En dag kom 

ett par varmhjärtade hemmansägare 

överens om att hon borde 

få en bättre bostad och hur 

det gick kan man se i en bevarad 

gåvohandling. 

I början av 1850-talet fick 

hon flytta in i sitt nya hus. Fru 

Elise Burman kunde vid 95 års 

ålder berätta hur hon och hennes 

lekkamrater såg henne 

vandra fram och åter på den 

låga träbron som låg framför 

stugan. Hon var iklädd en gammal 

fäll som hon skurit hål i 

för att få armarna fria. 

Den 19 mars 1867 avled 

hon i en ålder av 88 år, 2 månader 

och 12 dagar. Hon begravdes 

den 5 april. 

Så fick hon äntligen sluta 

sitt långa liv, flickan från Råneå, 

som kom vandrande efter 

vägen. 

# 85-åriga Anna Huss från 

Lövånger har tidigare medarbetat 

i Västerbotten. Född i 

Jämtland och utbildad till 

vävlärarinna, kom hon till 

de anrika gårdarna Udden och 

Ängsbacka vid Lövånger som 

hustru till forstmästare Arvid 

Huss. Ett livligt intresse 

för bygdens historia har 

inspirerat henne att skriva.

Skellefteå museum 

LAPPUGNAR 

I Västerbotten 2/71 berättade 

Ernst Westerlund om de egendomliga 

ugnar som på senare 

år rapporterats från bl. a. 

Avan, Gagsmark och Kinnbäck 

i Byske. Dessa ugnar ligger 

till synes omotiverat ute i skogen 

långt från allfarvägar 

ibland intill någon liten tjärn 

eller myr. De är vanligen 3x2 

m, ganska höga och väl byggda, 

av natursten. Framför ugnsöppningen 

kan man i några fall 

skönja rester efter stockvarv 

och det förefaller då som om 

ugnen utgjort gavelvägg i en 

mycket liten timmerbyggnad. 

Traditionsuppgifter om dessa 

"nya" fornlämningar saknas 

helt så när som på ett undantag: 

en sagesman i Åbyn uppger 

att hans far, som var född 1884 

i Avan Byske, med säkerhet 

visste att de var lapska och 

"från den tiden lapparna flyttade 

ner till kusten om vintrarna". 

Denna traditionsuppgift har 

Folke Fahlgren i Skellefteå 

hjälpt oss att spåra upp. Fahlgren 

har också hittat ytterligare 

ugnar i området och med 

denne intresserade amatörforskares 

hjälp har vi också 

kunnat registrera ytterligare 

fornlämningar i kustområdena 

uppemot länsgränsen, bl. a. 

tidigare okända bronsåldersrösen. 

Efter sommarens genomgång 

av våra uppgifter om förmodade 

fornlämningar i övrigt 

ser det nu ut som om vi kommer 

att kunna registrera ett 

drygt 20-tal, främst rösen. 

Av sommarens fältarbeten 

märks också de fortsatta bebyggelseundersökningarna 

av 

Byske och Åby älvdalar som 

nu löper på andra året. "Fältdelen" 

i detta projekt beräknas 

kunna vara färdig under innevarande 

säsong. 

KYRKHELG I BONNSTATST 

Den nu traditionella marknaden 

och folkfesten i samarbete 

med Vuxenskolan i Kyrkstaden 

och på Nordanå ägde rum 

29-30 juni. Trots att den andra 

marknadsdagen i stort sett 

regnade bort var arrangemanget 

lyckat och välbesökt 

och beräknas ha lockat nästan 

8. 000 personer. 1. 642 personer 

passade på att besöka museets 

utställningar i Nyborg 

och Kågegården. 

seets utställningar i Nyborg 

och Kågegården. 

Årets krönikespel, "Kvarnspelet", 

byggde på samma 

historiska stomme som de tidigare, 

men var nu mera genomarbetat 

och detta till stora 

delar tack vare ett givande 

samarbete med Riksteaterns 

Västerbottenensemble. Omkring 

1500 personer såg föreställningen. 

Av nya inslag bland de traditonella 

verksamheterna denna 

gång märktes kransågningen, 

som med den spontana enaktsteater 

som de medverkande 

där presterade lockade 

och mycket roade många åskådare. 

179

UTGRÄVNINGAR 

Amanuens Noel D Broadbent 

har med sin arbetsgrupp programenligt 

fortsatt de arkeologiska 

undersökningarna vid 

Djupgrovan i Gummark (se 

Västerbotten 2/74) och utgrävningarna 

har därvid koncentrerats 

till den oplöjda marken under 

en lada. Detta har ur flera 

synpunkter varit lyckosamt, 

inte minst med tanke på det 

ständiga regnandet, vilket är 

nätt opp det värsta som kan 

drabba en utgrävning. Broadbent 

kommer snart själv att 

berätta om sina undersökningar 

i ett kommande häfte av 

Västerbotten. 

Under andra halvan av juli 

månad kunde fältarkeologen 

Lennart Sundqvist dra igång 

fortsatta undersökningar av 

boplatsområdet vid Garaselet, 

sydost om Kåtaselet vid Byskeälven. 

Dessa utgrävningar, som 

beräknas pågå in i oktober månad 

har sedvanligt givit ett 

rikt och varierat material 

från skilda förhistoriska perioder. 

Ett intressant fynd från 

historisk tid har också gjorts 

och det är en eneggad järnkniv 

från 1600-talet. Vid första 

påseendet kommer man att 

tänka på en ostkniv från sekelskiftet. 

Emellertid har en nästan 

exakt likadan kniv påträffats 

av Herbert Wigenstam och 

hans inventerargrupp i Arvidsjaur 

och den kniven är rikt 

graverad med bl. a. en bild av 

en 1600-tals herreman och ett 

adelsvapen, vilket allt tillsammans 

med fyndomständigheterna 

för tankarna till Nasafjällsepoken. 

180 

"SKÄRA SKÄRA HAVRE" 

och korn med skära och lie och 

binda med björkvidjor och skyla 

med skylkrok prövades en 

varm och vacker augustilördag 

i övre Bäck, där museet och 

Vuxenskolan inbjudit till skörd 

på gammalt vis. Inte blev det 

så våldsamt många snesar 

men kanske räcker det ändå 

att sälja som julkärvar på museet 

någon söndag före jul. 

ÖVRIGT 

Bland nyförvärv till samlingarna 

kan noteras ännu en båt. 

Denna gång är det en "riktig" 

flottningsbåt från Byskeälven, 

med forkar och hakar, byggd 

som sig bör i Ulriksberg. 

Bearbetning av studiecirkelmaterialet 

från "Skelleftebygdens 

dialekter" pågår för ett 

stencilerat smakprov ur det 

rika innehållet till cirkeldeltagarna. 

Bland den rika floran 

av ordspråk och talesätt kan 

följande läggas på minne: 

"När kärringar hugger ved 

har fan ingen stans att ta vägen". 

Peter Gustafsson 

Fasteklippning 

av får 

I folktron svävade människan 

och hennes husdjur nästan 

ständigt i fara. B j ä r a n (baran, 

bärarn) tjuvmjölkade kor 

eller drog på annat sätt mat 

ur huset, vittra (vitra) 

hindrade korna från att gå 

hem från betet på kvällarna, 

maran (mörun) flätade manen 

på hästarna och ansatte 

dem så att de på morgonen 

badade i svett och så vidare. 

Under fastan trodde man 

sig märka att fåren blev trollklippta, 

någon hade osedd smugit 

sig in och klippt en liten 

ulltuss antingen från öronen, 

pannan eller bogarna. Den 

som trollklippte fåren skulle 

då ta lyckan med sig och få 

bättre tur med sina egna får. 

Tron på fasteklippning av 

får tycks ha anknytning till 

föreställningen om häxan 

(trollkäringen) som i en annans 

skepnad (bjära, hare, 

katt etc) kunde skada djur, 

vålla sjukdomar och dra till 

sig lycka; hon behövde alltså 

inte själv vara närvarande. 

För att få veta vem som ägde

"tjänsteanden" kunde man 

tillfoga den någon skada. Samma 

skada skulle då uppträda 

på ägarens kropp. Från Jörn 

berättas om en man som höll 

vakt i ladugården under fastan. 

Han fick då se ett halmstrå 

som rörde sig efter gödselrännan 

mot gödselgluggen. 

Han tog en yxa och högg av 

halmstrået och i samma ögonblick 

fick en kvinna i byn ett 

stort huggsår i benet. De får 

som hann bli trollklippta hade 

ett stort saxklipp i pannan. 

Ur några uppteckningar: 

"Under fastan var baran 

mest i aktion. Då for den omkring 

och klippte får, och då 

måste folk kontrollera i fähusen 

om fåren var klippta. Ibland 

tyckte man sig se att något får 

hade tre saxspår av ullsaxen i 

ullen. " (Nysätra) 

"Fåren klipptes i vänsterbogen 

och i vänster öra under fastan. 

Det var för att bringa lycka". 

(Bygdeå) 

innehåll 

"Förr i tiden var det vanligt 

att spåkärringar gick i ladugårdarna 

och klippte kors i fårens 

huvud. De trodde då att de 

skulle få bättre tur med sina 

egna". 

"Om det var snödfläckar 

(kalfläckar) på fåren trodde 

man att bärarn hade trollklippt 

fåren". (Dorotea) 

"De som vill folk något ont 

gick under fastan och påsk 

kring ladugårdarna i byn och 

klippte får på bägge bogar och 

kring öronen, bara ett saxärr. 

De gick i smyg på nätterna så 

att ingen såg det. Det skulle betyda 

att fåren skulle dö för 

dem, som de varit och klippt". 

(Dorotea) 

Skydd mot trollkärringar 

och deras tjänsteandar fanns 

förstås. Man kunde lägga stål 

eller kvicksilver i ladugårdens 

tröskel, hänga blad ur almanackan 

ovanför djurens bås etc. 

Allmänt gällde också att trygga 

kreaturen innan de första gång- 

en på våren släpptes ut på bete. 

På vissa platser har man gjort 

denna procedur redan till påsk, 

och i Dorotea beskrivs den så 

här: "På påskmorron hällde 

de salt i koskällan och vände 

den tre gånger i bakugnen och 

sedan gav de korna saltet som 

var i skällan. Då skulle de komma 

hem från skogen under sommaren" 

. 

Det var kanske svårare att 

göra fåren hemkära, men i Degerfors 

socken användes följande 

recept: Man tar tre brödbitar 

och det skall vara "snyta" 

(spetsarna) av ett bröd vikt i 

fyra delar. I brödet lägger 

man tre hårstrån från sitt eget 

huvud. När får et har ätit dessa 

brödbitar behöver man inte 

oroa sig för att det skall springa 

bort. 

Gunnel Westerström 

VÄSTERBOTTNISK TEXTILTRADITION 121 OM NAMN PÄ FÅRMÄRKEN 174 

Katarina Ågren Sven Söderström 

DET TEXTILA ARBETSÅRET 123 

LIN OCH HAMPA 126 KRIGSRÅDINNAN PETTERSSON 176 

LINETS ODLING O. BEREDNING 127 Anna Huss 

HAMPANS BEREDNING 138 

ULL OCH YLLE 146 FRÄN SKELLEFTEÅ MUSEUM 179 

HEMTEXTILIER 154 Peter Gustafson 

KLÄDER 159 

BAND 161 FASTEKLIPPNING AV FÅR 180 

VÄVBESKRIVNINGAR 164 Gunnel Westerström 

gåtsvar 

Sid. 122 = väven i vävstolen, sid. 127 = vävning (trampning, skälbildning) sid. 128 = vävning och vävstol, sid. 129 = vävstolen, 

sid. 142 = spolen i skytteln, sid. 146 = ullkullran som ligger på spinnerskans lår och väntar på att spinnas in som 

tråd i snällans centrumhål, sid. 158 = synålen, sid. 163 = fingerborgen och synålen.

gammalt och nytt i västerbottnisk textiltradition lin och hampa • ull ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?